EU:s framtidsfrågor

Motion 2001/02:U302 av Agne Hansson m.fl. (c)

1 Sammanfattning

Vår vision om ett enat Europa handlar om ett smalare men effektivare EU, som värnar mänskliga rättigheter, främjar rörlighet och utbyte, men som också slår vakt om mångfalden och olikheterna i vår världsdel. Det är ett mångfaldens Europa, präglat av olika språk, kulturer, nationella, regionala och lokala identiteter, som alla samsas och berikar varandra.

Efter Nicefördraget står EU inför en historisk utmaning i att ta emot nya medlemsländer, i att vinna ökad acceptans och uppslutning bakom de europeiska institutionerna och i att hantera en allt snabbare föränderlig omvärld. Enligt vår uppfattning framstår det som än tydligare att det finns ett stort behov av gemensamt agerande på en mängd områden, samtidigt som EU måste bli mycket mindre klåfingrigt på andra. Det är innebörden i tanken om ett smalare men effektivare EU.

Att förändra de institutionella arrangemangen är ett långsiktigt arbete. Det är varken möjligt eller önskvärt att genomföra en revolution genom en snabb totalrevidering av alla fördragen.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

2 Innehållsförteckning 2

3 Förslag till riksdagsbeslut 3

4 Inledning 5

5 EU:s stora utmaningar 5

5.1 Utvidgningen 6

5.2 Miljöfrågor 7

5.3 Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) 8

6 EU:s mat- och landsbygdspolitik 9

7 Ett smalare men effektivare EU 9

7.1 Den offentliga makten 9

7.2 Överstatlighet, mellanstatlighet eller federalism? 10

8 En europeisk konstitution 11

8.1 Konsolidera och förenkla fördragen 11

8.2 Förskjut tyngdpunkten mot de valda institutionerna 12

8.3 EU:s kompetens 12

8.4 En tvådelad konstitution 13

8.5 Beslutsprocedurerna 13

8.6 De kontrollerande organens uppgifter 14

8.7 Flexibel integration 14

9 Det civila samhället 15

10 Inför nästa regeringskonferens 15

11 EMU 16

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de funktionshindrades situation i Östeuropa skall granskas vid dessa länders ansökningar om EU-medlemskap.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om miljökrav på EU:s kandidatländer.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Turkiets EU-kandidatur.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bildandet av en nordisk miljöunion.1

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om miljömålen i EU:s yttre förbindelser.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att miniminivåer för miljöskatter i EU införs.2

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utvecklandet av EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik med anledning av de nya hoten.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s inriktning på ett smalare men effektivare EU.3

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bygga den offentliga makten underifrån.3

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör initiera en bred debatt om EU:s beslutsstruktur när det gäller relationen överstatlighet, mellanstatlighet och federalism.3

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en europeisk konstitution som underlättar relationerna mellan medborgarna och institutionerna.3

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en tydligare beslutsstruktur för underlättandet av insyn och offentlig debatt.3

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skapandet av en kompetenskatalog.3

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en uppdelning av EU:s konstitution i två delar.3

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om beslutsprocedurens förändring och förtydligande.3

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om allmänhetens rätt till avgiftsfri tillgång till handlingar hos EU-institutionerna.3

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stadgan om mänskliga rättigheter framöver görs rättsligt bindande.3

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör inbjuda olika medborgarorganisationer, partier, akademiska institutioner och kyrkor till en diskussion om det som ska diskuteras på EU:s nästa regeringskonferens.3

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla dialogen med de valda Europaparlamentarikerna och att utveckla formerna för ökade kontakter mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten.3

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla formerna för arbetet inför nästa regeringskonferens.3

1 Yrkande 4 hänvisat till MJU.

2 Yrkande 6 hänvisat till SkU.

3 Yrkandena 8–20 hänvisade till KU.

4 Inledning

Centerpartiets politik strävar efter att möjliggöra för enskilda människor, länder, grupper av länder, regioner och det globala samfundet att ta ansvar för sig själva, för andra och för vår gemensamma värld.

Dagens Europa har många ansikten. Vår kontinent är uppenbarligen i rörelse: den europeiska unionen har visat sig vara det viktigaste ekonomiska, politiska, kulturella och civila projektet på den europeiska kontinenten. Tolv av medlemsländerna har bildat en ekonomisk zon och antagit euron som officiell valuta. Samtidigt är utvidgningsprocessen i gång. Unionen förhandlar med tolv kandidatländer från Central- och Östeuropa och Medelhavsområdet, medan Turkiet fortfarande har en lång väg kvar till förhandlingsbordet. De 15 medlemsstaterna antog en förklaring om unionens framtid i Nice i december 2000. Likaså har rådet, Europaparlamentet och kommissionen utformat en rättighetsdeklaration.

Trots likheter i struktur och procedur karakteriseras Europa av en mångfald organisationer, länder samt regionala och lokala skillnader. Det finns skillnader i kultur, språk, identiteter. Vi ska slå vakt om denna mångfald. Det är den som gör Europa till Europa. Vår vision om Europa handlar om ett smalare men effektivare EU, utan att göra avkall på mångfalden och olikheten i Europa.

Den europeiska processen är på intet sätt avslutad; den går vidare. Fortsättningen handlar om framtiden, vilka utmaningar vi ska ta oss an gemensamt och hur vi ska göra det i framtiden. Enligt vår uppfattning framstår det än tydligare att det finns ett behov av gemensamt agerande på en mängd områden, men inte på alla. Det finns områden som EU borde beblanda sig mindre med. Det är innebörden i tanken om ett smalare men effektivare EU.

5 EU:s stora utmaningar

Dagens EU står inför tre stora utmaningar. Dessa är utvidgningen, miljöproblemen samt utrikes- och säkerhetspolitiken.

Utvidgningen av EU är en historisk utmaning. Ytterst handlar det om att konsolidera grunden för fred, frihet, demokrati och välstånd i Europa. EU:s viktigaste uppgift i utvidgningens nuvarande skede är att fortsättningsvis stödja kandidatländerna i deras process mot medlemskap. En grundläggande politisk förutsättning för medlemskap är att kandidatländerna accepterar EU:s gemensamma regelverk, den s k aquis communitaire, genomför det i sin nationella lagstiftning och ser till att regelverket efterföljs.

När det gäller miljöproblemen kan och bör EU visa sig starkare än vad hittills har varit fallet. Visserligen var EU den drivande kraften i Bonn sommaren 2001 för att få till stånd den internationella överenskommelsen om Kyotoavtalet, men EU har det fortsatta ansvaret för att processen förs vidare.

Utrikes- och säkerhetspolitiken har fått en annan innebörd efter händelserna i USA i september 2001. Här kan EU spela en viktig roll.

5.1 Utvidgningen

Den europeiska unionens utvidgning har varit och är en hjärtefråga för Centerpartiet. En viktig utgångspunkt för EU:s framtida utveckling är att inte isolera sig i Europa, att inte bygga upp nya motsättningar. Utvidgningen är en förutsättning för att skapa varaktig fred och säkerhet i vårt närområde och den är ett sätt att knyta samman Europa.

Kandidatländerna har gjort stora framsteg på flera områden. I många av länderna har flera kapitel kunnat preliminärt stängas. Den snabba utvecklingen i kandidatländerna får inte leda till ett minskat engagemang och stöd hos de nuvarande medlemsländerna. Kandidatländerna kommer att fortsättningsvis behöva ett stort stöd, emotionellt men framför allt ekonomiskt.

Toppmötet i Göteborg fastställde att förhandlingarna med de kandidatländer som är redo, bör kunna fullbordas i slutet av 2002 för att de nya medlemsstaterna ska kunna delta som fullvärdiga medlemmar i Europaparlamentsvalet 2004. Beslutet gav kandidatländernas regeringar den politiska medvind de behöver för att mobilisera landet och för att konfrontera de skeptiker som finns i kandidatländerna.

En utvidgning ställer även krav på de nuvarande medlemmarna. Det är viktigt för oss att de nya medlemmarna inte placeras i någon sorts andraklassens medlemskap, utan ges fulla rättigheter. Det betyder att vi måste vara beredda på att betala en något högre medlemsavgift än tidigare utan att få tillbaka lika mycket. Centerpartiet lade fram ett yrkande i detta avseende i fjolårets motion (U510). Detta yrkande behandlades inte under riksdagsåret 2000/01 utan flyttades över till nuvarande riksdagsår. Centerpartiet avstår från att i år lägga fram samma yrkande och hänvisar till fjolårets motion.

I kandidatländerna omhändertar staten fortfarande barn med funktionshinder. Barn som är utvecklingsstörda och barn som är flerhandikappade omhändertas och skickas till institutioner där det stora flertalet tvingas stanna livet ut. I många fall är situationen katastrofal. Byggnaderna är gamla och slitna eftersom det saknas ekonomiska resurser för underhåll och reparationer. Institutionerna har mångfalt fler intagna än de är byggda för från början. På dessa institutioner kan det t ex bo 80 funktionshindrade med tre anställda i ett hus som är avsett för 12 personer. De sanitära förhållandena är vedervärdiga, bl a saknas rinnande vatten. Personalen inriktar sitt arbete på endast förvaring. Förhållandena vid dessa gamla institutioner strider mot alla överenskommelser om grundläggande mänskliga rättigheter.

I medlemskapsförhandlingarna har EU möjlighet att uppmärksamma de funktionshindrades situation och därmed skapa bättre förhållanden för två miljoner funktionshindrade i öststatsländerna. EU bör kräva respekt för de mänskliga rättigheterna av alla de länder som ansöker om medlemskap och se till att situationen vid institutionerna för funktionshindrade uppmärksammas och granskas. Vad som ovan sagts om att de funktionshindrades situation i Östeuropa ska granskas vid dessa länders ansökningar om EU-medlemskap ges regeringen till känna.

Utvidgningen av EU till Östeuropa är viktig för miljön. Genom att man ställt miljökrav på ansökarländerna har deras miljöpåverkan minskat och kommer att fortsätta minska. Detta är mycket positivt. EU ska ställa hårda miljökrav på ansökarländerna. Kraven får dock inte bli så hårda att ansökarländerna upplever dem som omöjliga att uppnå. Det är bättre att få in länderna i EU och där arbeta gemensamt för att minska deras miljöpåverkan än att isolera dem utanför EU genom alltför hårda krav. Vad som ovan sagts om miljökraven på kandidatländerna ges regeringen till känna.

Förutsättningen för att inleda förhandlingar om medlemskap är att de s.k. Köpenhamnskriterierna, som bl.a. innehåller krav om mänskliga rättigheter, uppfylls. Turkiet som hittills inte inlett förhandlingar har en lång väg kvar att gå innan de uppfyller detta krav. Det är viktigt att stöd och bistånd ges åt Turkiet för att landet ska klara av processen. Vad som sagts ovan om Turkiets EU-kandidatur ges regeringen till känna.

5.2 Miljöfrågor

Miljöförstöringen känner inte till nationsgränser; det vet vi alla. Miljöproblemens gränsöverskridande karaktär gör att samarbete över nationsgränserna är ett absolut måste. Här anser vi att EU kan och bör spela en större roll. De mest påtagliga globala miljöhoten är klimatförändringar och uttunningen av ozonskiktet. Vattenbrist är ett annat hot som kan skapa grogrund för uppslitande konflikter. Att ta steget in i framtiden utan att arbeta för en lösning på dessa problem är förödande. Hållbar utveckling är en nödvändig förutsättning för att fred och säkerhet ska bli varaktiga tillstånd. Internationellt samarbete är av yttersta vikt för att komma till rätta med dessa problem. Sverige måste spela en aktiv roll i detta samarbete och aktivt arbeta med frågorna i internationella organ som EU och FN.

Centerpartiet anser att Sverige bör, tillsammans med de övriga nordiska länderna, gå före och bilda en nordisk miljöunion. I Norden finns en likartad syn på miljöfrågorna, vilket gör att förutsättningarna för att bilda en miljöunion är extra goda. Bildandet av en nordisk miljöunion skulle kunna tjäna som ett viktigt exempel på hur nationsgränser inte stoppar miljöarbetet och även som ett exempel på en flexibel integration. Vad som ovan anförts om bildandet av en nordisk miljöunion bör ges regeringen till känna.

Den europeiska kommissionen presenterade sitt sjätte miljöhandlingsprogram i början av 2001. Temat samarbete med näringslivet och med konsumenterna för att nå fram till miljövänligare produktions- och konsumtionsmönster är ett steg i rätt riktning.

Inom loppet av detta nya miljöhandlingsprogram kommer EU att utvidgas, och programmet kommer då även att gälla för de nya medlemsstaterna. Kandidatländerna uppmanas att fullständigt genomföra EU:s gällande miljölagstiftning, och de uppmanas till en förstärkt dialog med sin förvaltning, sina icke-statliga miljöorganisationer och sitt näringsliv.

Miljömålen i EU:s yttre förbindelser bör prioriteras, exempelvis genom att utveckla metoder och kriterier för att bedöma hur handelsavtal påverkar den hållbara utvecklingen, och genom att låta EU spela en aktiv roll i utvecklingen av den internationella miljöpolitiken. Detta bör ges regeringen till känna.

Vi måste ha en tydlig miljöstyrning på EU-området då nationella konkurrensvillkor alltmer ersätts av internationell konkurrens på den gemensamma marknaden. Olika konkurrensvillkor på grund av olika miljöregler och miljöskatter kan fungera som en drivkraft men också som ett hinder. Ett exempel på ett sådant område där olika regler är ett hinder är det svenska jordbrukets konkurrenssituation. Gemensamma miljöskatter är ett av verktygen för att komma till rätta med detta problem. Sverige måste våga ta steget och säga att vi behöver miniminivåer för miljöskatterna i EU. Detta vore bra för miljön och det är ett bra sätt att skapa likvärdiga konkurrensvillkor inom EU. Centerpartiet, som bejakar EU-samarbetet, vill se dessa miniminivåer för miljöskatter i EU förverkligade. Sverige bör driva frågan om miniminivåer för miljöskatter i EU. Vad som ovan anförts om miniminivåer för miljöskatter i EU bör ges regeringen till känna.

5.3 Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP)

Terrordåden i USA var inte enbart en attack på USA; den var en attack mot öppenheten, toleransen och demokratin i vår värld. Attacken satte fokus på de nya former av hot som vi kan vänta oss mer av i framtiden. Centerpartiet har sedan tidigare betonat förekomsten av nya former av hot.

Efter händelserna i USA är det skäl att Europa ser över sin säkerhetspolitik, med avseende på de nya hoten; en mer samordnad EU-policy inom det konfliktförebyggande området. Samtliga de instrument för konfliktförebyggande samt civil och militär krishantering som EU och dess medlemsstater förfogar över skall utnyttjas så effektivt som möjligt.

Kampen mot terrorismen kommer att vara effektiv om alla länder, samt speciellt FN, involveras i en dialog med de länder och regioner i världen där terrorismen utvecklas.

Alla relevanta internationella instrument måste användas i denna kamp. Finansiering av terrorism måste stoppas. Europeiska rådets beslut att kampen mot terrorismen i ännu högre grad än tidigare ska vara ett prioriterat område för Europeiska unionen välkomnas.

EU och framför allt de av medlemsländerna som inte är medlemmar i Nato har nu en möjlighet till ett fördjupat ekonomiskt, politiskt och framför allt säkerhetspolitiskt samarbete med Ryssland. Ryssland måste förena sig med oss i vårt arbete mot terrorism. Dock måste vårt missnöje med Rysslands insatser i Tjetjenien tydligt markeras.

EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik bör utvecklas med anledning av nya hot.

6 EU:s mat- och landsbygdspolitik

EU:s nuvarande jordbruksprogram löper ut 2006. Vi anser att den gemensamma jordbrukspolitiken CAP (Common Agricultural Policy) bör ersättas av en mat- och landsbygdspolitik FRP (Food and Rural Policy) för att bättre garantera säker och hälsosam mat, livskraftig landsbygd och höga miljökrav. Det är vår starka åsikt att kandidatländerna måste få vara med i utformningen av den nya politiken, eftersom de kommer att påverkas av den som fullvärdiga medlemmar i den europeiska unionen.

Centerpartiet vidareutvecklar resonemanget i partimotionen om jordbrukspolitik 2001/02:MJ338.

7 Ett smalare men effektivare EU

Centerpartiets politik utgår från den enskilda människan och hennes behov av såväl frihet som trygghet. Övertygelsen om att människor både kan och förmår ta ansvar för sig själva och för varandra leder till tron på att ett samhälle måste organiseras så att det ger utrymme för personligt ansvar och för lokal och frivillig samverkan. Så långt det är möjligt bör människor själva få välja i vilken utsträckning de vill dela inflytande med andra. Frågor som inte förutsätter beslut i politiska församlingar bör lämnas åt människor att själva organisera sig kring i det civila samhället. I mån av möjlighet ska alla berörda vara delaktiga i beslutsprocessen.

Vår vision om ett smalare men effektivare Europa bygger på att makten skall byggas underifrån. För att uppnå detta bör institutionernas roll och utveckling ses över. Att förändra institutionerna, som byggts upp sedan mitten av förra seklet, är ett långsiktigt arbete. Det är varken möjligt eller önskvärt att genomföra en snabb totalrevidering av alla fördragen. Men en revidering bör göras.

Vad som anförs om EU:s inriktning mot ett smalare och effektivare EU bör ges regeringen till känna.

7.1 Den offentliga makten

Grunden för hur den offentliga makten bör utformas är att ett samhälle ska byggas underifrån. Makten ska ligga på den lokala nivån för att delegeras uppåt, till nästa nivå.

Var besluten ska fattas måste avgöras av närheten till dem som berörs, men också av om det går att fatta beslutet på just den nivån. Vi behöver klara och tydliga argument för vilka beslut som ska fattas var. Vi vill använda EU till vad unionen är bra för. Vi vill utveckla EU för att möta Europas stora framtidsfrågor. EU ska inriktas på att bygga och främja fred samt garantera rättssäkerhet för sina medborgare. Unionens huvudsakliga ämnesområden ska vara frågor som inte kan hanteras lokalt, regionalt eller nationellt, frågor som sköts bättre på unionsnivå. Till dessa hör, förutom de redan nämnda fred och rättssäkerhet, miljö och hållbar utveckling, främjandet av ekonomisk utveckling och välståndsutveckling (särskilt i de fattigaste delarna av Europa och tredje världen). På de här områdena ska EU vara ett offensivt arbetsforum.

Det finns frågor som löses bättre på nationell eller regional nivå. Till dessa hör bl a form för och val av utbildning, kultur och socialpolitik. Att medlemsländerna samarbetar kring dessa frågor ser vi inte som något hinder; däremot anser vi inte att dessa frågor ska vara föremål för beslutsfattande. Vad som ovan sagts om att bygga den offentliga makten ur ett underifrån perspektiv ges regeringen till känna.

7.2 Överstatlighet, mellanstatlighet eller federalism?

Ofta uttrycks tanken om en författning byggd underifrån i termer av federalism. Ordet har emellertid kommit att betyda olika saker för olika människor och i den svenska debatten framförallt kommit att bli ett skällsord för centralister och anhängare av en europeisk statsbildning.

Frågan om federalism handlar ytterst om huruvida samarbetet i huvudsak ska vara mellanstatligt eller överstatligt. I debatten i Sverige har det alltför ofta kommit att bli frågan om antingen mellanstatlighet eller överstatlighet, samtidigt som EU redan i dag uppvisar en speciell natur där de båda formerna för beslut blandas.

På ett ytligt plan kan naturligtvis mellanstatlighet uppfattas som den mer demokratiska samarbetsformen, där varje deltagande part har vetorätt och kan tvinga fram kompromisser. Emellertid visar det sig snart att den oinskränkta vetorätten tvingar fram förhandlingar som förs i slutna rum för att man överhuvudtaget ska kunna komma till beslut. Om förhandlingarna förs öppet uppstår dels opinionsströmmar som påverkar förhandlingarna, dels prestige som orsakar låsningar i förhandlingarna. Internationell diplomati har alltid handlat om mellanstatlighet och kan knappast sägas kännetecknas av öppenhet och folkligt deltagande. Snarare har diplomati ofta resulterat i den starkes rätt, där inflytande och makt, snarare än argument och diskussion, har fått fälla avgörandet. Det är fel att beskriva diplomati som förhandlingsdemokrati, inte minst därför att det saknas tydliga mekanismer för insyn i processen och för ansvarsutkrävande.

Mycket talar därför för att inslag av överstatlighet bidrar till ökad öppenhet och underlättar delaktighet. Givetvis är det avgörande under vilka former samarbetet sker, om det är genom omröstningar i en liten krets, som EU:s ministerråd, eller genom debatt och votering i ett stort forum, som Europaparlamentet. Överstatligheten innebär också att ett antal institutioner som kan balansera de politiska institutionerna tillkommer, som domstol och revision.

I den normala meningen av federalism, d.v.s. idén att en stat bör organiseras som ett förbund av delstater (Nationalencyklopedin) säger federalism inget om vilka beslut som bör hanteras på respektive nivå. I praktiken har emellertid federala stater (t.ex. USA, Schweiz och Tyskland) kommit att vara starkt decentraliserade. I diskussionen om EU:s framtid har dock federalism i stället använts för att kräva ytterligare centralisering av beslutsfunktioner, samtidigt som man eftersträvar en mer federativ modell för beslutsfattande.

Enligt vår uppfattning är det en olycklig sammanblandning av begrepp när såväl federalister som anti-federalister sammanblandar diskussionen om vilka kompetenser unionen ska ha med hur unionen ska vara uppbyggd. Det riskerar att leda till antingen en ineffektiv union, där beslut knappast kommer att kunna fattas eftersom alla beslut kräver enhällighet, eller till en union som utvecklas mer mot en europeisk enhetsstat snarare än en federation av självständiga stater. För att öka kunskapen och därmed förståelsen i dessa frågor bör en bred debatt initieras där folkbildningen kan vara ett viktigt instrument. Regeringen bör initiera en bred debatt om EU:s beslutsstruktur när det gäller relationen överstatlighet, mellanstatlighet och federalism.

8 En europeisk konstitution

Europeisk konstitution, själva ordet är kontroversiellt i Sverige och får många att tänka på USA:s konstitution och ett förenta Europas stater. Fattar man termen konstitution i ett vidare perspektiv har EU redan något som påminner om konstitution. EG-domstolen har redan länge tillämpat Romfördraget som en konstitution.

En konstitution skriven för en nybildad europeisk union skulle förmodligen se annorlunda ut. Samtidigt förefaller det inte realistiskt att, som främst ett antal europeiska federalister gjort, föreslå så genomgripande förändringar. En förändring måste snarare ta sin grund i unionens historiska rötter och utveckling och långsiktigt sträva mot en union som bättre motsvarar våra krav.

De fördrag som bygger upp den europeiska unionen återspeglar i många avseenden våra utgångspunkter. Samtidigt återstår mycket att göra för att trygga människors delaktighet och möjlighet att utkräva ansvar av de europeiska institutionerna och deras makthavare. En förändring måste ta sin grund i unionens historiska rötter och utveckling och långsiktigt sträva mot en union som bättre motsvarar våra krav. Det är värt att framhålla att institutionell reform är en utdragen process och måste få vara det.

Det behövs delvis en ny balans. Tanken om ett medborgarnas Europa måste innebära att fler av unionens medborgare har möjlighet att läsa, förstå och ge synpunkter på unionens grundläggande dokument. Det måste innebära att beslutsfattare är möjliga att identifiera och utkräva ansvar av. Vad som ovan sagts om en europeisk konstitution som underlättar relationen mellan medborgarna och institutionerna ges regeringen till känna.

8.1 Konsolidera och förenkla fördragen

Idag består fördragen för de flesta medborgare av en så gott som obegriplig samling artiklar, protokoll och förklaringar.

Det råder bred enighet om att konsolidera och förenkla fördragen, något som också fastställts i Amsterdamfördraget. Även om det är svårt, därför att många av paragraferna tillkommit genom kompromisser och öppnats för olika tolkningar, är det ett angeläget arbete. Svårigheterna visar också på behovet av att förena arbetet med att förenkla fördragen med en diskussion om vad EU egentligen syftar till. Enligt vår uppfattning måste diskussionerna om form och innehåll föras parallellt.

En utgångspunkt är att man bör bygga vidare på EU:s unika karaktär av mellanstatlighet och överstatlighet. Detta bör synas i makten över fördragen. Där är det varken önskvärt eller möjligt att gå vidare och öppna för fördragsändringar genom majoritetsbeslut. Makten över fördragen ska ligga i medlemsstaternas händer.

8.2 Förskjut tyngdpunkten mot de valda institutionerna

Det är viktigt att EU har en folklig förankring. Det är viktigt att demokratin utvecklas och att beslutsvägar, ansvar och ansvarsområden blir tydligare. En viktig fråga när det gäller stärkandet av demokratin och öppenheten är frågan om kommissionens ställning. Kommissionen i dag är en enorm organisation, med egna intressen, spelregler och konflikter. Tjänstemännen har ensamrätt när det gäller att komma med förslag och har möjlighet att vägra släppa igenom frågor där både regeringarna i ministerrådet och de folkvalda i parlamentet är överens. Kommissionen har ingen skyldighet att följa önskemål från parlamentet eller rådet.

Kommissionen är EU:s verkställande kraft och en tjänstemannaorganisation. Det är dags att utveckla denna funktion genom att renodla uppgifterna och underställa kommissionen de beslut som fattas i de politiska institutionerna. En av kommissionens viktigaste uppgifter är att övervaka fördragen och deras tillämpning i medlemsstaterna.

Såväl ministerråd som parlament bör ha initiativrätt. De förändringar som görs i de båda institutionerna bör kunna passera utan att på nytt godkännas av kommissionen. En tydligare beslutsstruktur, där beslut måste passera båda institutionerna skulle underlätta insyn och offentlig debatt. Detta bör ges regeringen till känna.

8.3 EU:s kompetens

Den europeiska unionens kompetenser är förhållandevis väl definierade. Problemet är att de är spridda i fördragstexter och har kompletterats med ett frikostigt antal undantag och paragrafer som gör det möjligt att lyfta upp nya frågor på dagordningen utan någon nämnvärd debatt. EG-fördragets artikel 308 har använts för att utvidga EU:s kompetens inom en rad områden.

Samtidigt som fördragen blir oöverskådliga och det är svårt att avgöra vad EU beslutar om och inte beslutar om, innebär det även att unionen blir svagare inom de områden där det finns ett behov av kraftfullt agerande. Vi efterlyser en tydlighet genom att unionens kompetenser samlas i en kompetenskatalog. Denna kan vara uppdelad enligt (1) exklusiva kompetenser, (2) kompetenser delade mellan unionen och medlemsstaterna samt (3) frågor där unionen används som mellanstatligt samarbetsforum.

Ambitionen är inte att nu försöka göra en indelning i vilka kompetenser som bör definieras under respektive rubrik, utan snarast att inleda en diskussion om hur man dels ska tydliggöra unionens kompetenser, dels vilka frågor som ska vara föremål för gemensamt agerande. Vad som ovan sagt om skapandet av en kompetenskatalog ges regeringen till känna.

8.4 En tvådelad konstitution

Det är troligt att det kommer att finnas en hård kärna i unionen med en mycket bred uppslutning och som knappast kommer att ändras särskilt snabbt. Hit hör t.ex. frågor om institutionella arrangemang och rösträttsregler. I strävan att ha en författning som kan förändras över tiden krävs emellertid också ett arrangemang som gör att t.ex. kompetenskatalogen kan förhandlas om på ett smidigare sätt än att lyfta upp hela fördraget till omförhandling. På samma sätt har man resonerat även inom gemensamma områden, som t.ex. utrikes- och säkerhetspolitiken, där man kräver enhällighet om gemensamma insatser, men tillåter beslut om praktiska åtgärder att fattas med kvalificerad majoritet.

Vi menar därför att man bör fullfölja en sådan tanke genom att dela upp konstitutionen i två delar; en fast kärna som bör vara mycket svår att förändra och ett avsnitt som behandlar unionens politiska innehåll, däribland kompetenskatalogen. Den senare bör man finna former för att fatta beslut om under enklare former, även om kravet på enhällighet bör kvarstå. Vad som ovan sagts om uppdelning av EU:s konstitution i två delar ges regeringen till känna.

8.5 Beslutsprocedurerna

I dag präglas EU ännu av ett stort antal procedurer för beslutsfattande. I stor utsträckning sammanfaller dessa med varandra. Rimligen bör det vara tillräckligt med tre eller fyra beslutsprocedurer för att täcka de situationer som uppstår genom den ovannämnda kompetenskatalogen. Inom områden där unionen har exklusiv kompetens bör beslut fattas genom majoritetsbeslut i de båda beslutande organen. Inom områden där det förekommer endast ett mellanstatligt samarbete bör beslut självfallet fattas med enhällighet inom ministerrådet och parlamentet ha ett begränsat inflytande.

En något mer komplicerad fråga är hur delade kompetenser bör hanteras, t.ex. genom majoritet i parlamentet och enhällighet i ministerrådet, eller genom att de båda institutionerna hanterar olika delar av frågorna. Sådana konstruktioner är inte främmande t.ex. i USA, där senaten ensam godkänner ingångna traktat utan representanthusets godkännande.

En ytterligare fråga är vilken typ av majoritet som ska krävas. Vi är öppna för att beslut i parlamentet bör ske genom enkla majoriteter. Frågan är snarast på vilket sätt beslut bör fattas i ministerrådet i framtiden. En attraktiv lösning är att tillämpa ett slags kvalificerad dubbel majoritet, där en kvalificerad mängd röster, representerande en kvalificerad majoritet av befolkningen i medlemsstaterna, tillåts fälla avgörandet. Det skulle garantera ökade möjligheter att blockera beslut såväl för flera små medlemsstater tillsammans som för ett fåtal stora medlemsstater. Därigenom kan också balansen mellan små och stora staters intressen bevaras. Vad som ovan sagts om beslutprocedurens förändring och förtydligande ges regeringen till känna.

8.6 De kontrollerande organens uppgifter

Tillkomsten av en europeisk ombudsman var ett viktigt steg för att stärka medborgarnas möjligheter att hävda sin rätt också gentemot EU:s institutioner. Denna form av kontrollerande makt bör stärkas ytterligare genom en rätt att också ställa krav på förändring i institutionerna och omprövning av fattade beslut. I det arbetet är också en ytterligare förstärkt insyn, genom utveckling av allmänhetens rätt att få avgiftsfri tillgång till handlingar hos EU-institutionerna, angelägen. Detta ges regeringen till känna.

Den stadga om mänskliga rättigheter som tagits fram innebär ett viktigt steg mot en tydlig rättsordning som värnar individers rättigheter gentemot institutioner. En naturlig utveckling bör vara att en sådan MR-stadga framöver görs rättsligt bindande och möjlig att hävda genom att inarbetas i en konstitution. Detta ges regeringen till känna.

8.7 Flexibel integration

Idén att underliggande nivåer i så stor utsträckning som möjligt själva ska avgöra vilka beslut som ska fattas på högre nivåer innebär också öppenhet för olika samarbetsformer. Detta kan t.ex. innebära öppenhet för vissa deltagande parter att fördjupa samarbetet inom en del områden. Vi bejakar alltså det som brukar beskrivas som flexibel integration eller närmare samarbete som en modell för fördjupat samarbete. Givetvis får denna inte leda till att kärnan i samarbetet urholkas eller till att det fördjupade samarbetet blir slutet och stängt för andra att delta i. Flexibel integration är viktig, inte minst i ett utvidgningsperspektiv, eftersom det skulle tillåta och göra det möjligt för vissa länder att gå före och stärka samarbetet på vissa områden samtidigt som en utvidgning inte förhalas. De nordeuropeiska länderna kunde exempelvis samarbeta inom vissa frågor där de har samma utgångspunkter, såsom miljö och öppenhet. I Nicefördraget omarbetades bestämmelserna om närmare samarbete. Minst åtta medlemsstater krävs för att inleda närmare samarbete. Genom Nicefördraget kommer ett närmare samarbete att kunna inledas även om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, något som tidigare varit undantaget denna möjlighet.

Centerpartiet lade fram ett yrkande i fjolårets motion (U510) som inte behandlades utan flyttades fram till innevarande riksdagsår. Centerpartiet lägger inget nytt yrkande i denna motion utan hänvisar till fjolårets.

9 Det civila samhället

I flera av EU-länderna pågår i dag en omfattande dialog mellan de politiska institutionerna och det civila samhället. I dessa sammanhang har civilsamhället och dess olika organisationer en tydlig och erkänd ställning. Det är viktigt att flera svenska medborgarorganisationer kan och vill delta aktivt i detta arbete för att tillsammans berika diskussionen om ett europeiskt medborgarsamhälle.

För att EU-projektet ska utvecklas framgångsrikt behöver EU en fast folklig förankring och legitimitet. Detta kan endast åstadkommas genom att medborgarna görs mer delaktiga och ges möjligheter att påverka EU:s utveckling. Det är särskilt viktigt att engagera unga medborgare i denna debatt, eftersom det är de som ska leva i framtidens Europa.

Centerpartiet föreslår att regeringen inbjuder olika medborgarorganisationer, partier, akademiska institutioner och kyrkor till en diskussion om det som ska diskuteras på EU:s nästa regeringskonferens som hålls år 2004. Centerpartiet föreslår även att liknande möten arrangeras inför EU:s toppmöten. Detta ges regeringen till känna.

Samtidigt bör de nationella politiska partierna och respektive parlamentariker ta det på sitt ansvar att bidra till en mer utvecklad debatt där fler görs delaktiga. Ett sådant inslag är naturligtvis att utveckla dialogen med de valda Europaparlamentarikerna och att utveckla formerna för ökade och återkommande kontakter och utbyten mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten. Detta ges regeringen till känna.

10 Inför nästa regeringskonferens

Det konvent som tillsattes för att utarbeta EU:s stadga för grundläggande rättigheter var en unik företeelse i EU:s verksamhet. Konventet bestod av representanter för medlemsländernas regeringschefer och Europaparlamentet samt ledamöter från nationella parlament. Dessutom deltog observatörer från olika institutioner och från Europarådet. Inför nästa regeringskonferens 2004 diskuteras nu skapandet av ett liknande konvent. Ett konvent med öppna sessioner, fullt tillgänglig dokumentering och offentlig utfrågning med representanter för medborgarsamhället och dess organisationer kunde ge processen den öppenhet den så väl behöver. Frågorna kring detta är ändå många; ska kandidatländerna, de blivande medlemsländerna, få delta i konventet, kommer ett konvent att bredda diskussionen om EU och kommer ett konvent ge den folkliga förankring som EU så väl behöver?

För att ett konvent ska ha en struktur och kunna utöva inflytande bör det finnas förutsättningar för att det praktiska arbetet ska löpa. Ett konvent behöver ett fungerande sekretariat och ett grunddokument att arbeta utifrån. Exempelvis kunde man tänka sig en form av grupp av s.k. vise män, eller en reflektionsgrupp vars uppgifter skulle vara att utarbeta ett utkast. Därutöver behövs en tidsram för att veta i vilka skeden vilka aktörer ska medverka. Vad som ovan sagts om formerna för arbetet inför nästa regeringskonferens ges regeringen till känna.

11 EMU

Den ekonomiska och monetära unionens tredje etapp inleddes den 1 januari 1999. Tolv länder har ansetts uppfylla de s k konvergenskriterierna och deltar i valutaunionen; Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike. Det är av vitalt intresse för världsekonomin i allmänhet och för den europeiska unionen i synnerhet att euron blir en framgång. I januari 2002 kommer sedlar och mynt i euro att introduceras i de länder som deltar i valutaunionen.

Sverige uppfyller fortfarande inte alla konvergenskriterier. Två länder, Danmark och Storbritannien, har enligt särskilda protokoll rätt att stå utanför den tredje etappen. De har dock rätt att delta i valutaunionen om de så önskar och om de uppfyller villkoren.

Riksdagen beslutade den 4 december 1997 att Sverige inte skulle gå med i valutaunionen från start 1999 och att ett eventuellt senare beslut om att delta skulle underställas det svenska folket, antingen i val till riksdagen eller genom en folkomröstning.

Centerpartiet hyser såväl demokratiska som ekonomiska betänkligheter mot ett svenskt medlemskap i EMU:s tredje etapp, och avvisar därför ett sådant. Nackdelarna med ett svenskt inträde överväger idag de fördelar som kan finnas. Den ekonomiska och monetära unionen är inte, i första hand, ett ekonomiskt utan ett politiskt projekt. Som sådant är EMU ett av EU:s mest tydliga överstatliga projekt, vilket kommer att innebära mindre ekonomiskt inflytande och minskad ekonomisk flexibilitet för medlemsstaterna. En gemensam penningpolitik kommer med sannolikhet att tvinga fram mer av gemensam finanspolitik.

Centerpartiet kommer noga att följa utvecklingen av valutaunionen och återkommande pröva giltigheten i argumenten för och mot ett inträde. Sveriges långsiktiga relationer till EMU får värderas utifrån vunna erfarenheter.

Om en riksdagsmajoritet avser att aktualisera ett medlemskap anser Centerpartiet att frågan skall avgöras av medborgarna i en folkomröstning. En folkomröstning brådskar inte, utan det viktiga är att nu utnyttja det rådrum som skapats genom att Sverige står utanför EMU. Centerpartiet kommer även fortsättningsvis att söka stimulera en bred och allsidig debatt inom och utom centerrörelsen om Sveriges förhållande till EMU. En folkomröstning måste utlysas i god tid – minst ett år i förväg – och innehålla två tydliga alternativ (ja eller nej till ett färdigförhandlat avtal). Båda sidor bör av staten tillförsäkras likvärdiga ekonomiska resurser.

Stockholm den 1 oktober 2001
Agne Hansson (c)
Birgitta Carlsson (c)	Margareta Andersson (c)
Rolf Kenneryd (c)	Kenneth Johansson (c)
Lena Ek (c)