En solidaritetsskatt

Motion 1992/93:Sk360 av Inge Carlsson och Lars Stjernkvist (s)

''Jag får panik ofta... Ska jag inte ha råd att hålla en bra
bostad till mina barn längre? Mat har vi inte råd att äta alla
vardagar. Tur att de äter i skolan. I helgerna äter vi
tillsammans... Ångesten som jag alltid går omkring med,
inför framtiden, gör att jag inte kan leva ut ordentligt. I
grunden mår jag alltid dåligt... Vi är många som har det så
här.''

Brevet kom från en förtvivlad mamma i vårt län. I de
kommunala nedskärningarnas, hyreshöjningarnas och den
växande arbetslöshetens spår följer raserade
hushållsekonomier och ökade orättvisor.

Många misstror regeringens förmåga att lösa landets
ekonomiska problem. De tror inte att den borgerliga
regeringen kan få ordning på statsfinanserna, få igång
hjulen och skapa framtidstro. Dessutom, vilket kanske är
än allvarligare, misstror de regeringens vilja att ta hänsyn
till människors oro och protester.

Människor som protesterar mot orättvisa nedskärningar,
ökade bördor för lågavlönade och sänkta skatter för
förmögna, höjda hyror för vissa och oförändrade bidrag till
andra etc. har sedan valet fått veta att regeringen följer
''den enda vägen''. Regeringsföreträdare upprepar ständigt
att alla förändringar är nödvändiga, att orättvisorna är
oundvikliga och att det nog ska ordna sig så småningom.

Det är naturligtvis struntprat. De ekonomiska
problemen kan inte avskaffas med ett enkelt politiskt
beslut. Däremot kan vi i allra högsta grad påverka
fördelningen av bördorna.

I krisens spår följer som sagt många raserade
hushållsekonomier. Dessutom följer åtskilliga raserade
framtidsdrömmar. Regeringens brist på lyhördhet och
oförmåga att ta hänsyn till människors krav på rättvisa
riskerar att leda till uppgivenhet.

Den oroliga mamman tillhör utan tvekan de, som
misstror regeringens vilja att lyssna till dem, som har det
svårt. Det är allvarligt och borde fungera som en
väckarklocka.

Kravet på en solidaritetsskatt har rests från många håll.
En tanke är att höja skatten med förslagsvis fem procent för
alla över den s.k. brytpunkten. Det skulle inbringa ca fyra
miljarder kronor till statskassan.

Det löser inte statens ekonomiska problem, även om
bidraget inte ska föraktas. Fyra miljarder är ett välkommet
tillskott i kampen mot arbetslösheten. Skatten har också en
annan betydelse, nämligen att bidra till att restaurera det
misstroende som regeringens okänslighet orsakat.

Solidaritetsskatten behövs för att visa att politiken och
politikerna är känsliga och lyhörda. Att det finns en vilja att
fördela bördorna rättvist.

Problemet är inte att det saknas solidaritet i vårt land.
Tvärtom, de som har arbete, och särskilt de som tjänar
hyfsat, är säkert beredda att avstå för att andra ska få jobb.
Inte minst kraven inför löneförhandlingarna visar att det
finns en djupt rotad känsla för rättvisa i vårt land.
Lönestopp för alla med en hyfsad inkomst, vittnar om både
insikt om landets ekonomiska problem, och om förståelse
för kravet på solidaritet.

Problemet är följaktligen, enligt vår mening, att det
saknas politisk vilja att bedriva en solidarisk politik. Det
tycker vi, att vi måste göra någonting åt.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en solidaritetsskatt.

Stockholm den 22 januari 1993

Inge Carlsson (s)

Lars Stjernkvist (s)