En sjukförsäkring för alla

Motion 2008/09:Sf329 av Lars Ohly m.fl. (v)

1 Innehållsförteckning

2 Förslag till riksdagsbeslut 2

3 Inledning 4

4 Regeringens åtstramningspolitik 5

5 Pågående systemskifte 6

6 Hetsjakten mot sjukskrivna 7

7 Generell välfärd – ett samhällskontrakt 8

7.1 Inkomstbortfallsprincipen – höga tak och starka golv 9

7.2 Riskerna med att öppna för privatisering och avtalslösningar 10

8 En stärkt social trygghet 11

8.1 Höjda ersättningar 11

8.2 Använd överskott till att förbättra försäkringen 12

8.3 Rätt till rehabilitering 13

9 Rättssäkerhet i sjukförsäkringen 14

9.1 Värna läkares sjukskrivningsrätt 14

9.2 Sjukgymnasters sjukskrivningsrätt 15

9.3 Mer personal och bättre service på Försäkringskassan 15

9.4 Återinför socialförsäkringsnämnderna 16

10 Reglering av rätt till ideellt engagemang 17

11 Övriga förbättringar av sjukförsäkringen 17

11.1 Högriskskydd för långtidssjukskrivna 17

11.2 Sjukpenning med fler steg 18

11.3 Slopad karensdag 18

12 Avslutning 18

2 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen utreder frågan om problemet med arbetsgivare som anställer s.k. svart arbetskraft och återkommer med förslag till åtgärder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att arbetet med att skapa förbättringar inom socialförsäkringssystemet ska ta sin utgångspunkt i inkomstbortfallsprincipen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att motverka ökade inslag av privatiseringar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att statens ansvar för de ekonomiska trygghetssystemen inte ska lämnas över till arbetsmarknadens parter.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om höjning av taket i sjukförsäkringen i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till en ändrad beräkningsgrund för SGI i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att samtliga försämringar som beslutats i och med proposition 2007/08:136 avskaffas och ersätts med de regler som gällde före den 1 juli 2008.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om höjning av sjuk- och aktivitetsersättningen i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om höjning av bostadstillägget i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att eventuellt överskott i socialförsäkringssystemet ska komma de försäkrade till del.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att arbetsgivare bör vara skyldiga att inkomma med rehabiliteringsutredningar till Försäkringskassan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det bör framgå i lagen om anställningsskydd vilka rehabiliteringsinsatser som krävs av arbetsgivare innan uppsägning kan bli aktuell.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att värna läkares sjukskrivningsrätt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen skyndsamt ska återkomma med förslag om tillsyn av försäkringsläkarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen ska återkomma med förslag på införande av garanti om beslut eller ersättning inom 30 dagar från Försäkringskassan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att socialförsäkringsnämnderna bör återinföras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen att regeringen bör göra en översyn med syfte att ändra lagen om allmän försäkring så att personer med sjukpenning eller sjuk- och aktivitetsersättning kan engagera sig ideellt utan att det inkräktar på deras rätt till ersättning från sjukförsäkringen.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön i enlighet med vad som anförs i motionen om högriskskydd för långtidssjukskrivna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen ska återkomma med förslag till hur en sjukpenning med fler steg bäst kan genomföras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen ska återkomma med förslag på ändring som innebär att karensdagen avskaffas.

1 Yrkande 12 hänvisat till AU.

3 Inledning

Den svenska välfärdsmodellen har undergrävts under lång tid och angreppen mot de offentliga trygghetssystemen blir allt mer intensiva. Samtidigt finns det mer resurser än någonsin i ekonomin och efterfrågan på just välfärdstjänster ökar. Regeringen har sedan 2006 verkställt stora försämringar av sjukförsäkringen. Sverige har blivit ett land där cancersjuka får betala skattesänkningar. Försämringarna möjliggör miljardbesparingar på sjukförsäkringen och syftar till att skada tilliten till välfärdssamhället.

Den borgerliga regeringens mantra om att ”minska bidragsberoendet för att det ska löna sig att arbeta” präglar de förslag som regeringen överlämnat till riksdagen sedan mandatperiodens början. Talet om att den som är arbetslös eller sjukskriven går på bidrag, och därmed underförstått parasiterar på dem som arbetar, används som ett retoriskt angrepp på det generella välfärdssystemet för att legitimera sänkta ersättningsnivåer och hårdare tag mot sjukskrivna, förtidspensionärer och arbetslösa. Detta grundar sig på en oärlig syn på våra sociala försäkringar. Dessa finansieras genom avstått löneutrymme från löntagarna och tillhör därmed alla invånare som en rättighet – inte som välgörenhet, inte som bidrag.

Retoriken om fusk och bidragsberoende används för att skyla över de miljardbelopp man vill spara på sjukförsäkringen för att finansiera skattesänkningar. Det handlar om hårdare tag, skärpt lagstiftning och ökad kontroll. Regeringens förslag är var för sig och som helhet medvetna angrepp på den svenska modellen.

Våra offentliga trygghetssystem finns till för att säkerställa att individerna har tillräckliga ekonomiska resurser oavsett livssituation. Konstruktionen av socialförsäkringssystemet bygger på viktiga grundvalar som skatt efter bärkraft, arbetslinjen, inkomstbortfallsprincipen och principen att det omfattar alla individer. Detta är viktiga principer som skiljer vårt generella system från andra som bygger på grundtrygghet för främst människor med små ekonomiska resurser.

Systemet ska ge medborgarna en inkomstrelaterad ersättning vid olika livssituationer – sjukdom, arbetslöshet, föräldraledighet och liknande – med en angiven lägsta nivå. Individens rättigheter betonas genom att finansieringen och omfördelningen sker via ett progressivt skattesystem och inte genom individuella avgifter eller efter behovsprövning. Det är viktigt att betona att de sociala avgifterna utgörs av löneutrymme den anställde avstått från.

Det är också viktigt att understryka att systemets grundvalar vilar ömsesidigt mot varandra. Om inte skatt tas ut efter bärkraft kommer systemet att underfinansieras och systemets omfördelande effekter delvis utebli. Om inte arbetslinjen gäller kommer systemet att erodera finansiellt och legitimitetsmässigt osv.

I och med att socialförsäkringen genom inkomstbortfallsprincipen så nära är kopplad till arbetsmarknaden återspeglas den ojämlikhet och ojämställdhet som präglar arbetsmarknaden i försäkringen. Därför är vår kamp för starka sociala försäkringar och för att rättvisa och rättssäkerhet ska utmärka utbetalningarna från trygghetssystemen också en kamp för att minska klass- och könsskillnader.

Den välfärdsmodell som vuxit fram i Sverige har betydande fördelar ur ett feministiskt perspektiv. Framväxten av en stark offentlig sektor var till att börja med en förutsättning för att kvinnor skulle kunna få ett eget förvärvsarbete. En förutsättning för att kvinnor skulle få en egen försörjning genom förvärvsarbete och vid barnledighet föräldraförsäkring, var skapandet av barnomsorg, äldreomsorg, skola och social service. Detta har inneburit att arbetsuppgifter som kvinnor tidigare förutsattes sköta har professionaliserats. Kombinationen av en aktiv arbetsmarknadspolitik med full sysselsättning som mål, rättigheter kopplade till individen och större samhällsansvar för barnomsorg har varit viktig för kvinnors självförsörjning. Det faktum att socialförsäkringarna, med undantag av föräldraförsäkringen, är individbaserade, bör betonas i det här sammanhanget.

Vänsterpartiet ser som en prioriterad uppgift att värna den generella välfärden. Vi kämpar för att alla ska ha rätt till ekonomisk trygghet vid inkomstbortfall på grund av sjukdom, arbetslöshet, ålderdom, eller föräldraskap. De förbättringar som behöver göras av socialförsäkringssystemens olika delar ska göras för att stärka tryggheten för de försäkrade och med den generella välfärden som utgångspunkt. Vi kämpar för ett starkt och hållbart system som ger människor trygghet i förändring och tillit att klara olika livssituationer.

4 Regeringens åtstramningspolitik

Regeringen har sedan 2006 sänkt taket och ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen, vilket har medfört miljardbesparingar. Taket i sjukförsäkringen har sänkts från 10 till 7,5 basbelopp och andelen inkomsttagare som har inkomster över taket har ökat från 15 till 30 procent sedan 2006. Ersättningsnivån har också sänkts för alla sjukskrivna och föräldralediga från 80 till 77,6 procent genom att den sjukpenninggrundande inkomsten ska multipliceras med faktorn 0,97. Sjukpenningen för arbetslösa har sänkts.

I och med prop. 2007/08:136 har regeringen infört historiska försämringar av sjukförsäkringen som består av snäva tidsgränser, sänkta ersättningsnivåer för långvarigt sjuka, avskaffande av ersättningsformen tidsbegränsad sjukersättning, införande av diagnosbaserad sjukpennig, försämringar för sjukskrivna personer som är arbetslösa och urholkning av arbetsrätten.

Ohälsotalet har minskat mellan 2006 och 2008 men allt tyder på att människor hamnar i kläm. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har 70 procent av landets kommuner fått ökade kostnader för socialbidrag under 2007 på grund av Försäkringskassans striktare regeltillämpning.

Försämringarna i prop. 2007/08:136 går under beteckningen rehabiliteringskedja men innehåller inga satsningar på förbättrad rehabilitering eller ökade möjligheter för den som drabbats av ohälsa att få jobb. Sveriges Kommuner och Landsting, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och regeringen själv tror att rehabiliteringskedjan kommer att medföra ett ökat behov av kommunalt försörjningsstöd. Preliminära beräkningar från SKL, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen visar att 10–12 procent av de sjukskrivna som blir utförsäkrade kommer att söka försörjningsstöd, vilket skulle medföra en kostnadsökning om 500 miljoner kronor per år för kommunerna. Förslaget kan därför bättre beskrivas som en utsorteringskedja. Försämringarna drabbar alla löntagare, men slår särskilt hårt mot kvinnor eftersom kvinnor är sjukskrivna i högre utsträckning än män. Enligt Försäkringskassans prognoser kommer 33 000 personer att bli utförsäkrade ur sjukförsäkringen 2010 när deras period med förlängd sjukpenning löper ut. 20 000 av dessa kommer att utförsäkras på en och samma dag den 2 januari 2010. Dessutom räknar Försäkringskassan med att 30 000 personer av de i dag 80 000 personer som har tidsbegränsad sjukersättning inte kommer att få sin ersättning förlängd när deras period är slut. Enligt regeringen ska dessa människor antingen hänvisas till tredje fasen i jobb- och utvecklingsgarantin eller socialbidrag.

Utsorteringskedjan möjliggör stora besparingar i sjukförsäkringen. Men det finns ingen anledning att spara pengar på sjuka. Sverige är rikare än någonsin, och överskotten i sjukförsäkringen uppgår enligt Försäkringskassan till 19 miljarder kr 2009 och 22 miljarder kr 2010. Det är resurser som borde komma alla försäkrade till godo.

Utöver den minskning av utgifterna för sjukförsäkringen som enligt regeringens förslag följer av direkta regelförändringar och minskade ersättningsnivåer, sker en neddragning av anslagen som exempelvis är kopplade till förändringar i Försäkringskassans praxis och förhållanden på arbetsmarknaden. Även detta bör ses som ett resultat av regeringens åtstramningspolitik.

Regeringens inslagna väg är en symbolpolitik som riktar udden mot sjuka och arbetslösa för att genomföra det systemskifte man föresatt sig. Vänsterpartiet vill understryka att våra gemensamma medel inte ska användas till panikåtgärder som leder oss in i ett kontrollsamhälle, eller till att förödmjuka sjuka och arbetslösa. Kraften ska ägnas åt att stärka försäkringen. Våra insatser måste riktas mot att människor ska bli friska, på att skapa ett rymligt arbetsliv och på att människor samtidigt ska känna trygghet och tillit att klara olika livssituationer.

5 Pågående systemskifte

I september 2005 tillsatte den dåvarande socialdemokratiska regeringen en utredning med uppdrag att analysera och lämna förslag till en reformering av socialförsäkringssystemet med pensionssystemet som förebild. Utredare blev den tidigare generaldirektören på dåvarande Riksförsäkringsverket, Anna Hedborg, som alltså utrett samma verksamhet som hon tidigare varit ansvarig för. Värt att notera är att just Anna Hedborg också var socialdemokraternas representant i pensionsarbetsgruppen och därmed en av huvudkonstruktörerna bakom pensionssystemet.

Socialförsäkringsutredningen har utöver en lång rad s.k. idéskrifter även presenterat sitt slutbetänkande Mera försäkring och mera arbete (SOU 2006:86). Utredningen hade tydliga direktiv att se över socialförsäkringssystemet med pensionsreformen som förebild. Enligt utredningens förslag ska inslagen av egenavgifter och avtalslösningar öka. Socialförsäkringarna ska utgöra en mer ekonomiskt självständig del utanför statsbudgeten. Samma lösning återfinns i pensionssystemet, som härigenom gjorts oberoende av politiskt inflytande. Det övergripande syftet sägs vara att skapa ett system som är mer ekonomiskt robust och mindre beroende av konjunkturen. Med detta avses systemets känslighet bl.a. för skenande sjukkostnader att minska. Ett nytt inkomstbegrepp som baseras på mer historiskt beräknade inkomster ska ligga till grund för ersättningen från försäkringarna. Företagshälsovården ska få en aktiv roll i rehabiliteringsprocesser och en bortre gräns ska införas i sjukförsäkringen.

Regeringen har tydligt angivit tonen för vad man tänkt sig angående socialförsäkringarna. Förutom en rad genomgripande inskränkningar och neddragningar inom socialförsäkringsområdet, vilka vi kommer att argumentera mot längre fram i denna motion, avser man också att göra om socialförsäkringssystemet enligt ovanstående politiska utgångspunkter. En parlamentarisk utredning ska nu tillsättas för att fullfölja detta avgörande systemskifte. Enligt budgetpropositionen för 2009 ska en parlamentarisk utredning med uppgift att se över socialförsäkringssystemet tillsättas under året.

Vänsterpartiet är mycket kritiskt till detta. Vi kommer i det följande att redogöra för vår syn på socialförsäkringssystemet och argumentera för behovet av att värna försäkringens grundläggande principer genom att förbättra systemet inifrån, i stället för att genomföra ett systemskifte som angriper den bakomliggande ideologin i våra socialförsäkringar.

6 Hetsjakten mot sjukskrivna

Under den senaste 15-årsperioden har arbetslivet, inte minst i offentlig sektor, genomgått radikala förändringar. Personalpolitiken har prioriterats ned i kommuner och landsting, samtidigt som åtskilliga miljarder har sparats. Konsekvenserna av detta visade sig redan efter 90-talets första hälft. Åren 1992–2002 ökade antalet långtidssjukskrivna kraftigt, framför allt bland kvinnorna. I samma takt ökade sjuknärvaron och övertidsarbetet, och stressrelaterade sjukdomar slog igenom i statistiken med full kraft.

Arbetet med att komma till rätta med dessa problem borde koncentreras på att undanröja orsakerna till att människor far illa i dagens arbetsliv och att försöka ge dem som drabbats så goda förutsättningar som möjligt att komma tillbaka till arbetslivet. Det handlar om insatser för ett rymligt arbetsliv och för individuellt anpassad rehabilitering av hög kvalitet.

I stället har debatten kommit att fokusera på ”fusk och överutnyttjande” av socialförsäkringarna och på åtgärder för hårdare tag mot sjukskrivna och arbetslösa. Ränta vid återkrav har införts för att stävja s.k. överutnyttjande. Riktlinjer vid sjukskrivning har införts med särskilt fokus på s.k. diffusa diagnoser. En bidragsbrottslag har införts. Regeringen har trots skarp kritik infört möjlighet för arbetsgivare att kräva sjukintyg vid första sjukdagen. Kontroll vid uttag av tillfällig föräldrapenning för vård av sjukt barn har införts trots att det tar resurser i anspråk hos personalen på förskolor och skolor. Stora resurser satsas på s.k. fuskjägare hos Försäkringskassan samtidigt som allt mindre resurser läggs på att handlägga försäkringen för dem som är sjuka och arbetsskadade.

Vänsterpartiet är övertygat om att det samhällsklimat av kontroll och misstänkliggörande som riskerar att breda ut sig i efterverkningarna av denna häpnadsväckande debatt är ett betydligt mer allvarligt hot mot samhället än fusket i sig. Fuskdebatten används som ett retoriskt angrepp på det generella välfärdssystemet och för att legitimera försämringar för sjuka och arbetslösa. Det handlar om sänkta ersättningsnivåer och om att försvåra sjukskrivningsprocessen.

Förekomsten av oegentligheter i våra gemensamma trygghetssystem är i sig en kränkning mot och riskerar att underminera det generella välfärdssystem som omfattar oss alla. Redan för flera år sedan blev det möjligt för berörda myndigheter att öka inbördes informationsutbyte på elektronisk väg i syfte att förebygga oegentligheter, öka effektiviteten och förbättra servicen. Det är möjligt att detta utbyte kan förfinas ytterligare för att uppnå avsett resultat utan att inverka på integritet och rättssäkerhet.

En del av de oegentligheter som det här är fråga om rör den s.k. svarta arbetskraften, t.ex. individer som uppbär sjukersättning och trots det förvärvsarbetar. Den typen av oegentligheter skulle inte existera om det inte samtidigt fanns skrupelfria arbetsgivare som skapar en efterfrågan på svart arbetskraft. Dessa arbetsgivare gör sig skyldiga till brott genom att de inte betalar in skatt eller socialavgifter på lönesumman, något som i förlängningen är till skada för den försäkrade. Det betalas t.ex. inte in några avgifter till pensionssystemet, vilket leder till en låg pension. Efterfrågan på s.k. svart arbetskraft måste strypas. Att det finns arbetsgivare som är beredda att hänsynslöst utnyttja människors utsatthet för att slippa betala riktiga löner kräver kraftfulla åtgärder. Regeringen bör därför utreda frågan om problemet med arbetsgivare som anställer s.k. svart arbetskraft och återkomma med förslag till åtgärder. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

7 Generell välfärd – ett samhällskontrakt

Det offentliga välfärdssystemet är så konstruerat att det bidrar till en solidarisk omfördelning av ekonomiska resurser mellan kvinnor och män, mellan lågavlönade och högavlönade och mellan olika perioder i individernas liv. Omfördelningen sker genom skatter och avgifter, och konstruktionerna varierar mellan olika delar av socialförsäkringen och de socialpolitiska förmånerna. Denna strävan efter solidarisk omfördelning är viktig i ett samhälle som på allvar strävar efter att minimera skillnader på grund av klass och kön. Vänsterpartiet värnar om en gemensam och solidarisk sektor, grundad på principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.

Det ekonomiska offentliga trygghetssystemet är alltså ett av våra redskap för att utjämna klass- och könsskillnader och för att fördela resurser över livet. Ekonomiska resurser ska komma alla invånare till del som en rättighet – inte som välgörenhet. För kvinnor innebär det ett minskat ekonomiskt beroende av enskilda män. För arbetstagare leder systemet till en mildrad beroendeställning gentemot enskilda arbetsgivare och till en stärkt möjlighet att byta arbete och därmed slippa vara livegen.

En av grundtankarna bakom den generella välfärdspolitiken är att de olika delarna – verksamheterna, socialförsäkringssystemet enligt inkomstbortfallsprincipen, det generella bidragssystemet och de behovsprövade insatserna – ska ses som fristående men kommunicerande kärl. Det ekonomiska trygghetssystemet är, på samma gång som det är nödvändigt för den enskildes ekonomiska trygghet, också avgörande för hela samhällsekonomins funktion och därmed för alla medborgares välfärd. Utmärkande för det ekonomiska trygghetssystemet är att många individers riskpremier samlas ihop genom skatte- och avgiftssystem, för att sedan kunna finansiera ersättningar till individer vid situationer som inte drabbar alla lika och samtidigt. Stabila offentliga ekonomiska välfärdssystem skapar trygga människor, som på ett bra sätt kan tillvarata sina livsmöjligheter. Genom att föra en politik för full sysselsättning och värna det ekonomiska trygghetssystemet skapar vi ett mer rättvist och solidariskt samhälle.

7.1 Inkomstbortfallsprincipen – höga tak och starka golv

Inkomstbortfallsprincipen innebär att i stort sett alla, inte bara de fattigaste, omfattas och gynnas av systemet. Därmed skapas en solidaritet även hos samhällets mellanskikt. Med inkomstbortfallsprincipen som kompass måste varje förändring i systemen analyseras så att vi inte omvägen hamnar i ett grundtrygghetssystem.

Det samhällskontrakt som den generella välfärdsmodellen har sin utgångspunkt i, förutsätter att t.ex. medelklassen solidariskt och progressivt ska betala till systemet via skatter och sociala avgifter. Härmed ska de som en uppfyllelse av kontraktet också få ut en rimlig del. Detta minskar intresset för och betydelsen av privata lösningar och upprätthåller därmed systemets legitimitet. Eftersom kvinnor har större behov av socialförsäkringarna än män och lågavlönade män större behov än högavlönade blir höginkomsttagare nettobidragsgivare till systemet. Härmed bör han eller hon alltså också få ut sin del när han eller hon är sjuk. Ju fler som är med och betalar för välfärden, desto mer resurser kommer samhället att ha att omfördela och för att garantera inkomstbortfallet.

Obligatoriska och generella socialförsäkringar, som är solidariskt finansierade på detta sätt, är en grundbult i den svenska välfärden. Inkomstbortfallsprincipen bidrar också i stor utsträckning till att frigöra medborgarna från de rikas välvilja, välgörenhet och fattigvård. Arbetet med att skapa förbättringar inom socialförsäkringssystemet ska ta sin utgångspunkt i inkomstbortfallsprincipen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Den grundläggande tanken och ideologin är att en försäkrad ska kunna få sin standardtrygghet säkrad vid bortavaro från arbetet och att den största delen av befolkningen ska befinna sig ”under tak” för att solidariteten och legitimiteten ska kunna upprätthållas. Om en allt större del av de försäkrade befinner sig i en situation där de dels, via skattesystem och sociala avgifter, ska vara med och betala till den generella försäkringen, dels ser att de inte kan behålla sin standardtrygghet utan tvingas ta privata försäkringar sviktar systemets legitimitet. Därmed sätts också solidariteten på spel.

Det faktum att 30 procent av löntagarna idag tjänar mer än taket i sjukförsäkringen har redan lett till att en rad fackförbund och enskilda arbetsgivare börjat teckna privata försäkringar för att täcka upp inkomstbortfallet för den enskilda arbetstagaren med inkomster över tak. Det bästa sättet att förhindra att klass- och könsskillnaderna ökar är att se till att alla har något att vinna på att försvara den generella välfärden. Höjda tak är en förutsättning för att vi ska kunna stärka golven.

7.2 Riskerna med att öppna för privatisering och avtalslösningar

Sedan ett antal år tillbaka växer marknaden och inslagen av privata försäkringar på socialpolitikens område. Regeringen avser att låta den privata trafikförsäkringen ta över sjukförsäkringens åtagande i de fall där trafikskador har genererat kostnaden. Som ett led i detta har skatt på trafikförsäkringspremien införts. Motivet är att öka riskmedvetandet med direkta individuella kopplingar till försäkringskostnaden. En första bit mark har därmed brutits upp för att sedan kunna efterföljas av speciallösningar för andra grupper. Det är inte otänkbart att så kallade riskgrupper som rökare och diabetiker skulle kunna komma att inrymmas i sådana lösningar. Inte minst ur klass- och könsperspektiv är detta en mycket farlig utveckling, exempelvis eftersom människor med förslitande arbetsuppgifter relativt sett skulle dra på sig högre försäkringskostnader än andra grupper. Vi avvisar detta och därmed den särskilda skatt på trafikförsäkringspremien som regeringen räknar med ger 3 400 miljoner kr i ökade intäkter under de kommande tre åren.

Ökad privatisering urholkar jämlikheten i de sociala trygghetssystemen. Vänsterpartiet vill understryka att riskerna med en sådan utveckling kommer att slå mot vissa grupper mer än andra. Det är därför oerhört viktigt att värna den generella karaktären i försäkringssystemen och att motverka ökade inslag av privatisering. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Diskussioner förs om att finna öppningar för avtalslösningar för att arbetsmarknadens parter ska ta över en del av ansvaret för socialförsäkringarna. Vänsterpartiet ser definitivt att det är stor risk att nuvarande grunder för socialförsäkringssystemen bryts sönder om betydande system med avtalsförsäkringar införs. Det riskerar i allra högsta grad att kraftigt fördjupa klass- och könsskillnader i landet. Ohälsoproblematiken är redan en av de största orättvisorna i Sverige och är starkt kopplad till den sneda fördelning av makt och resurser som präglar vårt samhälle.

Ofta framförs det att ökad privatisering leder till ökad valfrihet. Valfriheten i ett privatiserat system är dock godtyckligt beroende av en persons fysik, ställning på arbetsmarknaden och kön. Det förefaller tveksamt om något försäkringsbolag skulle erbjuda en kvinna i fertil ålder något skydd mot inkomstbortfall i samband med föräldraledighet.

Med hänvisning till ovanstående är det alldeles nödvändigt att regeringen ägnar stor kraft att inom ramen för arbetet mot ohälsan se över vilka förändringar av socialförsäkringarna som är nödvändiga för att motverka behovet och framväxten av privata försäkringslösningar inom det socialpolitiska området. Statens ansvar för de ekonomiska trygghetssystemen ska inte lämnas över på arbetsmarknadens parter. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

8 En stärkt social trygghet

Regeringens politik har som uttrycklig avsikt att försämra de ekonomiska villkoren för personer som är sjukskrivna och förtidspensionerade. Motiveringen är att ”det ska löna sig att arbeta”. Vänsterpartiet tillbakavisar kraftigt detta synsätt och föreslår i stället en rad förstärkningar för att återupprätta den generella välfärden.

8.1 Höjda ersättningar

I och med regeringens sänkning av taket och ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen har antalet personer som inte omfattas av inkomstbortfallsprincipen ökat kraftigt. Ungefär 30 procent av löntagarna eller 1,5 miljoner personer har hamnat över taket i sjukförsäkringen. Det är en fördubbling jämfört med 2006. Vi vill att taket i sjukförsäkringen ska höjas till att återigen motsvara 10 basbelopp. Vi föreslår en sådan höjning i våra budgetmotioner för utgiftsområdena 10 och 12. Mot denna bakgrund bör regeringen återkomma med förslag på en höjning av taket i sjukförsäkringen enligt ovan. Detta bör riksdagen begära.

Den modell som regeringen vill införa om historiskt fastställande av den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) skulle innebära en avsevärd försämring framför allt för dem som varit sjukskrivna eller arbetslösa under de senaste 12 månaderna. De ändrade beräkningsgrunder som regeringen infört har gjorts för att motsvara en sådan historisk SGI. Den innebär en sänkt ersättningsnivå med över 2 procent för alla sjukskrivna och föräldralediga. Vi vill återställa detta och att beräkningsgrunden i SGI:n ska höjas så att ersättningen i sjuk- och föräldraförsäkringen återställs från 77,6 procent till 80 procent. Vi föreslår att en sådan höjning görs och avsätter medel för detta i våra motioner om utgiftsområdena 10 och 12. Mot denna bakgrund bör regeringen återkomma med förslag på en ändrad beräkningsgrund för SGI enligt ovan. Detta bör riksdagen begära.

Vänsterpartiet avvisar alla de försämringar som beslutats i och med prop. 2007/08:136. Sänkningen av ersättningsnivån till 75 procent och de snäva tidsgränserna som gör att personer med nedsatt arbetsförmåga blir utförsäkrade ur sjukförsäkringen måste repareras. Ersättningsnivån för sjukpenning bör återigen bli 80 procent och tidsgränserna bör avskaffas. I vår budgetmotion för 2009 avsätter vi resurser för att reparera de försämringar som riksdagen har beslutat i och med prop. 2007/08:136. Mot bakgrund av det som anförs bör samtliga försämringar som beslutats i och med proposition 2007/08:136 upphävas till förmån för de regler som gällde före 1 juli 2008. Detta bör riksdagen besluta.

För att förstärka de ekonomiska villkoren för långvarigt sjuka och personer med funktionsnedsättning föreslår vi en stegvis höjning av sjuk- och aktivitetsersättningen till 67 procent 2011. Vi föreslår i detta syfte en ökning av anslaget med 800 miljoner kronor 2009, 1 600 miljoner kronor 2010 och 2 200 miljoner kronor 2011. Mot denna bakgrund bör regeringen återkomma med förslag på en höjning av sjuk- och aktivitetsersättningen enligt ovan. Detta bör riksdagen begära.

De satsningar som har gjorts under senare år för att stärka de ekonomiska villkoren för fattiga pensionärer genom höjningar av bostadstillägget till 93 procent har inte omfattat personer som uppbär sjuk- och aktivitetsersättning. Denna grupp omfattades inte heller av de uppräkningar av hyrestaket som genomförts och inte heller av regeringens förslagna höjning av hyrestaket till 5 000 kr. Detta slår hårt mot en redan utsatt grupp och måste rättas till. Vänsterpartiet föreslår för 2009 en höjning av ersättningsnivån i bostadstillägget för både pensionärer och personer med sjuk- och aktivitetsersättning till 94 procent samt en höjning av hyrestaket till 5 000 kr för personer med sjuk- och aktivitetsersättning. Vi föreslår en fortsatt höjning av ersättningsnivån till 95 procent för bägge grupperna 2010. Vi anvisar medel för denna höjning i vår budgetmotion för utgiftsområdena 10 och 11. Mot denna bakgrund bör regeringen återkomma med förslag på en höjning av bostadstillägget enligt ovan. Detta bör riksdagen begära.

Samtliga våra budgetförslag för 2009–2011 på sjukförsäkringsområdet finns i en särskild motion för utgiftsområde 10 (2008/09:Sf357).

8.2 Använd överskott till att förbättra försäkringen

Sedan en tid tillbaka har ett visst överskott funnits inom sjukförsäkringen. Enligt Försäkringskassan uppgår överskottet i sjukförsäkringen till 19 miljarder kr 2009 och 22 miljarder kr 2010. Socialavgifterna utgör avstått löneutrymme och bör därför gå till att stärka socialförsäkringarna. De stora överskotten har medfört krav om att uttaget av arbetsgivaravgifterna därför bör minskas. Vi avvisar detta. Eftersom avgifterna tillhör löntagarna ska eventuellt överskott användas till att förbättra försäkringen och till åtgärder som möjliggör för ett rymligt arbetsliv som förhindrar att människor slås ut. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Regeringen utformar stora delar av sin arbetsmarknadspolitik genom olika former av nedsättningar av socialavgifterna. Åtgärderna ökar klyftorna på arbetsmarknaden och riskerar på sikt att urgröpa systemets finansiering. Vi avvisar därför bl.a. regeringens förslag om såväl nystarts- som nyfriskjobb, sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar och äldre samt den generella nedsättningen med 1 procentenhet som föreslås i budgetpropositionen för 2009.

8.3 Rätt till rehabilitering

Den s.k. rehabiliteringskedjan som införts i och med prop. 2007/08:136 innehåller ingen förbättrad rehabilitering eller ökade möjligheter för den som drabbats av ohälsa att få jobb. Satsningen på 3,4 miljarder kr 2008–2010 på rehabilitering är en omfördelning av medel inom anslaget. Av de medel som avsätts för 2008–2010 utgör 2,2 miljarder kr omfördelning av medel från samverkan och finansiell samordning samt köp av arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster. Övriga resurser kommer från besparingar på sjukförsäkringen. Regeringen avser att satsa dessa resurser på företagshälsovården. Endast 200 miljoner kronor gick 2008 till rehabilitering.

Regeringen har systematiskt urholkat arbetsgivarnas ansvar för arbetsplatsinriktad rehabilitering som föreskrivs i arbetsmiljölagen bl.a. genom att avskaffa arbetsgivarens skyldighet att göra en rehabiliteringsutredning efter 4 veckors sjukfrånvaro. Vidare har regeringen i och med prop. 2007/08:136 urholkat anställningsskyddet för sjukskrivna samt arbetsgivarnas rehabiliteringsansvar i och med regeln om att arbetsförmågan efter 6 månader ska prövas mot hela arbetsmarknaden. Dessutom har regeringen gjort stora besparingar på det förebyggande arbetsmiljöarbetet.

Den 1 juli 2007 avskaffades arbetsgivarnas ansvar att efter 4 veckors sjukfrånvaro göra en rehabiliteringsutredning. I utredningen skulle arbetsgivaren kartlägga vilka rehabiliteringsbehov som en sjukskriven medarbetare hade. Få utredningar inkom under föreskriven tid, men i och med avskaffandet har ansvaret att inhämta dessa upplysningar fallit på Försäkringskassan. Det är mycket olyckligt eftersom Riksrevisionens granskning i rapporten Tas sjukskrivnas arbetsförmåga till vara? – Försäkringskassans kontakter med arbetsgivare (RiR 2007:19) visar att arbetsgivarkontakter är lågt prioriterade på Försäkringskassan och att besluten därför ofta är baserade på bristfälliga underlag avseende möjligheterna att vidta åtgärder på arbetsplatsen. Mot bakgrund av det som anförs bör arbetsgivare återigen bli skyldiga att inkomma med rehabiliteringsutredningar till Försäkringskassan. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Det krävs en skärpning av arbetsgivarnas ansvar för arbetsplatsinriktad rehabilitering i lagen om anställningsskydd för att stärka anställningsskyddet för sjukskrivna. Arbetsgivarnas rehabiliteringsansvar måste dessutom kopplas till ekonomiska incitament. I dag kan arbetsgivarna helt ensidigt och godtyckligt besluta över den arbetsplatsinriktade rehabiliteringen. Regeringen har skapat en ordning där enskilda arbetstagare med hjälp av sina fackliga organisationer måste gå till domstol för att få sin sak prövad när det gäller ev. osakliga uppsägningar till följd av bristande rehabiliteringsansvar på arbetsplatsen. Detta ökar rättsosäkerheten och gör arbetslivet mindre rymligt. Mot bakgrund av det som anförs bör det tydligt och klart framgå i lagen om anställningsskydd vilka rehabiliteringsinsatser som krävs av arbetsgivare innan uppsägning kan bli aktuell. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

För att sjukförsäkringen ska förbättras krävs stora satsningar på medicinsk rehabilitering inom ramen för den gemensamt finansierade sjukvården samt satsningar på arbetslivsinriktad rehabilitering. Rätten till medicinsk rehabilitering ska enligt Vänsterpartiet betraktas som ett sätt att stärka folkhälsan och innefattas i rätten till sjukvård. Rehabilitering och habilitering är en investering i folkhälsan som kan göra människor friskare och därmed korta sjukskrivningarna.

För att öka folkhälsan och minska ohälsan i arbetslivet krävs ett rymligt arbetsliv med full sysselsättning, starka fackliga organisationer, trygga socialförsäkringar och starkt anställningsskydd. Arbetsmiljön är avgörande för vår hälsa och möjligheter att delta i arbetslivet på lika villkor. Regeringen har systematiskt nedprioriterat det förebyggande arbetsmiljöarbetet genom att minska Arbetsmiljöverkets förvaltningsanslag med en tredjedel samt urholka arbetsgivarnas ansvar för arbetsplatsinriktad rehabilitering. Detta i kombination med regeringens försämringar av arbetslöshetsförsäkringen kommer att minska rörligheten på arbetsmarknaden och motverka arbetet för ett friskt arbetsliv.

Sammantaget krävs stora förbättringar när det gäller rätten till medicinsk, arbetslivsinriktad och arbetsplatsinriktad rehabilitering. För att uppfylla behoven av medicinsk rehabilitering krävs stora satsningar på sjukvården och tidsgränser för när rätten till rehabilitering ska vara uppfylld.

9 Rättssäkerhet i sjukförsäkringen

Vi vill satsa på att stärka sjukförsäkringen och avsätta medel bl.a. inom sjukförsäkringen till att förstärka tillgången till företagshälsovård av hög kvalitet. Arbetet med certifiering och utvecklingen av medicinsk och annan arbetsplatsrelaterad rehabilitering behöver skyndsamt förstärkas.

9.1 Värna läkares sjukskrivningsrätt

I jakten på att halvera sjukfrånvaron ifrågasätts allt oftare de sjukintyg som behandlande läkare utfärdar. Detta har medfört att många har förlorat sin ersättning. För att komma till rätta med detta är det viktigt att handläggarna på Försäkringskassan förhåller sig självständigt till försäkringsläkarnas utlåtanden. Försäkringskassans tjänstemän har en annan typ av erfarenhet och kompetens än den som försäkringsläkarna har, vilket är viktigt för bedömningen av ärendet. Försäkringsläkarnas utlåtande ska betraktas som en del av det underlag som ska ligga till grund för den helhetsbedömning som Försäkringskassan ska göra.

Det är den patientansvariga läkaren som ytterst ansvarar för kontinuitet och medicinsk kunskap om den enskilda patienten. Det är därför viktigt att betona patientansvarig läkares kunskap också för bedömningen av behovet för sjukskrivning. Försäkringsläkare eller andra granskande läkare som föreslagits utföra s.k. second opinion har bara den ansvariga läkarens journal som underlag för sin bedömning och saknar därmed kunskap om patientens specifika behov och förutsättningar. Det är ändå viktigt att dessa läkare har en god kunskap om den patientnära vården för att kunna värdera kvaliteten på sjukintygen. Det är av stor vikt att läkares sjukskrivningsrätt värnas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vidare är det avgörande för den försäkrades rättssäkerhet att försäkringsläkarna står under tillsyn. Därför bör regeringen skyndsamt återkomma med förslag på hur sådan särskild tillsyn av försäkringsläkarna ska ske. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

9.2 Sjukgymnasters sjukskrivningsrätt

Problem med rörelseapparaten är vanligt bland sjukskrivna. Personer med svåra problem i rörelseapparaten har oftast sin primära kontakt med sjukgymnast eller motsvarande i komplement till allmänläkare, ortoped eller neurolog. Men den regelbundna kontakten och bedömningarna utförs oftast tillsammans med sjukgymnasten. Det innebär att sjukgymnasten har stor kännedom om patientens hinder och möjligheter. Därutöver ligger det i sjukgymnastens profession att arbeta hälsoinriktat och utifrån de resurser varje patient har. Det borde därför ligga nära till hands att ge sjukgymnasterna ökade möjligheter att ta ett helhetsansvar för långtidssjukskrivna med besvär från rörelse- och stödorganen. Vi utvecklar våra idéer om sjukgymnasters sjukskrivningsrätt i en särskild motion.

9.3 Mer personal och bättre service på Försäkringskassan

Regeringen har minskat förvaltningsanslaget till Försäkringskassan med 1 miljard kronor mellan 2007 och 2008. Antalet anställda har minskat med 3 000 personer sedan januari 2007. Förutom detta har regeringen infört en rad reformer så som vårdnadsbidrag, jämställdhetsbonus, krav på intyg från skola för tillfällig föräldrapenning och stora försämringar av sjukförsäkringen.

För närvarande är personalen på Försäkringskassan underbemannad och överbelastad. Den stora pressen på myndigheten innebär att arbetsmiljön försämras och att personalen riskerar att behöva utstå mer stress, hot och våld. Underfinansieringen av myndigheten påverkar också servicenivån till de försäkrade. Handläggningstiderna har förlängts och missnöjet hos allmänheten ökar.

För att värna rättssäkerheten och kvaliteten på handläggningen föreslår vi en förstärkning av medlen till Försäkringskassan 2010 och 2011. Vi anvisar medel för detta i vår budgetmotion om utgiftsområde 10 (2008/09:Sf357).

Omorganiseringen av myndigheten i kombination med minskad personalstyrka och nya reformer har resulterat i att handläggningstiderna har förlängts kraftigt under sommaren 2008. 30 000 pensionärer fick vänta mer än en månad på sitt bostadstillägg och 10 000 pensionärer fick vänta tre månader. Detta är extra allvarligt eftersom bostadstillägget utgör nästan hälften av de fattigaste pensionärernas disponibla inkomst. Att vänta åtskilliga månader på en utbetalning kan resultera i att man inte har råd att köpa mat, betala hyran, hamnar hos Kronofogden eller blir beroende av andra människors välvilja. När Försäkringskassan till följd av resursbrist inte lyckas tillhandahålla en god servicenivå med rimliga väntetider så skadas tilliten till välfärdssamhället.

För att garantera hög servicenivå och korta handläggningstider bör lagen om allmän försäkring föreskriva att försäkrade har rätt till beslut eller ersättning inom 30 dagar. Det motsvarar tiden för en vanlig löneutbetalning och medför därför inte för stora förändringar av de försäkrades ekonomi. Vid utbetalningar som försenas mer än en månad bör Försäkringskassan betala dröjsmålsränta på det aktuella beloppet. Efter två månaders försening bör även skadestånd utgå till de försäkrade som plåster på såren för den långa väntan. Regeringen bör återkomma med förslag på hur en garanti om ersättning eller beslut inom 30 dagar bäst kan utformas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

9.4 Återinför socialförsäkringsnämnderna

Regeringen har avskaffat socialförsäkringsnämnderna som garanterade allmänhetens insyn i handläggningen av socialförsäkringen. Vänsterpartiet avvisade avskaffandet eftersom det minskar rättssäkerheten i socialförsäkringen.

I Jan Rydhs utredning från 2004 om Försäkringskassans genomförandeorganisation (Georg) uttalades angående synen på förtroendevalda i försäkringsdelegationer och socialförsäkringsnämnder att dessa ska ses dels som viktiga komplement till tjänstemännens kompetens och kunskap, dels som betydelsefulla inslag för att trygga medborgarnas insyn och inflytande i det svenska välfärdssystemet (SOU 2004:127). Georg pekade på att den myndighet som hanterar en stor del av landets välfärdssystem och så mycket som en tredjedel av statsbudgeten också bör ha medborgarinsyn genom förtroendevalda organ. Detta var också riksdagens mening och en grundförutsättning för själva genomförandet av sammanslagningen till en myndighet.

Att avskaffa socialförsäkringsnämnderna innebär att den folkliga förankringen av socialförsäkringen och det lokala medborgarinflytandet helt går förlorade. Genom socialförsäkringsnämnderna säkras förutom hänsynstagande till viss lokal kännedom också den fackliga förankringen. Avskaffandet begränsar också individens möjligheter att överklaga i försäkringen.

Det är för Vänsterpartiet en prioriterad fråga att värna medborgarinflytandet i socialförsäkringarna. Socialförsäkringsnämnderna utgjorde i detta avseende en central del i socialförsäkringens administrativa uppbyggnad. Mot bakgrund av det som anförs bör socialförsäkringsnämnderna återinföras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

10 Reglering av rätt till ideellt engagemang

Ett problem för personer med sjukpenning samt sjuk- och aktivitetsersättning är möjligheterna till ideellt engagemang. Rätten att engagera sig ideellt utan att förlora sin ersättning är inte reglerad i lag utan endast i Försäkringskassans riktlinjer. I dessa riktlinjer föreskriver Försäkringskassan att personer med hel sjuk- och aktivitetsersättning har rätt att 1/8 av normalarbetstid på 40 timmar i veckan utföra ideellt arbete utan att det inkräktar på rätten till ersättning. Det motsvarar 5 timmar per vecka och är ungefär vad som kan anses vara ett normalt fritidsintresse. För personer med partiell sjukersättning eller med sjukpenning gäller däremot inte dessa regler.

Det förekommer även i dagens Sverige att personer med hel sjukersättning avråds av Försäkringskassan att engagera sig ideellt eftersom det riskerar att inkräkta på deras rätt till ersättning. Vissa människor vågar därför inte engagera sig i ett politiskt parti. Det måste betraktas som en allvarlig inskränkning av demokratin. Att utföra ideellt arbete i begränsad omfattning, såsom 5 timmar per vecka, bör inte beaktas vid bedömningen av arbetsförmågan och därmed inkräkta på rätten till sjukpenning eller sjuk- och aktivitetsersättning. Eftersom rättsläget är så oklart i dag och reglerna tillämpas godtyckligt runt om i landet bör detta regleras i lag.

Mot bakgrund av det som anförs bör regeringen göra en översyn med syfte att ändra lagen om allmän försäkring så att personer med sjukpenning samt sjuk- och aktivitetsersättning kan engagera sig ideellt utan att det inkräktar på deras rätt till ersättning från sjukförsäkringen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

11 Övriga förbättringar av sjukförsäkringen

11.1 Högriskskydd för långtidssjukskrivna

Vi vill bl.a. att medel inom sjukpenningsanslaget ska användas till ett förstärkt särskilt högriskskydd för långtidssjukskrivna som undantas från sjuklöneperioden i ett år vid återgång i arbete hos samma eller ny arbetsgivare. Det leder till ökad vilja hos arbetsgivare att anställa personer som har långtidsfrånvaro på arbetsmarknaden på grund av sjukdom. Mot denna bakgrund bör regeringen återkomma med förslag till förändring av lagen (1991:1047) om sjuklön i enlighet med det ovan angivna. Detta bör riksdagen begära.

11.2 Sjukpenning med fler steg

Enligt dagens regelsystem är det enbart möjligt att vara sjukskriven på antingen 25, 50, 75 eller 100 procent. För att stärka individperspektivet och möjliggöra för mer individuella rehabiliteringslösningar bör ett obegränsat antal steg finnas i sjukpenningen. Härigenom tas utgångspunkten för hur mycket en arbetstagare kan arbeta i den enskildas förutsättningar medicinskt och i förhållande till arbetsplatsen. Det är angeläget att arbetstagaren återgår i arbete så snart som möjligt och i den omfattning som är möjlig enligt arbetstagarens arbetsförmåga. En sjukpenning med fler steg där den försäkrade kan vara sjukskriven på vilka procentandelar som helst stärker möjligheten till kontakt med arbetsplatsen. Därför bör regeringen återkomma med förslag till hur en sjukpenning med fler steg bäst kan genomföras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

11.3 Slopad karensdag

Karensdagen innebär att människor inte har råd att vara hemma när de är sjuka. Detta bidrar till att öka människors osäkerhet och otrygghet. Karensdagen är särskilt problematisk för personer som arbetar i en dålig arbetsmiljö, har en utsatt ekonomisk situation, skiftarbetar, har flera arbetsgivare eller lider av ohälsotillstånd av olika slag. I dag innebär karensdagen att många går till jobbet fast de är sjuka, vilket troligen ökar ohälsan för individen i ett senare skede. Därför bör regeringen återkomma med förslag på ändring som innebär att karensdagen avskaffas. Detta bör riksdagen begära.

12 Avslutning

Regeringen har sedan 2006 verkställt kraftiga försämringar av sjukförsäkringen. Sverige har blivit ett land där cancersjuka får betala skattesänkningar. Försämringarna av sjukförsäkringen skadar tilliten till välfärdssamhället och hotar människors inkomsttrygghet. Behovet och efterfrågan av privata försäkringslösningar ökar och vi befarar att det kan föranleda ett systemskifte i socialförsäkringen som i likhet med pensionssystemet är komplicerat, administrativt dyrt och som missgynnar stora delar av befolkningen. Risken är också stor att detta genomförs snabbt utan demokratisk förankring.

Utformningen av våra socialförsäkringar bygger på en hög sysselsättning med så många som möjligt i arbete. Därför är det absolut viktigaste för att rädda socialförsäkringarna att få ner de höga sjuktalen genom att satsa på rehabilitering, ett friskare arbetsliv och att uppfylla målet om full sysselsättning.

Vänsterpartiet motsatte sig pensionsreformen och vår kritik har också med stor tydlighet visat sig stämma. Pengarna räcker inte till rimliga pensioner, och den spekulationskarusell som dragits i gång på börsen har inte gynnat den enskilda löntagaren utan tvärtom urholkat legitimiteten för hela systemet. Vänsterpartiet kommer inte heller att medverka till något liknande när det gäller socialförsäkringarna, och vi kommer att kraftfullt bekämpa att en sådan systemförändring kommer till stånd.

Stockholm den 6 oktober 2008
Lars Ohly (v)
Marianne Berg (v)	Jacob Johnson (v)
Hans Linde (v)	Elina Linna (v)
Gunilla Wahlén (v)	Alice Åström (v)
LiseLotte Olsson (v)