EU:s flyktingpolitik

Motion 2004/05:Sf400 av Gustav Fridolin m.fl. (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en aktiv politik för att minska flyktingströmmar genom högt bistånd, hållbar miljöpolitik, stöd till demokratirörelser och demokratisering över världen samt uppbyggnad av säkra rättsstater med minoritetsskydd.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om frivilligt samarbete för att ge flyktingar möjlighet att ta sig till det land dit de söker sig.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om utfärdande av rekommendationer om bevisföring i asylfall.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om erfarenhetsutbyte rörande domstolsprövning av asylansökningar.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en mer aktiv roll för EG-domstolen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om initiativ inom EU för att luckra upp asyltvånget för flyktingar.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om införande av asylvisum.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om möjlighet att söka asyl genom ambassader och konsulat.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om upprivande av transportörsansvaret.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att avskaffa konceptet med "säkra länder".

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att FN:s krav på individuell prövning av varje asylansökan och andra FN-krav skall bli standard inom EU.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att avskaffa konceptet med "säkra tredjeländer".

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att riva upp Dublinförordningen.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att avskaffa Eurodac.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att stoppa införandet av systemet med flygplatsagenter.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att avskaffa EU:s sanktioner gentemot flyktingländer och transitländer som inte stoppar "illegala" utresor.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att utträda ur Schengensamarbetet.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att motverka idén med "uppsamlingsläger för asylsökande" inom eller utanför EU.

Motivering

Flyktingpolitik och invandring är områden där ett samarbete mellan länderna i Europa skulle kunna vara till stor nytta. Även om antalet människor som är på flykt i världen just nu minskar kraftigt, enligt FN:s flyktingkommissariat UNHCR, finns fortfarande många miljoner människor som tvingats lämna sina hemländer. Det är ett gemensamt intresse att dessa människor inte hamnar i misär och rättslöshet.

Genom frivilligt samarbete borde asylsökande som kommer till våra gränser snabbt kunna ta sig till det land dit de söker sig, där de har bästa möjlighet att få trygghet, integreras, återförenas med släktingar, komma i arbete. EU:s gemensamma resurser skulle kunna användas när enstaka länder får bära en större del av en flyktingkatastrof. Samtidigt skulle en snabb och fungerande integrationsprocess innebära att flyktinginvandringen snarare blev en tillgång än en belastning.

EU skulle, utan att harmonisera flyktingpolitiken, kunna utfärda rekommendationer om bevisföring i samma utsträckning som FN:s kommitté mot tortyr. Man skulle kunna utbyta erfarenheter om det juridiska systemet för domstolsprövning av asylfall. EU-domstolen skulle i större utsträckning kunna ingripa mot beslut som strider mot grundläggande rättigheter. Detta skulle vara en flyktingpolitik värdig Europa.

Idag ser situationen annorlunda ut. De som kommer hit på flykt och inte skyddas av något medborgarskap. Vi ser det också i Sverige. Det skulle behövas instanser som säger stopp när poliser behandlar livrädda barn som brottslingar. Det borde inte vara tillåtet att bara låta bli att fatta beslut för en hel grupp medan åren går och människor bryts ner.

När berättelser om skenavrättningar, våldtäkter, misshandel och försvinnanden definieras bort i ett teoretiskt spekulerande om det skydd som vederbörande borde ha fått någon annanstans än här, då skulle det behövas en stark överinstans med juridisk bevisprövning och en avslutande rimlighetsbedömning.

När EU-länderna för omkring femton år sedan började diskutera en gemensam gränspolitik och en gemensam politik gentemot flyktingar, så var det dock inte flyktingarnas rättigheter som stod i centrum. Då fanns en stor rädsla för att utvandrare från det sammanfallande östblocket och från miljökatastrofer skulle välla in.

Detta hände inte. Men EU-länderna började bygga upp ett skydd mot spontan invandring. Idag har en rad sådana åtgärder blivit till stenarna i en mur kring EU - Fästning Europa.

Visumtvång. Man måste ha visum för att kunna resa till ett EU-land. Detta gäller alla länder där förtryck och förföljelse driver människor på flykt. Men de flesta av EU-länderna beviljar inte visum för att söka uppehållstillstånd, bara möjligen för korta besök under förutsättningen att personen inte kan tänkas söka asyl i landet. Men för att få söka asyl måste man vara här, på plats. Alltså finns för de flesta förföljda ingen legal väg att söka asyl i ett EU-land. Sverige borde ta initiativ i EU till en uppluckring av visumtvången och till ett införande av visum för att söka asyl, samt möjlighet att söka asyl via ambassader och konsulat.

Transportöransvar. Om man försöker köpa biljett utan visum så går det inte. Flygbolaget kan få böter om de tar med passagerare som inte har visum, id-handlingar med mera i ordning. Alltså tvingas flyktingar att resa med falska handlingar - eller att "välja" lastbilstransporten. Sverige borde ta initiativ till att riva upp transportörsansvaret.

Konceptet säkert land. Många flyktingar som trots allt lyckats ta sig till ett EU-land får veta att de visserligen var förföljda, men att de kan få skydd i sitt eget land. Hemlandet har domstolar, lagar, polis, åklagare och då räknas deras asylansökan som uppenbart ogrundad, alldeles oavsett om rättsväsendet i hemlandet fungerar, eller om de som tillhör en förföljd grupp har någon möjlighet att få hjälp. Detta har kritiserats av FN:s flyktingkommissariat för att kringgå principen om att varje asylsökande har rätt till en individuell prövning. Sverige bör därför agera för att avskaffa konceptet med säkra länder och istället verka för att FN:s krav på individuell prövning av varje asylsökande, och andra FN-krav, blir standard inom EU.

Säkert tredjeland. Även om hemlandet inte räknas som automatiskt säkert, så kan förföljda människor avvisas med snabbprocedur, beroende på att de passerat något annat land på vägen, som räknas som säkert. Också denna form kringgår FN:s regler och borde avskaffas.

Dublinförordningen. Denna reglerar var i EU man får lov att söka asyl. Det EU-land som är ansvarigt för att man kommit in, till exempel genom att utfärda visum, där måste man också söka asyl. Detta gör att asylsökande inte får lov att ta sig till det land där de har bäst chans att få stanna, där de har släkt, där de kan språket. Har man avvisats en gång så gäller det överallt, hur väl integrerad man än är eller skulle kunna bli i ett annat EU-land. Genom att Dublinförordningen går ut på att "straffa" det land som släpper in asylsökande, såär den också en sten i muren. Sverige borde agera för att Dublinförordningen rivs upp till förmån för principen om individuell prövning av varje asylfall.

Eurodac. Fingeravtrycksregistret Eurodac används för att kontrollera att ingen försöker få skydd i något annat land än EU-reglerna bestämmer. Detta är att använda EU:s gemensamma resurser på flyktingområdet på fel sätt, snarare borde man inrikta arbetet på att hjälpa flyende än "komma åt" desamma.

Det finns fler stenar i muren. Flygplatsagenter. Gränskontroller. Sanktioner mot flyktländer och transitländer som inte stoppar illegala utresor. Jakt på människosmugglare. Återtagandeavtal med flykt- och transitländer. Tillsammans bildas en helhet med grund i Schengenavtalet som bygger det vi kallar för Fästning Europa. Vi vill att Sverige agerar aktivt för att montera ner stenarna som finns i muren, samtidigt som vi istället bygger upp godtagbara flyktingstandarder. Ett lämpligt sätt att visa på denna viljeinriktning vore att lämna Schengenavtalet och ges möjlighet att börja med att uforma en egen human flyktingpolitik.

För varje nytt hinder som sätts tvingas flyktingarna ta en ny väg, och för varje ny väg som flyktingarna tvingas bryta så "behövs" en ny åtgärd som blockerar vägen. FN och FN:s flyktingorgan UNHCR har gång på gång påpekat att EU-länderna måste skapa legala möjligheter för asylsökande och annan invandring, eftersom den nuvarande politiken skapar smugglarnas marknad och kriminaliserar just dem som flyr från förtryck och förföljelse.

Politiken är inte ens framgångsrik. Förra året publicerade det brittiska inrikesdepartementet en jämförande studie över EU-ländernas asylpolitik under tio års tid - med asylpolitik menas här inte politik för att skydda asylsökande utan politik för att stoppa asylsökande.

Det visade sig att såna åtgärder som direkt hindrar inresa, såsom visumtvång och gränskontroller, verkade ha haft viss effekt, men främst för de länder som var först med att införa dem.

Indirekta åtgärder, som villkoren för de asylsökande i mottagningslandet, kunde de inte påvisa någon effekt av över huvud taget.

De enda faktorerna som säkert påverkar mängden asylsökande tycks vara - vad som hänt i flyktingarnas hemländer. Detta borde inte vara någon överraskning.

I statistiken syns tydligt hur åtgärderna mot legal spontan invandring faktiskt fick antalet asylsökande att minska dramatiskt under några år. Men sedan ökade antalet igen då flyktingar fann andra vägar. EU-länderna övergick till att försöka stoppa de illegala vägarna.

De åtgärder som EU-länderna diskuterar i år är hur man ska definiera bort och skicka tillbaka dem som ändå tar sig hit. Enorm tankemöda och många repressiva åtgärder sätts nu in på att straffa asylsökande för att de inte har id-handlingar och har rest på illegala vägar - detta som har skapats av EU-ländernas egen politik.

Det handlar om förvarstagande, gränsprocedurer, återtagandeavtal och gemensamma transporter. Sverige är redan ledande på det här området, men ändå har vi i Sverige i år lagstiftat om hur avvisningar ska verkställas effektivare, och fler sådana lagändringar är på gång. Trots kritik från UNHCR framhärdar Sverige i att försöka pressa asylsökande att återvända till Irak. Förföljda minoritetsgrupper från östländer hänvisas till internflykt i hemländerna, som rubriceras som "säkra".

Precis som på 80-talet, då en mindre grupp länder gick före genom att teckna Schengenavtalet, så går även idag en grupp stora länder före. Inrikesministrarna från Storbritannien, Tyskland, Spanien, Frankrike och Italien, den så kallade G5-gruppen, är de som har drivit fram förslagen om hur asylsökande ska bollas bort ur asylproceduren.

Ett säkert tredjeland har tidigare definierats som ett land den asylsökande varit i eller åtminstone har stark anknytning till. Enligt det antagna direktivet för asylprocedurer så kan ett säkert tredjeland vara vilket land som helst som den asylsökande kunde ha sökt asyl i. Det här är ursprungligen ett förslag från G5-gruppen.

En sådan regel rimmar illa med FN:s flyktingkonvention. Men den behövs om man ska kunna testa idéerna om att behandla asylansökningar i läger utanför EU:s yttre gräns. I den nya konstitutionen finns också en formulering om "partnerskap med tredjeland" som öppnar en sådan möjlighet.

De förhandlingar som förts under flera år om direktiv för asylprocedur, flyktingmottagande, flyktingstatus och familjeåterförening framstod länge som en ljuspunkt. Här skulle ändå flyktingarnas rättigheter skyddas. Men efter varje förhandlingsomgång har kraven slätats ut mot absoluta bottennivån.

De senaste månaderna innan de sista direktiven antogs fokuserades diskussionerna helt på vilka som inte ska omfattas, precis som G5-gruppen önskat.

De texter som antogs innehåller rader av faktorer som ska göra en asylansökan "inadmissable". Ett inslag är listan över flyktländer som automatiskt ska räknas som säkra.

Nio stora humanitära organisationer i Europa, med Amnesty International, Human Rights Watch och ECRE (European Council of Refugees and Exiles) i spetsen, protesterade i ett unikt gemensamt uttalande inför antagandet av direktiven mot skrivningarna om "säkert land" och "säkert tredjeland" och inskränkningarna i rätten att överklaga. Organisationerna menade att EU-länderna om dessa regler träder i kraft skulle frånträda sitt ansvar enligt flera internationella konventioner om asylrätt och andra mänskliga rättigheter.

EU-länderna avvisade trots allt de cyniska förslagen om att upprätta "Safe Havens", EU-läger för flyktingar utanför EU:s gränser. Nu har idén dykt upp på nytt, bland annat från Tysklands inrikesminister och den tillträdande EU-kommissionären Rocco Buttiglioni.

Att EU stödjer länder i tredje världen som får ta emot många flyktingar är bra. Om EU skulle ge flyktingar möjlighet att på ett säkert sätt söka asyl i EU från dessa länder så skulle det också vara bra. Men att hålla människor i läger varifrån de varken kan resa vidare eller integreras, det är något helt annat.

I de officiella EU-förhandlingarna är Storbritanniens idéer om buffertläger nära flyktingarnas hemländer och transitländer strax utanför EU:s gränser (dit asylsökande som redan kommit hit skulle skickas) redan överspelade. Förutom inskränkningarna av asylrätten som sådana läger skulle innebära, så skulle de kräva en så gigantisk apparat med tusentals och åter tusentals inlåsta som ska försörjas och transporteras att projektet faller på sin orimlighet.

Det EU-kommissionen nu har föreslagit är istället att flyktingarnas grannländer ska stödjas till att bli flyktingmottagande länder - läs "säkra länder", och att EU-länderna ska starta program för vidarebosättning, ungefär som FN:s kvotflyktingsystem. Det stöd som vore rimligt för att minska flyktingströmmar, en aktiv biståndspolitik, en hållbar miljöpolitik, stöd till demokratirörelser och demokratisering samt uppbyggnad av säkra rättsstater med minoritetsskydd ingår inte i kommissionens förslag.

Också detta är ett cyniskt förslag, där människors skyddsbehov och deras fria vilja att flytta byts ut mot EU-ländernas urval, och konceptet "säkert land" riskerar att återigen utnyttjas för att hindra människor att komma undan förföljelse.

Men Rocco Buttiglione vill gå längre och har återupplivat idén om "Safe Havens". Bakgrunden till den omsvängning som Buttiglione argumenterat för är oklar, men han har lovat att frågan ska tas upp i G5-gruppen.

Vi vill se en annan sorts handlingskraft där regeringarna inte är ansvariga för att hindra flyktingar att nyttja asylrätten utan att värna densamma. Vi vill verka för att minska flyktingströmmarna genom en hållbar global politik, inte genom höga murar. Vi vill inte höra EU:s mäktigaste män tävla i vem som är tuffast på att jaga tillbaka fattiga människor ut i havet, vem som vill internera flest flyktingar i läger, vem som tänker bygga de högsta murarna. Utan vem som tänker göra mest för världens fattiga, för att förebygga miljökatastrofer och krig och för demokratisering över klotet.

Stockholm den 5 oktober 2004
Gustav Fridolin (mp)
Mona Jönsson (mp)	Ulf Holm (mp)