Ersättning för psykoterapeutisk behandling

Motion 1988/89:Sf333 av Barbro Sandberg och Charlotte Branting

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89: Sf333

av Barbro Sandberg och Charlotte Branting
(båda fp)

Ersättning för psykoterapeutisk behandling

Utvecklingen inom den psykiatriska vården har under de senaste decennierna
varit snabb. Från att tidigare ha varit inriktad på huvudsakligen ett
långvarigt och ofta varaktigt omhändertagande av personer med psykiska
störningar, strävar den psykiatriska vården numera efter att behandla,
rehabilitera, personerna.

Förnyelse av psykiatrin innebär att man i ökad utsträckning bedriver
vård i öppnare former och att vårdtiderna i sluten vård förkortas. Bakgrunden
är medvetenheten om de sociala faktorernas betydelse i takt med
att allt fler patienter börjat leva i sin vanliga miljö ute i samhället.

Under en period fanns en destruktiv kamp mellan olika inriktningar
inom psykiatrin. Personer med biologisk, social eller psykologisk grundsyn
på behandlingsarbetet förde en ofta oförsonlig kamp mot varandra. 1 dag
har denna kamp lett fram till en utbredd insikt att olika behandlingsmetoder
kompletterar varandra och att diagnosen har stor betydelse för vilken
behandling som är mest lämplig.

De psykoterapeutiska behandlingsmetoderna har fortlöpande utvecklats.
Kurator Barbro Sandins arbete med unga schizofrena patienter i Säter
är ett exempel. Det är också exempel på att utslussningen ofta är en lång
och tålamodskrävande process. De mediciner som kom på 1950-talet med
specifik verkan innebar att patienter efter kort tids behandling kunde
skrivas ut från sjukhus. Behovet av eftervård under ibland mycket lång tid
är emellertid uppenbart.

Överallt i landet genomförs en sektorisering av psykiatrin och öppenvårdlag
för både barn och vuxna startas. Trots tillkomsten av öppenvårdsteam
är behovet av olika typer av samtalsbehandling fortfarande
stort medan tillgången på terapeuter eller psykologer är begränsad. Landstingens
resurser används i stor utsträckning till att klara problemen med
den allt äldre befolkningen.

För patienterna är det ett stort problem att det ofta är mycket dyrt att
anlita icke landstingsanstalt personal för att få samtalsterapi. Endast ett
mycket begränsat antal terapeuter har genom avtal med landstingen fått
möjlighet att få ersättning från försäkringskassan.

Tyvärr finns vakanta tjänster i den offentliga vården och därför saknas
resurser för att ta hand om alla patienter. Om en patient remitteras till
privat behandling borde även denna behandling ersättas av försäkringskassan.

Ett speciellt problem berör psykoanalytikerna. På grund av den långa

utbildningen till psykoanalytiker och kraven på många timmar med patienter
i analys (300) under handledning, blir det dyrt för den studerande.
Handledafarvodet betalas av den studerande. I sina betänkanden SfU
1983/84:31 och 1986/87:1 betonar socialförsäkringsutskottet angelägenheten
av att tillgången på psykoanalytisk behandling och utbildning inte
minskar. Enligt Landstingsförbundet är dock detta fallet. Riksdagen beslöt,
bl. a. med anledning av en folkpartimotion, att regeringen skulle
utreda det ekonomiska stödet till psykoanalytisk utbildning. Någon sådan
utredning är såvitt bekant inte gjord.

Ur patienternas synvinkel kan dagens situation sammanfattas som ett
puckelproblem vid övergången från mycket slutenvård till allt mer vård i
öppna vårdformer. Det sägs att de flesta psykiska problem skall klaras
inom primärvården, men dit har vi ännu inte kommit.

Samtalsterapi kan bedrivas av olika yrkesgrupper, psykiatriker, psykologer,
psykoterapeuter och psykoanalytiker. De har sin styrka på olika områden
och patientavgiften varierar. För de statligt anställda har det uppstått
problem sedan ersättningen på upp till 75% av kostnaden upphört.

Mycket av ansvaret för att lösa de problem som ovan beskrivits vilar
naturligtvis på landstingen. Det är emellertid uppenbart att även staten
måste ta sitt ansvar. Det gäller både utformningen av regler på området
och finansieringen.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om ersättning från försäkringskassan för psykoterapeutisk
behandling,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om utredning om ekonomiskt stöd till psykoanalytisk
utbildning.

Stockholm den 25 januari 1989

Barbro Sandberg (fp) Charlotte Branting (fp)

Mot. 1988/89
Sf333

6