Enhetligt valsystem vid kommun- och landstingsval 1988/89

Motion 1988/89:K705 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (båda s) Mot

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89 :K705

av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (båda s) Mot

Enhetligt valsystem vid kommun- och landstingsval 1988/89

K705-713

Det svenska valsystemet tillgodoser om man ser det i ett helhetsperspektiv i
allt väsentligt kraven på proportionell rättvisa. Om man summerar erfarenheterna
efter 18 år med nu gällande författningsreform framträder dock klart
vissa brister i systemet. Det gäller bl.a. det förhållandet att mandatfördelningen
till kommunfullmäktige sker efter andra regler än vid val till riksdag
och landsting.

I proposition 1968:27 med förslag till partiell författningsreform anfördes
bl.a. följande:

Problemen vid utformningen av proportionella valsystem sammanhänger till
väsentlig del med att man inte kan driva det rättvisetänkande som varje
proportionell metod är uttryck för så långt att andra värden i det politiska
livet kommer i fara. En rättvis fördelning av mandaten i folkrepresentationen
får inte köpas till priset av ett valsystem som uppmuntrar till partisplittring
och därigenom riskerar att förlama handlingskraften hos de demokratiska
institutionerna. Demokratins arbetsduglighet är inte mindre viktig än
rättvisan i valsystemet. Problemet är hur man skall kunna förse ett
proportionellt valsystem med lämpligt utformade spärrar mot småpartier.

Vid val till riksdagen fastnade man för en spärr innebärande att endast partier
som fått minst 4 % av rösterna i hela riket skulle få delta i mandatfördelningen.
Vid val till landstinget är motsvarande spärr 3 %. Mandatfördelningen
sker liksom vid riksdagsvalet enligt ett system med fasta valkretsmandat och
utjämningsmandat. Vid val till kommunfullmäktige finns inte motsvarande
spärregel.

Vid en jämförelse med länder som t.ex. Danmark m.fl. där stor partisplittring
med ofta återkommande politisk handlingsförlamning som följd förekommer,
kan man utan vidare hävda att småpartispärren i riksdagsvalet varit
till stort gagn för den svenska demokratin. Också på landstingsnivån har det
inneburit stora fördelar att man i regel kunnat skapa handlingskraftiga
majoriteter och sällan varit prisgiven åt enfrågepartier vars vågmästarroll
knappast tillfört demokratin några nya värden.

Detta resonemang är till stora delar också tillämpligt på den kommunala
nivån. Det kan förvisso hävdas att den nivå som ligger närmast människorna
- kommunfullmäktige - bör kunna ge utrymme för en större mångfald
opinioner än vad som förekommer i rikspolitiken, men det kan vara svårt att
finna några rimliga skäl till varför olika valsystem skall råda mellan landsting
och kommuner.

Under 1970- och 1980-talet har det också visat sig att ett ganska stort antal 1

1 Riksdagen 1988/89.3 sami. Nr K705-713

småpartier, vilka inte sällan bygger hela sin existens på en enda fråga, fått ett Mot. 1988/89
oproportionerligt stort inflytande över kommunalpolitiken som helhet. K705

Detta förhållande har ytterligare accentuerats efter 1988 års val.

I en del fall har dessa småpartier t.o.m. kommit att spela en avgörande roll
för viktiga kommunalpolitiska beslut, vilket långt ifrån alltid varit till gagn för
kommuninvånarna.

Dessutom får valkretsarnas antal och storlek betydelse vid mandatfördelningen
i kommunvalen. I stora valkretsar med många mandat blir fördelningen
rättvisare, bl.a. kan småpartier med väsentligt lägre väljarandel än 3 %
erhålla mandat, medan små kretsar med få mandat gynnar de stora partierna.

Ett enhetligt valsystem för landstings- och kommunvalen skulle ge väljarna
bättre möjligheter att avläsa sin valhandling i redovisat valresultat.

Redan kommunalvalskommittén föreslog i sitt betänkande SOU 1971:4Kommunala
val - att ett system med utjämningsmandat och småpartispärr
skulle införas vid såväl landstings- som kommunfullmäktigevalen. Det är
med hänsyn till den partistruktur som utvecklats i många kommuner under
1980-talet angeläget att åter aktualisera en synkronisering mellan valsystemen
i landsting och kommunfullmäktige.

1983 års demokratiberedning behandlade frågan om proportionaliteten i
de kommunala valen men stannade för att förorda att nuvarande valsystem
till kommunfullmäktigevalen bör tillämpas tills ytterligare erfarenheter
vunnits. Utredningen var inte enig. I prop. 1986/87:91 om aktivt självstyre
anfördes bl.a. att en eventuell förändring av detta system måste bygga på
ytterligare erfarenheter. Någon närmare analys av sakläget innehåller vare
sig propositionen eller konstitutionsutskottets betänkande 1987/88:23, som
behandlar denna proposition samt motioner i ämnet.

Några ytterligare erfarenheter av nuvarande valsystem i kommunerna
torde knappast behöva inhämtas. Bilden visar entydigt att partisplittringen
ökar och med denna den politiska handlingsförlamningen i många kommunfullmäktigeförsamlingar.
Efter 18 års erfarenheter av ett valsystem på
kommunal nivå, vilket i motsats till vad som är fallet i landstingen ofta visat
sig instabilt och orättvist beroende på valkretsarnas storlek och antal, är det
nu dags för riksdagen att pröva ett enhetligt valsystem vid kommun- och
landstingsvalen. Några skäl som talar mot ett sådant enhetligt system har för
övrigt knappast redovisats.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om övergång till ett enhetligt valsystem vid kommun-
och landstingsvalen.

Stockholm den 23 januari 1989

Bengt Silfverstrand (s) Birthe Sörestedt (s)

2