Energipolitiken

Motion 2000/01:N387 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp)

1 Innehållsförteckning
2

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om fortsatt skatteväxling inom ramen 30 miljarder kronor.1

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om energipolitikens mål.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att fullt risk- och miljökostnadsansvar införs i energisektorn.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att precisera och skärpa kärntekniklagen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utgångspunkter för kärnkraftsavvecklingen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ekonomiska styrmedel för kärnkraftsavvecklingen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om lagstiftning om kärnkraftens avveckling.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att krav på det egna kapitalets storlek och/eller på motsvarande
ekonomiska garantier uttrycks i lag. 2

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett ömsesidigt nationellt skadeståndsansvar för
kärnkraftsindustrin i Sverige, 2

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om bilaterala riskdelningsavtal för att täcka kärnkraftsindustrins
skadeståndsansvar vid atomolyckor, 2

11. Riksdagen begär att regeringen utreder en svensk reaktorolyckas totala
kostnader i enlighet med vad som anförs i motionen. 2
12.
1 Yrkande 1 hänvisat till FiU.

2 Yrkandena 8-11 hänvisade till LU.

4 Miljöpartiets energipolitik i
sammanfattning

Regeringens energipolitik, som sedan det energipolitiska beslutet våren
1997 också är Sveriges energipolitik, är inte en politik för omställning av
energisystemet, utan en politik som i bästa fall kan leda till stängning av
två kärnkraftsreaktorer med bibehållen eller förstärkt elbalans till priset av
ökade koldioxidutsläpp. Det är för övrigt något missvisande att kalla
regeringens politik på energiområdet för energipolitik, en bättre
benämning är elpolitik.

Miljöpartiet de grönas energipolitik innebär - till skillnad från den av
regeringen drivna politiken - en total omställning av energisystemet till
elproduktion med förnybara energislag och en slutgiltig avveckling av
kärnkraften till år 2010.

Vi har i vår energipolitiska motion (1996/97:N27) visat hur minst tre
kärnkraftsreaktorer avvecklas under de kommande fem åren samtidigt som
koldioxidutsläppen från energisektorn minskar. Det innebär att vi utöver
regeringens förslag vill avveckla ytterligare minst en reaktor. Detta måste
betraktas som helt i enighet med vad linje 2 lovade inför folkomröstningen
och borde därför kunna få majoritetens stöd i riksdagen. Lägre ambitionsnivå
än så kan inte vara rimlig!

Den strategi Miljöpartiet de gröna föreslår för kärnkraftsavvecklingen
skiljer sig från regeringens och omfattar hela avvecklingen, inte bara
inledningen. Vår strategi innebär ett aktivt utnyttjande av
marknadsekonomiska styrmedel för huvuddelen av kärnkraftsavvecklingen
utifrån grunduppfattningen att alla energislag skall betala sina fulla
kostnader.
Detta borde vara självklart även för gamla partier vars ideologi bygger på
traditionell marknadsekonomi. En avvecklingslag utnyttjas, även i vårt
förslag, i inledningen av avvecklingen och som komplement till de
ekonomiska styrmedlen.

Vårt förslag innebär att kärnkraftselen kompenseras med minskad
elanvändning genom såväl konvertering från eluppvärmning som
effektivisering och hushållning samt genom utbyggnad av ny elproduktion
med förnybara energislag.

Vi hävdar att den svenska atomansvarighetslagstiftningen i grunden skall
revideras med inriktning mot att kärnkraftsproducenterna skall betala sina
egna riskkostnader och ta ett fullt skadeståndsansvar i händelse av en
reaktorolycka. Det är orimligt att de som investerar i solvärme, vindkraft eller
biobränslen skall bekosta sina egna försäkringar fullt ut, medan ägare av
kärnkraftverk skall undantas från denna skyldighet. Marknaden, som påstås
försvara kärnkraften, bör själv få bedöma det verkliga marknadsmässiga
priset på el från kärnkraften.

Sveriges internationella åtaganden på klimatområdet skall ligga fast.
Sverige skall driva en nationell politik som gör att dessa åtaganden uppfylls.
Ursäkter av typen "men dom andra gör ju inte" kan inte utgöra grund för att
svika internationellt givna löften. Vi accepterar således inte satsningar på
fossilgas.

Vi anser att den biologiska mångfalden skall skyddas i enlighet med de
konventioner som Sverige skrivit under. I linje med detta motsätter vi oss
utbyggd vattenkraft på det sätt som regeringen drivit igenom, tvärtom vill vi
grundlagsskydda de sista orörda älvarna. Vi ser, vilket redovisas detaljerat i
vår energipolitiska motion (1996/97:N27), en god utvecklingspotential för
hushållning, effektivisering, biobränslen, stor- och småskalig vindkraft samt
även modern solvärme- och solcellsteknik.

5 Energipolitik med grön skatteväxling

Höjda energiskatter inom ramen för en skatteväxling är det viktigaste
enskilda styrmedlet för att främja en omställning av energisystemet.
Skatteväxlingen förskjuter, i vissa fall på ett radikalt sätt,
konkurrenskraften mellan olika energislag, samtidigt som den allmänt gör
energiförbrukning dyrare och därmed ger incitament till energibesparing
och -effektivisering. Som komplement till skatteväxlingen behövs också
andra styrmedel i form av lagstiftning och statliga bidrag till
investeringar, forskning, m.m.

Ända sedan skattereformen 1991 har inte mycket hänt för att fortsätta den
då inledda miljörelateringen av skattesystemet, inte mycket mer än
utredningar och diskussioner. Miljöpartiet har länge drivit kravet på en grön
skatteväxling omfattande 100 miljarder kronor över tio år. Detta är en mycket
viktig komponent i vår politik för omställning av Sverige till ett hållbart
samhälle. I budgetsamarbetet med regeringen har skatteväxling varit ett av
våra allra viktigaste krav.

Därför tar vi åt oss äran av det definitiva genombrott för grön
skatteväxling som budgetpropositionen för 2001 innebär. Utformningen följer
till stor del den uppläggning som Miljöpartiet länge verkat för. Budgeten
innehåller dels ett konkret förslag till skatteväxling för 2001, dels en
strategi
för grön skatteväxling med 30 miljarder kronor på tio år. Vi har fått nöja oss
med en ambitionsnivå som är långt lägre än den som egentligen behövs, men
har å andra brutit ett dödläge och skapat ett genombrott för skatteväxlingen.

5.1 Skatteväxling 2001

Den gröna skatteväxlingen 2001 omfattar ca 3,3 miljarder kronor i höjda
miljö- och energiskatter och lika mycket i sänkta skatter på arbete.

5.1.1 Höjda miljö- och energiskatter

- De totala energi- och miljöskatterna får en ökad miljörelatering genom
en "miniväxling" där koldioxidskatten höjs och den allmänna
energiskatten sänks. Därutöver görs en extra höjning av koldioxidskatten.
Totalt höjs koldioxidskatten från 37 öre per kg CO2 till 53 öre. Dessa
omläggningar innebär att t.ex. skatten på eldningsolja för hushållen höjs
med drygt 400 kronor per kubikmeter (inkl moms blir höjningen drygt 500
kr/m3).

- Tillverkningsindustrin undantas från höjningen av koldioxidskatten och
får därför oförändrad skattebelastning. Bensinen blir inte heller dyrare,
genom att det görs en extra sänkning av energiskatten som tar ut höjningen
av koldioxidskatten (s och v vågade inte annat).

- Energiskatten på dieselolja anpassas så att den totala skattebelastningen
ökar med 10 öre per liter (11,7 öre inkl den årliga indexuppräkning som
görs av punktskatterna).

- Energiskatten på elektricitet höjs med 1,8 öre/kWh (dessutom tillkommer
0,1 öre i indexuppräkning). Inklusive indexuppräkning blir elskatten 2001
därmed 18,1 öre/kWh. Även momsen på elskatten ökar genom höjningen
med knappt 0,5 öre/kWh.

5.1.2 Sänkta skatter på arbete, m.m.

- Hushållen får sänkt skatt på arbete genom att grundavdraget höjs med
1.200 kronor. Det innebär en skattelättnad för alla som betalar
inkomstskatt med mellan ca 360 och 660 kronor om året. Några grupper,
som inte betalar inkomstskatt, främst pensionärer med ingen eller låg ATP,
får dock inte del av denna skattesänkning. De kompenseras i stället genom
att höjda energiskatter för hushållen höjer konsumentprisindex, som i sin
tur höjer basbeloppet som styr pensionerna.

- Företag och offentlig sektor får sänkt skatt genom att
arbetsgivaravgifterna sänks med 0,1 procent eller knappt 1 miljard kronor.
Detta kommer alla företag till del från storföretaget till den lilla
egenföretagaren.

5.1.3 Miljöpartiets kommentar till skatteväxlingen 2001

Den principiella uppläggningen av skatteväxlingen 2001 är till stor del
den Miljöpartiet förordat. Dock hade vi önskat att även bensinskatten och
effektskatten på kärnkraftsel skulle höjas, vilket inte vara möjligt att få
gehör för i förhandlingarna. På sikt är det inte möjligt att helt eller delvis
undanta drivmedlen, då dessa hör till de värsta miljöbovarna. Det är också
viktigt att undantagen för industrin begränsas (se vidare nedan).

Vad som är mycket positivt inför framtida skatteväxlingar är att de allra
flesta företag och hushåll får någon form av kompensation för de höjda
energikostnaderna. Beroende på hur mycket energi man förbrukar, blir
kompensationen i vissa fall högre och i andra lägre än
energiskattehöjningarna. Det är också i enlighet med skatteväxlingens idé om
mer miljöstyrande inslag i skattesystemet.

5.2 Fortsatt skatteväxling inom ramen 30 miljarder
kronor

Skatteväxlingen 2001 är en bra början. Men fortfarande finns det stora
problem med bland annat den nuvarande energibeskattningen, som
behöver åtgärdas för att miljöstyrningen på sikt skall bli så bra som
möjligt. Arbetet med detta kommer att inledas inom kort i de
energibeskattningsutredningar som är en följd av budgetuppgörelsen. Vi
kommer i det följande att redovisa våra utgångspunkter i detta arbete.

5.2.1 Slutmål - ett enhetligt system

Energiskatterna skall bidra till att miljömålen nås. En reformering bör
leda till ett heltäckande energiskattesystem som rymmer alla former av
energianvändning med så långt möjligt samma skattesatser för alla
kategorier av förbrukare.

Undantag eller nedsättning av beskattningen skall begränsas till ett fåtal
områden, där de är nödvändiga med hänsyn till den internationella
konkurrensen, främst den energiintensiva industrin. Härigenom uppnås
bredast möjliga skattebaser. På undantagna områden skall andra medel för
miljöstyrning tillämpas.

Energibeskattningen skall främst omfatta följande skatteslag:

- En allmän energiskatt var syfte är dels fiskalt, dels syftar till att allmänt
hushålla med energi som är en knapp resurs. Energiskatten relateras till
energiinnehållet och skall i princip vara lika för alla energislag. En högre
energiskatt måste dock tas ut för el, av skäl som närmare utvecklas senare.
Energiskatten tas ut i konsumentledet.

- Miljöstyrande skatter, till exempel koldioxidskatt och effektskatt på
kärnkraft, som tas ut i produktionsledet.

- Drivmedel belastas dessutom med en trafikskatt för att ta hänsyn till
trafikens samhällsekonomiska kostnader, t.ex. kostnader för vägväsendet,
särskilda miljöeffekter, trängsel och trafikolyckor.

5.2.2 Stegvis anpassning - klart senast 2010

Anpassningen till en reformerad energibeskattning enligt ovan bör ske
successivt på ett sådant sätt att marknadens aktörer får en rimlig
omställningstid och så att den åsyftade miljöstyrningen hela tiden
upprätthålls och förstärks. Målet bör vara att alla bitar fallit på plats senast
2010. En ungefärlig tidtabell i reformeringen kan se ut enligt följande:

- 2001-2002. Koldioxidskatten höjs samtidigt som energiskatten för
fossila bränslen sänks och görs enhetlig för olika bränsleslag.
Energiskatten för el höjs. Energiskatten på fjärrvärme läggs om till att tas
ut i konsumentledet, inledningsvis med reducerad skattesats. Trafikskatten
bryts ut från energiskatten för drivmedel.

- 2003-2004. Undantagen från energiskatt samt lägre koldioxidskatt för
industrin begränsas till fem till sju särskilt energiintensiva branscher och
tas bort för övriga industribranscher och för jordbruket. Undantagen från
koldioxidskatt för elproduktion tas bort. Kvotsystem och handel med gröna
certifikat för förnybar el införs.

- 2001-2008. Trafikskatten för dieselolja anpassas successivt till samma
nivå som för bensin. Eventuellt ersätts en del av trafikskatten med
kilometerskatt. Fordonsskatterna på dieseldrivna bilar sänks.
Beskattningen för traktorer och arbetsredskap ses över. Miljöstyrande
vägavgifter i större städer introduceras.

- 2006-2010. Full energiskatt introduceras successivt för leveranser av
fjärrvärme samt för biobränslen på ett sätt så att inte konkurrenskraften
försämras.

- 2002-2010. Skattesatserna för energiskatten, energiskatten för el,
koldioxidskatten och effektskatten på kärnkraftsel höjs kontinuerligt för att
öka hushållnings- och miljöstyrande effekter.

- 2005-2008. Koldioxidskatten ersätts eller kompletteras eventuellt med
handel med utsläppsrätter.

5.2.3 Behov av flexibilitet

Det viktigaste syftet med skatteväxlingen är att uppnå en ökad
hushållning och miljöstyrning genom att använda priset som
styrinstrument. Priset på en energiresurs bestäms både av
produktionskostnader, marknadsförhållanden och av skattenivån. De
senaste årens utveckling har visat att fluktuationer i produktionskostnader
och marknadsförhållanden har lett till mycket stora prisvariationer på
viktiga energislag. Exempel är de kraftigt fallande elpriserna och likaså
kraftiga prisökningar för fossila bränslen.

Dessa variationer har lett till störningar av två slag. De sjunkande
elpriserna har lett till att effektivare elanvändning, konvertering till
fjärrvärme
och utbyggnad av biobränslebaserad kraftvärme blivit mindre lönsamt.
Härmed minskar inte behovet av kärnkraftsel i den takt som förväntats, vilket
försvårar avvecklingen, samtidigt som kärnkraftverken också fått en
försämrad lönsamhet. De höjda priserna på fossila bränslen har bland annat
lett till att priset på bensin nått rekordnivåer, snabbare än vad som skulle
skett
med någon skatteväxling.

Möjligheten är stor att denna typ av stora prisfluktuationer kommer att
fortsätta framöver. Det gör att det är nödvändigt att ha beredskap för att från
tid till annan kunna anpassa omställningen och takten i skatteväxlingen till
större fluktuationer i marknadspriserna på fossila bränslen och el. Det skulle
kunna ske genom att takten i ökningen av de olika skatterna kan behöva
varieras över åren beroende på marknadsutvecklingen. Någon automatisk
indexkoppling bör dock inte finnas, av flera skäl.

5.2.4 Höjd skatt på koldioxid - sänkt och enhetlig energiskatt

För att genomföra förslaget om en enhetlig energiskatt som omfattar alla
bränslen, även biobränslen, är det viktigt att koldioxidskatten är
tillräckligt hög så att biobränslenas konkurrenskraft hela tiden kan
upprätthållas. Koldioxidskatten bör också vara hög för att uppnå en ökad
klimatstyrande effekt. För att inte de totala skattenivåerna skall öka för
kraftigt, kan samtidigt energiskatten sänkas. Den bör samtidigt göras
enhetlig, i första hand för alla fossila bränslen. Därmed motverkas den
effekt som finns idag där olika energiskattesatser på kol och naturgas
upphäver respektive förstärker effekten av koldioxidskatten gentemot olja
på ett ologiskt sätt.

Omläggningen kombineras med att koldioxidskatten samtidigt höjs utöver
vad som behövs för att kompensera den sänkta energiskatten. I samband med
omläggningen sänks den del av koldioxidskatten som industrin skall betala
från 50 till 33 procent.

5.2.5 Energiskatten på elektricitet höjs

Energiskatten på elektricitet bör av flera skäl särbehandlas och vara högre
än energiskatten på bränslen:

- För att kompensera för bristande miljöstyrande skatter. Ur strikt
systemsynpunkt är det egentligen motiverat att ha större miljöstyrande
skatter i införsel-/produktionsledet på viss elproduktion. Det gäller dels på
import av el, som ofta baseras på kolkraft som är dåligt miljöbeskattad i
produktionslandet, dels på kärnkraftsel där inte alla miljökostnader är
integrerade i den nuvarande produktionsskatten/effektskatten. Enligt
Finansdepartementet är det svårt att skattebelägga elimporten på grund av
EU-regler och de nya systemen för elhandel.

Som alternativ/komplement bör därför även skatten på elektricitet i
konsumtionsledet höjas, vilket dock förutsätter att förnybar elproduktion
garanteras lönsamhet på annat sätt (se avsnittet om nya styrmedel för
förnybar elproduktion).

- För att stimulera till elsparande. Dagens låga elpriser har försämrat
lönsamheten för eleffektivisering och -konvertering. Det har i sin tur lett
till att kärnkraftsavvecklingen försvåras. För att upprätthålla tempot i
omvandlingen är det därför viktigt att skatten på elektricitet höjs. Som
framhållits ovan bör det finnas en flexibilitet i hur skatten på el utvecklas
så att tillräckliga hushållningseffekter uppnås oberoende av hur priset på el
utvecklas på marknaden.

- För att neutralisera energiskatt på fjärrvärme. Föreslagen omläggning
av energiskatten på fjärrvärme (följande avsnitt) kan leda till ökade
fjärrvärmekostnader även från de fjärrvärmebolag som i huvudsak baserar
sin produktion på biobränslen. Detta bör inte leda till att denna
fjärrvärmeproduktion får försämrad konkurrenskraft i förhållande till
eluppvärmning.

5.2.6 Omläggning av energiskatt för fjärrvärme

För att upprätthålla principen att energibeskattningen skall tas ut i
konsumentledet, bör skatten på fjärrvärme tas ut vid leverans av värme till
slutkund och inte som idag i producentledet. Härigenom förenklas också
undantagsförfarandet vid leverans av fjärrvärme till kunder som skall ha
undantag. Vidare blir på sikt beskattningen enhetlig vid
kraftvärmeproduktion, när koldioxidskatt tas ut även på det bränsle som
används till elproduktionen (se avsnittet om successivt höjda skattesatser).

Inledningsvis bör halv energiskatt tas ut för fjärrvärmeleveranser. Detta
för att inte försämra konkurrenskraften gentemot eluppvärmning. Fjärrvärme
som i huvudsak produceras med olja kommer det första året att få ungefär
oförändrad kostnad, på grund av att hela energiskatten tas bort i
produktionsledet medan inledningsvis bara halva skatten återläggs i
konsumtionsledet. Mellanskillnaden kompenseras av den höjda
koldioxidskatten. Att priset på biobränslebaserad fjärrvärme tillfälligt stiger
något snabbare än för fossilbaserad bedöms inte vara något problem eftersom
det i fjärrvärmeverk där båda produktionssätten är möjliga ändå finns en klar
prisfördel för biobränslena. Verk som står i begrepp att investera i
anläggningar för biobränslen kan också räkna med att dessas konkurrenskraft
före fossila bränslen kommer att fortsätta att vara tillräckligt stor tack vare
fortsatta höjningar av koldioxidskatten framöver.

5.2.7 Begränsning av undantagen för industrin

I dag gäller att hela tillverkningsindustrin slipper betala energiskatt och
bara behöver betala halv koldioxidskatt. Undantagen föreslås begränsas
till att bara gälla i vissa energiintensiva branscher, i första hand massa och
papper, stål och metallverk, gruvor och mineralutvinning, stenkol,
petroleumraffinaderier m.m. samt jord- och stenvaruindustri. Eventuellt
kan också trä-, trävaru- och möbelindustrin samt den kemiska industrin
undantas. De senare är gränsfall som bör studeras vidare. Sannolikt bör
fortsatt undantag också gälla för växthusnäringen. Det allmänna
undantaget för jordbruket som införs 2000 och är kopplat till
industriundantaget bör logiskt sett försvinna, utom möjligen för särskild
verksamhet som kan visas vara särskilt energiintensiv.

Motivet för förändringen är att undantagen endast bör omfatta branscher
där undantag är helt nödvändiga med hänsyn till den internationella
konkurrensen, dvs att motsvarande beskattning ännu inte tas ut i andra länder.
De undantagna branscherna omfattar 80-90 % av industrins totala
energiförbrukning, men bara 10-20 % av antalet företag, antal anställda och
förädlingsvärde i industrin. I den övriga delen av industrin, som omfattar 80-
90 % av företagen, de anställda och förädlingsvärdet finns inte samma motiv
för undantag. Här är det tvärtom viktigt och möjligt att samma miljöstyrande
incitamentseffekter kan uppnås genom energibeskattningen som inom övriga
sektorer i samhället. En fortsatt grön skatteväxling kan också omfatta denna
del av industrin utan att de totala kostnaderna väsentligt höjs.

Det är viktigt att det finns fortsatta incitament för energieffektivisering
och miljöförbättring också i den energiintensiva industri som kommer att ha
fortsatta undantag. Flera medel för detta är tänkbara. En möjlighet är särskilda
avtal om energieffektivisering mellan staten och de större energiintensiva
företagen. En annan möjlighet skulle kunna vara att i förtid införa ett system
med utsläppsrätter för denna industri.

Begränsningen av undantagen för industrin bör i tiden samordnas med
införande av enhetlig beskattning av kraft- och värmeproduktion, vilken i sin
tur bör samordnas med införandet av handel med gröna certifikat för förnybar
el, vilken planeras påbörjas 2003. För att ge berörd industri en viss tid för
omställning kan slopandet av undantagen lämpligen ske stegvis under två år.
Genom att tidigt annonsera begränsningen får berörd industri en
omställningstid på tre fyra år.

5.2.8 Enhetlig beskattning av kraft- och värmeproduktion

I dag gäller att fossila bränslen som används för värmeproduktion i fjärr-
eller kraftvärmeverk beskattas med full energiskatt och koldioxidskatt.
Bränslen som används för elproduktion i kraftvärmeverk eller
kondenskraftverk är befriade från energiskatt och koldioxidskatt (i stället
tas energiskatt ut på den producerade elen). Detta orsakar ett flertal
problem.

Ett första steg mot en mer enhetlig beskattning föreslogs ovan i och med
att energiskatten vid värmeproduktion föreslogs flyttas till slutförbrukarledet.
I ett andra steg bör sedan samtliga fossila bränslen beläggas med full
koldioxidskatt, vare sig de används för el- eller värmeproduktion.

Full koldioxidbeskattning i elproduktionen kommer sannolikt i de flesta
fall att innebära att fossilbaserad elproduktion i kraftvärmeverk och
kondenskraftverk inte längre blir lönsam. Med de nya incitament som föreslås
för biobaserad elproduktion (se avsnittet om nya styrmedel för förnybar
elproduktion) förväntas effekten bli att fossila bränslen ersätts av biobränslen
i kraftvärmeverk. I vissa fall kan detta ske direkt, i andra fall krävs större
eller
mindre ombyggnader av verken.

Fossilbaserad elproduktion i kondenskraft förekommer idag endast i
mycket liten omfattning och främst som reservkraft/spetskraft vid fall av
effektbrist i hela elsystemet. Näringsdepartementet utreder för närvarande nya
sätt att hitta marknadsmässiga lösningar för att hantera dessa situationer.

Införandet av full koldioxidskatt vid elproduktion bör annonseras tidigt
och genomföras i två steg 2003 och 2004. Därmed ges en förberedelsetid på
tre fyra år för berörda verksamheter att planera alternativa strategier, i
första
hand en övergång till biobränslen.

5.2.9 Nya styrmedel för förnybar elproduktion

Dagens låga elpriser har gjort att förnybar elproduktion har svårt att
konkurrera utan stora statliga stöd. Sådana stöd finns idag för vindkraften,
medan de är betydligt mindre för biobränslebaserad kraftvärme, vilket lett
till att utbyggnaden av denna avstannat.

Regeringen har i en proposition (1999/2000:134) nyligen aviserat ett nytt
system för att med administrativa och ekonomiska styrmedel möjliggöra en
snabb utbyggnad av förnybar och miljövänlig elproduktion. Systemet bygger
på handel med s.k. gröna certifikat i kombination med ett kvotsystem.
Kvotsystemet bygger på att varje aktör som försäljer el i Sverige skall åläggas
att i sin försäljning ha en viss procentandel el från förnybar elproduktion.
Detta kan aktören säkra genom att inköpa gröna certifikat på marknaden.
Certifikaten som representerar en viss energimängd förnybar el får utställas
av producenter av förnybar el som uppfyller vissa miljökriterier. I första hand
handlar det om vindkraft, biobränslebaserad kraftvärme, viss vattenkraft och
på längre sikt också solenergi. Systemet med kvoter och gröna certifikat skall
nu utredas och planeras bli infört från 1 januari 2003.

Kvoternas storlek bestäms för ett eller ett par år i taget av staten så att de
håller ungefär jämn takt med en önskvärd utbyggnad av den förnybara
elproduktionen.

Införandet av det nya systemet innebär att merkostnaden för den dyrare
förnybara elektriciteten i huvudsak kommer att bäras av alla elkunder i stället
för av staten via subventioner. Genomslaget på elpriset kan inledningsvis
sannolikt beräknas till storleksordningen 1 öre/kWh. Det nya systemet
innebär att huvuddelen av de nuvarande stödformerna för förnybar el, t.ex.
miljöbonus, investeringsstöd och den s.k. 9-öringen för vindkraft kan slopas.
Vissa stöd kan dock fortfarande komma att behövas för att utjämna objektiva
kostnadsskillnader mellan olika anläggningar på grund av ålder m.m.

5.2.10 Full energiskatt för fjärrvärme och biobränslen

Syftet med energiskatten skall enligt ovan vara dels fiskalt, dels skall den
befrämja en allmän hushållning med energi, som alltid kommer att vara
en knapp resurs hur den än produceras. Med detta syfte bör skatten tas ut
på en så bred bas som möjligt, med minsta möjliga undantag och så att det
finns en skattebas kvar även när en stor del av energiproduktionen baseras
på förnybara energikällor. I detta syfte bör även biobränslen så
småningom beläggas med full energiskatt. Detsamma gäller även
värmeleveranser från fjärrvärme, som i framtiden i huvudsak kommer att
baseras på biobränslen.

Vi har här bedömt att ett stegvis införande av full energiskatt för
biobränslen och leveranser från fjärrvärme kan bli aktuell under senare delen
av detta decennium och kunna fullbordas omkring år 2010. Förutsättningen är
att koldioxidskatten och energiskatten på el då har en sådan nivå att
biobränslenas konkurrensförsteg kan bibehållas. I tabell 1 har detta antagits
kräva att ökningstakten för energiskatten på el fördubblas under den tid
energiskatten på biobränslen fasas in.

Energiskatt på biobränslen aktualiserar vilka typer och distributionsformer
av biobränslen som skall omfattas. En betydande mängd förbrukas inom den
energiintensiva industrin som bör ha undantag, så länge det generella
undantaget för denna industri gäller. Ett annat problem gäller den individuella
eldningen med ved från egen skog. Eventuellt kan här någon form av
schablon tillämpas.

5.2.11 Successivt höjda skattesatser

Inriktningen är att kombinera en reformering av energiskattesystemet med
en grön skatteväxling i storleksordningen 30 miljarder kronor fram till
2010. En del av de ökade inkomsterna från energibeskattningen under
denna period kommer att bli en följd av den breddade skattebas och de
begränsningar av undantag som föreslås. Det gäller framför allt
begränsningen av undantagen för industrin, likställandet av skatten på
dieselolja med den på bensin samt införande av energiskatt på fjärrvärme
och biobränslen. Borttagandet av undantagen för fossil elproduktion
väntas inte ge några stora inkomstökningar utan i stället bidra till att
sådan elproduktion minimeras.

I övrigt bör inriktningen om en skatteväxling på 30 miljarder kronor nås
genom att skattesatserna för de viktigaste skatterna successivt höjs från och
med 2002 utifrån den nivå de får vid omläggningen 2001.

5.2.12 Beredskap för nya styrmedel

Det måste också finnas en beredskap att pröva nya styrmedel som kan bli
aktuella i miljöpolitiken. Det främsta exemplet på detta är handel med
utsläppsrätter för koldioxid, som kan bli aktuellt från och med 2008 enligt
Kyotoavtalet. Från EU-kommissionen finns också förslag om att påbörja
en handel inom EU redan 2005 inom vissa områden. Det är ännu för tidigt
att säga om och när handel med utsläppsrätter kan påbörjas och hur en
sådan handel kan komma att se ut. Det är också för tidigt att avgöra om en
eventuell handel med utsläppsrätter helt bör ersätta koldioxidskatten eller
om de två systemen bör komplettera varandra. Inriktningen skall vara att
den miljöstyrande effekten av eventuella utsläppsrätter skall vara minst
lika stor som för koldioxidskatten.

6 Vår grundsyn

Miljöpartiet de gröna grundar sina energipolitiska ställningstaganden på
några strikt naturvetenskapliga grunder:

- Såväl fossila bränslen som kärnkraft måste avvecklas därför att de inte
är uthålliga.

- Det är förenat med stora risker att vänta med avvecklingen eftersom
grundläggande livsbetingelser hotas.

- De egentliga kostnaderna för båda energislagen, och de verksamheter
de i dag används till, ökar så kraftigt - sedda ur ett grundläggande
naturvetenskapligt perspektiv - att vi aldrig får bättre råd än nu att
genomföra förändringsarbetet.

Vår grundsyn är således att det är såväl naturvetenskapligt nödvändigt
som ekonomiskt önskvärt att nu bygga upp långsiktigt hållbara
energisystem. Priset för den nödvändiga omställningen blir större ju
längre vi väntar.

Världens energiförsäljare är mäktiga. Deras uppdrag är att sälja bilden av
att större energiomsättning leder till ökad välfärd. Olje- och
kärnkraftsintressena har en stark ställning då det gällt att forma denna
världsbild som bygger på tesen att mer är detsamma som bättre. Den stora
utmaningen är nu att ompröva denna världsbild i grunden.

Jordklotet tål helt enkelt inte att vi fastnar i det gamla synsättet. Det leder
oss in i en situation som är ekologiskt ohållbar - och därmed också så socialt
ohållbar att det vi lärt känna som demokrati hotas.

En rimlig bedömning är att de rika industriländerna, som bara omfattar
tjugo procent av jordens befolkning, måste halvera sin energianvändning om
vi skall klara av vår gemensamma överlevnad på vårt hem i kosmos.
Miljöpartiet de gröna hävdar bestämt att en "utveckling" som inte håller för
att ge framtida generationer välstånd inte är värd namnet. Vi hävdar, trots att
det kan uppfattas som obekvämt, att alla människor har rätt till ett rättvist
miljöutrymme och att vi alla måste lära oss att leva på ett sätt som alla kan
leva alltid. Detta medför att vi i vår del av världen måste ändra livsstil.
Ingenting säger att den nya hållbara livsstilen skulle ge sämre välfärd än i
dag. Tvärtom! Det samhälle vi i dag lever i, trots stor energiomsättning, har
inte ens lyckats klara de målsättningar som sätts upp: låg arbetslöshet och
stabil ekonomi. Än mindre har miljömålen kunnat uppnås.

Miljöpartiet de grönas uppfattning är att användningen av fossila bränslen
skall minskas med 80 procent samt att kärnkraften skall avvecklas helt. Vårt
mål är inte att ersätta bortfallet av energi fullt ut. Även biobränslen,
solceller
och andra mer kretsloppsbaserade tekniker måste ses i ett globalt perspektiv
och det gäller att finna en optimal användning snarare än en maximal.
Biobränslen får t.ex. inte användas i sådan omfattning att skogen och den
biologiska mångfalden utarmas eller genom att energigrödor drivs fram
genom ett intensivt jordbruk baserat på konstgödsel och kemikalier. Även
produktion av vindkraftverk, solceller och annan modern energiomvandlings-
teknik medför självfallet en miljöbelastning som måste hållas på en för
naturen hållbar nivå. Effektivisering av energianvändningen, dvs. att ta till
vara energins arbetsinnehåll (exergin), genom ny modern teknik, både i
producent- och konsumentledet, är i detta perspektiv en viktig faktor. Men
ännu viktigare är att samhället styrs, främst genom ekonomiska styrmedel, på
så sätt att energiomsättningen hålls på en, ur globalt perspektiv, hållbar nivå.
För Miljöpartiet de gröna är det dessutom naturligt att peka på att den
materialistiska världsbilden som i dag dominerar måste utvecklas till en
världsbild där social och kulturell livskvalitet väger tyngre än
varugenomströmning.

I vår energipolitiska motion (1996/97:N27) presenterade vi såväl en
strategi som konkreta förslag på hur Sverige skall kunna närma sig en mer
hållbar utveckling inom energiområdet. Strategin och förslagen har sin grund
i det dagspolitiska läget och har därför anpassats till vad som borde kunna
vara politiskt möjligt att redan nu göra. Miljöpartiet de gröna vill
naturligtvis
gå fortare fram - vi anser t.ex. att kärnkraftens miljöpåverkande livscykel och
säkerhetsbedömning är skäl för en total avveckling på några få år.

På samma sätt som dåtidens försvarare av ånglok hävdade att det var
kapitalförstöring att investera i det nya, hävdar i dag försvarare av kärnkraft
att det är kapitalförstöring att investera i det nya. Allvarliga drag av detta
synsätt återfinner vi i regeringens s.k. energiproposition, trots att
ambitionerna sägs vara att avveckla kärnkraften.

7 Riktlinjer för energipolitiken

7.1 Energipolitikens mål

Den svenska energipolitikens mål bör vara att inom ramen för en
ekologisk bärkraftig utveckling på kort och lång sikt skapa förutsättningar
för att förse landet med förnybar energi på ett sätt som medför att bl.a.
näringslivet ges konkurrenskraftiga villkor och hushåll rimliga
totalkostnader. Vårt förslag medför att varje energislag långsiktigt skall
bära sina egna samhällsekonomiska kostnader, även risk- och
miljökostnader. Genom att anpassa energisystemet till vad som är
långsiktigt ekologiskt hållbart, skapas förutsättningar i Sverige för såväl
en robust ekonomisk utveckling som en god social utveckling.

7.2 Fullt risk- och miljökostnadsansvar införs i
energisektorn

Principen att förorenaren skall betala sina miljökostnader har fastslagits
med bred politisk uppslutning i såväl Riodeklarationen och Agenda 21
som i EU:s grundtraktat. För energiområdet drogs motsvarande slutsats
vid World Energy Conference 1995. Konferensens främsta
rekommendation till deltagarländerna var att ta bort subventionerna till
energitillförseln och se till att alla kostnader - inklusive externa
miljökostnader - internaliserades (inräknades).

Det finns starka ekonomiska intressen hos flera av landets energiintensiva
företag att hålla energipriserna, särskilt elpriset, på en så låg nivå att det
kräver statliga subventioner. Det visade sig inte minst i den bitvis osakliga
samhällsdebatt som fördes inför det energipolitiska beslutet. De företrädare
för näringslivet som framträdde i detta sammanhang visade tydligt att de inte
är beredda att låta energisektorn bära sina egna risk- och miljökostnader,
samtidigt som man hävdar sig värna marknadsekonomiska principer. I själva
verket har man en syn på ekonomin som förskräcker: "Marknadsaktörerna"
skall ta hem vinsten medan staten skall betala kostnaderna. Detta synsätt är
inte rimligt. De har på detta sätt inte bara avvisat en ansvarsfull
marknadsekonomi med rimliga miljöambitioner utan dessutom, vilket är än
märkligare, avvisat möjligheten till långsiktiga förbättringar av
konkurrenskraften som i realiteten blir följden av ett ökat moderniserings- och
omvandlingstryck. Detta omvandlingstryck har positiva effekter genom att
stimulera modernisering och produktivitetsförbättringar.

Ett exempel på detta, som företrädare för näringslivet i Sverige borde
fundera över, är Japan som avsiktligt undvikit att subventionera energisektorn
och som därmed haft relativt höga energipriser för sin industri. Japan har
genomgått en snabb teknisk utveckling och nått betydande konkurrenskraft på
världsmarknaden, medan länder med subventionerade energipriser,
exempelvis i östra Europa, har haft ett lägre omvandlingstryck och en
långsammare teknisk utveckling. När företrädare för näringsliv och
fackföreningsrörelse vill konservera det gamla uppträder man på ett sätt som
kan få allvarliga följder för den framtida svenska konkurrenskraften. Inte
minst blundar man för det faktum att den starkast växande marknaden i
världen är just den som innefattar miljövänlig, hållbara energiteknik! Man
negligerar dessutom det faktum att konsumenter ställer miljökrav på
produktionen och att länder som håller fast vid gammal teknik riskerar att
hamna på efterkälken.

7.3 Precisera och skärp säkerhetskraven på
kärnkraften

I den svenska kärntekniklagen (1984:3) uttrycks riksdagens hela
säkerhetstänkande med tillhörande värderingar genom att bara konstatera
att "kärnteknisk verksamhet skall bedrivas på sådant sätt att kraven på
säkerhet tillgodoses" (3 §). Utifrån denna formulering är sedan hela
säkerhetsarbetet delegerat till regeringen och de tekniska myndigheterna
på området, Statens kärnkraftinspektion och Statens strålskyddsinstitut.

De svenska kärnkraftverken har under lång tid kontinuerligt drabbats av
säkerhetsincidenter. Det gäller speciellt de äldre reaktorerna. Denna
utveckling förvärras ju äldre de svenska kärnkraftverken blir. Miljöpartiet
ifrågasätter om säkerhetskravet i kärntekniklagen i praktiken är uppfyllt.
Samtidigt är det ett faktum att riksdagen aldrig klart uttryckt vilken
säkerhetsnivå man kräver av den svenska kärnkraften. Mot bakgrund av detta
kräver vi att kärntekniklagen preciseras och skärps, så att lagen mer detaljerat
uttrycker vilken säkerhetsnivå som skall krävas av de svenska
kärnkraftverken. Miljöpartiet anser att frågan om kärnkraftens säkerhet inte
bara är en teknisk fråga, eller en fråga om den mänskliga faktorn, som skall
hanteras av de tekniska tillsynsmyndigheterna. Säkerhet är också en fråga om
värdering, vilken bör komma till uttryck genom politiska beslut.

Är då detta möjligt i en tid när kärnkraftsägarna gärna ropar efter
skadestånd så fort något påverkar deras verksamhet? Redan 1985 infördes
krav på säkerhetshöjande förbättringar av reaktorerna. Man krävde att
reaktorerna skulle förses med filter så att utsläpp till följd av härdsmältor
skulle bli mindre och mindre sannolika. Detta var en sentida reaktion på
haveriet i Harrisburg (Three Mile Island). Då ifrågasattes inte statens rätt att
kräva ökad säkerhet som förutsättning för vidare drift. Inte heller blev staten
skyldig ägarna för att den utökade kraven jämfört med den som rådde när
tillstånden gavs. Ökade krav medför naturligtvis att värdet på befintliga
reaktorer minskar, vilket underlättar en avveckling.

7.4 Kärnkraften avvecklas

Den förlamning som rått i den svenska energipolitiken i nära på två
decennier skulle ha kunnat brytas i det energipolitiska beslutet 1997. Så
blev det inte. Anledningen är att den strategi för kärnkraftsavvecklingen
som valdes i realiteten försvårade en avveckling av kärnkraften och en
utveckling av de hållbara alternativen.

Kärnkraften skall, enligt Miljöpartiet, avvecklas med en kombination av
lagreglering och ekonomiska styrmedel. Inledningen av avvecklingen skall
ske med en lag om kärnkraftens avveckling som gör en rimlig avvägning
mellan reaktorägarnas och samhällets intressen. Därvid skall samhällets
kostnader för miljö, hälsa och risker vid fortsatt kärnkraftsdrift väga tungt i
ersättningsbedömningen. För den fortsatta avvecklingen skall ekonomiska
styrmedel som tydliggör kärnkraftens risk- och miljökostnader användas.
Dessa styrmedel bör kombineras med tydliga politiska signaler om
intentionen att avveckla kärnkraften snarast möjligt.

Kärnkraftsavvecklingen ger jobb. Energiproduktion med kärnkraft, olja
och kol har stora kostnader för ändliga råvaror, miljöförstöring, risker och
avfall. För produktion med förnybara energislag, däremot, är
arbetskraftskostnaderna ofta de dominerande. Detta innebär att en omställning
av energisystemet i riktning mot förnybara energislag har en kostnadsprofil
som minskar såväl arbetslösheten som miljöförstöringen. Många ny
arbetstillfällen tillkommer i byggsektorn, som får omfattande uppgifter med
att förnya energisystemets infrastruktur. Glesbygden tillförs arbetstillfällen i
produktion, förädling och transporter av biobränslen. Verkstadsindustrin
utvecklas för att tillverka förnybar energiteknik till kraftvärmeverk,
vindkraftverk och solenergianläggningar. Omställningen skapar
förutsättningar för verkstadsindustrin som kan leda till exportframgångar med
modern förnybar energiteknik. Nya energieffektiva processer och produkter
kommer att utvecklas.

8 Avveckling av kärnkraften

8.1 Utgångspunkter

Kärnkraften skall avvecklas i enlighet med folkomröstningsbeslutet, dvs.
senast år 2010. Den pågående subventioneringen av kärnkraften skall
snarast möjligt upphöra. Subventionerna är huvudsakligen av två slag:

1. Reaktorägarna betalar inte sina fulla riskkostnader. I händelse av en
reaktorolycka är reaktorägarnas skadeståndsansvar för skador på tredje
man begränsat till maximalt ca 1,75 miljarder kronor per reaktor. Det
råder enighet om att de verkliga kostnaderna är mångfalt större.
Mellanskillnaden bekostas nu av staten.

2. Reaktorägarna betalar inte sina fulla miljökostnader. Det gäller
finansieringen av de framtida kostnaderna för att ta hand om kärnavfallet,
men det gäller också miljökostnader som uppstår på grund av såväl
uranbrytning som skador av radioaktiva utsläpp från de olika stegen i
produktionen av kärnbränsle. Dessutom medför både produktion och
omhändertagande av kärnbränsle respektive kärnavfall omfattande
koldioxidutsläpp, något som ofta glömts bort.

Subventionerna skall avvecklas genom en skärpning och utveckling av de
ekonomiska styrmedel som redan nu används. De ekonomiska aspekterna
av kärnkraftsavvecklingen utvecklas närmare i avsnittet om ekonomiska
styrmedel, nedan. Frågan om hur en utvecklad
atomansvarighetslagstiftning bör se ut behandlas närmare i avsnittet om
skadeståndsansvar vid en reaktorolycka.

Miljöpartiets bedömning är att kärnkraften i princip avvecklar sig själv
om kärnkraftsproducenterna åläggs att betala sina fulla kostnader, inklusive
risk- och miljökostnader. För att omedelbart inleda avvecklingen behövs
emellertid en avvecklingslag, vilket tas upp i avsnitt 7.3.

Kärnkraftselen skall huvudsakligen kompenseras med:

1. Sparande, effektivisering och konvertering från uppvärmning med el:
a) Effektivisering av energianvändningen

b) Omfattande konvertering från el- till biobränslebaserad uppvärmning
(enskild samt fjärrvärme)

c) Konvertering från el- till delvis solvärmebaserad uppvärmning

d) Minskad användning av de s.k. avkopplingsbara elpannorna i fjärr-
värmesystemet

2. Ny elproduktion baserad på förnybara energislag i form av:

a) Utbyggnad av modern biobränsleeldad kraftvärmeproduktion

b) En realistisk satsning på vinkraftsutbyggnad

c) Utbyggnad av småskalig solvärmeproduktion

Miljöpartiet accepterar inte, vilket regeringen föreslagit, någon som helst
utbyggnad av vare sig småskalig eller storskalig vattenkraft som innebär
ytterligare åverkan på ekosystemen i våra vattendrag. De fyra stora orörda
Norrlandsälvarna bör dessutom grundlagsskyddas mot vidare
exploatering. Däremot är vi positiva till förnyelse av äldre teknik i de
befintliga vattenkraftverken, under förutsättning att det inte har negativa
effekter på naturmiljön.

En ökad användning av fossila bränslen, vilket regeringen föreslår, är inte
heller förenlig med den av riksdagen beslutade klimatpolitiken. Förbränning
av fossilgas, liksom förbränning av olja och kol, innebär att kolatomer som
legat lagrade i jordskorpan i årmiljoner släpps lösa i form av koldioxid i
atmosfären, med växthuseffekt som följd. Fossilgas, som huvudsakligen
består av växthusgasen metangas, förstärker effekten ytterligare genom att
läckage av metangas från gasledningarna går ut i atmosfären. Uppskattningar
anger att förluster och läckage av metangas till atmosfären uppgår till ca 1 %
av den totala fossilgasproduktionen.

Mot denna bakgrund anser vi att fossilgasen inte har någon funktion i den
svenska energitillförseln utöver den marginella roll den har i dag. Vi kommer
därför att motsätta oss varje förslag som direkt eller indirekt syftar till att
bygga ut det svenska fossilgasnätet eller att dra internationella
fossilgasledningar genom Sverige. Detta har utvecklats i en separat motion till
1999/2000 års riksmöte.

8.2 Ekonomiska styrmedel för att avveckla
kärnkraften

Kärnkraftens risk- och miljökostnader skall fullt ut överföras till
producenterna på följande sätt:

1. Genom förändringar i atomansvarighetslagen och en successiv stegring av
ansvarighetsgränsen skall riskkostnaderna överföras på reaktorägarna.

2. Skatten på kärnkraftsel höjs.

Förslaget till hur kostnaderna för kärnkraftens risker successivt skall
överföras till reaktorägarna beskrivs närmare i avsnittet om
skadeståndsansvar vid en reaktorolycka. Syftet är att kärnkraften skall
bära de fulla marknadsekonomiska kostnaderna för de risker för en stor
kärnkraftsolycka den är förknippad med. Kostnaderna kan komma att tas
ut i form av ökade räntekostnader, kostnader för riskdelningsavtal eller på
annat sätt, beroende på vilka lösningar företagen finner för att fördela
riskerna. Hur högt marknaden kommer att värdera riskerna är svårt att
förutse, men med all säkerhet kommer ett sådant utvidgat ansvar att leda
till ökade kostnader som i slutänden måste tas ut på priset på försåld
elektricitet.

Syftet med den höjda produktionsskatten på kärnkraftsel är framför allt att
internalisera de kort- och långsiktiga miljöeffekter och -risker som finns i
olika delar av kärnbränslekedjan och som kärnkraften inte betalar för i dag.

När risk- och miljökostnaderna internaliseras på detta sätt ökar
produktionskostnaderna för kärnkraften. Samtidigt blir kärnkraftverken äldre
och underhållskostnaderna ökar. Det leder sammantaget till att de undvikbara
kostnaderna för kärnkraftsproduktion, som i dag anses ligga vid
storleksordningen 15 öre/kWh, kommer att successivt närma sig och så
småningom varaktigt överstiga råkraftpriset på marknaden.

När kärnkraften på det här sättet får betala sina verkliga kostnader
kommer det att leda till att alltfler kärnkraftverk successivt prissätter sig ur
marknaden och då kommer att stängas av sina ägare. Exakt när och i vilken
takt detta kommer att ske beror på många faktorer som marknadsvärderingen
av olycksriskerna och prisutvecklingen på el, som i sin tur beror på
efterfrågeutvecklingen och tillkommande ny elproduktion.

Att enbart låta kärnkraftsavvecklingen styras av marknadsmässiga
faktorer kan dock orsaka problem eftersom avvecklingen kan bli ryckig och
oplanerad, t.ex. om många kärnkraftverk samtidigt passerar
lönsamhetsgränsen. Som en reserv och ett komplement bör därför finnas en
lagstiftning om kärnkraftsavveckling som kan användas av statsmakterna för
att garantera en avveckling i jämn takt under ordnade former. Lagstiftningen
behövs också för att inleda avvecklingen då internaliseringen av risk- och
miljökostnaderna ännu inte fått fullt genomslag.

Den nu fastlagda energipolitikens strategi för kärnkraftsavveckling
innehåller också ett förslag om lagstiftning, men saknar nästan helt förslag om
verksamma ekonomiska styrmedel. En sådan strategi kommer inte att i
längden vara hållbar. Den kommer att leda till mycket höga kostnader för
avvecklingen när staten får ersätta reaktorägarna för hela mellanskillnaden
mellan marknadspriset och dagens undvikbara kostnader där inte risk- och
miljökostnaderna är internaliserade på ett riktigt sätt. Det betyder att staten
får
ge stora bidrag till kostnader som rätteligen reaktorägarna bör stå för.

Med en strategi som i huvudsak bygger på ekonomiska styrmedel
kompletterad med lagstiftning för att garantera en jämn avvecklingstakt,
kommer kostnaderna för ersättning till reaktorägarna att bli mycket mer
begränsade. Likaså blir kostnaderna lägre för vissa stöd till åtgärder för att
ställa om energisystemet.

8.3 Lagstiftning om kärnkraftens avveckling

Som framgår av föregående avsnitt anser vi att kärnkraftsavvecklingen i
första hand bör åstadkommas med hjälp av ekonomiska styrmedel som
medför att kärnkraften får betala sina egna kostnader. Effekterna av de
ekonomiska styrmedlen kommer emellertid inte att nås så fort att de kan
användas för inledningen av kärnkraftsavvecklingen. För att inleda
avvecklingen, samt för att säkerställa att avvecklingen går i jämn och
rimlig takt, behövs därför en kompletterande avvecklingslag.

Riksdagen har också antagit en lag om kärnkraftens avveckling.
Miljöpartiet har emellertid anfört ett antal invändningar mot den nuvarande
utformningen av lagen, vilka sammanfattas i det följande:

- En avveckling med hjälp av enbart lagstiftning är onödigt dyr. Genom
att avstå från ett kraftfullt styrmedelspaket, belastar regeringsförslaget
statskassan med oskäliga ersättningskostnader.

- Avvecklingslagen tar inte hänsyn till säkerhetsaspekterna. Vi anser att
kärnreaktorns säkerhetsnivå skall utgöra en särskild förutsättning vid
ersättningens bestämmande. Säkerhetsnivån skall bestämmas utifrån
regler i en preciserad och skärpt kärntekniklagstiftning.

- Det är inte rimligt att anta att 40 år är den maximala drifttid för
kärnreaktorn som skall användas vid ersättningsberäkningen. Den
tekniska livslängden med rimlig säkerhetsnivå är väsentligt kortare.

- Statens överskjutande kostnader för kärnavfallet samt övriga externa
kostnader såsom miljö- och hälsokostnader måste också tas in som
särskilda förutsättningar för ersättningens bestämmande i
avvecklingslagen. Detta är speciellt viktigt om man inte fullt ut
internaliserar kärnkraftens externa kostnader i kärnkraftsföretagens
produktionskostnader.

9 Skadeståndsansvar vid en reaktorolycka

En väsentlig del av kärnkraftens samhällsekonomiska kostnader skulle -
till skillnad från i dag - komma till uttryck om staten i lag uttryckligen
klarlägger ett strikt och obegränsat skadeståndsansvar för
kärnkraftsindustrin i händelse av en reaktorolycka. En sådan förändring
måste rimligen kombineras med krav på ökad solvens för reaktorägarna.

Ett flertal steg mot en lösning av problemet måste tas. Dessa skisseras i
det följande.

9.1 Steg 1: Obegränsat och strikt skadeståndsansvar

Den första nödvändiga åtgärden är att ändra den svenska
atomansvarighetslagen så att ansvarsgränsen på f.n. ca 2 miljarder kronor
tas bort. Det innebär att vi har ett obegränsat strikt skadeståndsansvar för
skador på tredje man i händelse av en reaktorolycka.

Det obegränsade ansvaret innebär att kärnkraftsföretagens egna kapital
kommer att tas i anspråk när skadeståndsanspråken inte täcks av försäkringar
eller andra garantier. Eftersom det obegränsade ansvaret innebär att företagets
egna kapital sätts på spel, kan det finnas motiv för företaget att kringgå
ansvaret genom att bilda ett slags "skyddsbolag" med ett mycket litet eget
kapital. För att motverka detta måste krav på det egna kapitalets storlek
och/eller på garantier från andra företag uttryckas i lag. Det är också på detta
sätt samhället genom gemensamma beslut fastställer upp till vilken nivå
kärnkraftsföretagen skall hålla eget kapital och/eller ekonomiska garantier för
att kunna möta skadeståndsansvar vid en reaktorolycka. Denna nivå kallas
nedan för garantinivån. Garantinivån bör justeras vartefter
kärnkraftsindustrins ansvar vidgas enligt steg 2 och steg 3, nedan.

9.2 Steg 2: Riskdelning inom landet

Med ett obegränsat skadeståndsansvar är det möjligt att ta ett andra steg
mot ett fullvärdigt skadeståndsansvar för kärnkraftsindustrin. Detta är att
göra en lagändring som innebär att kärnkraftsföretagen i Sverige
ömsesidigt svarar för varandras olyckor. Havererar ett svenskt
kärnkraftverk så inträder ett obegränsat strikt ansvar för samtliga svenska
reaktorägare att betala för olyckan. Med en sådan ömsesidig riskdelning
ökas det kapital som är tillgängligt för kompensation av skadelidande.
Detta system är infört i USA.

Det är uppenbart att en ömsesidig riskdelning inom Sverige är en
avsevärd förbättring, men att den har vissa begränsningar. För det första
domineras svensk kärnkraftsindustri av två stora företag, Vattenfall och
Sydkraft, vilket gör att riskdelningen trots allt är begränsad. Vidare är
riskerna inom industrin förmodligen sammankopplade. Om ett kärnkraftverk
havererar så påverkar det förmodligen aktiekurserna i de övriga
kärnkraftsbolagen. Därmed förändras också det för skadestånd tillgängliga
kapitalet, vilket inte är önskvärt. Det lämpliga sättet att komma runt
problemet med sammankopplade risker är att vidga riskdelningen på
internationell nivå. Detta beskrivs i det följande.

9.3 Steg 3: Riskdelning genom bilaterala avtal

Det tredje steget mot en fullvärdig täckning för kärnkraftsindustrins
skadeståndsansvar är att staten tar initiativ till bilaterala riskdelningsavtal,
till att börja med förslagsvis med Tyskland som redan har obegränsat
ansvar och med USA som har ömsesidigt ansvar mellan
kärnkraftsföretagen.

Miljöpartiet anser att det ligger i kärnkraftsproducerande staters
gemensamma intresse att utöka kärnkraftsindustrins ansvar, samtidigt som
risken sprids mellan många kärnkraftsföretag i flera länder. De bilaterala
avtalen är en framkomlig väg. Om de bilaterala avtalen efter hand blir fler och
mellan fler länder kan resultatet närma sig en internationell lösning
motsvarande en internationell konvention baserad på obegränsat ansvar. En
sådan konvention förefaller omöjlig att direkt förhandla fram i dagsläget.
Därför är det desto viktigare att Sverige går före och tar bilaterala initiativ
till
internationella riskdelningsavtal.

9.4 Vad kostar en reaktorolycka?

Att uppskatta kostnaderna för en reaktorolycka är en absurd och
förskräckande matematik. Det blir lätt en diskussion om hur många
miljoner kronor ett människoliv är värt och en tvist om hur många döds-,
cancer- och övriga sjukdomsfall som orsakats av de reaktorolyckor vi har
haft hittills.

I ett system med obegränsat strikt ansvar, riskdelning och en i lag
fastställd lägsta garantinivå för detta ansvar är det dock av största vikt att
ha
en rimlig uppfattning om vad de totala skadeståndsanspråken vid en svensk
reaktorolycka kan uppgå till. I den statliga utredningen "Efter Tjernobyl"
påvisades hur utsläpp av större omfattning än i Tjernobyl kan inträffa från alla
svenska reaktorer - beräkningar gjordes även hur detta skulle påverka
omgivningarna, det visades hur städer skulle behöva utrymmas i långt över 50
år.

I dag finns ett antal begränsade uppskattningar av en svensk atomkata-
strofs kostnader, men kunskapen är mycket knapphändig. Miljöpartiet föreslår
att en parlamentariskt sammansatt kommission går till botten med frågan om
en svensk reaktorolyckas totala kostnader, omfattande såväl samhällets
kostnader som privata kostnader.

Stockholm den 5 oktober 2000

Ingegerd Saarinen (mp)

Mikael Johansson (mp)

Helena Hillar Rosenqvist (mp)

Gudrun Lindvall (mp)