EU:s framtid

Motion 2001/02:K427 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen i enlighet med vad i motionen anförs tillsätter en utredning som belyser maktrelationerna mellan Sveriges riksdag och EU:s institutioner vad gäller lagstiftningen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i EU bör uttala att varje medlemslands beslut alltid måste respekteras vid ratificering av EU:s fördrag.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör utvärdera den öppna samordningens metod.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i EU bör verka för att EU:s medlemsländer gör egna utvärderingar av den öppna samordningens metod.1

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i EU bör vara kritisk till EU:s federala utveckling och därmed bör verka för en mellanstatlig utveckling.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i EU skall verka för att riksdagens beslut om konventets sammansättning fullföljs.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör utarbeta ett helhetsförslag till EU-fördrag inför regeringskonferensen 2004.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i EU skall verka för att beslutsformerna vid fördragsändringar även fortsättningsvis skall antas med enhällighet.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i EU avvisar såväl förslaget till en kompetenskatalog som upprättandet av en konstitution.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i EU bör verka för att EU ansluts till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i EU bör verka för att presentera hållbara förslag till lösningar för jordbruks- och strukturfonderna.1

1 Yrkandena 2, 4 och 11 hänvisade till UU.

2 Inledning

Utvecklingen av EU rör sig i en mycket bestämd riktning. Med en ständigt pågående integrationsprocess läggs grunden till en allt fastare sammanslutning av medlemsländerna som i slutänden leder fram till en stat, Europas förenta stater. I samband med Maastrichtfördragets tillkomst i början på nittiotalet doldes inte att motivet var att utveckla EU till en federal statsbildning. I Maastricht skrevs också in målen om ett gemensamt försvar och en gemensam valuta, två områden som är något av grunden när man definierar en stat. Att EU måste kunna agera och konkurrera politiskt, ekonomiskt och militärt på världsarenan var ett budskap som tämligen oförblommerat framfördes av dåtidens ledande EU-företrädare. De jämförde sig gärna med USA och frammanade bilden av att målet var att bli lika starkt och mäktigt som jätten i väster.

Eftersom uppslutningen bakom en sådan utveckling inte var särskilt stor bland medborgarna i EU-länderna, tonades detta budskap ned under flera år. Efter övergången till EMU:s tredje steg har dock budskapet framförts mera öppet igen och beslut som konkretiserade den här målsättningen fattades på flera områden. På toppmötet i Köln i juni 1999 framstod exempelvis EU:s militära ambitioner tydligt och utvecklingen på detta område har gått oerhört snabbt. Det lär bara vara en tidsfråga innan EU självständigt visar de militära musklerna så som anstår en sammanslutning med superstatsambitioner. Den svenska regeringen har inte haft några invändningar mot denna utveckling.

3 Förändringen av lagstiftningsmakten

Europeiska unionen har under de senaste 15 åren befunnit sig i ett permanent krisläge vad gäller ökad misstro mellan medborgare och elit, nedgång i valdeltagande i Europaparlamentsvalen, nederlag i folkomröstningar, EU-kommissionens avgång, grundläggande instabilitet inom och mellan institutionerna etc.

Denna tid sammanfaller med betydande maktförskjutningar från medlemsländerna till EU:s olika organ – vilket manifesterats genom fördragsändringar på löpande band; Europeiska enhetsakten 1986, Maastrichtfördraget 1991, Amsterdamfördraget 1997 samt Nicefördraget.

1988 varnade dåvarande EG-kommissionsordförande Jacques Delors i ett tal i Europaparlamentet om den chockverkan som kommer att uppstå då nationella politiker efter 10 år kommer att finna att besluten om lagarna till 80 procent inte fattas nationellt utan av EG. Många uppfattade Delors tal som en överdrift, ett i raden av impulsiva inlägg från hans sida.

Men frågan är om Delors var ute i ogjort väder? I Jyllands-Posten från den 7 september 2001 går tre danska ansedda EU-experter, som alla är EU-anhängare, till angrepp mot danska politiker som försöker dölja att den nationella självbestämmanderätten formligen forsar ur Danmark till EU.

Inte nog med att 80 procent av de lagar som Folketinget antar har sin grund i EU-direktiv, en mängd beslut som påverkar människors vardag når aldrig de folkvalda. Dessa bestäms i hemliga överläggningar inom EU-kommissionen. Besluten i EU:s kommittéväsende har betydligt större verkan än vad politiker vill medge, menar experterna.

Vid konflikter mellan kommissionen och medlemsländerna avgörs frågorna av EG-domstolen. Och eftersom EG-domstolen utgår från fördraget, där en överordnad princip är att EU skall utvecklas genom en process mot en allt fastare unionsbildning, så blir domstolens utslag i regel till fördel för EU-kommissionen och till nackdel för medlemsstaterna. EU liknar mer en stat och en federation än vad politikerna vill medge, menar de tre EU-experterna.

Maktrelationerna mellan den svenska riksdagen och EU:s organ torde inte skilja sig nämnvärt från Danmarks. Därför bör en utredning snarast tillsättas som belyser maktrelationerna över lagstiftningen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4 Fördragsförändringarnas demokratiska brister

I dag erkänns bristerna vad beträffar legitimitet, öppenhet och demokratiska styrmetoder även från EU:s sida. Det framgår i till exempel EU-kommissionens vitbok om styrelseformerna i EU från den 25 juli i år. Svagheten med EU-kommissionens vitbok liksom uttalanden från EU-ledare under senare tid är bristen på insikt om att den folkliga misstron mot EU har sin grund i den massiva överföringen av makt till EU:s organ.

Kommissionens vitbok har en ny och mer positiv retorisk ansats som avviker från den tidigare gängse ödesbestämda europeiseringen som lösningen på alla problem. Men den brister dock i konkretion genom att den systematiskt ställer upp förbehåll till sina förslag. Kommissionen vill bl.a. öka legitimiteten genom att tillskapa olika referensgruppers och icke-statliga organisationers medverkan i beslutsprocessen. Denna typ av europeisk korporativism är i sig inget nytt. Ekonomiska och sociala kommittén är ett slående exempel på detta.

Men någon reell förändring av maktstrukturen föreslås inte. Kommissionens roll ska till och med förstärkas enligt vitboken. Därmed kvarstår de demokratiska bristerna som tillsammans med avsaknaden av en gemensam identitet är själva grunden till EU:s legitimitetskris.

Ett slående exempel på EU:s oförmåga till demokratisk insikt är kommentarerna till den irländska folkomröstningen. Arrogansen var särskilt påtaglig från den svenska regeringens sida, där såväl statsministern som utrikesministern argumenterade mot EU:s egna spelregler.

EU:s regler är glasklara vid fördragsändringar. Dessa skall godkännas av medlemsländerna i enlighet med deras grundlagsenliga bestämmelser. Om inte alla medlemsländer röstar ja så har förslaget fallit och skall omförhandlas. Detta har inte skett i fallet Irland. Om man från svensk sida känner tveksamhet till att visa Irland respekt så vore det logiskt att verka för att den mellanstatliga beslutsformen ändras. Men det tror vi inte Sverige önskar.

Det är viktigt att ett land som Sverige uttalar att enhällighetsregeln för fördragsändringar måste respekteras fullt ut oavsett om det är ett litet eller ett stort land som utnyttjar sina konstitutionella bestämmelser. Därför måste varje medlemslands beslut alltid respekteras vid ratificering av EU:s fördrag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5 Integrationen omfattar alltmer

Statsvetare brukar använda en modell, integrationstrappan, som beskriver utvecklingen från ett läge med självständiga länder till ett läge där länderna har gått samman till en federation eller stat. Trappan har följande steg; varje land för sig, frihandelsområde, tullunion, gemensam marknad, gemensam valuta samt gemensam skatte-, finans- och välfärdspolitik. Utvecklingen från ett steg till nästa steg är inte ödesbunden. Det krävspolitiska beslut för att gå vidare.

EU befinner sig i dag på femte steget i och med eurons tillkomst. Men det finns ett slags inneboende dynamisk logik i att ett steg följs av nästa. Speciellt kan det gälla en organisation som EU, som är ett uttalat politiskt projekt som syftar till en långtgående politisk integration. För exempelvis den mest federalistiska institutionen, Europaparlamentet är det ofta ett självändamål att överföra så mycket makt som möjligt till den överstatliga nivån. Även kommissionen är pådrivande för att utvidga sin egen och unionens kompetens.

Tidigare beslut på det socialpolitiska området har i huvudsak varit relaterade till arbetsmarknaden och för att få den inre marknaden att fungera. Sedan EMU-starten har ambitionsnivån på det välfärdspolitiska området ökat. Det är också en historisk erfarenhet att sambandet mellan en gemensam valuta och en gemensam skatte-, finans- och välfärdspolitik är starkt. En självklar förklaring till detta är att ett valutaområde nästan alltid också utgör gränsen för en stat eller federation. Det är i detta perspektiv vi skall se ambitionerna inom välfärdspolitiken. EU börjar allt mer anta formen av en stat med gemensam valuta; militär, flykting- och asylpolitik, gemensamt polissamarbete med mera.

1999 inleddes en samordnad strategi för modernisering av de sociala trygghetssystemen. Förra året bildades Kommittén för den sociala tryggheten. Den ska utforma politik vad gäller hållbara pensionssystem, social utslagning, hälsovård och sysselsättningsfrämjande bidragssystem.

På dessa politikområden används ett förfarande som brukas benämnas soft-law, mjuka lagar alltså, eller den öppna samordningens metod. Men det handlar inte om bindande lagstiftning. Den formella beslutsmakten ligger kvar på nationell nivå. I stället utbyter länderna information och erfarenheter. De jämför och granskar varandras politik. Riktlinjer, målsättningar och rekommendationer utfärdas. De startar procedurer och processer som stegvis och på sikt kan innebära harmonisering av ländernas politik och kanske också bindande lagstiftning. Vi är motståndare till att välfärdssystemen leder till harmonisering oavsett om det sker indirekt eller genom lagstiftning. Vänsterpartiet har i motionen Om framtida ekonomiska trygghetssystem närmre behandlat den öppna samordningens metod.

I den här processen är ministerrådet och kommissionen jämställda när det gäller initiativ. Men det är tydligt att det är kommissionen som är den drivande kraften. Genom möjligheten att välja ut och publicera goda exempel har kommissionen stor opinions- och idémakt. De kan lyfta fram frågor utan att det finns något formellt krav att göra det. Det kan utvecklas en politisk praxis som går vid sidan av eller föregriper det formella och rättsliga. Även om regeringarna har en central roll i processen kan man ifrågasätta deras förmåga att styra och kontrollera det som sker. Vi motsätter oss att ett överstatligt tjänstemannaorgan som kommissionen har inflytande över välfärds- och sysselsättningspolitik. Det är de demokratiskt valda församlingarna som skall styra utvecklingen.

Ett problem med soft-law är att förfarandet genomförs stegvis utan att något egentligt avgörande kommer till stånd eller att frågorna debatteras offentligt. Processen är mer eller mindre dold samtidigt som syftet är att öka den politiska integrationen. Så har skett flera gånger tidigare under EG/EU:s utveckling. Exempelvis var Schengen från början ett samarbete mellan ett begränsat antal länder för att nu vara helt inlemmat i EU:s strukturer.

Under år 2002 är det tänkt att kommissionen skall genomföra en utvärdering av den öppna samordningens metod. Det är viktigt att medlemsländerna parallellt gör egna utvärderingar. Detta bör föras fram till rådet från Sveriges sida. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

6 Hur ser Sverige på EU:s framtid?

Under 2001 har ett stort antal så kallade linjetal om unionens framtid hållits. Det började faktiskt redan med den tyske utrikesministerns tal vid Humboldtuniversitetet den 12 maj år 2000. Han förespråkade där att EU skapar en konstitution som innehåller en kompetenskatalog på liknande sätt som i det federala Tyskland samt att det inrättas ett tvåkammarsystem. Han fick därefter stöd från Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder.

Den franske premiärministern Lionel Jospin höll några dagar efter Schröder ett tal som uppvisade klara skillnader från den tyska förbundsstatsmodellen, men som ändå gick ut på att stärka EU-organens ställning. Men tal har också hållits av regeringsledare från Grekland, Holland, Belgien, Finland, Italien, Portugal, Danmark samt av EU-kommissionens ordförande Romani Prodi. Dessutom så har Beneluxländerna utarbetat ett gemensamt dokument om unionens framtid.

Utifrån ett svenskt perspektiv, där skepsisen är utbredd mot federalism och ett EU som superstat, så pekar innehållet i de olika talen i fel riktning. Den slutsatsen kan även dras av vad den nuvarande rådsordföranden, belgaren och federalisten Guy Verhofstadt, uttryckte i sitt framtidstal i österrikiska Göttweig den 24 juni 2001:

Och jag måste säga, saker och ting rör på sig i Europa. Idéer som för bara några få år sedan var tabubelagda och som avvisades rakt av som fantasier från EU-fanatiker, som till exempel idén om en europeisk konstitution, en gemensam asylpolitik och en europeisk allmän åklagare förespråkas nu utan förbehåll. Uppenbarligen går tankarna i rätt riktning.

Sverige finns pinsamt nog inte med i debatten ännu. Göran Perssons tal inför Klubb Norden den 5 oktober 2000 är det närmaste man kan komma ett så kallat linjetal. Persson betonade de nordiska erfarenheterna av fri arbetsmarknad och passunion som viktiga integrationsmål som uppnåtts utan överstatlighet. Han uttalade sig mot ett federalt EU med en konstitution, en president och en regering. Han uttryckte kritik mot kommissionen och önskade på sikt en sammanslagning av rådssekretariatets och kommissionens funktioner.

Statsministerns stöd för ett mellanstatligt samarbete ligger väl i linje med vad svenska folket anser. Det finns därför anledning för landets folkvalda församling, riksdagen, att uttala sitt stöd för huvuddragen i Göran Perssons antifederalistiska hållning i hans tal från den 5 oktober 2000 inför Klubb Norden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

7 Konvent till regeringskonferensen 2004

Vid toppmötet i Laeken i december 2001 är det tänkt att det förfarande som skall förbereda 2004 års regeringskonferens skall fastställas. Den svenska riksdagen har beslutat att ställa sig bakom ett betänkande från det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet om EU:s framtid, 2000/01:KUU1. Där står det: Utskottet anser att erfarenheterna från COSAC kan utnyttjas och att ett konvent i huvudsak baserat på nationella parlament skulle kunna lämna värdefulla bidrag. I detta beslut kan också inrymmas nationella parlamentariker från kandidatländerna, bortsett från Turkiet. Dessa länders parlament kan inom en snar framtid få möjlighet att ratificera fördraget, inklusive deras anslutsningsavtal.

Men när utrikesminister Anna Lindh talade i Europaparlamentet den 30 maj 2001 klargjorde hon inte den svenska riksdagens ståndpunkt, trots att hon poängterade att hon talade i namn av svensk utrikesminister. I stället talade hon om ett konvent som enligt vår tolkning mer liknar det konvent som utarbetade stadgan om grundläggande rättigheter.

Det fanns starka skäl till att riksdagen betonade att konventet i huvudsak skulle baseras på nationella parlament. Erfarenheterna från det förra konventet var negativa eftersom arbetet skedde i stor utsträckning på det överstatliga Europaparlamentets villkor. En ytterligare poäng med att Europaparlamentet liksom EG-kommissionen på sin höjd ska ha observatörsstatus är att dessa organ inte har någon beslutsrätt över fördragsändringar. Ändringarna skall beslutas mellanstatligt. Riksdagen bör som sin mening därför ge regeringen till känna att riksdagens beslut om konventets sammansättning ligger fast.

8 Vår syn på EU:s framtid

Sverige bör utarbeta ett helhetsförslag till fördrag inför 2004 års regeringskonferens som värnar de nationella demokratiernas självbestämmanderätt. Danmark har liknande planer. Beslut om detta alternativa fördrag bör underställas den svenska riksdagen.

Poängen med det svenska medlemskapet var enligt förespråkarna att Sverige skulle gå med för att påverka. Då duger det inte med att som hittills endast förhålla sig till andras förslag. Det leder endast till att den svenska positionen ständigt marginaliseras. Detta gäller särskilt i nuläget när de profederalistiska krafterna så tydligt anger riktningen för unionsutvecklingen. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna att Sverige bör utarbeta ett helhetsförslag inför 2004 års regeringskonferens.

Ett alternativt fördrag bör göra upp med de allmänna bestämmelser som utgår från den permanenta process som anges i artikel 1 i Unionsfördraget om att skapa en allt fastare sammanslutning (an ever closer union). I stället bör det slås fast att EU bygger på ett samarbete mellan självständiga stater.

Ett nytt fördrag bör också avlägsna de gamla grundbultarna om produktionsfaktorernas och den ohämmade kapitalistiska konkurrensens överhöghet. Dessa bestämmelser hindrar bland annat införandet av åtgärder mot globaliseringens negativa verkningar.

Ett fördrag, som är något av en grundlag, bör inte slå fast innehållet i den ekonomiska politik som man avser föra. Men så är det faktiskt i gällande fördrag när det gäller reglerna för den ekonomiska och monetära unionen. Där har prisstabilitetsmålet företräde framför andra angelägna mål, till exempel full sysselsättning.

Det finns också delar av fördraget som med lätthet kan avlägsnas på grund av att de i takt med tidens gång spelat ut sin roll. Det gäller till exempel reglerna för jordbrukspolitiken, en verksamhet som i huvudsak bör återföras till nationell nivå.

Ett nytt fördrag bör särskilt koncentrera sig på att undanröja EU:s demokratiska brister. Medlemskapet har urgröpt centrala delar i regeringsformen. Det gäller paragrafen om att all offentlig makt utgår från folket och paragrafen om att riksdagen stiftar lag. Ministerrådet stiftar många av EU-lagarna med kvalificerad majoritetsomröstning. Väljarna har ingen möjlighet att utkräva ett samlat politiskt ansvar av den församling som stiftar lagarna. Riksdagen har varken formell eller reell makt över de lagar som bestäms i EU.

Tjänstemännen i kommissionen har ensamrätt att föreslå lagar. Kommissionen antar också egna rättsakter. Ett stort demokratiskt problem är det som brukar kallas lagstiftningsutrymmets upptagenhet – om EU har antagit en lag på ett område, så har man mutat in detta område som sitt eget. När lagstiftningsmakt flyttas från parlament till ministernivå ändras även karaktären av beslutsfattandet, från öppenhet till mer av slutenhet.

Fortfarande finns en stark uppslutning kring demokratin i det svenska politiska etablissemanget. Som motiv för att parlamentarismen och demokratin försvagats kan vi se en omtolkning av demokratibegreppet under 1990-talet. Folkets deltagande och väljarnas rätt att utkräva ansvar som demokratins kärna har tonats ner. I stället har effektivt beslutsfattande alltmer gjorts synonymt med demokrati. Denna definition av demokratin passar som hand i handske med beslutsprocessen i EU. Den legitimerar maktförskjutningen från parlament till regeringar, liksom en mer framskjuten ställning för tjänstemän och experter i politiken, samtidigt som den accepterar en mer passiv roll för medborgarna.

Det finns även anhängare av en EU-stat som har insett de demokratiska bristerna. De vill därför skapa ett tvåkammarsystem där ministerrådet ska representera staterna och där Europaparlamentet ska representera väljarna. Det är en modell hämtad från USA. Denna federalistiska modell är i sin teoretiska och formella konstruktion demokratisk. Men frågan är om den under överskådlig tid är genomförbar och önskvärd?

Under flera generationer har USA byggt en förbundsstat. Där finns många av de förutsättningar som är nödvändiga för att en stat skall uppfattas som något så när legitim och naturlig, bland annat ett gemensamt språk och gemensamma medier för opinionsbildning. Detta saknas i Europa.

Valdeltagandet till Europaparlamentet har också minskat kraftigt sedan 1979. Den sociala snedfördelningen i Europavalen är också påfallande. Väljare med arbetarbakgrund deltar i betydligt mindre utsträckning än övriga. Grundproblemet är att Europaparlamentet har mycket svag politisk legitimitet. Parlamentet har skapats uppifrån för att ge EU en demokratisk fasad, inte som en följd av människors kamp för inflytande och demokratiska rättigheter.

Vänsterpartiet hyser inga illusioner om möjligheterna av att omvandla EU till en fungerande demokrati i verklig mening. Men däremot bör initiativ tas för att förstärka riksdagens inflytande över EU-politiken. Viktiga frågor bör föras tillbaka till medlemsländerna. De nationella parlamenten måste ges initiativrätt om lagar och kommissionens monopol brytas.

Europaparlamentet i sin nuvarande form kan avvecklas. Det framstår som alltmer orimligt att ett parlament som ständigt tappar legitimitet trots vidgade befogenheter kan tillåtas öka sin makt över Europas medborgare. Som riksdagsbeslutet från den 9 maj 2001(2000/01:KUU1) slog fast så står Europaparlamentets och de nationella parlamenten i visst motsatsförhållande till varandra. Och ett ökat inflytande för Europaparlamentet innebär ett reducerat inflytande för rådet och därmed en minskad bindning till den legitima demokratiska nivån i medlemsländerna.

Europaparlamentets verksamhet kan ersättas av ett utvecklat COSAC-samarbete, alltså det organ som i huvudsak består av nationella parlamentariker. Det skulle förstärka den folkliga legitimiteten och ansvarsutkrävandet inom EU. Kommissionen bör fråntas sin initiativrätt och ges en mer administrativ och beredande funktion. Domstolen kan genom förändringar i fördraget avlövas från sin politiska och aktiva integrationsroll.

Det är viktigt att genomföra en förenkling av fördragen. I EU:s primärrätt finns det sammanlagt 700 artiklar. Det finns dessutom mer än 30 olika beslutsformer som inte ens professorer i statsvetenskap behärskar. Denna flora av bestämmelser, som dessutom innehåller motstridigheter och oklarheter, leder till ökat utrymme för jurister att tolka reglerna – på politikens och därmed demokratins bekostnad.

Däremot bör tankarna från kommissionens så kallade Dehanegrupp avvisas. Gruppen föreslog en uppdelning av fördraget. Dels i en principiell del om mål, vägledning för EU, medborgerliga rättigheter och institutionella bestämmelser. Denna del skulle till formen vara mellanstatlig på samma sätt som nuvarande fördrag. Dels i en andra del, som särskilt skulle komma att innefatta de olika politikområdena skulle däremot kunna ändras av rådet med till exempel olika former av majoritetsbeslut.

Detta skulle förta fördragsändringarnas mellanstatliga formkaraktär. Av nuvarande fördragsbestämmelser skulle upp till 90 procent av ändringarna förvandlas till överstatliga beslut, där de nationella parlamenten helt skulle sakna inflytande.

Det är viktigt att ställa sig positiv till en förenkling och reducering av fördragen. Men däremot bör beslutsformerna vid ändringar inte genomföras som de föreslagits i den så kallade Dehanerapporten. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Att införa en kompetenskatalog har förespråkats av dem som önskar en tydlig uppdelning mellan vad som skall beslutas på EU-nivå och på nationell nivå. Tanken kan väcka sympati vid första ögonkastet. Men förslaget till katalog är också ett led i en ytterligare federalisering av EU. Förslaget till kompetenskatalog bör uppfattas som ett försök att vinna anklang för skapandet av en konstitution, som i sin tur anses nödvändig för att skapa en stat på EU-nivå. Införandet av en kompetenskatalog måste även anses som orealistisk eftersom gränsdragningar mellan olika politikområden blir svåra att göra.

Kraven på en konstitution där lagstiftningsmakten delas mellan Europaparlamentet och EU:s regeringar innebär också att de nationella parlamenten blir utomordentligt försvagade. Detta kommer att förstärka bristen på demokratisk legitimitet inom EU.

Riksdagen bör som sin mening ge regeringen tillkänna att Sverige avvisar såväl förslaget till en kompetenskatalog som upprättandet av en konstitution.

Frågan om stadgan om de grundläggande rättigheternas status är en av flera frågor som tillhör EU:s framtidsfrågor enligt toppmötet i Nice. Den nuvarande stadgan anses svår att infoga i ett EU-fördrag. Den kan också uppfattas bli en onödig konkurrent till Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Vänsterpartiet anser att stadgan om de grundläggande rättigheterna bör kvarstå som en icke-juridisk bindande deklaration.

Däremot är det viktigt att ändra fördraget så att EU kan anslutas till Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Det skulle kunna göra EG-domstolen mer återhållsam att stödja sig på EU-stadgan i sina beslut. Därmed skulle den skadliga konkurrensen mellan två rättighetssystem kunna minskas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

9 EU:s utvidgning

Utvidgningen av EU blir möjligen ytterligare något försenad. Några länder kan genom folkomröstning välja att rösta nej. Men politiskt måste den betraktas som oåterkallelig från EU:s sida. Vänsterpartiets uppfattning om EU:s utvidgning bygger på ansökarländernas självbestämmanderätt. Det är länderna själva som måste avgöra ifall de önskar vara med i EU eller inte.

Kommande utvidgning är elitpräglad. Det gäller ansökarländernas politiska elit, där den överväldigande delen är för EU-medlemskap medan befolkningarna tycks vara mer osäkra och avvaktande. Och det gäller även EU-ländernas politiker som också är obetingat för, men där entusiasmen bland de breda folklagren är minst sagt ljummen.

Det finns all anledning att vara generös gentemot de krav på undantag som ansökarländerna för fram. De har tvingats acceptera hela EG/EU:s regelverk. Det gäller mer än 80 000 sidor lagtext. Och de har också tvingats till ensidig anpassning till kapitalistisk marknadsorientering, dvs. att bygga sina samhällsekonomier efter principen produktion för profit.

Vi anser inte att medlemsstaterna ska diskrimineras vare sig när det gäller jordbruksstöd eller rätten att söka jobb i andra länder eller vid färre röster till Europaparlamentet i förhållande till deras befolkning, som Ungern och Tjeckien utsatts för, bara för att nämna några aktuella exempel.

De ekonomiska skillnaderna är betydande. I The statesmants yearbook, 2001, liksom i Eurostat, är följande tabell redovisad:

Land miljoner invånare procent av EU:s medelinkomst

Cypern 0,8 74,7

Slovenien  2,0 70,0

Tjeckien 10,2 58,8

Ungern 9,8 50,1

Slovakien 5,4 46,9

Polen 38,7 37,8

Estland 1,4 37,4

Turkiet 65,7 32,3

Litauen 3,7 29,2

Lettland 2,4 28,4

Rumänien 22,5 27,0

Bulgarien 8,3 23,5

Och själva medlemskapet i sig kommer inte att leda till nämnvärda förändringar eftersom det mesta redan är uppfyllt genom de Europaavtal som EU redan har med kandidatländerna. Det som avtalen inte reglerar är bland annat jordbruksstöden och strukturfonderna. Och här ligger de stora problemen.

Det stora hindret för utvidgningen hänger samman med EU:s jordbrukspolitik. Flera ansökarländer har en stor jordbrukssektor. För Polens vidkommande är 25 procent av arbetskraften bönder, i Rumänien ännu fler.

EU hävdade vid toppmötet i Berlin att ansökarländerna inte skall få del av direktstöden för djurbidrag och arealstöd, som numera utgör 75 procent av jordbruksstödet. Skälet till det var att ansökarländernas jordbruk inte drabbats av samma prisförändringar som EU när prisstödet till stor del ersattes med direktstöd. Alla ansökarländer kräver nu direktstöd. Det är i praktiken ogörligt att motivera varför en svensk och relativt välmående bonde ska ha tillgång till EU:s bidrag medan en polsk fattigbonde skall förvägras samma sak när de säljer sina produkter på en gemensam marknad till samma pris.

Men svaren från EU:s sida pockar på en lösning. I annat fall kommer utvidgningen att försenas eller att kandidatländerna tvingas till medlemskap med tydliga diskriminerande inslag. Vi har i en särskild motion om reformering av EU:s jordbrukspolitik redogjort för vår syn på hur EU:s jordbrukspolitik bör förändras. Inriktningen i förslagen är en övergång från direktstöd till miljö- och regionalpolitiskt stöd. En sådan reform kan också minska kostnaderna för jordbrukspolitiken.

Vid toppmötet i mars 1999 i Berlin hävdades det att en medlemsstat, ny som gammal, ej kan erhålla mer strukturfondsstöd än 4 procent av dess BNP. NUTEK, dvs. närings- och teknikutvecklingsverket, har på ESO:s uppdrag (DS:2000:60) studerat två olika scenarier för perioden 2007–2013 för ett EU med 27 medlemsstater. Turkiet har utelämnats eftersom jämförbar statistik har saknats. Siffrorna bygger på nuvarande regler och uttrycks i miljoner euro:

 2000–2006 2007–2013 2007–2013

  scenario 1 scenario 2

EU-15 193,9 84,3 72,4

12 ansökarländer 40,0 358,1 174,0

EU-27 233,9 442,4 246,4

I det första scenariot undersöks utfallet för olika länder vid en tillämpning av nu gällande regelsystem men utan den maxgräns på 4 procent av BNP som bestämdes i Berlin. I detta scenario finns heller inget tak för EU:s samlade utgifter (1,27 procent av ländernas samlade BNP). Scenario 1 måste betraktas som helt orealistiskt. Det skulle spä på utgifterna kopiöst.

I det andra scenariot tillämpas 4-procentsspärren och inryms i det finansiella perspektivet (1,27 procent av BNP). Detta belopp fördelas så att 237 miljarder går ut via strukturfonderna och 22,1 miljarder euro går via sammanhållningsfonden.

Dessa beräkningar visar att utvidgningen kommer att ställa EU inför betydande omvälvningar och skapa stora spänningar. I det första scenariot så kommer fyra femtedelar av stöden att gå till ansökarländerna. I det andra kommer två tredjedelar att gå samma väg. Men det intressanta är att skillnaden mellan de två scenarierna endast är 12 miljarder euro för det stöd som går till nuvarande EU-länder.

Och studerar man bidragen från Sammanhållningsfonden så kommer de endast att utgå till Grekland av de nuvarande medlemsländerna. Det gäller båda alternativen. Sammanhållningsfonden är mer generös mot bidragsmottagarna än övriga strukturfondsbidrag, där medfinansieringsdelen är större.

Vid sidan om jordbruksstöden är denna fråga den kanske mest komplicerade att reda ut innan en utvidgning kan komma till stånd. Lösningen kan ligga i att strukturfonderna och Sammanhållningsfonden avvecklas på EU-nivå. Fördelen med fonderna från EU:s sida är att systemet skapar ett beroendeförhållande mellan bidragsmottagarna och EU. Nackdelen är att fonderna inte anses särskilt effektiva.

NUTEK:s analys som beskrevs ovan kom också fram till att det är svårt att leda i bevis själva nyttan med strukturfondssystemet i ett utjämnande perspektiv.

Sverige var under det svenska ordförandeskapet mycket pådrivande för utvidgningen. Det uppskattades av kandidatländernas regeringar. Det belgiska ordförandeskapet har inte visat samma intresse i dessa frågor. Det är därför viktigt att Sverige nu driver på och presenterar hållbara förslag till lösningar inom det finansiella perspektivets ramar på jordbruks- och strukturfondssidan, men som innebär att kandidatländerna inte utsätts för diskriminering. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 1 oktober 2001
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)	Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)	Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)	Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)	Maggi Mikaelsson (v)
Lars Ohly (v)	Camilla Sköld Jansson (v)