Ett offentligt belöningssystem

Motion 2001/02:K377 av Amanda Agestav och Magnus Jacobsson (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av det offentliga belöningssystemet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de fyra statsordnarna (Serafimer-, Svärds-, Nordstjärne- och Vasaorden) bör inkluderas i denna översyn.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att instiftandet av en andlig förtjänstorden bör inkluderas i denna översyn.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att instiftandet av en kunglig husorden bör prövas parallellt med denna översyn.

Problemen med nuvarande offentliga belöningssystem

Medaljen – en engradig skala

Oavsett om du har agerat i en liten eller en stor sak får du idag en medalj. Oavsett om du berört, haft ansvar för eller påverkat en människas liv – eller tusen människors liv, en miljon människors liv, tio miljoner människors liv – får du idag en medalj. Att ha ett offentligt belöningssystem som enbart bygger på medaljer kan inte på ett rätttvisande sätt markera tyngden i den insats som gjorts för att förtjäna en offentlig belöning.

Professors namn – nödlösningen

Tidigare fanns relativt få professorer, eftersom dessa var kopplade till ett fåtal professorstjänster. Samtidigt fanns det disputerade personer med kraftull akademisk meritering som inte kunde få en professorstjänst. Vi har förstått att regeringen började tilldela vissa av dessa akademiker professors namn, parallellt med tidigare offentliga belöningssystem för att göra deras kunnande rättvisa. Professors namn var i första hand en erkänsla av akademisk meritering, inte en belöning för arbete för samhällets bästa. Nuvarande regeringen har dock visat prov på att man övergett denna linje. Vem som helst kan belönas med professors namn, och akademisk kunskap motsvarande en professors behövs inte längre. Nödlösningen, att flytta utdelandet av professors namn till ett sorts högsta steg i ett offentligt belöningssystem, har i stället inneburit att regeringen lyckats urholka betydelsen av det djupa kunnande professorstiteln står för.

Det system som infördes 1999 innebär att en tillsvidareanställd lektor som har professorskompetens skall anställas som professor. Hans eller hennes kompetens skall prövas på samma sätt som när en anställning som professor har utlysts, dvs. av fakultetsnämnd som därvid skall anlita minst två sakkunniga. De mindre och medelstora högskolorna skall inte längre behöva Högskoleverkets tillstånd för att få anställa professorer. Möjligheten för regeringen att inrätta professurer vid universitet och högskolor försvann. Därmed har stora delar av det ursprungliga behovet av tilldelning av professors namn fallit. Vårt förslag är att professorstiteln ska kvarstå för att endast kunna ges till personer med professors kompetens som erkänsla för ett akademiskt kunnande men som inte innehar tillsvidareanställning som lektor. Därför blir professors namn en parallell till ett offentligt belöningssystem.

Isolationismen – internationella frågetecken

Moståndet mot att reformera det offentliga belöningssytemet med sikta på att bl.a. återinföra våra fyra svenska ordnar ter sig svårförståeligt vid internationella jämförelser. Det kan vara intressant att känna till att öststaterna under kommunistiska perioden till en början inte hade ordnar men skapade strax egna sedan man insett att behovet fanns. Ett axplock: Sovjet hade 13 stycken, Östtyskland 4 stycken, och Ungern 9 stycken.

Sedan öststaterna fallit har man valt att behålla systemet med ordnar; flera länder har dessutom återupplivat äldre statsordnar. I Norge och Frankrike har man också infört nya ordnar. Internationella Olympiska Kommittén förlänar en egen förtjänstorden. Nya Zeeland har skapat ett eget ordensväsende som ersätter de brittiska statsordnarna för att förstärka sin nationella känsla. Ordensväsendet är starkt förankrat i hela världen, och Sverige tillhör en minoritet då man inte belönar sina egna landsmän med ordnar.

Inkonsekvensen blir tydlig exempelvis då dignitärer möts internationellt. De svenska företrädarna uppfattas av omvärlden som mindre kvalificerade – de har bart bröst eller bär en medalj där annars en egen nationell orden skulle sitta. När de svenska förhållandena blir kända ställs ibland frågan hur vi kan ge bort ordnar som vi själva tydligen inte vill bära? Det kan också uppfattas som orättvist att exempelvis ambassadtjänstemän med likadana arbetsuppgifter belönas olika beroende på nationalitet: svensken med konstglas och utlänningen med en eftertraktad orden.

Internationellt används alltså medaljer som bevis på uppskattning för mindre insatser av enskild karaktär, och ordnar används som bevis på uppskattning för större insatser för samhället. En orden är bara en annan sorts medalj som markerar skillnaden i insats. Med ökande internationella kontakter borde det svenska belöningsväsendet i konsekvensens namn ligga i linje med det internationella systemet, ett förhållande som också talar emot en total vila för ordensväsendet.

Falska ordnar – ett substitut?

Dessa kallas även illegitima eller privata ordnar, vilket innebär att de inte är grundade av en andlig ledare eller av en statschef utan av en privatperson och därför inte att betrakta som riktiga riddarordnar. Två länder har lagstiftning kring dessa, nämligen Frankrike och Italien. Vatikanstaten publicerar officiella fördömanden, och Malteserordens/Johanniterordnarnas False Orders Committee bevakar fenomenet. Tyvärr har det nuvarande offentliga belöningssystemet fört med sig att flera sådana utländska ordnar fått fotfäste även här i Sverige och kunnat sprida sig.

Detta är mycket olyckligt eftersom deras symbolspråk pekar på att dess bärare måste ha gjort betydande insatser för samhället än bärare av officiella eller halvofficiella svenska medaljer, vilket kanske inte alltid är fallet. Två privatordnar har av Försvarsmakten häpnadsväckande nog fått generellt bärandetillstånd till svensk uniform.

I samband med en reform av det svenska belöningssystemet är det viktigt att bärande av privatordnar undertrycks, dels eftersom de skänker bäraren sken av betydelse som kanske inte alltid är berättigat, dels eftersom deras anspråk enligt internationella auktoriteter i bästa fall bygger på osäkra antaganden och dels eftersom andra länder gått så längt som att lagstifta mot dessa. Vi menar att lagstiftning ännu inte är påkallad, men en officiell lista över vilka svenska såväl som utländska ordnar som kan bäras officiellt bör vara en del av reformeringen av det offentliga belöningssystemet.

Ett nytt reformerat belöningssystem

Man skall vara klar över att ordensväsendet hade stora brister. Det var en skev fördelning av utdelande mellan de fyra ordnarna, där Nordstjärneorden för främst statstjänstemän utgjorde cirka hälften av alla ordensförläningar. Det var ett system som byggde på ställning och lönegrad. Det är lätt att förstå oviljan mot ordensväsendet, och det är förståeligt att man valde att lägga ordensväsendet i vila.

Samtidigt är erfarenheten att det nuvarande offentliga belöningssystemet har ett antal brister och inkonsekvenser. Att återinföra de svenska ordnarna innebär inte att vi vrider klockan tillbaka, utan vi kan anpassa systemet till rådande tid. Internationell jämförbarhet och alla människors lika värde är viktiga utgångspunkter i detta arbete. En medalj bättrar inte på ditt värde, inte ens en orden gör det. Alla är av naturen olika, alla har olika möjligheter - men alla har lika stort värde. Alla kan inte få en orden – men blir samhället bättre för att ingen får en orden?

Andra länder har omfattande offentliga belöningssystem. Storbritannien har till exempel fortfarande kvar möjligheten att tilldela ärftliga adelskap samt en stor flora av ordnar och medaljer. Speciellt för just det brittiska systemet är att de två högsta klasserna av ordnarna innebär livstids adelskap med tilltalet Sir och Dame.

Många eller få? Mycket eller litet?

En del menar att ett reformerat ordensväsende skulle kunna återinföras i begränsad omfattning genom att man återinstiftar en eller två ordnar för svenskt utdelande, och att dessa utdelas relativt sparsamt. Vi erinrar om att Hederslegionen, stiftad av kejsar Napoleon och under hans livstid utdelad i ca 40 000 exemplar, sannolikt bidrog till att stärka den nationella självkänslan. Därför ser vi framför oss ett rikt offentligt belöningssystem, relativt frikostigt utdelad och med många fasetter. Vi menar att det ska bygga på ordnar och medaljer.

Ordnar

Statsordnar är alla ordnar som förlänas av staten. De kan uppdelas i riddarordnar och förtjänstordnar. Serafimerorden och Strumpebandsorden är exempel på riddarordnar: De består ofta av en klass, och ordenstecknet är monterat i en kedja. Övriga svenska ordnar är att betrakta som förtjänstordnar. Parallellt med statsordnar finns husordnar. Dessa kan också uppdelas i riddarordnar och förtjänstordnar.

En utredning som omfattar hela det offentliga belöningssystemet bör tillsättas för att pröva om tiden är de svenska ordnarna mogen. En grundförutsättning är att alla bör kunna komma ifråga för ordnar. Kopplingen skall inte vara ställning och lönegrad utan insatsens betydelse för samhället. För konsekvens bör man följa det internationella system som finns, dvs. att storkors i princip motsvarar en statschefs eller presidents arbetsinsats och ansvar, kommendör av första klassen motsvarar en ministerpresidents eller statsministers arbetsinsats och ansvar, kommendör motsvarar en ministers arbetsinsats och ansvar etc.

Under 1700-talet låg genomsnittet på ordensförläningar runt 300 årligen med en folkmängd på 1,8 miljoner invånare. Under 1800-talet låg genomsnittet av förläningar runt 400 årligen med en folkmängd på 3,5 miljoner invånare. År 1950 förlänades 1 300 ordnar med en befolkning på 7 miljoner. Årlig förläningsgrad har alltså legat ungefärligen på 1 förläning per 4 000–8 000 invånare. Eftersom vi förordar ett relativt stort antal ordensförläningar per år för att stärka den nationella samhörigheten menar vi att förläningarna bör ligga på en fastlagd nivå om ca 1 300 årligen.

Vidare menar vi att Dam i stället för det intetsägande Ledamot skall vara den kvinnliga benämningen av Riddare.

De fyra svenska ordnarna till svenska och utländska medborgare

Det tididigare systemet med fyra svenska ordnar var överlägset. Med sina fem steg, förtjänstkors och ordensmedaljer kunde man lätt avläsa hur stort arbete bäraren lagt ned för samhällets bästa. De fyra ordnarna förmådde också avslöja inom vilket fält du gjort din insats. Därför bör alla ordnar åter öppnas, inte någon enstaka.

Förläningsgrunderna bör moderniseras. Man bör överväga om inte Svärdsordens två klasser att utdelas i krig, likaså det instiftade men aldrig utdelade Krigskorset i tre klasser, även bör omfatta internationella fredsbevarande operationer på utländsk mark.

Det ursprungliga och väl genomtänkta svarta bandet för Nordstjärneorden bör återinföras, vilket får sin förklaring i Palmstedts/Tessins brev till kung Fredrik I där man förklarar att bandet skall vara svart eftersom det swarta är thet okunskapens mörker stiernans Nordstjärnans stråålar will genomlysa.

Andlig förtjänstorden

Präster i Svenska kyrkan har förlänats Nordstjärneorden så länge Svenska kyrkan var en statskyrka. Konung Gustav III skissade redan i slutet av 1778 planer färdiga för en ny orden, Jehovaorden, avsedd uteslutande för det andliga ståndet. Namn och motiv hade upptagits från en kedja som Karl IX låtit tillverka till sin kröning och som ännu bevaras i Livrustkammaren.

I en allmän översyn av belöningsväsendet kan det därför vara lämpligt att nu förverkliga 1778 års planer på att återinföra Jehovaorden som förtjänstorden för framstående andlig verksamhet. Den bör inte begränsas till tillhörighet i ett särskilt trossamfund utan vara öppen för präster, pastorer, diakoner och motsvarande. I likhet med de andra svenska ordnarna skall ett Jehovaförtjänstkors och en Jehovamedalj i guld och silver finnas att utdelas för förtjänstfull andlig verksamhet för dem som inte tillhör ovanstående grupper.

Alla övriga svenska statsordnar utgår från ett malteserkors. Vasaordens gamla ordenstecken – i folkmun kallat vasatrissan – ändrades efterhand och utgör numera centrum av ordenstecknet. På samma sätt bör ordenstecknet för Jehovaorden vara ett vitemaljerat malteserkors med centrum av samma form som det gamla ordenstecknet. Den ska bäras i ett purpurband och ha motsvarande klasser som övriga svenska ordnar.

Husorden

I proposition 1973:91 bortsågs från Carl XIII:s orden med motiveringen att ordensärendena handlades utan statliga myndigheters medverkan. Denna inställning skulle lämna en utväg öppen för instiftandet av en husorden.

Sverige har sedan 1980 ersatt den agnatiska tronföljden med en kognatisk tronföljd. Vid kung Carl XVI Gustafs frånfälle kommer det för västerländska monarkier märkliga att inträffa att prins Carl Philip som blivande huvudmannen för kungliga ätten Bernadotte inte kommer att bli kung – trots att prins Carl Philip under den första tiden av sitt liv faktiskt var kronprins innan riksdagen ändrade successionsordningen.

Vi menar att kung Carl XVI Gustaf som nuvarande huvudman för ätten Bernadotte ska kunna instifta en husorden. Husordnar är så beskaffade att den alltid följer huvudmannen för ätten. Därigenom skulle prins Carl Philip så småningom leda orden.

Trevligast vore att återuppliva drottning Kristinas Amaranterorden, men eftersom den redan återupplivats som ordenssällskap är ett återupplivande av denna orden problematiskt. Vårt förslag är att återuppliva Sveriges äldsta orden, Erik XIV:s Salvatorsorden, med ursprungligt ordenstecken och med klasser i likhet med övriga svenska statsordnar. Eftersom Salvatorsordens band ursprungligen var svart och eftersom vi anser att Nordstjärneorden ska återfå sin ursprungliga färg, menar vi att ordensbandet bör vara orange för att minna om drottning Kristinas Amaranterorden – en hovorden med eldfärgat band.

Medaljer

Samordning av ordens- och medaljärenden är av vikt. Vi menar att Kungl. Maj:ts Orden bör förbereda ärenden för regeringens beslut. Ett återinfört ordensväsende kanske delvis kan motverka en ökande flora av halvofficiella medaljer.

Stockholm den 11 september 2001
Amanda Agestav (kd)	Magnus Jacobsson (kd)