Ett reformerat FN

Motion 2003/04:U238 av Henrik von Sydow (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att omdefiniera folkrätten så att grundläggande mänskliga rättigheter sätts före staternas suveränitet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa diktaturers rösträtt i FN.

3. Riksdagen begär att regeringen skyndsamt driver frågan om ett reformerat FN i enlighet med vad i motionen anförs.

Dags att skapa ett nytt FN

Den världsordning som främjar demokrati och frihet kräver ett nytt FN. Organisationens tydliga utgångspunkt måste vara mänskliga rättigheter, inte statsmakternas folkrätt. Målet för FN måste vara att 2000-talet i motsats till 1900-talet skall bli det århundrade där diktaturer inte längre ohindrat eller ostraffat kan begå brott mot mänskligheten. De klassiska idéerna om mänskliga rättigheter måste gå före totalitära regimers rätt att förtrycka sina befolkningar. Folkrätten måste omdefinieras så att alla människors rättigheter sätts före staternas suveränitet. Ett viktigt steg i en sådan reformering är att avskaffa diktaturstaternas rösträtt i FN. Först då vinner FN förlorad heder, respekt och trovärdighet åter.

Idén bakom Förenta nationerna – och FN:s paradox

Idén till en världsomspännande organisation föddes i efterspelet till mänsklighetens mest blodiga och destruktiva konflikt, det andra världskriget. Det uttalade målet var att främja fred och att lösa konflikter utan blodspillan världen över. Strävandet efter mänskliga rättigheter sattes högt på dagordningen, såsom de uttalades i deklarationen om de mänskliga rättigheterna från 1947.

Redan från början fanns en paradox som grumlade visionerna som FN-tanken byggde på. För att undvika den marginalisering som föregångaren Nationernas förbund drabbades av inkluderades de fem segrarmakterna i andra världskriget som permanenta medlemmar av säkerhetsrådet. En av segrarmakterna i kriget var Sovjetunionen, som leddes av diktatorn Stalin som i sina utrensningar av vad som antogs vara oppositionella människor och folkgrupper sannolikt avrättade fler människor än någon annan i världshistorien. Det sätter FN-paradoxen på sin spets: Världens största totalitära regim hade rösträtt och vetorätt på alla beslut om fred och mänskliga rättigheter. Mycket snart blev det också uppenbart att fred och frihet krävde att Sovjetmakten förändrades i grunden. Churchills tal om att en järnridå sänktes över Europa innebar också att FN-tanken redan från början förlorat i konfrontationen med en verklighet där långt ifrån alla regimer verkligen ville ha demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter.

Den uppenbara paradoxen i FN till trots: diktaturer fick under 1900-talet allt större inflytande över besluten om fred och mänskliga rättigheter. Kulmen kom på 70-talet med inväljandet av Maos kinesiska folkrepublik, som visade lika stor grymhet och bristande respekt för mänskliga rättigheter som Sovjetunionen. En uppenbart totalitär statsmakt valdes in, och varje verkligt försök till att främja mänskliga rättigheter, fred och frihet kunde nu effektivt stoppas av regimer med helt andra intressen och agendor.

FN:s människorättskommission – en tragedi för världssamfundet

I dag ser vi tydligt konsekvenserna av att demokratier och diktaturer väger lika i FN. Regimer med tvivelaktiga intressen har i flera avgörande frågor kidnappat FN. Allra tydligast är det i ett av de allra mest centrala fälten, FN:s kommission för mänskliga rättigheter.

Utan att ta till överord, FN:s människorättskommission är en ny tragedi för världssamfundet. Ordförandeland är i skrivande stund Libyen (!), och vid den senaste sessionen i Genève valde kommissionen till exempel att rösta ned kritik mot Robert Mugabes övergrepp i Zimbabwe, rösta ned kritik om Fidel Castros massarresteringar på Kuba och rösta ned kritik mot Sudans summariska avrättningar. Vid flera tillfällen bildades i FN-organet allianser av diktaturstater som systematiskt stoppade kritik av människorättsövergrepp som begåtts av andra totalitära regimer. Libyen, Kina, Kuba, Saudiarabien, Syrien och Sudan tillhörde de stater som fick stöd av flera afrikanska och asiatiska stater och avstyrde kritik mot varandra. Även Ryssland tillhörde de 28 länder av totalt 53 i kommissionen som systematiskt ville tysta ned övergrepp. Den pakten av stater kopplade sedan greppet om FN-mötet.

Men FN-organet kan rikta skarp kritik – när det passar. Israel fördömdes vid den senaste sessionen med ett språkbruk som är sällsynt i sammanhanget. Landet anklagas för massdödande av palestinier och en resolution uttalar att det palestinska folket har laglig rätt att bekämpa den israeliska ockupationen. Det senare tolkades av palestinska terroristgrupper som moralisk support för fortsatta självmordsräder mot diskotek, restauranger och bussar i Tel Aviv. Av kommissionens 53 medlemsländer röstade 33 för resolutionen, som lagts fram av muslimska och afrikanska länder med stöd av Kina och Kuba.

Hanteringen av Israel är avslöjande. Varför, i en värld där diktatorer kommer undan med systematiska våldtäkter, massarresteringar och avrättningar, framkallar då Mellanösterns enda demokrati en så fräsande ilska från FN:s människorättskommission?

Det smärtar att konstatera, men FN:s människorättskommission är en skam för FN och ett hån mot alla de människor i världen som lever under förtryck. Röstprotokollen avslöjar att makten ligger hos regimer vars gemensamma nämnare närmast är ett förakt mot västvärldens allra starkaste idé; den om mänskliga rättigheter och demokrati. Samtidigt borde just röstprotokollen göra oss klarsynta; att de totalitära regimerna kopplat greppet är en logisk följd när diktaturer och demokratier väger lika i FN.

Ett FN där diktaturernas makt är bruten

FN:s misslyckanden och kritiken ovan till trots: Det går att urskilja en hoppfull tendens som är värd att ta till vara på under 2000-talet. Det talas numera ofta om ett världssamfund som strävar efter att demokrati och mänskliga rättigheter inte skall vara en lyx för vissa delar av världen utan tvärtom något som skulle förbättra alla människors levnadsvillkor världen över. Den brittiske utrikesministern Jack Straw talade under våren om hur världsamfundet bör agera i fallet med så kallade failed states. Han kopplade därmed till frågan om humanitära interventioner – om inte en stat skyddar sina medborgare bör andra stater ha ett ansvar att gripa in och säkerställa detta skydd. I dag anses värnandet av staters suveränitet utesluta varje form av sådan humanitär intervention. Men motfrågan är given: Hur ska vi då möta Rwanda eller Srebrenica?

Rent konkret handlar det om att stärka FN:s roll vad gäller internationella ingripanden som stoppar våld – såsom skedde i Bosnien, Kosovo och Östtimor. De aktionerna har visserligen kommit alltför sent, men de är ändå tecken på en ny handlingskraft som trots allt har tydliga och goda effekter. Hur skall denna positiva förändring för FN kunna förstärkas och vidareutvecklas – och hur ska man komma till korta med de totalitära regimernas destruktiva inflytande? Den svenska regeringen borde driva främst två centrala reformer.

För det första är det dags att öppet välkomna den omdefiniering av folkrätten som erkänner att det är berättigat att åsidosätta principen om nationellt självbestämmande för att hindra grova övergrepp på de mänskliga rättigheterna. Det skulle innebära att fler fredsframtvingande och humanitära insatser skulle kunna godkännas av FN och genomföras av nationer i samarbete.

För det andra måste FN:s strukturer och spelregler förändras så att diktaturer som Kina, Kuba eller länder med tvivelaktiga avsikter inte kan blockera beslut som stärker freden och de mänskliga rättigheterna. Det måste gälla i säkerhetsrådet, i generalförsamlingen och i FN:s människorättskommission. Rent konkret innebär det att ett system utarbetas för värdering av ett lands respekt för grundläggande mänskliga rättigheter (rätten till liv, säkerhet och egendom, samt förekomsten av yttrandefrihet och demokrati). I längden måste regimer som grovt och systematiskt kränker mänskliga rättigheter få sin rösträtt i säkerhetsrådet, generalförsamlingen eller människorättskommissionen avskaffad tills regimen upphör med kränkningar, visar repekt för mänskliga rättigheter och inför demokrati.

FN måste för att uppfylla sina goda grundsatser ta till vara den – trots allt konsensus bland demokratier som håller på att utvecklas och utsätta hänsynslösa diktaturer världen över för tryck. Målet för FN måste vara att 2000-talet i motsats till 1900-talet skall bli det århundrade där diktaturer inte längre obehindrat eller ostraffat kan begå brott mot mänskligheten. De klassiska idéerna om mänskliga rättigheter måste gå före diktaturregimernas rätt att förtrycka folket. Den världsordning som syftar till att ge alla skydd för grundläggande mänskliga rättigheter kan skapas i samarbete mellan världens demokratiska nationer. För detta måste en svensk regering vara drivande.

Stockholm den 3 oktober 2003

Henrik von Sydow (m)