Energieffektiviseringsmyndighet

Motion 2003/04:N353 av Ingegerd Saarinen (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en ny myndighet för energieffektivisering inrättas.

Motivering

Effektivare användning av energi är en förutsättning för ekologisk hållbarhet. Det går inte att ersätta alla fossila bränslen och kärnkraft genom att bara byta ut dem mot något annat. Det går inte i världen och det går inte i Sverige.

På medellång sikt finns det mycket pengar att spara på att vi inte behöver bygga nya kraftverk, ledningar och värmeverk.

Det finns mycket goda tekniska möjligheter att spara energi med oförändrad eller förbättrad nytta för användare.

Eftersom per capita-konsumtionen av el är 2,6 gånger högre i Sverige än i resten av EU och det pekar tydligt på att det finns en stor potential för effektivare elanvändning. Bara en liten del av denna skillnad kan förklaras med klimatet, ty klimatet i de delar av Sverige där det bor mest folk skiljer sig inte så mycket från klimatet i Danmark, Tyskland och Storbritannien. Skillnad i industristruktur förklarar också bara en liten del.

Den stora skillnaden ligger i att vi i Sverige har mycket mer elvärme än i andra länder och att vi använder el mindre effektivt. Professor Björn Karlssons jämförelser mellan Volvo i Göteborg och Volvo i Ghent visade att den svenska fabriken använde dubbelt så mycket el för samma sak, och det finns mängder av exempel som pekar åt samma håll.

Givetvis spelar det ekonomiska incitamentet en betydande roll för att effektivisera elanvändningen i den meningen att höga elpriser leder till ökad hushållning med el. Den gröna skatteväxlingen ska därför fortsätta.

Men andra faktorer spelar väl så stor roll. Varje dag fattas tusentals beslut som påverkar elförbrukningen. Den som köper ett kylskåp får ofta en god information genom energimärkningen eftersom det är lag på märkning. Men i de flesta fall finns ingen sådan lätt tillgänglig information. När man går från produkter till system är det betydligt svårare. I en affär, ett kontor eller en fabrik är det vanligt att försörjningen av värme och kyla motverkar varandra helt i onödan, men kunskapen om optimering saknas. I många fall finns en aktörskedja där de olika delarna drar åt olika håll. Installatörer, arkitekter, fastighetsskötare och inköpare agerar var för sig, vilket kan leda till ett väldigt slöseri med både energi och pengar. Ofta finns bra produkter utvecklade, men eftersom de inte finns i handeln är de inte kända och därför inte efterfrågade. Det händer också att det finns triviala problem med lagstiftning och tolkningar av upphandlingsregler på företag och förvaltningar. Det fungerar i regel så att den som är ansvarig för inköp väljer den produkt som har lägsta inköpspriset istället för att värdera eller göra en livscykelkostnadskalkyl, som även tar in kostnader för underhåll och energi. Ett enkelt exempel är att en lågenergilampa visserligen kostar mer än en glödlampa, men att den under sin livstid sparar in energi till ett betydligt större värde, och i många fall också kostnaden för att någon använder arbetstid för att byta lampan. Ändå säljs varje dag många tusen glödlampor för användning i armaturer där det går lika bra att använda lågenergilampor. Det finns motsvarigheter även för annan belysning, för ventilation, för värme, för kyla, för motorer och motordrifter.

Genom en aktiv statlig politik kan nya produkter komma ut på marknaden, redan befintliga produkter få ett snabbare marknadsgenombrott, kunskap spridas och olika marknadsbarriärer genombrytas.

Det finns många goda exempel på ett sådant arbete. Det har tidvis skett inom Vattenfall, inom ramen för kretsloppsmiljarden och LIP, i många kommuner och verk, och givetvis också i den privata sektorn. Men huvudinstrumentet för den statliga energieffektiviseringen har legat inom Statens Energiverk, sedermera Nutek, sedermera Energimyndigheten. Mycket gott arbete har uträttats där, i några fall internationellt banbrytande. Men en entydig erfarenhet är att det är svårt att förena inriktningen på energitillförsel med inriktningen på effektivisering. Svåra konflikter och ständiga omorganiseringar har hämmat arbetet.

Miljöpartiet vill därför föreslå en ny myndighet som enbart ägnar sig åt energieffektivisering, och att denna myndighet ska placeras under Miljödepartementet, inte under det tillförselorienterade Näringsdepartementet. Regering och riksdag får då bättre beslutsunderlag genom att de två perspektiven, det tillförselorienterade och det användningsorienterade läggs bredvid varandra, istället för att kompromissas ihop inom byråkratin.

Risken för dubbelarbete måste värderas mot att det i ett 10–15-årsperspektiv handlar om investeringar på hundratals miljarder kronor och om mycket stora men svårkvantifierade värden för miljö, för Sveriges säkerhet och internationella anseende och vad gäller möjligheter att förstärka respektive försvaga det internationella konventionsarbetet.

Den nya myndigheten ska dock givetvis inte ägna sin mesta kraft åt att bara utreda, utan framför allt åt att verkligen åstadkomma energieffektivisering genom aktiv marknadsbearbetning. Detta är ett mycket kunskapsintensivt och långsiktigt arbete, även om en del resultat kan falla ut snabbt.

I kärnkraftsavvecklingens perspektiv är givetvis eleffektivisering den viktigaste formen av effektivisering. Effektivare användning av el är också av stor betydelse för att förhindra att fossil kraftproduktion kommer in på marknaden och för ett ohållbart stort utnyttjande av vindkraft eller biobränslen för elproduktion.

Men av hänsyn till den visserligen stora men dock begränsade tillgången på biobränslen och av klimatpolitiska skäl är det också viktigt att effektivisera användningen av värme, gas, olja och drivmedel.

Statsfinansiellt får inrättandet av den nya myndigheten ingen betydelse, då det handlar om omdisposition av befintliga medel från andra myndigheter, främst Energimyndigheten. På längre sikt anser vi att det är motiverat med en förstärkning av den nya myndighetens budget.

Stockholm den 6 oktober 2003

Ingegerd Saarinen (mp)