EU:s konkurrensregler

Motion 2000/01:N322 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen beslutar att undantag för energiintensiv industri och sänkta
arbetsgivaravgifter som regionalpolitiskt medel inte utgör
konkurrenshinder.

2. Riksdagen begär att regeringen arbetar för att EU:s konkurrensregler eller
deras tolkning skall förändras i enlighet med det som anförs i motionen.
3.
1 Yrkande 1 hänvisat till SkU.

Inledning

EU:s konkurrensregler grundar sig på den generella principerna för den
inre marknaden om fri handel och icke-diskriminering. I takt med att
konkurrensrätten får en allt mer central ställning inom EG-rätten så
påverkas företag och politiker i medlemsstaterna i allt högre grad vilket
bör resultera i en ökad offentlig debatt. Några exempel på detta har vi sett
de senaste åren varav det mest uppmärksammade exemplet var EU-
kommissionens beslut om att underkänna Volvo-Scania-affären. Debatten
kom dock inte tyvärr att handla om centrala kärnfrågor vad det gäller den
nya konkurrensrätten som EU-inträdet resulterat i. Svenska myndigheter,
företag och regering verkade tagna på sängen av detta nya regelverk.

Vi gröna anser att vissa delar av EU:s konkurrensrätt är ett nyttigt och bra
inslag i det svenska samhället. Framför allt gäller detta den uttalade
fokuseringen på att motverka företagskoncentrationer på såväl delar av den
inre marknaden som helheten av densamma. Den gröna ideologin är baserad
på tanken om småskalighet, och ett regelverk som motverkar alltför stora
företagssammanslutningar blir därför en viktig del i grön konkurrenspolitik.

System är däremot föränderliga och kräver ett konstant ifrågasättande och
debatt för att inte riskera att stagnera.

Bakgrund

EU:s konkurrensrätt grundar sig på artikel 87.1 i fördraget om
upprättandet av Europeiska gemenskapen. Enligt artikeln är det inte
tillåtet att medlemsstater beslutar om stöd som snedvrider eller hotar
snedvrida konkurrensen på den inre marknaden. Det finns dock i artikelns
tredje del listat åtgärder som kan anses förenliga med fördraget,
exempelvis "stöd för att underlätta utveckling av vissa närings-
verksamheter eller vissa regioner". Konkurrensrätten som helhet omfattas
dock av formuleringar om att de statliga stöden inte får "påverka handeln
mellan medlemsstaterna" eller "strida mot det gemensamma intresset".
De regionala stödåtgärderna ska dock kunna tilldelas regioner som är
"ekonomiskt eftersatta".

Konkurrensrätten och nationella regler

Ett ämne som vållat en del debatt under senare år är den
kompetensfördelning som finns mellan det nationella beslutsfattandet och
det europeiska. Kan en medlemsstat besluta om åtgärder som eventuellt
kan strida mot gemenskapsrätten? Eller ännu tydligare, kan EU hindra
medlemsstaterna att överhuvud taget införa nationella normer som
påverkar konkurrensförhållandena på en marknad?

Även här finns det motstridiga tendenser inom unionen om vad man tänkt
sig. En grundläggande princip för EU-systemet ska ju vara subsidiaritet, dvs
att besluten ska fattas på lägsta möjliga nivå i samhällshierarkin.
Efterföljandet av denna princip har vi dock sett alldeles för lite av i
praktiken.
Snarare har vi sett en omvänd ström av beslutskompetens till EU:s
institutioner. Denna brist på subsidiaritet har vi sett tydliga exempel på även
inom det konkurrensrättsliga området, i synnerhet krocken mellan den
nationella rätten och EG-rätten.

Konkurrensrättens ställning till den nationella rätten är oklar och otydlig.
Inte heller förhandsavgöranden och liknande prejudikat ger en klar bild av det
rättsliga läget.

Konkurrensrättens grundpelare läggs fast i artikel 87-89 där också
undantagen från grunderna finns deklarerade. Enligt paragraf 87.1 så är
utgångspunkten för det gemensamma regelverket vad gäller statliga
stödåtgärder att alla stöd som snedvrider eller hotar snedvrida konkurrensen
genom att gynna vissa företag eller viss produktion är oförenliga med tanken
om den gemensamma marknaden. Grundtanken är alltså, inga stöd.

Som de flesta regler har även dessa principer undantag. Enligt artikel 87.3
så får man bland annat ge statliga stöd som:

- främjar den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är
onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning

- underlättar utveckling av viss näringsverksamhet eller vissa regioner i den
mån stödet inte strider mot "det gemensamma intresset"

- främjar genomförandet av viktiga projekt av gemensam europeiskt intresse

EU-systemet är till stor del är uppbyggt runt l´acquis communautaire, det
gemensamma regelverket. Eftersom de texter som finns i fördraget ofta är
"gummiparagrafer" så behövs det en instans som har tolkningsföreträde i
enskilda fall. För konkurrensrätten är enligt artikel 88 denna instans
kommissionen dit medlemsstaterna måste anmäla stöd som kan tänkas
strida mot fördraget. Om inte stöden anmäls till kommissionen så anses
stödåtgärden olaglig. Man har med tiden utarbetat en rad olika praxis för
bedömning av olika stöds giltighet, men förhandlar även med den berörda
medlemsstaten.

Vad som ska inberäknas i begreppet "statligt stöd" är en viktig del i denna
diskussion. Kommissionen har tillämpat principen om att stöd inte enbart
innefattar direkta stöd utan även räntesubventioner, förmånliga prissatser och
särskilt gynnande skattemässigt stöd. Övriga aspekter som ska tas med i
kommissionens bedömning av ett stöds giltighet är huruvida detta påverkar
handeln mellan medlemsstaterna samt dess selektiva effekt, dock med
förbehållet att den berörda sektorn är konkurrensutsatt. Detta har resulterat i
att praxisen för vad som ska anses som statligt stöd omfattar flera områden av
den nationella politiken, exempelvis en stor del av regionalpolitiken.

På grund av att EU-kommissionen har beslutskompetensen om vad som
ska anses som olagliga stödåtgärder så har det resulterat i utarbetandet av en
rad tillämpningsdirektiv, skrivelser o dylikt. Denna beslutsmakt har
kommissionen skaffat sig på eget initiativ, utanför de beslut om statliga stöd
som har tagits av ministerrådet. Vi i Miljöpartiet de gröna anser att detta
innebär en allvarlig demokratisk brist i EU-systemet. EU-kommissionen har
blivit institution med mer och mer makt i flera olika dimensioner. I detta fall
är man inte bara övervakare, man har också givits rätten att vara dömande
instans. Något som ytterligare minskar utrymmet för flexibilitet inom
systemet är det faktum att stöd som inte notifieras till EU-kommissionen
automatiskt anses som olagligt. Kommissionen kan på eget initiativ granska
medlemsstaterna för att på så sätt hitta olagliga stöd. Då detta sker har
medlemsstaten två till tre veckor på sig att komma in med synpunkter, en
orimlig tidsperiod om ett ärende ska kunna gå igenom den demokratiska
processen nationellt. Om inte medlemsstaten väljer att följa det beslut som
EU-kommissionen kommer fram till riskerar den att dras inför EG-domstolen.

Svenska exempel

Ett uppmärksammat fall där kommissionen dömt ut ett svenskt
regionalstöd är den skatterabatt på 8 procent för glesbefolkade områden i
Norrland som infördes 1983. Detta stöd utbetalades till varuproducerande
företag, men efter påtryckningar från EU-kommissionen så avskaffades
stödet med konsekvensen att flertalet drabbade företagare vägrade betala
in den höjda arbetsgivaravgiften. Regeringen hänvisade till alternativa
stöd såsom den IT-satsning på sammanlagt 700 miljoner som beslutades
om. Regeringen gav upp kampen mot EU-kommissionen om att få behålla
stödet och inriktade sig istället på att få behålla stödet till
tjänsteproducerande företag.

Stödet kan anses som ett lyckat stöd och enligt en studie som Statens
institut för regionalforskning gjort så har hälften av de gynnade företagen fått
ökad lönsamhet och denna lönsamhet är speciellt tydlig inom tjänstesektorn.

Ytterligare ett aktuellt fall som berör detta område är den skatterabatt som
vissa energiintensiva svenska företag har vad gäller energibeskattningen.
Detta ärende behandlades på Ekofinrådet den 5 juni 2000. EU-kommissionen
har haft synpunkter på denna skatterabatt och sagt att man vill att Sveriges
undantag ska fasas ut snarast. Den svenska och tyska regeringen framhöll
emellertid att undantag för vissa branscher är nödvändigt ur
konkurrenssynpunkt. Sverige och Tyskland fick under mötet stöd av
Danmark, Holland, Frankrike och Finland. Som läget är nu så kommer detta
att diskuteras i fortsatta överläggningar.

Miljöpartiet är kritiskt till de undantag som finns för den energiintensiva
industrin. I arbetet med att skapa ett ekologiskt hållbart samhälle måste alla
sektorer i samhället ta sitt ansvar för utvecklingen. Däremot skulle ett
slopande/snabb utfasning av skattereduktionen riskera att lägga en död hand
över de reformer i skattesystemet som har en bättre styrande effekt för miljön.
Därför tycker vi att det vore olyckligt att EU-kommissionen beslutade om den
nödvändiga utfasningen istället för att detta beslutas på nationell nivå i
bättre
samspel med den på andra områden förda politiken.

EU-regler

De ovan nämnda exemplen är de idag mest aktuella, men vi kan i
framtiden även räkna med att det kommer att komma fler exempel på
konfrontationer mellan nationella regelverk och EU:s konkurrensrätt.

Vad gäller branschstöd så har man från EU-kommissionens sida lagt upp
ett regelverk för hur dessa ska se ut för att kunna sorteras under
undantagsreglerna. Principiellt har detta begränsats till stöd som ska hjälpa
den aktuella industrisektorn att överkomma initiala problem eller vara ett stöd
för rationaliseringar. Statsstöden får dock inte innebära några mer långsiktiga
effekter på den berörda sektorn, stöden ska med andra ord endast vara av
temporär art, dvs tidsbegränsade.

Vad gäller undantag för regionalpolitiken så måste man ha med sig att det
stöd som sker på EU-nivå via strukturfonderna idag är stort och även ökande.
Nationellt har strukturfondernas insatser getts både ris och ros. Den kanske
allvarligaste kritiken har varit projektens brist på långsiktigt perspektiv.
Därför finns det anledning att ge så mycket flexibilitet som möjligt i systemet
för att på så sätt kunna möjliggöra för medlemsstaterna att genomföra
regionala stödåtgärder som kompletterar strukturfonderna. Så är dock tyvärr
inte fallet. Regelverket och riktlinjerna för vad som ska anses som lagliga
regionalstöd är som så mycket annat hårt reglerat sedan 1997 då
gemenskapsreglerna för regionalstöd antogs. För att man ska kunna godkänna
regionalstöd idag krävs det inte enbart att man notifierar EU-kommissionen
om existerande regelverk, medlemsstaterna måste få metoderna godkända av
kommissionen och detta efter att kommissionen lagt fast ramarna för
regelverket.

Utöver dessa mer generella regler finns det praxis för att man ska kunna
tillåta stöd av horisontell karaktär, dvs stöd till forskning och utveckling,
till
små och medelstora företag, sysselsättningsstöd samt till miljöskydd. Stöd till
export av varor och tjänster tillåts inte inom ramen för undantag inom
nationella regionalstöd.

Framtidens konkurrensrätt

Vi i Miljöpartiet de gröna anser att undantag för energiintensiv industri
och sänkta arbetsgivaravgifter som regionalpolitiskt medel inte ska
betraktas som konkurrenshinder. EU:s konkurrensregler eller deras
tolkning måste ses över. Det är inte bra att de olika medlemsländerna är
beroende av att kommissionen gör olika bedömningar från fall till fall.
Effekten blir att medlemsländerna begränsas i sin skattepolitik på ett icke-
önskvärt sätt - reglerna blir en hämsko på den nationella politiken. De
som gynnas av dagens ordning är de som anser att EU ska ha gemensam
beskattning.

Stockholm den 2 oktober 2000

Yvonne Ruwaida (mp)

Marianne Samuelsson (mp)

Per Lager (mp)

Kia Andreasson (mp)

Lars Ångström (mp)