Eritreas rätt till självbestämmande

Motion 1988/89:U523 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:U523

av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp)
Eritreas rätt till självbestämmande

Eritrea utgör idag Etiopiens nordligaste provins belägen längs Röda havskusten
från Sudan i nordväst till Djibouti i sydost. I Eritrea är befolkningen
uppdelad i ungefär hälften kristna, huvudsakligen bosatta i höglandsområdet,
och hälften muslimer, huvudsakligen bosatta i låglandsområdet vid
kusten.

Det är svårt att klarlägga Eritreas historiska band med Etiopien. Vissa
perioder har de säkert existerat. Det kan dock i hög grad diskuteras hur
omfattande dessa etiopiska eller rättare sagt amhariska band var under
förkolonial tid. Turkar och egyptier har under senare århundraden mer eller
mindre behärskat Eritreaområdet. Amharernas expansion under andra
hälften av 1800-talet kom att sammanfalla med Italiens koloniala framstötar.

Italien upprättade 1883 den italienska kolonin Eritrea i området längs
Röda havskusten. Inte heller etniskt förelåg något samband mellan eritreaner
och amharer. Däremot kan det sägas föreligga ett nära släktskap mellan
den kristna eritreanska folkgruppen och det likaledes tigrinjatalande folket i
den intilliggande Tigré-provinsen. Det torde därför vara svårt för dagens
Etiopien att hävda några tyngre historiska band som skäl för den förda
ockupationspolitiken.

Huruvida det förelåg någon eritreansk identitet vid tidpunkten för den
italienska kolonisationen kan givetvis också diskuteras. Helt klart står emellertid
att den utveckling som påbörjades i och med den italienska kolonisationspolitiken
efterlämnat en sådan. När Storbitannien tog kontrollen över
Eritrea 1941 var en eritreansk nationell identitet ett historiskt faktum.

Den brittiska administrationen varade till 1952. Frågan om de forna
italienska koloniernas framtid behandlades av FN. En kommission bestående
av representanter för Burma, Guatemala, Norge, Pakistan och
Sydafrika tillsattes för att undersöka och framlägga förslag ifråga om Eritrea
inför den femte generalförsamlingen. Representanterna i kommissionen
kunde emellertid inte enas om Eritreas framtid. Etiopien under kejsar Haile
Selassie ställde krav på Eritreas införlivande. Kampen mot Mussolini hade
givit kejsaren mycket internationell goodwill som nu gav utdelning.

På förslag av bl.a. USA lades fram ett förslag till resolution inför generalförsamlingen
1950 med förslag på en federationslösning. Förslaget tillgodosåg
de etiopiska önskemålen, som bl.a. grundades av ett behov att nå ut till
hamnarna vid Röda havskusten. Etiopien var vid denna tid en av USA:s
viktiga allierade i den ännu föga avkoloniserade tredje världen. Afrikas
Horn utgör ett viktigt strategiskt område i världspolitiken. Mot förslaget
och för eritreanskt oberoende agerade bl.a. Sovjetunionen, Polen och det
muslimska Pakistan.

Med röstsiffrorna 46 för, 10 emot och 4 nedlagda (däribland Sverige) Mot. 1988/89

antog generalförsamlingen resolutionen (UNGA Res 390 (V) 2 december U523

1950), som innebar att Eritrea shall constitute an autonomous unit federated
with Ethiopia under the sovereignity of the Ethiopien Crown. I resolutionen
stod det vidare, att The jurisdiction of the Federal Government
shall extend to the following matters: defence, foreign affairs, currency and
finance, foreign and interstate commerce and external and interstate communication,
including ports.

Federationen genomfördes formellt den 11 september 1952, sedan ett
eritreanskt parlament hade valts. Beslutet om federation hade inte förankring
i alla grupper. Visst motstånd och förespråkare för självständighet
fanns redan då, främst på muslimskt håll. Förmodligen accepterades federationstanken
av en majoritet av eritreanerna. Redan efter beslutet 1952
begav sig åtskilliga politiska ledare i exil och då främst till Kairo. Sammanstötningar
mellan etiopiska arméenheter ledde till de första flyktingströmmarna
till Sudan.

Eritreaprovinsen kom ganska snart efter federationen att få vidkännas
ekonomiska bakslag. En viss etiopisering av förvaltningskåren genomfördes
genom inflyttning från Etiopien. Tedia Bairu, kristen ledare för Unionistpartiet
och den första premiärministern i Eritrea 1952, kom snart i konflikt
med den etiopiska ledningen och avgick i protest 1955.

I valen till det regionala parlamentet i Eritrea 1956 och 1960 förekom
omfattande övergrepp och valfusk, vilket ledde till att församlingen snart
kom att intaga en följsam linje mot den etiopiska centralregeringen. All
opposition förföljdes och rensades ut ur parlamentet. Mot bakgrund av
denna utveckling skall ses att församlingens slutliga accepterande 1962 av
Eritreas införlivande med Etiopien skedde under säregna former och efter
direkta hot mot deputerade. Federationen Eritrea-Etiopien blev således
endast tio år gammal. Införlivandet med Etiopien skedde helt i strid med
FN:s beslut och folkrättsliga principer. Några protester från FN eller omvärlden
förekom dock inte.

Federationen urgröptes genom svek, hot och terror från etiopisk sida. Det
fullständiga införlivandet med Etiopien 1962 hade säkerligen inget stöd
bland eritreaner och genomfördes utan att dessa hade någon möjlighet att
påverka processen. Många som 1952 accepterade eller rent av förespråkade
federationstanken, som t.ex. den förste premiärministern i Eritrea 1952
Tedia Bairu, hade vid det laget tagit ställning mot. Därur uppstod den första
befrielserörelsen ELF.

Den väpnade motståndskampen utvecklades successivt och bekämpades
av den etiopiska armén. Etiopien är en mångnationell stat, som centralt
domineras av de kristna amharerna. Under Haile Selaisses far och även
under Haile Selaisse själv skapades en viss statlig enhet. Landet är dock en
krutdurk, som hotar att sprängas i flera bitar, om någon tilläts bryta sig loss.

Därmed den närmast dogmatiska vägran från varje etiopisk ledare att ens
förhandla med företrädare för eritreanerna. Mengistu, som dock själv ej är
amhar, kom till makten genom att störta den första generationen av militära
ledare efter 1975 års revolution. Generalsskiktet uttalade viss benägenhet att
diskutera autonomi för Eritrea. Det blev dess fall. 5

1970 skapades Eritrean Peoples Liberation Front (EPLF), som är re- Mot. 1988/89

ligiöst neutralt, men i vilket kristna eritreaner sägs dominera. EPLF-ledarna U523

var en yngre generation än de som ledde ELF. EPLF har haft mer aktivitet
inne i Eritrea och är idag helt dominerande där. Vid sin senaste kongress
1987 antogs ett nytt program för EPLF som understryker värdet och behovet
av politisk pluralism i ett framtida fritt Eritrea. Det är en markant
attitydförändring som skett. Den förklaras av de erfarenheter som kunnat
dras av andra befrielserörelsers erfarenheter före och efter befrielsen.

Sedan Mengistu tog över makten 1977 och fick militärt sovjetiskt och
kubanskt stöd har bekämpandet av den eritreanska befrielsekampen ständigt
intensifierats. Vågor av militära offensiver mot Eritrea har genomförts.

Ingen har lyckats, utan den etiopiska armén har vaije gång kört fast.

Etiopierna kontrollerar omväxlande fler eller färre av de strategiskt viktiga
städerna inklusive den för Etiopien livsnödvändiga hamnen i Asmara.

Landsbygden kontrolleras av EPLF liksom stora delar av vägnätet. Utanför
städerna genomför den etiopiska armén och flygvapnet terroraktioner som
starkt bidrar till förödelse, förstörelse, svält och armod.

1980 uttalade sig EPLF för en lösning av konflikten, där det eritreanska
folket i val under internationell kontroll skulle få bestämma självt över sin
framtid. Alternativen skulle vara fullständigt oberoende, någon form av
federation med Etiopien eller fullständig integration med Etiopien. Detta
har förkastats av Etiopien, som infört en s.k. regional autonomi som man
själv utformat. Nyligen har den etiopiska regeringen börjat diskutera en
uppdelning av Eritrea i två skilda delar. Även detta förkastas av den
eritreanska befrielserörelsen, som hänvisar till sitt förslag om en lösning
genom folkomröstning.

Det senaste året har utvecklingen gått snabbt. Moralen tycks bli allt lägre
inom den etiopiska armén, som mobiliserats bland fattiga bönder från andra
delar av den etiopiska landsbygden och som saknar varje förståelse för
krigföringens motiv. De vet bara att deras kvarlämnade familjer kanske
svälter i deras frånvaro.

I februari 1988 lät Mengistu avrätta ett antal ur den högsta militära
ledningen i Eritrea för att den uttryckt tvivelsmål om möjligheten att vinna
kriget mot eritreanerna. Situationen påminner om den i den portugisiska
kolonialarmén strax före revolutionen 1975 i Lissabon.

I mars erövrade EPLF flera strategiskt viktiga städer från den etiopiska
armén som tycks ha flytt hals över huvud i ren panik. Ca en tredjedel av den
etiopiska armén i Eritrea oskadliggjordes. Det finns uppgifter om att framgångarna
delvis förklaras av förräderi i den högsta militära ledningen i
Eritrea, som en följd av februarihändelserna.

Vårens händelser pekar på möjligheten av stora förändringar. EPLF är nu
så starkt att det kan slå till militärt var som helst i Eritrea. Samarbetet med
TPLF i Tigré fungerar också ganska väl och utgör en ytterligare belastning
för den etiopiska armén. Mengistu lät förklara att alla utländska hjälpaktiviteter
i området skulle upphöra. Samtidigt slöts fred med Somalia och nya
mobiliseringar ägde rum. Uppenbarligen tänkte sig Mengistu att på nytt
tåga mot Eritrea. Som vanligt finns det anledning att vänta en ny desperat
etiopisk offensiv på vårvintern 1989. 6

För Mengistu är situationen prekär. Han har vägrat förhandla med någon Mot. 1988/89

som har anspråk på förändringar. Militärt är situationen allvarlig och det U523

sovjetiska stödet verkar inte längre särskilt helhjärtat. Förlorar Mengistu
slaget om Eritrea, är risken stor att Mengistu faller. Motståndet mot den
nuvarande regimen i Addis Abeba är stort överallt i Etiopien. Mycket talar
också för att det är enda möjligheten till en regimförändring som på något
avgörande sätt skulle kunna förbättra de politiska och ekonomiska förhållandena
i Etiopien. Krigströttheten är nu så stor i Etiopien att många
tror att man skulle kunna acceptera en väsentligt ökad självständighet för
Eritrea.

Förslag till svenskt agerande

Sverige bör nu uttryckligen erkänna det eritreanska folkets rätt till självbestämmande.
Konflikten kan endast få en bestående lösning i fred och
samarbete mellan de berörda folken om det eritreanska folkets rätt till
självbestämmande erkännes. Folket i Eritrea måste garanteras möjligheten
att genom folkomröstning ta ställning till formerna för sin framtid. Avvecklingen
av federationen 1962 skedde i strid med det eritreanska folkets
önskan och i strid med andan i 1950 års FN-beslut och folkrätten. Utvecklingen
från 1952 med urgröpningen av federationen, från 1962 med
införlivande och begynnande befrielsekamp och från 1977 med en allt våldsammare
terrorkrigföring samt från den etiopiska armén, har gjort den
folkliga uppslutningen bakom befrielsekampen närmast total.

Ett aktivt svenskt agerande bör komma till stånd för att åstadkomma eld
upphör-förhandlingar och en fredlig lösning med omfattande svenskt stöd
till återuppbyggnaden. Regeringen har varit alltför angelägen om sina kvarvarande
relationer till den etiopiska regimen för att kunna gå in och agera.

Sverige anses därför av EPLF som en av de västregeringar som i praktiken
stöder Etiopien mest.

Frågan bör åter resas i FN. Initiativ bör tagas till ett samlat nordiskt
agerande i frågan. Här måste också klargöras, att konflikten om Eritrea inte
är en i raden av gamla koloniala konflikter som Afrika ärvt. Tvärtom är det
FN:s beslut 1950 och dess brist på handling när federationen 1962 bröts, som
är orsaken. Vi har alltså som FN-stat, då och nu, en skyldighet att ta
ställning.

Det här är således en konflikt som FN självt bidragit till. Det finns idag
anledning anse att tiden är mogen för att aktualisera Eritrea-frågan i FN.

Genom FN:s medverkan vid lösandet av konflikterna i Afghanistan, IranIrak
och Västra Sahara har FN:s roll som medverkande till fredliga lösningar
av konflikter åter aktiverats. Lägg därtill utvecklingen i Namibia.

Om just denna konflikt, som FN i högre grad än någon av de andra bidragit
till, skall hållas utanför FN vöre obegripligt. Den svenska regeringen bör nu
ta upp frågan om en fredlig lösning av kriget i Eritrea och det eritreanska
folkets rätt till självbestämmande i FN.

Alla parter måste garantera internationella hjälpsändningar till den svältande
befolkningen i alla områden. Svälten får inte utnyttjas som vapen

eller för förtäckta militära aktiviteter. Varje attack på internationella hjälp- Mot. 1988/89
sändningar är oacceptabel. U523

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts om det eritreanska folkets rätt till självbestämmande,

2. att riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts om en lösning av konflikten genom att det eritreanska
folket i internationellt övervakad folkomröstning får ta ställning
till sin framtid,

3. att riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts om att åter resa frågan om Eritrea i FN,

4. att riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförts om skyddet för internationella hjälpsändningar.

Stockholm den 25 januari 1989

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Maria Leissner (fp)

Håkan Holmberg (fp) Jan-Erik Wikström (fp)

8