Energipolitiken

Motion 1991/92:N416 av Åke Selberg och Karl Hagström (s)

Under 1980-talet har den svenska torvnäringen
utvecklats till en livskraftig, expansiv och lönsam industri.
Staten har aktivt bidragit till utvecklingen med bl.a.
investeringsstöd till torvanvändarna och genom att satsa på
forskning och utveckling.

Satsningen på torv har varit en del av energipolitiken
som syftat till att utveckla inhemska förnybara energikällor.
Torv är idag ett av de största biobränslena och erbjuder
dessutom den kanske största tillväxtpotentialen under den
närmaste tioårsperioden. Så länge uttaget inte överskrider
tillväxten kan torv betraktas som förnybart. Torvbruket ger
då inte något nettotillskott av koldioxid till atmosfären.
Detta är samma grundprincip som tillämpas för
skogsråvaran.

Torvbruket skulle innebära att max. 1 % av torvarealen
skulle tas i anspråk. Det är alltså möjligt att undanta alla
torvmossar som befinns vara skyddsvärda. Efter uttaget av
torv kan t.ex. skog planteras på mossen.
Koldioxidbindningen i skogen blir då större än i den
ursprungliga torvmossen. Liksom all annan beskogning
bidrar den till att begränsa koldioxidhalten i luften.

15 TWh/år utgör ca 4 ggr dagens produktionskapacitet.
Torv kommer i första hand att ersätta importerat kol. 15
TWh/år motsvarar 1/3 av dagens kolimport. Att stärka
torvens konkurrenskraft gentemot stenkol innebär därför
stora samhällsekonomiska vinster. Den sysselsättning som
torvindustrin skapar innebär också en statsfinansiell
förstärkning genom skatter som industrin och de anställda
betalar. Om torven konkurreras ut av kol kommer dessa
pengar i stället att gå ut ur landet.

Sverige måste i ökad grad förlita sig på inhemska
biobränslen. Torvindustrin har tekniken och den
ekonomiska basen för att klara den kraftiga expansion som
detta kräver. Det är därför viktigt att fastställa
förutsättningarna för det framtida torvbruket; nämligen att
torv skall betraktas och klassas som biobränsle med
begränsningen att det totala uttaget inte får överskrida den
sammanlagda torvtillväxten. Med nuvarande bedömningar
motsvarar detta tak 15 TWh/år.

Torvindustrin ger idag sysselsättning till ca 1 000
personer, främst i glesbygden. Många av dessa är bönder
som genom torvbruket får kompletterande sysselsättning
till jordbruket. För att kommuner och industrier skall
kunna satsa långsiktigt på torv och på så sätt behålla dessa
sysselsättningstillfällen, måste torven entydigt behandlas
som biobränsle. Mot denna bakgrund är det av stor
principiell betydelse att torv skall berättiga till
investeringsstöd på samma grunder som övriga biobränslen
för kraftproduktion.

Det bör också slås fast att torv skall klassas som
biobränsle när en strategi för minskad klimatpåverkan skall
utarbetas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om torv som inhemskt förnybart
biobränsle.

Stockholm den 24 januari 1992

Åke Selberg (s)

Karl Hagström (s)