Energipolitiken

Motion 1994/95:N407 av Per Westerberg m.fl. (m)

Innehåll 1

Sammanfattning8 2

Den
ekonomiska politikens krav9 2.1

Tillväxt
för arbete, företagande och välfärd9 2.2

Energiförsörjningen
-- en strategisk faktor9 2.3

Dagens
elförsörjningsläge10 2.4

Framtiden
ställer ökade krav10 3

Avreglerad
elmarknad11 3.1

Regeringens
oklara signaler skadar11 3.2

Inga
bärande invändningar11 3.3

Genomför
avregleringen 1995-07-0112 4

Utvecklingsmöjligheter12 4.1

Inga
universallösningar finns12 4.2

Naturgasens
begränsningar13 5

Aktiv
miljöpolitik i stället för styrande energipolitik14 5.1

De
högteknologiska ländernas ansvar14 5.2

Bekämpa
växthuseffekten14 5.3

Kärnkraften
behöver användas för miljöns skull15 5.4

EU-medlemskapet
ger nya möjligheter15 6

Kärnkraftens
utnyttjande16 7

Hemställan17 1
Sammanfattning

Energipolitiken är, i likhet med EU-medlemskapet, en
strategisk faktor för Sveriges möjligheter att nå uppsatta
ekonomisk-politiska mål. Den borgerliga regeringen lade
genom en rad strukturella reformer grunden till en hög och
uthållig tillväxt. Den återställarpolitik som därefter bedrivits
ökar ytterligare vikten av en långsiktigt hållbar energipolitik.

Kraven på ekonomisk tillväxt och industriell förnyelse
medför att elanvändningen kommer att öka snabbare än i
regeringens prognoser. På tio års sikt kommer förbrukningen
klart att överstiga vad dagens produktionsapparat kan klara
av. Elmarknaden bör avregleras per den 1 juli och en nordisk
elbörs tillskapas under 1996.

De fyra orörda norrlandsälvarna bör även framgent
skyddas, varför vattenkraften inte kan ge nämnvärda tillskott
till den svenska elbalansen. Kraftvärme, naturgas och
biobränslen kan ge mer substantiella tillskott. Alla kraftslag
måste dock leva på egna meriter.

En förtida avveckling av kärnkraften skulle hota
möjligheterna att klara svensk energiförsörjning till
konkurrenskraftiga priser och samtidigt leda till negativa
miljöeffekter. Det är också därför angeläget att resultatet i
1980 års folkomröstning fullt ut respekteras.

Det svenska EU-medlemskapet öppnar nya möjligheter för
Sverige. I unionens miljöarbete bör Sverige prioritera
klimatvårdsarbetet. En europeisk, miljörelaterad beskattning
är härvid en angelägen målsättning.

2 Den ekonomiska politikens krav 2.1
Tillväxt för arbete, företagande och välfärd

Det finns inga genvägar till en trygg ekonomisk framtid för
Sverige. Endast genom hög och uthållig tillväxt går det att
bygga en stabil grund för välfärd och sysselsättning. Och just
dessa två mål -- nya riktiga jobb och tillförlitliga
trygghetssystem -- stod i fokus för regeringen Bildts
ekonomiska politik.

Den borgerliga regeringen sökte lägga grunden till en hög
och uthållig ekonomisk tillväxt genom en lång rad
strukturella reformer. Därför togs hinder bort för företagande
i allmänhet och för små och medelstora företag i synnerhet.
Skadliga skatter på sparande, investeringar och företagande
slopades. Nästan alla transfereringssystem, liksom den
arbetsrättsliga lagstiftningen, reformerades. En obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring infördes.

Parallellt gjorde den borgerliga regeringen omfattande
satsningar på forskning och utveckling, på förbättrad
riskkapitalförsörjning och på ny infrastruktur. En ny
konkurrenslagstiftning infördes, samtidigt som tidigare,
statlig affärsverksamhet avreglerades och/eller
privatiserades. Slutligen fullföljdes med framgång Sveriges
förhandlingar om ett inträde i den Europeiska Unionen.

Fallet efter 1970- och 1980-talens misslyckade
ekonomiska politik har varit stort. Det ställdes -- och ställs --
därmed mycket höga krav på en ekonomisk utveckling,
ägnad att föra tillbaka Sverige till täten av industrinationer.
Det krävs en snabb, exportledd tillväxt med ökning av
produktion och jobb i näringslivet.

I sin sista finansplan räknade regeringen Bildt sålunda med
att det erfordras en tillväxt i den privata sektorn om 5 procent
per år under perioden 1996--1999 för att generera en
tillräckligt stor BNP-ökning (ca 4 procent per år) för att
halvera arbetslösheten till sekelskiftet.

Även om regeringen Carlsson redan i den första
finansplanen tvingats revidera ner sina tillväxtprognoser,
kvarstår denna grundläggande förutsättning.

2.2 Energiförsörjningen -- en strategisk faktor

Efter valet har den nya, socialdemokratiska regeringen
bedrivit en målmedveten återställarpolitik, parad med
kraftiga skattehöjningar. En rad av Bildt-regeringens
strukturella reformer har återtagits eller skjutits på en
obestämd framtid. Återställarpolitiken ökar betydelsen av en
långsiktigt hållbar energipolitik. Sveriges förmåga att hävda
sig industriellt och ekonomiskt blir i ännu högre grad än
tidigare beroende av att tillgången på energi, och priset, ger
konkurrensfördelar.

Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att
energifrågorna överhuvudtaget inte nämns, när regeringen i
finansplanen söker ange de viktigaste förutsättningarna för
en tillväxtfrämjande politik. En god ekonomisk och social
utveckling blir omöjlig om inte energiförsörjningen är
långsiktigt tryggad till konkurrenskraftiga priser. Ett
misslyckande härvidlag omöjliggör också en utveckling som
är maximalt skonsam mot miljön.

2.3 Dagens elförsörjningsläge

Under sista kvartalet 1992 var fem kärnkraftsreaktorer,
svarande för en tredjedel av kärnkraftens produktion,
avställda. Att elförsörjningen ändock kunde klaras var inte
ett uttryck för att Sverige har ett permanent elöverskott,
något som ofta hävdas i den allmänna debatten.

Hösten 1992 möjliggjorde överfulla vatttenmagasin en
kraftig ökning av vattenkraftproduktionen och import av
vatttenkraftbaserad el från Norge. Samtidigt hölls
efterfrågan på el nere av en mycket mild väderlek och den
djupa lågkonjunkturen. Ökad oljeeldning och import av
kolbaserad el från Danmark och Finland kunde ske men till
priset av en kraftigt ökad miljöbelastning genom förhöjda
utsläpp av koldioxid, svaveloxider och kväveoxider.

Effektleveranssäkerheten -- d.v.s. förmågan att klara det
momentana behovet av kraft -- kräver marginaler. Bara
skillnaden i tillrinningen till vattenkraftverken mellan torrår
och våtår kan uppgå till mer än 20 TWh (motsvarande 3--4
kärnkraftsreaktorer). Betydande marginaler erfordras alltså
för att upprätthålla en långsiktig effektleveranssäkerhet.

Fig. 1. Sveriges eltillförsel 1994 (prel.) och 1993

1994 (TWh)
1993 (TWh)

Vattenkraft
59,7
73,3
Kärnkraft
69,8
58,9
Fossilkraft
10,0
8,6
Nettoimport
0,1
--0,6
Summa
139,6
140,2

Under torråret 1994 (fig. 1) minskade vattenkraften sin
eltillförsel från 52 procent till 42 procent. I gengäld kunde
den svenska kärnkraften öka sitt bidrag till elförsörjningen
från 42 procent till 50 procent. Samtidigt ökade
användningen av fossila bränslen för produktion av elektrisk
kraft och en nettoexport utbyttes mot en mindre nettoimport.

2.4 Framtiden ställer ökade krav

Inom flera av de branscher där svensk industri måste vara
konkurrenskraftig krävs mycket elkraft. Under 1993 svarade
elintensiva branscher som skogsindustrin, den kemiska
industrin, järn-, stål- och metallverken samt
verkstadsindustrin för nära två tredjedelar av den svenska
industrins samlade produktionsvärde.

Elkraften har också en särskild betydelse för den
industriella förnyelsen. Nya, kvalificerade industriprocesser
kräver i allt större utsträckning elkraft i stället för olja och
kol. Moderna processer för att rena industriproduktionen
kräver el. Nya teknologier och styrprocesser är baserade på
elkraft.

Elsparande minskar ökningstakten i elanvändningen. Men
energisparande totalt tenderar ofta att leda till lösningar som
ökar elbehovet. Under de senaste 25 åren har industrins
totala energianvändning minskat, samtidigt som
industriproduktionen har ökat. Denna energieffektivisering
har möjliggjorts genom ökad elanvändning; oljeprodukter
med lägre verkningsgrad i flertalet industriella tillämpningar
har ersatts av elenergi med högre verkningsgrad.

Som framgår av budgetpropositionen har Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK) beräknat att
elförbrukningen fram till år 2005 kommer att öka med 1,0
procent per år från dagens 140 TWh till ca 158 TWh. Denna
prognos bygger på antaganden om en årlig BNP-tillväxt om
1,8 procent, en årlig ökning av industriproduktionen med 2,6
procent och på utnyttjandet av en betydande
effektiviseringspotential (Energirapport 1994).

NUTEK:s tillväxtantagande är emellertid lägre än
regeringens egen prognos och betydligt lägre än vad som
krävs för en samhällsekonomisk återhämtning. Vår samlade
bedömning är att elanvändningen kommer att öka snabbare
än vad som framgår av budgetpropositionen och NUTEK:s
energirapport. Det innebär på tio års sikt en elförbrukning
som klart överstiger vad dagens produktionsapparat kan
klara av.

3 Avreglerad elmarknad 3.1
Regeringens oklara signaler skadar

I maj 1994 beslöt riksdagen att genomföra en avreglering
av elmarknaden och skapa fri konkurrens mellan
producenter och försäljare av elektrisk kraft. Syftet var att
åstadkomma ökad flexibilitet, bättre resursutnyttjande och
pressade priser.

Trots att socialdemokratin själv tog de första stegen mot
en avreglerad elmarknad -- bl.a. genom bolagiseringen av
Vattenfall -- valde den nya regeringen att skjuta reformens
ikraftträdande på en oviss framtid. Detta är beklagligt.

Elmarknadsreformen var väl förberedd. Att skjuta på en
reform som alla är inställda på skapar förvirring och
praktiska problem. När det dessutom sker endast tolv dagar
före ikraftträdandet har regeringen uppenbarligen lågt ställda
krav på den långsiktighet och de fasta spelregler, som man i
budgetpropositionen hävdar är särskilt viktiga på det
energipolitiska området.

Uppskjutandet innebär också att de förväntade
rationaliseringsvinsterna i produktions- och distributionsled
t.v. uteblir, till nackdel för elkunderna. Med en besparings-
och rationaliseringspotential på 10--15 procent handlar detta
årligen om miljardbelopp.

3.2 Inga bärande invändningar

Vilka egentliga invändningar som regeringen har gentemot
en avreglerad elmarknad är oklart. I tilläggsdirektiven till
energikommissionen, liksom i riksdagen, har bl.a. osäkerhet
om elpriserna för glesbygdskunder, möjligheterna till förtida
avveckling av kärnkraften och möjligheterna till styrning av
utrikeshandeln med el åberopats. Några rimliga skäl för att
uppskjuta hela reformen är inte detta.

Det kan konstateras att erfarenheterna från avreglering av
elmarknaderna i England, Wales och Norge är dokumenterat
positiva. I det närliggande norska fallet gäller detta i hög grad
också i regionalpolitiskt hänseende. Avregleringen har haft
en både prisdämpande och regionalt prisutjämnande effekt.

Inte heller har elavregleringen något negativt samband
med framtiden för den svenska kärnkraften. En förtida
avveckling är förenad med mycket stora
samhällsekonomiska kostnader och detta är givetvis fallet
oavsett elmarknadens funktionssätt. Oavsett hur och när en
kärnkraftsavveckling sker så minimeras dock rimligen de
samhälleliga kostnaderna bättre på en fri elmarknad än på en
monopoliserad.

Elmarknadsreformen innebar också att regeringen
förbehöll sig rätten att besluta om koncessioner för nya
utlandsförbindelser. Även på en avreglerad elmarknad har
staten därför erforderlig kontroll över utrikeshandeln med
elektrisk kraft.

3.3 Genomför avregleringen 1995-07-01

Det är angeläget att den oklara situationen snarast
undanröjs. Elmarknadsreformen bör därför träda i kraft
1995-07-01. De eventuella kompletteringar eller justeringar
som kan föranledas av energikommissionens överväganden
får bli föremål för beslut i särskild ordning.

I 1991 års energiöverenskommelse betonades att en
internationaliserad elmarknad var ägnad att leda till ett bättre
utnyttjande av de samlade produktionsresurserna.
Avregleringen är i praktiken ett led i en sådan
internationalisering. Norge har redan avreglerat och Finland
är på god väg. Därmed kan en gemensam elmarknad på drygt
300 TWh etableras -- en elmarknad med mycket flexibel
försörjning genom vattenkraft, kärnkraft, naturgas,
biobränslen, kol och torv.

Med ett snabbt genomförande ges förutsättningarna för
nordiska konsumenter och producenter att redan till 1996
etablera en gemensam nordisk elbörs för öppen prissättning.

4 Utvecklingsmöjligheter 4.1
Inga universallösningar finns

Förutsättningarna för omställning av den svenska
energiproduktionen övervägs nu inom ramen för
energikommissionens arbete. Oavsett resultatet av dessa
överväganden är det emellertid ofrånkomligt att varje
energislag måste leva på sina egna meriter.

För att möta det ökande elbehovet kommer att behövas en
mångfald av ny energiproduktion. Inget energislag är i sig
ett självändamål, utan huvudsaken är att kunna trygga god
tillgång på billig energi i miljömässigt acceptabla former. Att
åstadkomma detta är inte en lätt uppgift ens om
kärnkraftverken drivs vidare. Det framgår inte minst av
budgetpropositionen. Den prognos som där redovisas bygger
nämligen på att kärnkraften även år 2005 bidrar med 72
TWh, motsvarande den maximala produktionsförmågan hos
dagens 12 reaktorer.

Den teoretiskt/tekniska potentialen för utbyggnad av
vattenkraft är visserligen relativt stor men skall den
potentialen kunna utnyttjas måste riksdagen ompröva
uppsatta miljömål. Om Sverige även fortsättningsvis vill
bevara fyra norrlandsälvar orörda kan vattenkraften inte i
praktiken ge något ytterligare tillskott att tala om.

Kärnkraftens produktionsförmåga ligger i dag väsentligt
högre än vad som prognostiserades under 1970- talets
kärnkraftsdebatt. Under de år som gått sedan den sista
reaktorn togs i drift 1985 har effektuttaget ökat med 600
MW. Vi har i praktiken fått en trettonde reaktor inom ramen
för de tolv som är byggda. Tekniskt är det fullt möjligt att
åstadkomma fortsatta ökningar av effektuttagen. Detta
förutsätter dock att kraftföretagen kan göra om- och
tillbyggnader i de befintliga reaktorsystemen.

Utbyggd kraftvärme har också möjligheter att ge
substantiella tillskott till den svenska energibalansen. I den
utsträckning dessa tillskott är biobränslebaserade utgör
utbyggd kraftvärme ett miljömässigt alternativ. En
betydande del av dagens kraftvärmeproduktion är dock
baserad på fossila bränslen.

Biobränslen är överhuvudtaget intressanta eftersom de inte
ger något nettobidrag av koldioxid till atmosfären. (Om
biomassan förmultnar i stället för att brännas kommer en lika
stor mängd koldioxid att avges.) Möjligheterna att utöka
användningen av biobränslen är i hög grad beroende av en
miljörelaterad energibeskattning.

Såväl vindkraft som solvärme saknar såvitt man i dag kan
bedöma förutsättningar för att ge ett avgörande bidrag till det
ökade elbehovet. I budgetpropositionens prognos ökar
vindkraften visserligen med 400 procent under de
kommande tio åren men kommer ändå bara att ge 0,2 TWh,
att jämföra med 72 TWh för kärnkraften och 64 TWh för
vattenkraften.

4.2 Naturgasens begränsningar

Stundtals anges att naturgas kan komma att spela en
betydande roll i den svenska energibalansen. Inte minst
anses detta gälla vid en förtida avveckling av kärnkraften.
Bland annat energiministern har antytt att det är infasning av
naturgas och biobränslen som kan möjliggöra en
nedläggning av kärnkraftverk.

Naturgasen har obestridliga förtjänster. Den är ett
förhållandevis rent bränsle, i stort sett fritt från försurande
avfallsprodukter. I sammanhanget finns dock anledning att
påminna om att naturgasen är en ändlig, icke inhemsk
produkt. Och naturgasen är framför allt ett fossilt bränsle,
som avger koldioxid och andra växthusgaser till atmosfären.

Om kol- och oljeeldade kraftverk konverteras till
naturgasdrift görs miljövinster. Om naturgasen däremot
byggs ut för att ersätta kärnkraften medför detta oacceptabla
miljöeffekter. En politiskt forcerad utbyggnad riskerar också
att leda till en utslagning av potentiella marknader för
biobränslen.

En massiv utbyggnad av naturgasanvändningen förutsätter
också betydande kapitalinvesteringar. Under lång tid har
diskuterats ett nordiskt projekt där gasnäten i Norge
respektive Finland, Baltikum och Ryssland knyts samman
med rörledningar över Sverige. Det är svårt att se
lönsamheten i ett sådant projekt. Enligt vår mening är det
inte rimligt att genom stora statliga subventioner bygga
dubbla infrastrukturer genom att dra pipelines för naturgas
parallellt med elnätet.

Tanken att i stället importera färdig, gasbaserad el från
Norge har redan avvisats av energiministern. I en intervju
den 20 oktober framhöll Jörgen Andersson:

Den norska opinionen kan knappast vara mogen för att
bygga ett gaskraftverk för export, som ger utsläpp, när de
själva har vattenkraft, som är det renaste som finns.

Det finns säkert fog för denna förmodan, som emellertid
också har bäring på tankarna att ersätta svensk kärnkraft med
svensk naturgasförbränning. Ur nordisk miljösynpunkt torde
det nämligen vara egalt på vilken sida om svensk-norska
gränsen som nya gaseldade kraftverk förläggs.

5 Aktiv miljöpolitik i stället för styrande energipolitik 5.1
De högteknologiska ländernas ansvar

Av världens samlade energibehov täcks i dag 80 procent av
fossila bränslen i form av kol, olja och naturgas. Härigenom
utsätts den globala miljön för en omfattande belastning i
form främst av ökade utsläpp av s.k. växthusgaser.

Den totala energianvändningen minskar i den
industrialiserade världen men ökar globalt. Elanvändningen
ökar överallt. Denna utveckling kommer att fortsätta och
innebär fortsatt ökad förbränning av fossila bränslen. Det ter
sig mot den bakgrunden särskilt angeläget att de länder som
har teknologiska förutsättningar att hantera kärnkraften på
ett säkert sätt inte avhänder sig denna energikälla. Detta är
angeläget ur energiförsörjningssynpunkt men framför allt
viktigt av hänsyn till den globala miljön.

5.2 Bekämpa växthuseffekten

Sveriges riksdag beslöt 1988 -- på moderat initiativ -- om
ett tak för koldioxidutsläppen. Beslutet var ett första steg mot
en samlad svensk klimatvårdsstrategi. I maj 1993 beslöt
riksdagen i enlighet med den borgerliga regeringens
proposition, 1992/93:179 Åtgärder mot klimatpåverkan, att
till sekelskiftet stabilisera koldioxidutsläppen på 1990 års
nivå och därefter sänka dem. Riksdagens beslut är i linje med
FN:s ramkonvention om klimatförändringar som
undertecknades i Rio de Janeiro i juni 1992 och trädde i kraft
i september 1994.

Den utmaning som Sverige ställs inför är stor.
Marginalkostnaden för en fortsatt minskning av
koldioxidutsläppen i Sverige är hög jämfört med övriga
OECD-länder, framförallt p.g.a. att elsektorn huvudsakligen
är baserad på vattenkraft och kärnkraft som inte bidrar till
några utsläpp och därför heller inte kan göras renare.

Moderaterna anser emellertid att tiden nu är mogen för
Sverige att skärpa sin klimatvårdsstrategi. Ett skärpt
utsläppsmål bör läggas fast i enlighet med
rekommendationen från Torontokonferensen 1988. Det
innebär att Sverige skall minska sina utsläpp av koldioxid
med 20 procent till år 2005 jämfört med 1987. Som
jämförelse kan nämnas att Tyskland har bestämt sig för att
minska sina utsläpp med 25 procent under samma tid.

I vår partimotion om en offensiv miljöpolitik redogör vi
närmare för vår klimatvårdspolitik.

5.3 Kärnkraften behöver användas för miljöns skull

Den huvudsakliga strategin för att nå koldioxidmålet måste
vara att begränsa behovet av fossila bränslen. Fortsatt
energisparande och energieffektivisering spelar också en
viktig roll.

Om de orörda norrlandsälvarna även framgent skall
skyddas är det i dag inte möjligt att ersätta den svenska
kärnkraften utan en dramatiskt ökad förbränning av fossila
bränslen. Redan det i tid begränsade stoppet för fem
reaktorer, som refererats i avsnitt 2.3, ledde till en betydande
ökning av utsläppen. En permanent avställning skulle redan
för en till två reaktorer leda till miljökonsekvenser som enligt
vår mening inte är acceptabla. Det handlar inte bara om
utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser, utan också om
ökade tillskott av kväveoxider och svavel. Därmed ökar
svårigheterna ytterligare att bemästra problemen med
övergödning och försurning.

Redan EL90-utredningen indikerade att en
kärnkraftsavveckling skulle medföra en 50-procentig ökning
av koldioxidutsläppen. Sådana utsläppsökningar vore unika
för hela den industrialiserade världen och i strid med svenska
klimatmål och ingångna internationella överenskommelser.
Av miljöskäl torde det alltså vara nödvändigt att nyttja
kärnkraften under dess säkra livstid, i synnerhet om
elanvändningen fortsätter att öka.

5.4 EU-medlemskapet ger nya möjligheter

Inträdet i Europeiska Unionen (EU) öppnar nya
möjligheter för Sveriges internationella engagemang på
miljöområdet. Inte minst föroreningar av luft och vatten är
till sin natur gränsöverskridande problem. De löses bäst på
europeisk nivå, i synnerhet som EU genom sitt rättssystem
har en unik möjlighet att verka för efterlevnad och kontroll
av fattade beslut.

I Unionens miljösamarbete bör Sverige prioritera
klimatvårdsarbetet. Ett led i en framgångsrik
klimatvårdsstrategi måste utgöras av en miljörelaterad
energibeskattning. Det är inte energin, utan
energiframställningens miljöpåverkan som bör beskattas.

När Sverige 1992 av konkurrensskäl sänkte
koldioxidskatten för industrin var detta ett tydligt uttryck för
ett enskilt lands svårigheter att på egen hand etablera en
starkt miljörelaterad beskattning. Inom ramen för EU har
Sverige möjligheten att driva en ökad harmonisering av
energi- och miljöbeskattningen. Härigenom kan
klimatvårdsarbetet stöttas, utan risker för utflyttning av
produktionen till andra europeiska länder.

Sverige kan genom satsningar på spetsteknologisk
forskning inom energiområdet skaffa sig en ledande ställning
t.ex. inom nischer för lågenergikrävande högteknologisk
produktion. EU-medlemskapet ökar också möjligheterna till
forskningssamarbete.

Inför avgörandet om placeringen av anläggningar för
forskning kring fusionsteknik inom det s.k. ITER-projektet
måste Sverige vara aktivt.

6 Kärnkraftens utnyttjande

Resultatet av 1980 års folkomröstning innebar att
maximalt tolv kärnkraftsreaktorer får användas.
Folkomröstningsresultatet uppställde dessutom bestämda
villkor för under vilka former kärnkraften skulle avvecklas:

Kärnkraften avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn
till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av
sysselsättning och välfärd. För att bl.a. minska oljeberoendet
och i avvaktan på att förnybara energikällor blir tillgängliga
används högst de 12 kärnkraftsreaktorer som i dag är i drift,
färdiga eller under arbete. Ingen ytterligare
kärnkraftsutbyggnad skall förekomma. Säkerhetssynpunkter
blir avgörande för den ordning i vilken reaktorerna tas ur
drift.

(Text på valsedlarna för linje 1 och 2)

Dessa villkor är av den arten att nedläggningen inte går att
årtalsfixera. Ändock beslutade riksdagen 1980 att
nedläggningen av de svenska kärnkraftverken skall vara
avslutad år 2010. Årtalet 2010 förekom emellertid inte på
någon av de tre valsedlar som utgjorde alternativen i
folkomröstningen tidigare samma år, utan var resultat av ett
socialdemokratiskt riksdagsförslag.

Förslaget torde ha härrört från den ekonomiska
avskrivningstid på 25 år som används av kraftbolagen. Den
tekniska livslängden för de svenska reaktorerna beräknades
redan vid konstruktionstidpunkten till 40 år. Utvecklingen
har sedermera möjliggjort betydligt mer långtgående
underhålls-, förbättrings- och ombyggnadsinsatser än vad
som då ansågs tänkbart. Den verkliga tekniska livslängden
är mot den bakgrunden betydligt större.

Det avgörande är emellertid att årtalet 2010 inte förekom
på någon av de tre valsedlar som utgjorde alternativ i
folkomröstningen. Riksdagsbeslutet om avveckling till år
2010 kom därmed att strida mot det folkomröstningsresultat,
som beslutet var avsett att uttolka.

Moderata samlingspartiet respekterar folkomröstningens
utslag. Det innebär att en avveckling skall ske men att det är
möjligheterna att upprätthålla säkerhetskraven och
kostnaderna i förhållande till förutsättningarna för andra
energikällor som avgör tidpunkten.

Folkomröstningen uppställer också krav för
ordningsföljden vid en avveckling. För att
folkomröstningsresultatet skall respekteras är det
säkerhetssynpunkterna som ensamma skall vara avgörande.
Regeringen kan exempelvis inte utnyttja statens ägarmakt i
Vattenfall AB för att framtvinga en stängning av Ringhals 2,
bara därför att reaktorns drifttillstånd råkar gå ut 1995.

En förtida avveckling av svensk kärnkraft innebär en
omfattande kapitalförstöring. De totala samhällsekonomiska
konsekvenserna är svåra att bedöma. Som tidigare
framhållits är emellertid god tillgång på billig elenergi en
strategisk faktor för den tillväxt och industriella
återhämtning som är en förutsättning för att Sveriges
ekonomiska problem skall kunna lösas. Ny elproduktion
kostar idag 3--4 gånger så mycket som att fortsätta
produktionen i kärnkraftverken.

I samband med 1990 års långtidsutredning gjordes
begränsade utredningar av hur en kärnkraftsavveckling
kommer att påverka den ekonomiska tillväxten i Sverige.
Håller de bedömningarna är det bara att konstatera att en
avveckling skulle leda till att Sverige obönhörligen fastnar i
en permanent långtidsarbetslöshet och en fortgående
statsfinansiell kris.

På en internationaliserad elmarknad kan en
snabbavveckling av svensk kärnkraft dessutom komma att
medföra den paradoxala effekten att Sverige i stället tvingas
importera dyrare el, ytterst producerad i utländska
kärnkraftverk.

7 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om energipolitikens strategiska
betydelse för ekonomisk tillväxt, företagande, arbete och
välfärd,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om elprisernas betydelse för det
svenska näringslivets konkurrenskraft,

3. att riksdagen beslutar om ikraftträdande för
elmarknadsreformen per den 1 juli 1995 i enlighet med vad
som anförts i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om etablering av en nordisk elbörs,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bekämpning av
växthuseffekten,1

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en europeisk, miljörelaterad
beskattning,2

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att följa utslaget i 1980
års folkomröstning om kärnkraft.

Stockholm den 20 januari 1995

Per Westerberg (m)

Mikael Odenberg (m)

Chris Heister (m)

Ola Karlsson (m)

Sten Tolgfors (m)

Carl Erik Hedlund (m)

Jan Backman (m)

Lennart Hedquist (m)

Inga Berggren (m)

Peter Weibull Bernström (m)

Lennart Fridén (m)

Olle Lindström (m)

Karl-Gösta Svenson (m)

Stig Rindborg (m)

1 Yrkande 5 hänvisat till JoU.

2 Yrkande 6 hänvisat till SkU.