En skattepolitik för tillväxt, rättvisa och sunda statsfinanser

Motion 1992/93:Sk354 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

Innehåll

Sammanfattning2 1.

Regeringens
skattepolitik4 2.

Uppgörelsen
med regeringen om den ekonomiska
politiken5 3.

Framtida
inkomstförstärkningar5 4.

Beskattningen
av arbetsinkomster6 4.1

Fackliga
stipendier6 4.2

Arbetsgivaravgifter
på vinstandelar7 4.3

Arbetsgivarnas
avdrag för de fackliga kostnaderna7 4.4

En
höjning av inkomstskatten för vissa grupper8 4.5

Justeringar
av inkomstskatteskalan för sänkningen av
kronans värde9 5.

Kapitalbeskattningen10 5.1

Skattesatsen
på kapitalinkomster10 5.2

Beskattning
av övrigt hushållssparande10 5.3

Omläggning
av förmögenhetsskatten11 6.

Företagsbeskattningen12 6.1

Beskattningen
av inkomster till ägare i fåmansbolag12 6.2

Beskattningen
av egenföretagare13 6.3

Industrins
energibeskattning13 7.

Kampen
mot skattesmitning14 7.1

Effekter
av skattesmitning14 7.2

Åtgärder
mot skattesmitning14 7.3

Lagen
mot skatteflykt16 7.4

Ytterligare
resurser till skattemyndigheterna17 8.

En
översikt över förslagens statsfinansiella effekter17

Hemställan18

Sammanfattning 1.
Regeringens skattepolitik

Regeringens skattepolitik har huvudsakligen varit
inriktad på att sänka skatterna på kapital och till
välbeställda hushåll. Vi kan nu konstatera att denna starkt
utbudsorienterade skattepolitik inte har haft några mera
positiva effekter på investeringar, produktion och
sysselsättning. Dessa negativa erfarenheter kännetecknar
också utvecklingen i andra länder, t.ex. USA och England,
där också en sådan skattepolitik har prövats.

I stället är det troligt att regeringens många avsteg från
principerna i skattereformen leder till en sämre tillväxt på
längre sikt. En försämring av statsfinanserna och ökade
klyftor i samhället är andra effekter av regeringens
skattepolitik.

2. Framtida inkomstförstärkningar

Försämringen av statsfinanserna och de ökade
kostnaderna för arbetslösheten ger inte utrymme för några
större skattesänkningar under de närmaste åren, om dessa
inte kan finansieras med andra budgetförstärkningar.
Under 1993 och 1994 höjs olika skatter på hushållen medan
företagen får skattelättnader.

På grund av den djupa lågkonjunkturen och den svaga
efterfrågan i ekonomin är det knappast möjligt att belasta
hushållen med ytterligare skattehöjningar som innebär en
kraftig köpkraftsindragning och en försvagning av
efterfrågan. Detta var också skälet till varför vi
socialdemokrater under förra hösten föreslog att vissa av
årets skattehöjningar på hushållen skulle skjutas upp till
1994.

Regeringen var emellertid enbart beredd att senarelägga
sänkningen av grundavdraget som höjer inkomstskatten
med ca 5 miljarder kronor. Mot bakgrund av det nuvarande
statsfinansiella läget kan man inte utesluta framtida
inkomstförstärkningar. Framtida inkomstförstärkningar
kan också behöva genomföras för att bl.a. klara våra
långsiktiga satsningar i samhällets infrastruktur.

3. Uppgörelsen om den ekonomiska politiken

Genom uppgörelsen med regeringen om den
ekonomiska politiken kan viktiga principer i
skattereformen hävdas. Uppgörelsen innebär att balansen i
beskattningen av arbete och kapital till stor del återställs. I
likhet med skattereformen förskjuts skatten från arbete till
kapital och konsumtion. Vi vill nu korrigera för de avsteg
från uppgörelsen som regeringen har gjort.

Det gäller främst att låta kapitalskatten på 30 % även
omfatta aktievinster och att dessutom låta höjningen till 30
% bli permanent, vilket bl.a. innebär att villaägarna även
efter 1994 får behålla sina nuvarande ränteavdrag.

4. Omläggning av förmögenhetsskatten

Genom krisuppgörelsen kan förmögenhetsskatten
behållas till minst 1995. I motsats till regeringen anser vi att
det finns principiella skäl för att behålla en skatt på
hushållens förmögenheter. Den nuvarande
förmögenhetsskatten kännetecknas dock av så många
allvarliga brister att den behöver reformeras från grunden.

Det är mot den bakgrunden vi föreslår en omläggning av
förmögenhetsskatten med inriktning på en bredare
skattebas, sänkta skattesatser och en mera likformig
beskattning av olika typer av förmögenheter.

En omläggning med denna huvudinriktning skulle
stimulera sparandet, bidra till en effektivare
kapitalanvändning, minska skatteplanering och förbättra
förmögenhetsskattens fördelningspolitiska träffsäkerhet.
Omläggningen bör vara statsfinansiellt neutral.

5. Förändring av inkomstskatten

Regeringen anser att ingen grupp i samhället skall få
kompensation för att kronan har fallit i värde. Vi delar
denna uppfattning. Vi ansluter oss därför till regeringens
förslag att låta höjningen av pensioner och andra
basbeloppsanknutna transfereringar avräknas för den del av
inflationen som beror på sänkningen av kronans värde.

Det är därför med stor förvåning som vi konstaterar att
regeringen inte har gjort motsvarande avräkning vid
höjningen av brytpunkten och grundavdragen i
skatteskalan. Det är enligt vår uppfattning självklart att en
sådan avräkning också måste göras om man menar allvar
med principen att ingen grupp ska få kompensera sig för den
inträffade sänkningen av kronans värde. Vi föreslår därför
att denna effekt avräknas i skatteskalan. Det ger en
budgetförstärkning för 1994 med ca 500 miljoner kronor.

Vi föreslår att regeringen snarast presenterar ett
långsiktigt program för att sanera statsfinanserna. Ett
sådant program kommer onekligen att ställa stora krav på
folkhushållet och dessutom innebära stora uppoffringar för
flertalet hushåll med normala ekonomiska förhållanden.
För att åstadkomma den nödvändiga uppslutningen kring
ett sådant saneringsprogram för statsfinanserna är det
viktigt att detta kombineras med vissa åtgärder som har en
tydlig fördelningsprofil, som alltså belastar grupper med
arbete och goda inkomster.

Den statliga inkomstskatten bör därför höjas för grupper
som har inkomster över den så kallade brytpunkten i
skatteskalan. En sådan statsskattehöjning bör bidra till en
inkomstförstärkning med omkring 4 miljarder kronor och
genomföras fr.o.m. 1994.

Den närmare utformningen av detta förslag till
förändrad skatteskala preciseras inte i vår motion. Vi
föreslår därför att regeringen återkommer med ett förslag
om den närmare utformningen av den föreslagna
förändringen av skatteskalan ovanför brytpunkten. Det är
viktigt att det aktuella förslaget kan presenteras i anslutning
till ett program för sanering av statsfinanserna. Vi
eftersträvar genom denna uppläggning att uppnå en bred
enighet i riksdagen för en rättvis fördelningspolitik.

6. Företagsbeskattningen

Från årsskiftet sänks energiskatterna för industrin
kraftigt. Vi har tidigare avvisat regeringens modell för en
omläggning av industrins energibeskattning. I denna
motion upprepar vi därför vårt tidigare krav som innebär att
energiskatten maximeras till 0,6 % av företagens
omsättning. I förhållande till regeringens förslag bidrar vi
härigenom med en budgetförstärkning på ca 2 miljarder
kronor.

Vårt förslag är inte bara billigare utan har också en
bättre miljöprofil i jämförelse med dagens
energibeskattning för industrin. För den energikrävande
delen av industrin innebär vårt förslag inte någon större
ökning i skattebelastning.

För övriga företag som är utsatta för internationell
konkurrens och som har låga energikostnader kompenseras
den energiskattehöjningen, som blir resultatet av vårt
förslag, mer än väl av en kraftig konkurrensförbättring till
följd av den lägre kronkursen. Energiskattehöjningen för
den icke-konkurrensutsatta delen av näringslivet
kompenseras av den sänkta arbetsgivaravgiften och de
stimulanseffekter som blir följden av vårt program för
tillväxt och arbete.

7. Kampen mot skattesmitning

Vi har i partimotionen ''Åtgärder mot den ekonomiska
brottsligheten'' presenterat en strategi för att bekämpa den
ekonomiska brottsligheten. Det finns anledning att i denna
motion särskilt rikta uppmärksamheten på skattefusk,
skatteflykt och andra former av skatteundandragande. Vi
föreslår därför i detta syfte ett antal åtgärder på detta
område.

1. Regeringens skattepolitik

Stora skattesänkningar på kapital och till välbeställda
hushåll är en av grundpelarna i regeringens omläggning av
skattepolitiken. Denna politik skulle enligt regeringen bidra
till högre tillväxt, öka investeringarna och skapa nya
arbetstillfällen. Skattesänkningen till välbeställda hushåll
skulle sedan ''sippra ner'' till övriga grupper i samhället. Det
är i första hand skatterna på kapital som regeringen har
sänkt. I motsats till ambitionerna i skattereformen har man
däremot skärpt inkomstskatten på arbete och på de stora
löntagargruppernas inkomster.

Vi kan nu konstatera att denna starkt utbudsinriktade
skattepolitik inte har fått de avsedda effekterna på
produktion, investeringar och sysselsättning. Inte heller har
politiken bidragit till en bättre fungerande ekonomi.
Genom olika avsteg från viktiga principer i skattereformen,
t.ex. likformiga skatter på olika inkomster, har i stället
skattepolitiken bidragit till att försämra ekonomins
funktionssätt. Detta leder på sikt till en sämre tillväxt.

Som vi socialdemokrater konsekvent hävdat har en
skattepolitik med nuvarande inriktning knappast krönts
med framgång i de länder, t.ex. USA och England, där den
redan har prövats. Det finns inte heller något övertygande
stöd i den ekonomiska forskningen för att enbart stora
skattesänkningar, som regeringen tycks tro, kan bidra till en
kraftigt ökad och uthållig tillväxt genom ökade produktiva
resurser i form av arbete och kapital.

Liksom i Sverige har i stället denna inriktning av
skattepolitiken ökat klyftorna och försämrat
statsfinanserna. Ett resultat av regeringens skattepolitik är
en systematisk överföring av inkomster och förmögenheter
från löntagare till kapitalägare och företagare med höga
inkomster.

Dagens mycket djupa lågkonjunktur har utan tvekan
försämrat förutsättningarna för att en utbudsinriktad politik
på skatteområdet skall lyckas. När t.ex. det stora problemet
är att det saknas arbetstillfällen i ekonomin, har nämligen
sänkta skatter enbart marginella effekter på arbetsutbudet.

Vi socialdemokrater anser att skattereformen är en
mycket viktig strukturreform för den svenska ekonomin. Vi
vill fortfarande slå vakt om skattereformens grundprinciper
som bredare skattebaser, likformiga skatter och lägre
skattesatser. Därför avvisar vi regeringens avsteg, t.ex.
sänkningen av kapitalskatten, från dessa principer.

2. Uppgörelsen med regeringen om den ekonomiska
politiken

Uppgörelsen om den ekonomiska politiken innebär en
viktig kursändring av regeringens skattepolitik. Genom
uppgörelsen återupprättas viktiga delar av skattereformen,
som t.ex. den skattemässiga balansen mellan arbete och
kapital. Som en följd av uppgörelsen höjs olika skatter på
hushållen medan företagens skatterna sänks.

Krisuppgörelsen innebär en höjning av inkomstskatten
liksom olika skatter på konsumtionen, bl.a. matmomsen
och bensinskatten. Dessa åtgärder bidrar till att minska det
s.k. strukturella budgetunderskottet. Det är genom sänkta
arbetsgivaravgifter som beskattningen lindras på
näringslivet vilket tillsammans med sänkningen av kronans
värde har medfört en väsentlig konkurrenskraftsförbättring
för industrin.

Liksom skattereformen innebär krisuppgörelsen en
förskjutning av skatten från arbete till kapital och
konsumtion. Denna förskjutning bidrar till att förbättra
balansen i beskattningen av arbete och kapital. Flera förslag
i krisuppgörelsen har positiva fördelningseffekter. Som
exempel på sådana inslag kan nämnas höjningen av
kapitalskatten till 30 %, slopande av det s.k.
reallöneskyddet i skatteskalan och det faktum att
förmögenhetsskatten kan behållas ytterligare minst ett år.

Sammantaget har de olika förslagen i uppgörelsen inte
någon entydig fördelningsprofil. Vissa skatteskärpningar,
som de tidigare nämnda, har en positiv fördelningsprofil,
dvs. de leder till störst skatteskärpning för
höginkomsttagare jämfört med övriga grupper.

Andra skattehöjningar, som t.ex. den höjda
matmomsen, har däremot motsatta fördelningseffekter
genom att lägga en något tyngre börda på låginkomsttagare.
Summerar man dessa olika effekter utmynnar detta
emellertid i en i stort oförändrad skatteprogressivitet, dvs.
åtgärderna på skatteområdet varken gynnar eller
missgynnar någon enskild grupp. Vi socialdemokrater anser
därför att krisuppgörelsens åtgärder på skatteområdet
bidrar till en viktig sanering av statsfinanserna utan att öka
klyftorna i samhället.

3. Framtida inkomstförstärkningar

Dagens ansträngda statsfinanser och kostnaderna för att
bekämpa arbetslösheten ställer utomordenligt stora krav på
en ansvarsfull finans- och skattepolitik. Det saknas under de
närmaste åren därför utrymme för mera omfattande
skattesänkningar som inte är finansierade med andra
budgetförstärkningar eller som inte statsfinansiellt
kompenseras genom att skattebaserna ökar som ett resultat
av en gynnsam BNP-utveckling. Däremot kan man inte
utesluta framtida inkomstförstärkningar, t.ex. höjda skatter
och avgifter, om arbetet med saneringen av statsfinanserna
skall kunna bedrivas på ett effektivt sätt.

I år höjs hushållens skatter kraftigt vilket innebär en
neddragning av hushållens disponibla inkomster och
konsumtion. Detta försämrar ytterligare en redan svag
efterfrågan med resultat att arbetstillfällen försvinner samt
att ytterligare produktionskapacitet och företag slås ut. I
syfte att undvika dessa effekter har vi socialdemokrater
föreslagit att vissa av årets skattehöjningar skall uppskjutas
till 1994.

Regeringen har hittills enbart accepterat en
senareläggning av det försämrade grundavdraget. Vi anser
fortfarande att det finns stabiliseringspolitiska skäl för att
uppskjuta skattehöjningar till efter 1993. En sådan åtgärd
skulle både bidra till att förhindra en försämring av
efterfrågan och inte påverka det s.k. strukturella
budgetunderskottet negativt.

Det är inte bara den djupa lågkonjunkturen med en svag
efterfrågan i ekonomin som sätter bestämda gränser för
mera omfattande skattehöjningar under de närmaste åren.
Finansieringen av vårt långsiktiga investeringsprogram i
samhällets infrastruktur och kraven på en ökad
egenfinansiering i socialförsäkringssystemet kan komma att
aktualisera krav på vissa inkomstförändringar.

4. Beskattningen av arbetsinkomster

Regeringen har hittills genom olika åtgärder förändrat
skatten på arbete. Vissa åtgärder, t.ex. slopande av
schablonavdraget och avskaffande av löntagarnas
fackavdrag, har skärpt beskattningen av arbete medan
andra åtgärder, t.ex. slopande av arbetsgivaravgifter på
vinstandelar, har sänkt skatten på arbetsinkomster. I denna
motion fokuseras intresset på några av dessa åtgärder.

4.1 Fackliga stipendier

Riksdagen har nyligen beslutat att den tidigare
skattefriheten för stipendier till deltagande i fackliga kurser
(s.k. fackliga stipendier) skall avskaffas från halvårsskiftet
1993. Frågan om beskattning av fackliga och andra typer av
stipendier har tidigare varit föremål för en översyn och då
senast i samband med skattereformen. Dessa olika
utredningar har emellertid inte utmynnat i några konkreta
förslag.

Vi socialdemokrater motsätter oss inte en omläggning av
beskattningen av olika typer av stipendier. Den beslutade
skatteskärpningen på fackliga stipendier berör dock enbart
en kategori av stipendier och måste därför uppfattas som
stötande. Förslaget bör därför avvisas. Vi föreslår att
riksdagen i stället upphäver sitt tidigare beslut att beskatta
fackliga stipendier och begär att regeringen återkommer
med förslag som omfattar hela stipendiebeskattningen.

4.2 Arbetsgivaravgifter på vinstandelar

Som en av sina första åtgärder på skatteområdet föreslog
regeringen ett slopande av den från 1985 införda principen
att arbetsgivaravgifter även skulle utgå på avsättningar till
vinstandelsstiftelser. Principen infördes för att skapa
neutralitet i beskattningen mellan olika typer av
arbetsinkomster.

En fortsatt avgiftsfrihet för just vinstandelar skapar
onekligen problem och orättvisor i beskattningen av arbete.
I förhållande till lön och andra förmåner i arbetet (t.ex.
förmån av fri bil, kostförmåner etc.) är det totala
skatteuttaget i dag lägre på vinstandelar.

Detta strider mot en av skattereformens principer om en
likformig skatt på olika typer av arbetsinkomster. Denna
skattesubvention snedvrider inte bara konkurrensvillkoren
mellan olika ersättningsformer i arbetet utan medför
dessutom samhällsekonomiska kostnader. Genom att
införa olika skattesubventioner demonstrerar regeringen en
bristande tro på att marknaden själv har förmåga att
korrekt värdera olika inkomster och ersättningsformer i
arbetet.

Eftersom stora grupper på arbetsmarknaden, t.ex. inom
den offentliga sektorn, inte har tillgång till vinstandelar
skapar denna skattefrihet också vissa orättvisor. Mot
bakgrund av dessa principiella nackdelar med nuvarande
beskattning föreslår vi att arbetsgivaravgifter införs på
ersättningen till vinstandelsstiftelser fr.o.m. 1994.
Dessutom föreslår vi att avsättningar till
vinstandelsstiftelser blir förmånsgrundande fr.o.m. 1994.
Denna åtgärd att avgiftsbelägga vinstandelar innebär på
kort sikt knappast någon budgetförstärkning.

4.3 Arbetsgivarnas avdrag för de fackliga kostnaderna

Från 1992 har arbetsgivarna, men däremot inte
löntagarna, rätt att dra av avgiften till facket
(fackavdraget). Men denna skillnad i parternas avdragsrätt
kompenseras av att löntagarnas, i motsats till
arbetsgivarnas, konfliktersättning inte beskattas. När
löntagarnas fackavdrag slopades kombinerades denna
förändring med en inskränkning i arbetsgivarnas
avdragsrätt till att enbart omfatta den del av avgiften som
finansierar deras konfliktfonder. Den övriga avgiften måste
emellertid betalas av företagens beskattade inkomster.

Denna avdragsbegränsning på arbetsgivarsidan syftade
till att skapa en likformighet i beskattningen av parternas
fackliga kostnader. Trots att det kan ha funnits en sådan
ambition från lagstiftaren kan vi nu konstatera att det finns
flera s.k. asymmetrier i denna beskattning. Vi vill peka på
följande brister i detta hänseende.Genom att bilda olika
servicebolag som övertar vissa fackliga uppgifter från
arbetsgivarnas organisationer är det möjligt att kringgå den
nuvarande begränsningen av fackavdraget. Som en effekt
av detta arrangemang med servicebolag kan den del av
avgiften, som motsvarar betalningen för servicebolagets
tjänster, dras av och därmed finansieras med företagens
obeskattade inkomster. Löntagarna har dock inte samma
möjligheter att kringgå avdragsförbudet.Även om
löntagarna skulle ha samma möjligheter som arbetsgivarna
att kringgå avdragsförbudet föreligger ändå en brist på
skattemässig neutralitet mellan parterna. I motsats till
medlemsföretagen i olika arbetsgivarorganisationer, som i
regel lyfter av momsen på servicebolagens tjänster, måste
löntagarna betala moms på dessa tjänster.Med gällande
skatteregler kan även arbetsgivare, som inte bildar
servicebolag, finansiera sina fackliga kostnader med
enkelbeskattade inkomster, dvs. inkomster som enbart
belastas med bolagsskatt. Däremot tvingas löntagarna att
finansiera sina medlemsavgifter med dubbelbeskattade
inkomster; först utgår arbetsgivaravgifter och därefter
inkomstskatt på dessa inkomster.

Denna uppräkning är exempel på några av nuvarande
brister i den skattemässiga neutraliteten mellan löntagarnas
och arbetsgivarnas fackliga kostnader. Vi anser att det är ett
stort skattepolitiskt intresse att även denna del av
beskattningen kan fungera ekonomiskt rationellt och
likformigt. Vi föreslår därför att regeringen presenterar
förslag till förändringar i arbetsgivarnas avdragsrätt som
innebär en korrigering för nämnda avsteg från en likformig
beskattning.

4.4 En höjning av inkomstskatten för vissa grupper

Genomförda inkomstskattehöjningar

Som tidigare konstaterats höjs både i år och under 1994
inkomstskatten. Dessa skattehöjningar belastar inte bara de
breda befolkningsgrupperna utan även olika
höglönegrupper. Sammantaget innebär årets och nästa års
förändringar av inkomstskatten en i stort sett oförändrad
progressivitet.

I ett mera långsiktigt perspektiv leder emellertid
kombinationen av minskade avdrag i inkomstslaget tjänst
och borttagande av reallöneskyddet tilll en viss skärpning
av progressiviteten för vissa höglönegrupper. Genom dessa
åtgärder sänks nämligen inkomstnivån för att betala
statsskatt från 1994 med ca 14 000 kronor genom att både
den beskattningsbara inkomsten och skatteskalans
brytpunkt sänks.

Dessa åtgärder innebär att ytterligare omkring 220 000
personer, som i dag enbart betalar kommunalskatt, från
1994 måste betala statsskatt. Beroende på takten i den
allmänna löneutvecklingen kommer denna grupp att bli
ännu större på sikt vilket skärper progressiviteten.

Som vi tidigare har konstaterat begränsar den svaga
efterfrågan i ekonomin utrymmet för flera skattehöjningar
än de som redan är beslutade för i år och 1994. Denna
restriktion mot mera omfattande skattehöjningar måste
emellertid vägas mot de krav på inkomstförstärkningar som
kan aktualiseras av de försämrade statsfinanserna och våra
långsiktiga åtaganden, i fråga om bl.a. ökade satsningar på
infrastruktur. Den beslutade omläggningen av
socialförsäkringssystemet kan också innebära en ökad
skattebelastning på hushållen.

Motiven för en tillfällig inkomstskattehöjning

Det är utomordentligt viktigt att bördorna av en politik
för att sanera statsfinanserna bärs till stor del av de grupper
som har de bästa förutsättningarna för att klara sådana
uppoffringar. Av detta följer enligt vår bestämda
uppfattning att bördorna i första hand bör fördelas på de
friska och starka samt de som har arbete och goda
inkomster.

Genom socialdemokraternas aktiva medverkan för att
lösa de mycket allvarliga ekonomiska problemen har också
bördorna kunnat fördelas mera rättvist än om regeringen
själv hade utformat krispolitiken.

För närvarande sker en dramatisk försämring av statens
finanser. Dåliga statsfinanser innebär stora och växande
ränteutgifter på statsskulden som tränger ut andra mer
angelägna utgifter, t.ex. på olika välfärdsområden. En
kraftig ökning av budgetunderskottet leder också till
minskat förtroende från kapitalmarknaden vilket driver upp
räntenivån i ekonomin.

Höga räntor motverkar i sin tur investeringar, slår ut
produktionskapacitet och arbetstillfällen samt minskar
tillväxten. Det är mot denna bakgrund som vi
socialdemokrater föreslår att riksdagen skall besluta om ett
samlat och långsiktigt program för sanering av
statsfinanserna. Dessutom har vi för kommande budgetår
samma ambitioner som regeringen när det gäller att minska
statsutgifterna.

Ett långsiktigt program för att sanera statsfinanserna
kommer utan tvekan att ställa stora krav på folkhushållet
och innebära betydande uppoffringar för breda grupper av
hushåll. För att en finanspolitik med denna inriktning skall
lyckas behöver den en bred förankring och uppslutning i
samhället. Det är därför viktigt att åtgärder som minskar
statsutgifterna kombineras med förslag som också har en
tydlig fördelningsprofil, som alltså belastar grupper som har
både arbete och goda inkomster.

En höjning av inkomstskatten för de högsta
inkomsttagarna tillgodoser dessa krav och ligger dessutom i
linje med principen om skatt efter bärkraft som alltid har
varit en viktig beståndsdel i socialdemokratisk skattepolitik.
Mot denna bakgrund föreslår vi därför att statsskatten höjs
på inkomster över den s.k. brytpunkten i skatteskalan.
Denna skattehöjning bör bidra till en inkomstförstärkning
med ca 4 miljarder kronor per år och gälla fr.o.m. 1994.

Det är av vikt att ett sådant förslag på skatteområdet kan
redovisas i anslutning till att ett samlat program för en
långsiktig sanering av statsfinanserna presenteras. Den
närmare utformningen av detta förslag till förändrad
skatteskala preciseras inte i vår motion. Vi föreslår därför
att regeringen återkommer med ett förslag om den närmare
utformningen av förändringen av skatteskalan ovanför
brytpunkten. Vi eftersträvar med denna uppläggning att
uppnå en bred enighet i riksdagen för en rättvis
fördelningspolitik.

4.5 Justering av inkomstskatteskalan för sänkningen av
kronans värde

I dag är inkomstskatteskalan inflationsskyddad genom
att skatteskalans brytpunkt och grundavdrag justeras för
inflationen. Regeringen anser att ingen grupp skall få
kompensera sig för den standardsänkning som blir följden
av att kronan har sjunkit i värde. Pensioner och andra
basbeloppsanknutna transferingar skall därför inte få
räknas upp med den del av inflationen som beror på att
kronan har fallit i värde. Vi delar denna uppfattning.

Däremot har regeringen inte för avsikt att göra
motsvarande justering när det gäller uppräkning av
skatteskalans brytpunkt. Detta är ett anmärkningsvärt
ställningstagande mot bakgrund av den tidigare nämnda
ambitionen att ingen grupp bör få kompensation för
sänkningen av kronans värde. Denna princip bör givetvis
omfatta alla grupper i samhället.

Vi anser därför att effekten på inflationen av kronans
fallande värde också ska avräknas vid uppräkning av
brytpunkten och vid beräkning av grundavdraget. Denna
avräkning förstärker budgeten med ca 500 miljoner kronor
per år.

5. Kapitalbeskattningen 5.1
Skattesatsen på kapitalinkomster

Genom skattereformen fick vi en i stort sett neutral
beskattning av arbete och kapital. Den borgerliga
regeringen har gjort allvarliga avsteg från denna princip
genom att bl.a. sänka skattesatsen till 25 % på först
aktievinster och sedan på övriga kapitalinkomster.

Höjningen av skattesatsen till den ursprungliga nivån var
ett viktigt bidrag från krisuppgörelsen till att återställa
denna balans i beskattningen. Detta förhindrade också en
allvarlig försämring av ränteavdragens värde vilket
stabiliserar läget på fastighetsmarknaden.

Trots att det utgör ett brott mot krisuppgörelsen
beslutade den borgerliga riksdagsmajoriteten att höjningen
av kapitalskatten skall begränsas till 1993 och 1994.
Dessutom behöll man den lägre skattesatsen på 25 % för
aktievinster.

Liksom tidigare avvisar vi med skärpa igen dessa avsteg
från krisuppgörelsen och föreslår att skattesatsen för
inkomstslaget kapital skall återställas till 30 % och omfatta
även aktievinster. Dessutom bör den högre skattesatsen
vara permanent. En sådan åtgärd bidrar inte bara till en
ökad respekt för krisuppgörelsen utan också till att
hushållens boendekostnader inte ökar på sikt. En separat
höjning av skatten till 30 % på aktievinster leder till en
budgetförstärkning med ca 700 miljoner kronor.

5.2 Beskattning av övrigt hushållssparande

Det är viktigt att kapitalbeskattningen är neutral mellan
olika sparformer. En strikt neutral kapitalbeskattning
innebär att vid en given procentuell avkastning före skatt
skall spararnas procentuella avkastning efter skatt vara lika
stor för olika typer av sparande.

Vi anser att det är ett stort samhällsekonomiskt och
fördelningspolitiskt värde med en neutral
kapitalbeskattning. En långsiktig ambition för skattenivån
bör därför vara 30 % på allt hushållssparande. Mot denna
bakgrund föreslår vi att skattesatsen höjs till 30 % på
avkastningen av kapitalförsäkringar och
värdepappersfonder. Denna skatteskärpning bör
genomföras fr.o.m. 1994 och bidrar till att förstärka
statsfinanserna med ca 900 miljoner kronor.

Efter det att regeringen har sänkt beskattningen av det
privata pensionssparandet är i dag skattesatsen 10 % på
såväl det individuella som på löntagarnas sparande i
tjänstepensioner. Vi anser därför att skatten på
pensionssparande är för låg i förhållande till annat
hushållssparande. Det är framför allt privata
pensionsförsäkringar som är skattemässigt gynnade.

Denna skatteskillnad är knappast motiverad även om
hänsyn tas till pensionssparandets långsiktiga karaktär. Vi
har därför en ambition att långsiktigt minska nuvarande
skatteskillnader mellan pensionssparande och övriga
sparformer. Med hänsyn till försäkringsbolagens svaga
finansiella ställning är det emellertid inte möjligt att nu
minska dessa skatteskillnader.

5.3 Omläggning av förmögenhetsskatten

Regeringen har hittills genomfört betydande sänkningar
av förmögenhetsskatten. Dessa skattesänkningar har
genomförts genom både sänkta skattesatser och en
övergång till en proportionell förmögenhetsskatteskala. I
dag är därför skattesatsen 1,5 % på beskattningsbara
förmögenheter över 800 000 kronor.

Som ett resultat av krisuppgörelsen skjuts beslutet att
avskaffa förmögenhetsskatten ett år framåt till 1995. Valet
1994 blir därför direkt avgörande för förmögenhetsskattens
framtid. Dagens förmögenhetsskatt beräknas för 1993 ge
skatteinkomster på ca 2,5 miljarder kronor. De
förändringar av förmögenhetsskatten som regeringen
hittills har gjort löser inte beskattningens grundläggande
problem. Det finns skäl att här peka på några av dessa
problem.

Den nuvarande förmögenhetsskatten skapar inte bara
orättvisor utan också samhällsekonomiska
effektivitetsförluster. Genom stora variationer i effektiv
skatt mellan olika tillgångar snedvrids hushållens val av
sparande. Vissa tillgångar är obeskattade eller alltför lågt
beskattade medan andra tillgångar är mycket högt
beskattade, t.ex. banksparande. Dessa asymmetrier leder
till att hushållens sparande och kapitalplaceringar styrs
alltför mycket av skattemässiga överväganden.

Skillnader i skattevillkoren för olika typer av
förmögenheter bidrar ytterst till en ineffektiv
kapitalanvändning och skapar dessutom stora möjligheter
till skatteplanering. En vanlig form av skatteplanering, som
sänker förmögenhetsskatten, är t.ex. att lånefinansiera lågt
beskattade tillgångar.

Bristen på en likformig förmögenhetsskatt bidrar också
till att urholka förmögenhetsskattens fördelningseffekter.
Trots den tidigare progressiva skatteskalan bidrog bristen
på likformiga skatter och det stora utrymmet för
skatteplanering till en successiv urholkning av
förmögenhetsskattens fördelningspolitiska träffsäkerhet.

Det finns alltså ett mycket stort behov av en
genomgripande omläggning av förmögenhetsskatten. Ett
förslag till en sådan omläggning presenterades under den
tidigare socialdemokratiska regeringsperioden genom
utredningen ''Reformerad förmögenhetsskatt'' (Fi Ds
1990:91). Denna utredning, som dessvärre inte utmynnade
i någon skatteomläggning, är ett utmärkt underlag för en
framtida reformering av förmögenhetsskatten.

Förslagen i denna utredning ligger helt i linje med
skattereformens grundprinciper. Vi anser att en framtida
förmögenhetsskatteomläggning bör bygga på utredningens
förslag med inslag av sänkta skattesatser, bredare
skattebaser och en mera symmetrisk beskattning av olika
tillgångar. Dessutom bör en omläggning vara statsfinansiellt
neutral.

En reform med denna inriktning stimulerar sparandet
och bidrar till en effektiv kapitalanvändning utan att skapa
negativa fördelningseffekter. Som redovisas i utredningen
är det alltså möjligt att samtidigt sänka skattesatsen och
förbättra förmögenhetsskattens utjämningseffekter om
detta kombineras med en bredare skattebas.

Den aktuella utredningen är från 1990 och behöver
därför kompletteras på ett antal punkter. Mot denna
bakgrund föreslår vi att regeringen skyndsamt gör en
översyn av förmögenhetsskatten med den inriktning som
skisseras i motionen.

Det är viktigt att utredningen får en helhetssyn på
förmögenhetsskatten. Detta innebär i sin tur att
beskattningen av olika typer av förmögenheter bör
bedömas i ett sammanhang, som t.ex. frågan om
beskattningen av kapital i små och medelstora företag. En
framtida utformning av förmögenhetsskatten på olika
former av företagskapital bör grunda sig på en avvägning av
ett antal viktiga och delvis motstridiga intressen.

Därvid bör särskilt beaktas kravet på en internationellt
konkurrenskraftig beskattning som skapar gynnsamma
villkor för småföretag. Samtidigt bör strävan också vara att
åstadkomma en enkel och likformig beskattning av olika
förmögenheter i syfte att minska skatteplanering och
undvika inlåsningseffekter. Vårt alternativ med att behålla
och förbättra förmögenhetsskatten leder i förhållande till
regeringens politik till en inkomstförstärkning på sikt med
ca 2,5 miljarder kronor.

I dag används i stort sett gemensamma principer för att
beräkna skatteunderlaget för såväl förmögenhetsskatten
som arvs- och gåvobeskattningen. Vi anser att denna
koppling mellan dessa båda skatter även skall behållas efter
en framtida förmögenhetsskattereform.

6. Företagsbeskattningen 6.1
Beskattningen av inkomster till ägare av
fåmansbolag

I samband med skattereformen infördes särskilda regler
för beskattning av kapitalinkomster till ägare av
fåmansbolag. Dessa regler, som syftar till att förhindra
skatteplanering, innebär att ägarens inkomster som tas ut i
form av aktieutdelning eller aktievinster skall beskattas som
lön på det som överstiger en ''normal'' avkastning på
ägarens insatta kapital.

Effekten av dessa regler är att kapitalinkomster över
denna nivå på avkastningen beskattas som lön med en
marginalskatt på 50 %. Delägare i fåmansföretag skall alltså
få samma skattebelastning som en löntagare som äger aktier
under förutsättning att båda två har samma arbets- och
kapitalinkomster. Regeringen har nu på ett allvarligt sätt
luckrat upp dessa regler vilket leder till att högt beskattade
inkomster från ägarens arbetsinsatser kan omvandlas till
lägre beskattade kapitalinkomster.

Effekten av regeringens förändring är att det i stort sett
blir fritt fram för ägaren/företagsledaren att genom
skatteplanering ta ut hela sin ersättning från företaget som
lågbeskattade kapitalinkomster. För att förhindra en ökad
skatteplanering i finansbolag föreslår vi en återgång till de
skatteregler som infördes genom skattereformen. Vårt
förslag bör genomföras fr.o.m. 1994 och förstärker
budgeten med ca 150--200 miljoner kronor.

6.2 Beskattningen av egenföretagare

Regeringen föreslår vissa tillfälliga förändringar i
beskattningen av egenföretagare. För det första skall den
s.k. SURV-avsättningen höjas och för det andra ger man
möjligheter för egenföretagare att ytterligare ett år skjuta
upp beskattningen av sina obeskattade reserver. Dessa båda
förslag innebär en statsfinansiell belastning för budgetåret
1993/94 med ca 430 miljoner kronor.

Det andra förslaget kan vi acceptera med samma motiv
som redovisades i samband med skattereformen. Så länge
som det är aktuellt att reformera hela systemet för
beskattning av egenföretagare är det enligt vår mening
rimligt att ytterligare skjuta upp tidpunkten för
avskattningen av deras obeskattade reserver.

Förslaget ger också egenföretagare ett rådrum för att gå
över till andra företagsformer och dessutom innebär
förslaget en förbättrad likviditet. Förslaget innebär ett
inkomstbortfall för budgetåret 1993/94 med ca 300 miljoner
kronor.

Däremot avvisar vi förslaget att höja SURV-
avsättningen för egenföretagare. Vi anser att det är högst
olämpligt att nu lägga ett förslag med denna inriktning när
hela beskattningen av egenföretagare är under översyn och
beredning i regeringskansliet.

Så länge som det inte finns någon godtagbar teknik för
en uppdelning av företagets och ägarens ekonomi riskerar
dessutom ökade skattekrediter, som blir effekten av en höjd
SURV, att leda till ökade konsumtionsmöjligheter för
egenföretagare. Vårt avslag innebär en budgetförstärkning
i förhållande till regeringens förslag med ca 130 miljoner
kronor.

Vi noterar att regeringen har planer på att under 1993
återkomma med ett förslag till en genomgripande
omläggning av beskattningen av egenföretagare. Detta
innebär kraftiga skattelättnader till denna grupp. Vår
bedömning av denna fråga kommer vi att redovisa i
anslutning till det aktuella regeringsförslaget. Vi kan
emellertid redan nu konstatera att ett sådant förslag utgör
ett brott mot krisuppgörelsen.

6.3 Industrins energibeskattning

I år sänks energiskatterna med ca 3,4 miljarder kronor
för industrin och växthusnäringen. Denna skattesänkning,
som riksdagen beslutade om under våren 1992, finansieras
genom motsvarande höjning av energibeskattningen för
övriga sektorer. Vi har i en tidigare motion utvecklat våra
argument mot regeringens energiskatteomläggning för
industrin. I stället för en generell skattesänkning har vi
föreslagit att ett skattetak på 0,6 % av företagens
omsättning införs. Detta skall ersätta den tidigare
företagsvisa nedsättningen av energiskatten.

Det finns skäl att på flera punkter kritisera regeringens
förslag. För det första är träffbilden av regeringens förslag
dåligt; över hälften av nedsättningen (ca 2 miljarder kronor)
går till företag med låga energikostnader och som därför har
ett litet behov av dessa skattelättnader.

För det andra har regeringens förslag dåliga
miljöstyrande effekter. Skatteskillnaderna mellan olika
bränslen minskar dramatiskt vilket innebär att de
ekonomiska incitamenten för industrin att använda rena
bränslen försvinner. För det tredje är regeringsförslaget
onödigt dyrt.

Den statsfinansiella kostnaden för regeringens förslag är
ca 3,4 miljarder kronor vilket skall jämföras med en
kostnad på ca 1,3 miljarder kronor för vårt förslag (jämför
s-motionen med anledning av 1992 års
kompletteringsproposition). Det innebär en långsiktig
budgetförstärkning med drygt 2 miljarder kronor. Vårt
förslag, som bör genomföras från halvårsskiftet 1993, är
också förenligt med Sveriges handelspolitiska åtaganden.

I förhållande till den nyligen genomförda
energiskatteomläggningen innebär vårt förslag inte någon
större ökning i skattebelastning för de energikrävande
industriföretagen som arbetar under hård internationell
konkurrens. Däremot får företag med låga energikostnader
en mindre kostnadsökning genom vårt förslag. I denna
grupp finns både företag inom exportsektorn och företag på
hemmamarknaden.

Den förra gruppen har fått så kraftig
konkurrensförbättring genom kronans fallande värde, att
det mer än väl uppväger effekterna av en mindre
energiskattehöjning. För övriga företag med låga
energikostnader uppvägs effekterna av vårt förslag
flerfaldigt av den arbetsgivaravgiftssänkning som även
dessa företag har erhållit.

7. Kampen mot skattesmitning 7.1
Effekter av skattesmitning

Vi anser att det är ett primärt samhällsintresse att skatter
och avgifter betalas enligt gällande regelsystem på
skatteområdet. Dess värre tvingas vi konstatera att
skattefusk, skatteflykt och andra former av skattesmitning
har en växande utbredning i dag. I likhet med annan
ekonomisk brottslighet (ekobrottslighet) är också
skattesmitning ett stort samhällsproblem.

Den leder till ett stort skattebortfall, som måste betalas
av lojala skattebetalare. Konkurrensen snedvrids också på
ett allvarligt sätt mellan seriösa och oseriösa företag, särskilt
inom de branscher där ekobrottsligheten har en stor
omfattning. Skattesmitning och andra former av
ekobrottslighet utgör enligt vår bedömning ett hot mot
grundvalarna för en sund marknadsekonomi. Dessutom
undegrävs samhällsmoralen på ett allvarligt sätt när
skattesmitningen ökar.

7.2 Åtgärder mot skattesmitning

Det är alltså utomordentligt angeläget att med kraft
bekämpa ekobrottslighet i allmänhet och skattesmitning i
synnerhet. I partimotionen ''Åtgärder mot den ekonomiska
brottsligheten'' presenterar vi ett samlat program för att
bekämpa denna del av brottsligheten. Det finns därför skäl
att i denna motion koncentrera intresset på åtgärder mot
enbart skattesmitning.Vi anser det viktigt att fortsätta på
den inslagna vägen med att förenkla skatteregler och
taxeringsförfarandet i syfte att omfördela resurser från
kontroll av personer med enkla inkomstförhållanden till
företag och skattskyldiga som har mera komplicerade
skatteförhållanden. Det är i detta ljus allvarligt att antalet
revisioner nu minskar.Det är utomordentligt viktigt att
revisionsverksamhet och annan fördjupad skattekontroll
kan bedrivas på ett effektivt sätt. Det är i regel genom dessa
kontroller som de största möjligheterna finns att upptäcka
mera allvarliga former av skattesmitning. Alla erfarenheter
visar också att taxeringsrevisioner är mycket lönsamma i
den meningen att de bidrar till en stor inkomstförstärkning
för den offentliga sektorn.

Skattemyndigheterna bör därför få ökade möjligheter
att rekrytera kvalificerad personal för att kunna utföra en
effektiv revisionsverksamhet. Det räcker inte bara att
skattemyndigheterna har tillgång till kompetent personal.
Det är också viktigt att även polis och åklagare får tillgång
till kvalificerade utredare så att nuvarande flaskhalsar för
att utreda ekobrottslighet undanröjs.För att effektivt
kunna bekämpa skattefusk och skatteflykt är det viktigt att
samarbetet utvecklas mellan olika myndigheter.I takt
med den ökande internationaliseringen av vår ekonomi är
det också viktigt med ett utökat samarbete mellan svenska
och utländska myndigheter på skatteområdet. Detta
samarbete är nödvändigt för att motverka olika former av
internationellt skatteundandragande.

Grunden för ett internationellt samarbete kan bygga på
det nätverk av dubbelbeskattningsavtal som i dag finns
mellan olika länder. Samarbetet på skatteområdet kan
handla om allt från renodlad skattekontroll till
handräckning vid indrivning av skatteskulder.

Beslutet att slopa valutaregleringen har både försvårat
och skärpt kraven på en effektiv skattekontroll av utländska
inkomster och transaktioner med internationell
anknytning. Vi kan därför inte acceptera en utveckling som
på sikt innebär en mindre effektiv kontroll av
utlandsinkomster jämfört med interna inkomster. I stället
bör ambitionerna öka för skattekontrollen av alla
inkomster, även de med internationell anknytning.

I konkreta termer innebär en ambitionshöjning att
kontrollen av utlandsinkomster bör ha samma effektivitet
som granskningen av inhemska inkomster. Utan denna
kontrollmässiga likformighet finns betydande risker för att
skatteplaneringen ökar kraftigt. Denna ambitionshöjning i
skattekontrollen förutsätter dock ett utökat internationellt
samarbete mellan olika länders skattemyndigheter.

Målet bör vara att lämnandet av kontrolluppgifter
mellan Sverige och övriga länder skall bli lika effektivt och
rutinmässigt som mellan olika uppgiftslämnare inom landet.
Dessutom bör lämnandet av kontrolluppgifter beträffande
löner, pensioner, bankräntor och motsvarande inkomster få
en sådan utformning att en utländsk kontrolluppgift kan
registreras automatiskt på samma sätt som en
kontrolluppgift från en arbetsgivare eller annan
uppgiftslämnare inom Sverige.

Tillsammans med andra länder med
dubbelbeskattningsavtal är det viktigt att Sverige bedriver
ett arbete med syfte att minska möjligheterna till överföring
av olika inkomster till s.k. skatteparadis, som varken har
dubbelbeskattningsavtal eller som vägrar att lämna ut
nödvändig information för ländernas skattekontroll.För
att kunna utföra en effektiv skattekontroll är
skattemyndigheterna beroende av vissa legala instrument,
som t.ex. lagarna om bevis- och betalningssäkring. Det
finns anledning att känna en viss oro för att denna
lagstiftning kommer att avskaffas eller luckras upp på ett
allvarligt sätt av den borgerliga regeringen.

Vi socialdemokrater kommer med skärpa att avvisa alla
förändringar i dessa regelsystem som bidrar till att
undergräva effektiviteten i skattekontrollen med undantag
av sådana förändringar som kan motiveras av mycket starka
rättssäkerhetsskäl.

Betalningslagen

Det förslag till att slopa lagen om betalningar till och från
utlandet (s.k. betalningslagen) och ersätta den med vissa
andra regler, som beslutades under hösten 1992 av den
borgerliga majoriteten, leder enligt vår bedömning till en
försämrad effektivitet i skattekontrollen. Regeringen
motiverade denna förändring med att den tidigare
betalningslagen inte är förenlig med EG:s regelverk.

Regeringen har, som vi konstaterade i en tidigare
motion, inte på ett övertygande sätt visat att det skulle
föreligga en brist på harmoni mellan EG:s och våra interna
regler på detta område. Vi kan lika lite som tidigare ansluta
oss till regeringens bedömning av denna fråga.

Dessutom finns det enligt det aktuella direktivet vissa
möjligheter för ett enskilt land att göra avsteg från
principen om fria kapitalrörelser om det är nödvändigt för
en effektiv skattekontroll. Något nöjaktigt svar på hur långt
ett enskilt land kan göra avsteg från denna huvudregel har
inte heller regeringen redovisat.

Vi gör också bedömningen att det regelsystem som har
ersatt betalningslagen i många avseenden är mindre
restriktivt än betalningslagens regler för skattekontroll.
Regeringens förslag har också utsatts för en hård kritik av
bl.a. Riksskatteverket för att de inte uppfyller rimliga krav
på en effektiv skattekontroll.

Riksskatteverket går t.o.m. så långt i sin kritik att man
ifrågasätter om de nya reglerna tillför skattekontrollen
något mera än den skyldighet som redan i dag föreligger för
varje deklarant att korrekt redovisa alla sina skattepliktiga
inkomster. Vi anser därför att de regler som nu har ersatt
betalningslagen skärps.

7.3 Lagen mot skatteflykt

Regeringens förslag att slopa den s.k. skatteflyktslagen
fr.o.m. 1993 innebär utan tvekan att skattemyndigheterna
avhänds ett viktigt instrument i kontrollverksamheten.
Denna åtgärd kan vi inte uppfatta på annat sätt än som ett
led i moderaternas konsekventa motstånd mot alla förslag
som har udden riktad mot skattesmitning.

Under 1980-talet avvisade moderaterna konsekvent alla
förslag för att bekämpa skattesmitning som presenterades
av den dåvarande socialdemokratiska regeringen. I
regeringsställning har moderaterna nu, tillsammans med
centern och folkpartiet, dessvärre lagt fram förslag som
bidrar till att öka utrymmet för skatteplanering.

Regeringen motiverade sitt beslut att slopa
skatteflyktslagen med att den hotar viktiga
rättssäkerhetsintressen. Skatteflyktslagen genomfördes
1980 av den dåvarande borgerliga regeringen. Den har
också utvärderats från rättssäkerhetssynpunkt vid flera
tillfällen. Av dessa utvärderingar kan man konstatera
följande. JK har i sina två utvärderingar 1985 och 1988 inte
funnit att lagen har hotat viktiga rättssäkerhetsintressen.

Regeringens påståenden saknar därför saklig grund.
Den tidigare tidsbegränsningen av lagen var också
motiverad av rättssäkerhetsskäl. Gjorda utvärderingar visar
att lagen har använts mycket restriktivt i rättstillämpningen
vilket istället har medfört kritik för att den är ineffektiv.

Genom att slopa skatteflyktslagen fråntas
skattemyndigheterna ett användbart instrument för att
bekämpa skatteflykt. Den hade också en viktig preventiv
betydelse. Vi anser därför att beslutet att avskaffa
skatteflyktslagen är utmanande och kan av lojala
skattebetalare inte uppfattas på annat sätt än som ett
ointresse för att bekämpa skatteflykt. Vi avvisar med skärpa
beslutet att avskaffa skatteflyktslagen och föreslår därför att
den snarast återinförs.

7.4 Ytterligare resurser till skattemyndigheterna

Som vi tidigare har konstaterat är det viktigt att
skattemyndigheterna får goda möjligheter i fråga om
personal och andra resurser för en effektiv skattekontroll.
För att klara kampen mot den ekonomiska brottsligheten
har vi för budgetåret 1993/94 föreslagit en
resursförstärkning till berörda myndigheter med 100
miljoner kronor. Av denna resursförstärkning skall 25
miljoner kronor fördelas till skatteförvaltningen. Vi
redovisar våra förslag i partimotionen ''Åtgärder mot den
ekonomiska brottsligheten''.

8. En översikt över förslagens statsfinansiella effekter

Våra förslag i denna motion innebär följande
inkomstförstärkningar.

n

Budgeteffekter (mdkr)h
Inkomstförstärkningar
93/94
Lång sikt

Energiskatt
ca 2
ca 2
Justering av inkomstskatteskalan för sänkningen
av kronans värde
ca 0,2
ca 0,6
Höjning av inkomstskatten på inkomster
över brytpunkten**
ca 2
ca 4
30 % skatt på kapitalförsäkringar och
värdepappersfonder
ca 0,4
ca 0,9
30 % skatt på aktievinster
ca 0
ca 0,7
Höjning av arbetsgivaravgifterna
ca 2
ca 4
Omläggning av förmögenhetsskatten
ca ----
ca 2,5*
Övriga skattehöjningar
ca 0,1
ca 0,1

Summa:
ca 6,7 mdkr
ca 14,8 mdkr
* Budgetförstärkning efter 1994 då regeringen har beslutat
att avskaffa förmögenhetsskatten.
** Den definitiva budgeteffekten är ytterst beroende av
förslagets närmare utformning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skattepolitiken och betydelsen
av inkomstförstärkningar för att sanera statsfinanserna,

2. att riksdagen beslutar upphäva beslutet om
beskattning av fackliga stipendier,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag rörande hela
stipendiebeskattningen,

4. att riksdagen beslutar att arbetsgivaravgifter skall tas
ut på avsättningar till vinstandelsstiftelser fr.o.m. 1994,

5. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag som
innebär att de i motionen redovisade avvikelserna från en
neutral beskattning av parternas fackliga medlemsavgifter
korrigeras,

6. att riksdagen beslutar om en höjning av statsskatten i
enlighet med vad som föreslagits i motionen,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om den
närmare utformningen av den föreslagna förändringen av
skatteskalan ovanför brytpunkten,

8. att riksdagen beslutar att uppräkning av såväl
grundavdrag som brytpunkt i skatteskalan för
arbetsinkomster korrigeras för den del av inflationen som
är ett resultat av att kronan har fallit i värde, och att
regeringen ger Konjunkturinstitutet i uppdrag att beräkna
denna effekt,

9. att riksdagen beslutar att skattesatsen på fysiska
personers och dödsbons kapitalinkomster skall vara 30 %
även efter 1994,

10. att riksdagen beslutar att skatten på reavinster på
aktier och andra finansiella instrument som beskattas enligt
aktievinstreglerna skall vara 30 % fr.o.m. den 1 januari
1994,

11. att riksdagen beslutar att skattesatsen på avkastning
av kapitalförsäkringar och på värdepappersfonder skall
vara 30 % fr.o.m. den 1 januari 1994,

12. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
förmögenhetsskatten i enlighet med de riktlinjer som
redovisas i motionen,

13. att riksdagen avslår regeringens förslag att höja
avsättningen till skatteutjämningsreserv, s.k. I-SURV, från
20 till 25 %,

14. att riksdagen beslutar att återinföra den tidigare
lydelsen av 3 § 12 mom. lagen om statlig inkomstskatt
(1947:576), som gällde fram till 1992 års taxering,

15. att riksdagen beslutar att införa ett nytt
energiskattesystem för industrin i enlighet med det i
motionen redovisade förslaget,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skattesmitning,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en skärpning av de kontrollregler
som ersatt den s.k. betalningslagen,

18. att riksdagen beslutar att den tidigare lagen mot
skatteflykt snarast återinförs.

Stockholm den 26 januari 1993

Ingvar Carlsson (s)

Jan Bergqvist (s)

Birgitta Dahl (s)

Ewa Hedkvist Petersen (s)

Inger Hestvik (s)

Anita Johansson (s)

Birgitta Johansson (s)

Kurt Ove Johansson (s)

Allan Larsson (s)

Berit Löfstedt (s)

Börje Nilsson (s)

Kjell Nilsson (s)

Lennart Nilsson (s)

Berit Oscarsson (s)

Göran Persson (s)

Pierre Schori (s)

Britta Sundin (s)

Ingela Thalén (s)