EU:s utrikes- och säkerhetspolitik

Motion 2001/02:U315 av Matz Hammarström m.fl. (mp)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 43

2 Förslag till riksdagsbeslut 44

3 Inledning 44

4 Bakgrund 45

5 Humanitära argument alibi för en ny säkerhetsdoktrin 45

6 Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik före och efter GUSP 46

6.1 Danmark men inte Sverige har undantag 47

7 GUSP efter Amsterdamfördraget – från Köln till Nice 47

7.1 Petersbergsuppgifterna 48

7.2 Kölnbeslutet 48

7.3 Snabbinsatsstyrka 49

7.4 Civil krishantering och konfliktförebyggande 49

7.5 VEU:s roll tas över av EU 50

7.6 Beslutsregler för GUSP 50

7.7 Nya organ för GUSP 51

7.8 Konfliktförebyggande med internationella organ 52

7.9 FN-mandat eller inte? 53

7.10 Vapensamarbete 53

8 EU:s samarbete med Nato 54

8.1 EU–Nato-samarbetet och den svenska neutralitetspolitiken 55

9 Bristen på insyn och demokratisk förankring i GUSP 56

10 Miljöförstöring i samband med militär krishantering 57

11 Konsekvenser för försvarsbudgeten 58

12 Vilka säkerhetspolitiska hot finns? 58

13 Alternativet – en civil fredskår! 59

14 Förebyggande arbete för fred och säkerhet 60

15 Pacifismen en väg till fred 60

16 Sammanfattning – Miljöpartiets syn på GUSP 61

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör kräva undantag från EU-reglerna, ett s.k. förbehåll, gällande deltagande i ett försvar i EU-regi.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om civil krishantering och konfliktförebyggande.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör tillämpa EU:s program för konfliktförebyggande fullt ut.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att FN-mandat skall krävas för alla militära insatser utanför EU:s territorium.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vapensamarbetet inom EU.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om miljöförstöring i samband med militär krishantering.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en civil fredskår inom EU.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förebyggande arbete för fred och säkerhet.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om pacifism som en väg till fred.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU inte skall ha militär kapacitet.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Miljöpartiets syn på EU:s försvars- och säkerhetspolitik.

3 Inledning

”Freden måste ha tänder.” Detta brukade Pierre Schori upprepa när han var EU-parlamentariker för Socialdemokraterna. Schori menar, liksom EU:s regeringar, att EU genom att skaffa sig en militär ”krishanteringsförmåga” gör en insats för fred och stabilitet i hela världen. Visst bör vi ha effektiva metoder att befrämja fred. Miljöpartiet anser att den militarisering av EU som nu pågår dock inte är den rätta vägen.

Varken i Sverige eller i EU har de många frågor som väcks av det alltmer intima utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet inom EU debatterats tillräckligt. Vad ska EU ha sin krishanteringsförmåga till? Vilka kriser ser man framför sig? Vad händer med de neutrala länderna? Lika allvarligt som bristen på debatt är det faktum att det systemskifte som EU:s militarisering innebär genomförs utan folklig förankring genom till exempel folkomröstningar.

4 Bakgrund

EU:s utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) skapades i och med EU-fördraget (Maastrichtavtalet) som trädde i kraft 1993. GUSP utgör EU:s s k andra pelare och består av mellanstatligt samarbete. Sedan Maastricht har samarbetet inom GUSP utvecklats snabbt och inbegriper numera även en gemensam försvars- och säkerhetspolitik (ESDP). Det mellanstatliga GUSP innefattar inte alla EU:s relationer med tredje land. Vissa aspekter av EU:s utrikesrelationer är överstatliga, till exempel handelsförbindelser, bistånd och EU-utvidgning. Dessa frågor sköts av EG-kommissionen och omfattas av den första pelaren, EG-pelaren.

I Maastrichtavtalet står det att målet för GUSP är att ”hävda sin identitet i internationella sammanhang, särskilt genom att genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, som på sikt omfattar en gemensam försvarspolitik som med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt försvar”. Trots att vissa tunga aktörer inom EU förespråkar ett gemensamt EU-försvar gäller än så länge att det inom EU inte finns några ömsesidiga försvarsgarantier och inget gemensamt EU-försvar. Romano Prodi, EG-kommissionens ordförande, verkar dock inte ha något emot att tala om en EU-armé.

Vad är då krishantering? Bombkriget i Serbien/Kosovo och den europeiska truppnärvaron på Balkan är väl ett av de närmast liggande exemplen på vad sådan krishantering kan innebära. EG-kommissionären för utrikesrelationer Chris Patten har också talat om att ytterst kan krishantering innebära något liknande kriget på Balkan 1999.

De militära styrkor som EU vill ställa till förfogande för dessa operationer skulle vara omfattande, det talas om mellan 60 000 och 100 000 man. Sverige har i motsats till Danmark inte begärt något undantag från medverkande i den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Även om man inte formellt kan tvingas delta i militära insatser (se till exempel nedan reglerna om konstruktiv röstnedläggning), kan det bli politiskt svårt att stå utanför en gemensam militär operation. Detta innebär att Sverige kan se sig tvingat att på ett eller annat sätt knytas till militära operationer som står i strid både med svenska intressen och med humanitära värderingar.

5 Humanitära argument alibi för en ny säkerhetsdoktrin

När EU-företrädare diskuterar vad de gemensamma militära styrkorna ska användas till hör man ofta att de ska sättas in när massiva kränkningar av mänskliga rättigheter sker. Efter att det internationella samfundet uppmärksammat bland annat kurdernas lidande i samband med Gulfkriget mot Irak öppnades möjligheten till så kallad ”humanitär intervention”. Den krigförande alliansen ingrep i ”interna” irakiska angelägenheter genom att upprätta en skyddad zon för kurder i norra Irak. Detta innebar att statssuveränitetsprincipen luckrades upp.

Det anses ibland vara legitimt att intervenera i en stats inre angelägenheter för att skydda mänskliga rättigheter. Är det då inte bra att världssamfundet tar ett ansvar för att förhindra förtryck inom stater? Det skulle kunna tänkas vara en vällovlig princip. Problemet är främst vem som ska få inflytande över var, när och hur man ska intervenera. Humanitär intervention har genom historien använts selektivt och kommer med all sannolikhet också i framtiden att användas selektivt.

6 Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik före och efter GUSP

Den traditionella svenska neutraliteten och alliansfriheten har varit ett sätt för Sverige att med en självständig röst kunna driva frågor som kärnvapennedrustning och rättvisare ekonomisk världsordning.

Sverige har formellt varit neutralt under de båda världskrigen, och man har bevarat neutraliteten och alliansfriheten under efterkrigstiden genom att stå utanför både Nato och Warszawapakten, en ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Det förändrade säkerhetspolitiska läget som uppstått genom murens fall återspeglades i ett riksdagsbeslut från 1992.

Fortfarande gäller att Sverige skall ”kunna vara neutralt” i händelse av kris eller krig, men samtidigt sade riksdagsmajoriteten att ”bevarandet av den militära alliansfriheten förutsätter inte att Sverige i något annat hänseende skulle behöva åläggas restriktioner vad gäller deltagandet i det framväxande, mångfasetterade samarbetet”.

Därmed var det möjligt att ansöka om medlemskap i EU, något som tidigare ansetts stå i strid mot Sveriges alliansfrihet. Den socialdemokratiska regeringen har tills nyligen fortsatt att försvara något som liknar den traditionella svenska neutralitetspolitiken. Nu finns det dock krafter inom Socialdemokraterna som vill ta bort uttrycket neutralitet och koncentrera den svenska säkerhetsdoktrinen på att Sverige ska vara militärt alliansfritt. Frågan som många ställer sig nu är om det är möjligt att behålla vare sig neutraliteten eller den militära alliansfriheten i längden som GUSP nu utvecklar sig.

Visserligen är EU inte för närvarande en försvarsallians, beroende på att medlemsstaterna inte givit varandra ömsesidiga försvarsgarantier (förutom de medlemsstater som är medlemmar i Nato), men i och med att EU ska samarbeta intimt med NATO kommer det att bli omöjligt för Sverige att behålla samma säkerhetspolitiska doktrin som tidigare. Därmed kan Sverige förlora en del av sin handlingsfrihet, och den avspänningsskapande funktion som buffert mellan stormakter och allianser som Sverige länge fyllt försvinner.

6.1 Danmark men inte Sverige har undantag

Natolandet Danmark deltar inte i den gemensamma EU-krishanteringen då det har ett undantag från EU-reglerna, ett så kallat förbehåll, gällande deltagande i ett gemensamt försvar i EU-regi. Varför har inte Sverige också begärt ett undantag från det militära samarbetet? Sverige är ju till och med till skillnad från Danmark ett neutralt land!

Danmarks befolkning röstade nej till Maastrichtavtalet i en folkomröstning 1992. Den danska regeringen förhandlade då till sig ett antal undantag från Maastrichtavtalet, den så kallade nationella kompromissen. Ett av dessa ”forbehold” var undantag från deltagande i den militära delen av ESDP. Danmark var därför aldrig med i VEU. Den svenska regeringen som hittills velat vara bäst i EU-klassen har inte vågat kräva några undantag, trots att man lovade att Sverige inte skulle acceptera en EU-militarisering. Miljöpartiet anser att Sverige bör kräva samma undantag från EU-reglerna, ett så kallat förbehåll, gällande deltagande i ett gemensamt försvar i EU-regi.

7 GUSP efter Amsterdamfördraget – från Köln till Nice

Trots att den svenska regeringen och ”ja-sidan” inför och efter folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 försäkrade att EU inte ska militariseras pågår nu en process där EU utrustas med militära förmågor.

Den gemensamma utrikespolitik som grundades i Maastrichtfördraget utvecklades ytterligare i Amsterdamfördraget och har sedan genom beslut vid toppmöten ibland annat Köln, Helsingfors och Nice befästs ännu mer. Att stärka det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet var ett av huvudsyftena med Amsterdamfördraget, som undertecknades 1997. Inte minst ansågs EU:s bristande handlingsförmåga vid Jugoslavienkrisen visa att en effektivare utrikes- och säkerhetspolitik var nödvändig.

Sverige och Finland, som ville undvika att EU tog över de ömsesidiga försvarsgarantierna från VEU (Västeuropeiska unionen – EU:s tidigare försvarsarm), lyckades få igenom en bestämmelse om att EU kan anlita VEU för att utföra humanitära aktioner, fredsbevarande operationer och krishantering med militära medel, det vill säga de så kallade Petersbergsuppgifterna. EU har sedan gått vidare och för att skapa ett mer effektivt GUSP har man vidtagit flera åtgärder: EU har ”kopierat” i stort sett alla VEU:s funktioner, man har skapat kommittéer för försvars- och säkerhetspolitik inom ministerrådet samt tagit de första stegen för en militär insatsstyrka i EU-regi.

7.1 Petersbergsuppgifterna

Under en konferens 1992 i Petersberg nära Bonn, Tyskland, beslutades att VEU:s resurser skulle kunna användas till humanitära insatser och räddningsuppgifter, fredsbevarande uppgifter, stridande trupper i krishantering inklusive fredsskapande. Petersbergsuppgifterna skrevs in i Amsterdamfördraget 1997, det vill säga EU tog på sig att utveckla kapacitet att utföra dessa uppgifter. Det innebär alltså allt från relativt fredliga evakueringsuppdrag till fredsskapande eller fredsframtvingande insatser.

7.2 Kölnbeslutet

I början av juni 2000 hölls ett EU-toppmöte i Köln. På detta möte konkretiserades EU:s planer på en militarisering av EU betydligt. Utgångspunkten för EU-ledarna finns i den förklaring om EU:s säkerhets- och försvarspolitik som antogs på mötet och där man bland annat fastslår att EU ”måste ha förmåga till självständigt handlande som stöder sig på trovärdiga militära styrkor, möjlighet att besluta sig för att använda dem och vara redo till detta för att reagera i internationella krislägen”.

Vid mötet fattas besluten om att inrätta en lång rad försvarspolitiska ledningsorgan, bland annat en militär kommitté, ett ständigt organ i Bryssel bestående av företrädare för EU med politisk och militär sakkunskap, militär EU-personal, satellitcentrum och ett institut för säkerhetsfrågor.

De fem EUROCORP-länderna beslutade i samband med Kölnmötet att den multinationella truppstyrkan EUROCORP skall omvandlas till en interventionsstyrka som skall kunna agera på uppdrag av EU eller Nato. Dessutom togs starten till att EU inleder ett mycket långtgående samarbete när det gäller försvarsmateriel.

Sverige är ett av sex länder i EU som exporterar försvarsmateriel, och planerna är att ”avlägsna några av de kostsamma hindren för en gemensam europeisk ansats”, däribland ”avskaffande av exporthinder som försvårar europeiska företagsfusioner och joint-ventures, uppluckring av nationella säkerhetsrestriktioner och sammanförande av forskningsuppdrag”.

EU-toppmötet slog också fast att EU:s militära ingripanden skulle ske ”i enlighet med principerna i FN:s stadga”. Men att sätta in EU-styrkor i enlighet med principerna i FN:s stadga är något helt annat än att gripa in efter ett beslut av FN. Skillnaden är uppenbar för de flesta av oss, vilket också Miljöpartiet med emfas har framfört både före och efter beslutet. Att inte Sveriges regering lade in veto mot denna skrivning är obegripligt då det innebär en total kovändning av Sveriges utrikespolitik.

Utifrån dessa omfattande beslut som fattades på Kölnmötet är det väldigt svårt att inte tolka dessa beslut som grunden för just det som står i Amsterdamfördraget, nämligen att man skall genomföra en försvarspolitik och inrätta ett EU-försvar på EU-nivå. Det är uppenbart att EU genom dessa beslut redan nu får fullfjädrade militära ledningsfunktioner som kommer att kunna ansvara för betydligt mer omfattande militära insatser än ”minröjning och polisutbildning”, vilket var vad den svenska regeringen hävdade före Kölnmötet. Med en försvarsmaterielpolitik på EU-nivå och med tillgång till EUROCORPS tar EU också mycket stora steg på vägen till att förfoga över gemensam beväpning och gemensamma EU-trupper. Besluten på EU-toppmötet i Köln är mot bakgrund av detta det avgörande steget för EU att bli en militärunion, och detta med Sveriges stöd. Den svenska regeringen avstod nämligen från att lägga in något veto mot denna militarisering för att stoppa planerna.

7.3 Snabbinsatsstyrka

EU-toppmötet i Helsingfors i december 1999 resulterade i nya administrativa strukturer och ett konkret militärt kapacitetsmål. Man kom överens om att skapa en mekanism för akuta ingripanden, med tillhörande snabbinsatsstyrka. Målet är att EU-länderna tillsammans genom frivilligt samarbete senast år 2003 skall ha kapacitet att inom 60 dagar sända ut 60 000 soldater för fredsfrämjande uppdrag, under minst ett år, samt stödjande marin- och flygstridskrafter. På en kapacitetskonferens i november 2000 angav medlemsländerna vad de kan bidra med på den militära sidan. Det blev då klart att EU redan kan skicka ut över 100 000 soldater på internationella uppdrag.

Enligt ett regeringsbeslut den 9 november 2000 kan Sverige ställa upp med 900 armésoldater, ingenjörskompani, militärpoliser, fyra spaningsviggen (vilka år 2004 kommer att ersättas av 8 stycken JAS-plan), stridsfordon, ett minjaktfartyg, fyra transportplan och en spaningsubåt.

Tillsammans innebär det cirka 1900 man till EU-styrkorna. Enligt regeringens beslut skall de svenska flygkrafterna vid en EU-operation bara användas till defensiva uppgifter. Vad gäller marktrupper däremot finns det ingen restriktion. Svenska soldater kan alltså ställas under Natobefäl och måste då göra precis som Natoledningen bestämmer, det kan alltså handla om både offensiva och defensiva uppgifter.

7.4 Civil krishantering och konfliktförebyggande

ESDP, EU:s försvars- och säkerhetspolitik, kritiseras av Miljöpartiet och hela fredsrörelsen för att enbart fokusera på den militära aspekten av krishantering. För att bemöta kritiken har EU börjat utveckla vissa strukturer för civil krishantering. Det beslutades vid EU-toppmötet i Feira, Portugal, år 2000 att medlemsstaterna senast år 2003 skall kunna sätta in 5 000 poliser i internationella insatser, varav 1 000 skall kunna finnas på plats inom 30 dagar. Feiratoppmötet identifierade även stärkande av rättsväsendet och civil administration samt räddningstjänst som prioriterade områden. En så kallad civilkommitté har också inrättats inom rådet.

På toppmötet i Göteborg i juni 2001 antogs ett EU-program för konfliktförebyggande. I programmet står att EU:s ministerråd skall följa ”sammanhängande och heltäckande förebyggande strategier” för att förebygga konflikter. I EU-programmet talas det om långsiktiga och kortsiktiga instrument. De långsiktiga är utvecklingssamarbete, handel, vapenkontroll, politik för mänskliga rättigheter, miljöpolitik och politisk dialog.

De kortsiktiga instrumenten är de diplomatiska och humanitära instrumenten. Som EU:s prioriteringar vanligtvis ser ut kommer det tyvärr att ta lång tid att ”integrera konfliktförebyggande” i handelspolitik, biståndspolitik med flera politikområden, vilket EU sätter upp som mål.

Miljöpartiet anser inte att EU skall syssla med utrikespolitik och säkerhetspolitik, men eftersom EU nu har ett GUSP, anser vi åtminstone att programmet för konfliktförebyggande bör tillämpas fullt ut.

7.5 VEU:s roll tas över av EU

Västeuropeiska unionen (VEU) har fungerat som EU:s försvarsarm. VEU har inte införlivats i EU, vilket Amsterdamfördraget öppnade för. Däremot har EU självt byggt upp flera av de viktigaste funktioner som VEU hade, och man har då kunnat lägga ner motsvarande funktion inom VEU. I slutet av år 2000 hölls VEU:s sista ministermöte. Vid årsskiftet 2000/01 överfördes VEU:s ansvar för krishantering till EU. Därmed avslutade VEU:s militära personal sin verksamhet. En del av organisationens resterande funktioner och strukturer kommer att föras över till EU. VEU tycks få en begränsad roll i framtiden. De kvarvarande delarna av VEU kommer framför allt att upprätthålla medlemsländernas förpliktelser enligt artiklarna 5 och 9 i det modifierade Brysselfördraget, det vill säga det kollektiva försvaret och kontakten mellan VEU:s ministerråd och dess församling.

7.6 Beslutsregler för GUSP

Europeiska rådet och EU:s ministerråd har den övergripande kontrollen över EU:s utrikes- och säkerhetspolitik. Europeiska rådet fastställer principerna och de allmänna riktlinjerna för GUSP-frågorna, och alla beslut i ministerrådet tas enhälligt utom vissa rörande genomförandet av gemensamma aktioner. EG-kommissionen deltar i alla diskussioner, kan framställa förslag och har initiativrätt. EU-parlamentet rådfrågas men har inget medbestämmande.

Med artikel 24 i Amsterdamfördraget ges möjlighet för rådet, genom enhälligt beslut, att ge ordförandelandet i uppdrag att ingå avtal med stater eller internationella organisationer. För att undvika att enskilda medlemsländer blockerar beslut har också införts en regel (artikel 23) om så kallad ”konstruktiv röstnedläggning”, vilket innebär att det medlemsland som lägger ner sin röst inte behöver följa beslutet men skall godta att beslutet är förpliktande för unionen. Medlemsstaten kan alltså slippa delta i en gemensam aktion, men hindrar inte övriga medlemmar från att genomföra insatsen. Att ett enskilt land över huvud taget använder sin vetorätt bedöms som osannolikt då det politiska priset kan bli högt. Det finns också två undantag från huvudregeln om enhällighet:

• när rådet beslutar om gemensamma åtgärder, antar gemensamma ståndpunkter eller fattar andra beslut på grundval av en gemensam strategi som tidigare antagits,

• när rådet beslutar om genomförande av en gemensam åtgärd eller gemensam ståndpunkt som tidigare fastställts av rådet.

För dessa undantag gäller att besluten skall tas med kvalificerad majoritet, det vill säga 62 röster (av 87 röster totalt, Sverige har 4) avgivna av minst 10 länder. Dessa undantag skall dock inte tillämpas i militära frågor. Vid toppmötet i Nice i december 2000 utökades möjligheterna för s k fördjupat samarbete, vilket infördes redan i Amsterdamfördraget. Fördjupat samarbete innebär att ett antal medlemsstater går före och fördjupar integrationen på något eller några områden utan att resten av medlemsstaterna deltar i samarbetet.

7.7 Nya organ för GUSP

I och med Amsterdamfördraget och de följande toppmötena har ett antal nya enheter skapats inom ministerrådet för att hantera den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken (ESDP). Till exempel har bland annat en enhet för politisk planering och tidig förvarning (policyenheten) inrättats. Dess uppgift är att övervaka och analysera utvecklingen inom områden som har betydelse för GUSP och utvärdera unionens utrikes- och säkerhetspolitiska intressen.

Besluten i Amsterdam har också lett fram till att Europeiska rådets generalsekreterare blivit ”den höge representanten för GUSP”. Javier Solana, Natos före detta generalsekreterare, utsågs till den första höge representanten, även kallad Herr GUSP. Att man som första höge representant väljer en person som kommer direkt från en militärallians som bombat i Jugoslavien, kan ses som en indikation på var tyngdpunkten i GUSP och ESDP är tänkt att ligga. För att under Europeiska rådet diskutera och besluta åtgärder har Allmänna rådet, med utrikesministrarna, fått möjlighet att sammanträda i konstellationen utrikes- och försvarsministrar, det så kallade GAC + (General Affairs Council Plus). Denna gör att det inom GUSP finns risk för sammanblandning mellan utrikespolitik och försvarspolitik, vilka i EU:s medlemsländer handhas av separata ministerier.

EU-toppmötet i Helsingfors 1999 ledde till att man skapade tre nya organ för planering, beslut och genomförande av krishanteringsinsatser: Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik, Militärkommittén och militärstaben. Vid sidan av de ständiga representanternas kommitté (COREPER) och den politiska kommittén (POCO) som består av cheferna för de politiska avdelningarna i medlemsländernas utrikesdepartement har i Bryssel inrättats en kommitté för utrikes- och säkerhetspolitik (KUSP). Javier Solana kommer att sitta som ordförande för KUSP. En militärkommitté på ÖB-nivå har inrättats för att kunna lämna militära råd till KUSP. För att stödja Militärkommittén i dess arbete har även en militärstab inrättats.

Vad gäller de civila frågorna har en kommitté för civila aspekter av krishantering inrättats. Denna pelaröverskridande kommitté skall fungera som rådgivare mot såväl KUSP som COREPER i civila krishanteringsfrågor. Civilkommittén deltar inte i KUSP, till skillnad från den militära staben, EG-kommissionen och Enheten för politisk planering och tidig förvarning (policyenheten), men den är rådgivande.

Enligt handlingsplanen för civil krishantering har en koordineringsmekanism upprättats i policyenheten vid Europeiska rådets generalsekretariat. Mekanismen har som uppgift att samordna och effektivisera de olika civila medel och resurser som står till EU:s och medlemsstaternas förfogande. EU tillkännagav den 23 januari 2001 att de ovan beskrivna kommittéerna och enheterna hädanefter är permanenta. Under det svenska ordförandeskapet, våren 2001, fortsatte arbetet med att utveckla dessa strukturer.

Vad gäller budgeten för GUSP undertecknade EU-parlamentet, EG-kommissionen och EU:s ministerråd ett avtal den 16 juli 1997 om att GUSP:s operationella kostnader ska hänföras till EU:s budget, utom då det är fråga om militära kostnader. Det betyder att länder i EU som röstar nej, eller gör en konstruktiv röstnedläggning, till en militärinsats av EU måste vara med och betala. Det har aviserats nya regler om finansieringen, bland annat talas det om att man ska sätta upp en fond för att finansiera operationell ”start-up expenditure” för potentiella operationer med militära eller försvarsimplikationer. Fonden ska finansieras av alla medlemsstater i relation till deras BNP. I maj 2001 föreslog Didier Reynders, finansminister i Belgien, att EU-försvaret ska finansieras med en EU-skatt som tas ut av EU direkt från medborgarna.

7.8 Konfliktförebyggande med internationella organ

Miljöpartiet och många fredsorganisationer har givit uttryck för den obalans som råder mellan tonvikten som läggs på militär kapacitet å ena sidan och de alltför små resurser som satsas på civil kapacitet och på konfliktförebyggande å den andra. EU:s militära stab har cirka 100 anställda, vilket är dubbelt så mycket som det gamla VEU:s stab. De civila strukturerna ter sig svaga i jämförelse. Policyenheten till exempel, som kan arbeta med civil krishantering, har enbart cirka 20 tjänstemän anställda. Civilkommittén tycks inte ha någon betydande stab till sitt förfogande. Dessutom saknas inarbetade strukturer för samordning med organisationer som FN, OSSE eller till exempel den afrikanska enhetsorganisationen OAU, medan det finns fyra arbetsgrupper för att samordna med Nato.

EU håller dock på att fördjupa kontakterna med FN genom ett särskilt partnerskap. EU:s utrikesministrar enades på EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001 om ett svenskt förslag till ett EU-program för att förebygga väpnade konflikter (EU Programme for the Prevention of Conflicts). Bland de förslag som tas upp här kan nämnas:

• Utrikesminstrarna ska i början av varje ordförandeskap, det vill säga två gånger per år, göra en systematisk genomgång av potentiella riskområden.

• EU ska utveckla förebyggande strategier för regioner och länder.

• EU kommer att ta initiativ till ett regionalt möte med organisationer som arbetar med konfliktförebyggande i Europa.

• Den politiska dialogen ska på ett bättre sätt användas för att främja konfliktförebyggande.

• Rekommendationer ska utarbetas för hur diplomatiska instrument och resurser för krishantering kan användas för att förhindra väpnade konflikter.

• EU ska motverka illegal handel med lätta vapen och med varor som diamanter.

7.9 FN-mandat eller inte?

Miljöpartiet anser att FN:s roll som den organisation som har huvudansvar för global fred och säkerhet måste stärkas. Den utveckling vi nu ser där starka aktörer kringgår bestämmelserna om obligatoriskt FN-mandat för interventioner är därför mycket oroväckande. EU-länderna är inte överens om i vilka fall FN-mandat kommer att krävas för EU:s krishanteringsinsatser. Den svenska utrikesministern Anna Lindh har sagt att det krävs ett FN-mandat för fredsframtvingande insatser. Den parlamentariska försvarsberedningen föreslår att det inte längre ska krävas FN-mandat för att skicka svensk trupp på fredsbevarande uppdrag utomlands, utan att det ska räcka med EU-mandat och regeringsbeslut. Däremot ska vad gäller militärt mer krävande fredsframtvingande uppdrag det nuvarande kravet på FN-mandat och riksdagsbeslut gälla. Man kan dock även acceptera mandat från OSSE, föreslår försvarsberedningen.

Under en debatt i EU-parlamentet, februari 2001, svarade det svenska ordförandeskapets representant Lars Danielsson undvikande på frågan om det krävs FN-mandat eller inte för att EU ska kunna genomföra krishanteringsoperationer. Han gömde sig bakom att operationerna ska ske i enlighet med andan i FN-stadgan. EU tycks vilja försäkra sig om en betydande frihet att agera oberoende av FN, samtidigt som man inte vill uttrycka sig alltför arrogant och framstå som ointresserad av folkrätten och den internationella legitimiteten.

Miljöpartiet anser att FN-mandat ska krävas för alla militära insatser. Det är viktigt att FN:s auktoritet som den enda internationella organisation som kan sanktionera legitim våldsanvändning inte undermineras.

7.10 Vapensamarbete

Parallellt med EU:s militarisering pågår samarbeten på krigsmaterielområdet som påverkar Sveriges självständiga beslutsfattande och militära alliansfrihet. WEAG (Western European Armaments Group) är en organisation för samarbete på krigsmaterielområdet som skapades 1993 inom ramen för VEU. WEAG har i dag 19 medlemsstater – däribland Sverige. Inom WEAG diskuteras skapandet av en europeisk vapenagentur (European Armaments Agency) som ska sjösättas 2002. Den skulle samordna upphandlingsfrågor och forskning på krigsmaterielområdet.

Ett annat exempel är ramavtalet för krigsmaterielsamarbete, vilket undertecknats av de sex största vapenproducenterna inom EU, däribland Sverige, utanför både EU:s och VEU:s ram. Svenska Freds fruktar att detta samarbete kommer att leda till en liberalisering av svenska vapenexportregler. Avtalet innebär bland annat att Sverige kan bli pressat att tillhandahålla krigsmateriel till en krigförande EU-part. Artiklarna 10 och 11 i ramavtalet tar upp de så kallade leveranssäkerhetsfrågorna. I artikel 10 står det: ”Om en part begär försvarsmateriel eller försvarsmaterieltjänster i händelse av nödläge, kris eller väpnad konflikt åtar sig parterna att omedelbart samråda i en anda av samarbete och med sikte på att möjliggöra att den begärande parten prioriteras vid beställning eller omfördelning av tillgång till försvarsmateriel eller försvarsmaterieltjänster.” I artikel 11 står det att man ska försöka tillhandahålla försvarsmateriel, ”huvudsakligen mot ersättning, ur varje parts egna förråd”. Det skulle alltså kunna bli fråga om att låna ut eller ge bort vapen.

Även om detta avtal är ett multilateralt avtal utanför EU skulle man kunna se det som ett exempel på det ”fördjupade samarbete” som Nicefördraget öppnar för. Denna ”flexibla integration” mellan de länder som står för cirka 90 % av EU:s vapenexport skulle mycket väl kunna dra med resten av medlemsländerna, vilket skulle innebära att ramavtalet så småningom blir EU-standard. Detta får naturligtvis effekter på den svenska vapenexporten och de lagar som gäller för denna. Redan idag är dessa regler urholkade, och de lär ytterligare luckras upp på grund av EU. Den utvecklingen är farlig. Miljöpartiet anser att den svenska vapenexporten bör inskränkas istället för att luckras upp.

8 EU:s samarbete med Nato

Många som värnar om svensk neutralitet och solidarisk utrikespolitik är rädda för att EU:s militära samarbete kommer att leda till att Sverige tvingas samarbeta så intimt med Nato att vi ger upp den militära alliansfriheten och neutraliteten. Hur pass nära Nato kommer EU och Sverige att arbeta? Under det franska ordförandeskapet hösten 2000 har fyra permanenta arbetsgrupper satts upp som ska sköta samarbetet mellan EU och Nato. Nato och EU:s kommitté för utrikes- och säkerhetspolitik (KUSP) kommer att mötas minst tre gånger varje halvår. Minst ett möte på ministernivå mellan EU och Nato ska hållas varje ordförandeskap.

Men EU har inte ännu lyckats förhandla sig till automatisk tillgång till Nato-resurser och kan som reglerna är nu inte agera utan Natos tillåtelse. EU saknar vissa kapaciteter som Nato (läs USA) har, och vad gäller bland annat militär underrättelsetjänst, till exempel via satellit, kan EU ha stort behov av stöd från USA. För att bespara EU de ansträngningar och kostnader som det skulle innebära att skapa nya strukturer för försvarsplanering inom EU vill man använda Natos planeringsresurser och kommandosystem i förberedelserna inför EU-ledda krishanteringsinsatser. Att använda Natos resurser innebär dock att EU fortsätter att vara beroende av Nato.

För att förstå dynamiken i relationerna EU/Nato/USA bör man tänka på USA:s rädsla för att EU ska skapa en så pass enad och kraftfull gemensam utrikespolitik att USA:s globala makt hotas. Därför har USA drivit att EU inte ska koppla bort sina militära kapaciteter från Nato och inte diskriminera mot Natomedlemmar som inte är med i EU.

8.1 EU–Nato-samarbetet och den svenska neutralitetspolitiken

Också de militärt alliansfria länderna Sverige, Finland, Österrike och Irland är observatörer i VEU och deltar i samordningen med Nato. Samordningen innebär bland annat. möten mellan KUSP och Nato tre gånger per halvår. Det amerikanska ledarskapet är angeläget om att EU-länderna ska samordna sin säkerhets- och försvarspolitik (ESDP) med Nato, för att EU inte ska agera alltför självständigt i förhållande till USA. Eftersom Sverige nu deltar i denna samordning med Nato måste ju detta innebära att vi deltar i en militärallians, och då måste Sverige antingen byta säkerhetspolitisk doktrin eller också får regeringen fortsätta att vilseleda genom att hävda att GUSP och EDSP inte innebär en militärallians.

Oavsett hur intimt man samarbetar med Nato skulle man ju i och för sig kunna hävda att redan deltagandet i militärkommittén, KUSP eller GAC+ innebär deltagande i en militär allians.

Genom de olika överlappande säkerhetsorganisationerna EU, Nato, VEU, Partnerskap för Fred, OSSE m m har gränserna för vilka som deltar i samarbete med Nato och de som är medlemmar blivit suddiga. Enligt konfliktforskaren Jan Öberg spelar det inte så stor roll vilken organisation en stat officiellt är medlem i. Sverige, till exempel, som inte är med i Nato, kan delta i EU:s operationer som är beroende av Nato och delta i samordningen med Nato, medan Norge som inte är EU-medlem kommer att vara den största bidragsgivaren per capita till EU:s styrkor.

De ömsesidiga försvarsförpliktelser som VEU-länderna givit till varandra genom det modifierade Brysselavtalet har ännu inte införts i EU. Det finns många som tycker att EU ska bli en försvarsallians. En rapportör för ministerrådet kommenterar att man skulle kunna skriva in VEU:s solidaritetsklausul i ett protokoll i ett annex till fördraget om europeisk union, och låta varje land skriva på om de vill.

Vissa beslutsfattare i de neutrala länderna ser det som att deras inflytande stärks av en formell koppling till Nato. Eftersom vi inte är fullvärdiga medlemmar i Nato kan vi använda EU-medlemskapet för att delta som jämlikar, menar en svensk diplomat.

9 Bristen på insyn och demokratisk förankring i GUSP

Inom GUSP och ESDP råder liksom i övriga EU ett stort demokratiskt underskott. Utvecklingen av EU:s säkerhets- och försvarspolitik har skett utan betydande offentlig debatt. EU-parlamentet har ingen beslutanderätt inom utrikes- och säkerhetspolitik. De nationella parlamenten har mycket begränsade möjligheter till kontroll. Dessutom försvåras insynen genom att man belägger förehavandena inom GUSP:s beslutsinstanser med sekretess och hemligstämplar. Inga möten inom ministerrådet är offentliga, och även GUSP lider alltså av den allmänna bristen på insyn i arbete.

Enligt en gemensam förklaring till Amsterdamfördraget ska – när det gäller frågor inom GUSP – omröstningar bli offentliga bara om en medlemsstat begär det och rådet enhälligt beslutar om offentlighet. I oktober 1995 antog EU:s ministerråd den särskilda uppförandekodexen om att allmänna rådets mötesprotokoll i princip ska vara offentliga, men endast när rådet har en lagstiftande roll, vilket ofta kan vara i frågor om EU:s utrikesrelationer, och även ibland i andra frågor.

Ett land som begär hemligstämpel måste få stöd från en majoritet av länderna, och dessutom bör skälet till en sådan begäran offentliggöras.

Enligt Amsterdamfördraget ska medborgare i EU ha rätt till tillgång till EU-parlamentets, rådets och EG-kommissionens handlingar. I verkligheten är dock EU:s öppenhetsregler långt från den svenska offentlighetsprincipen. Den 26 juli 2000 ändrades reglerna om allmän tillgång till dokument på initiativ av Herr GUSP, Javier Solana. De nya reglerna skulle innebära klassificering av topphemliga dokument, vilket leder till drastiskt minskad tillgång till dokument som gäller den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. En hel kategori av dokument, också dokument som rör militär och icke-militär krishantering, skulle med Solanareglerna bli hemlig och utan referens i rådets offentliga register. Sverige röstade tillsammans med Finland och Nederländerna emot förslaget.

Den finländska EU-parlamentarikern och Gröna gruppens ordförande Heidi Hautala drog minsterrådet inför EG-domstolen för att bestrida ett rådsbeslut om att vägra Hautala tillgång till ett ESDP-dokument av vilket en del var hemligstämplat. I första instansen fick Hautala rätt såtillvida att EG-domstolen dömde att ministerrådet borde ha övervägt att lämna ut åtminstone delar av dokumentet till Hautala. En ny särskild EG-lag som reglerar allmänhetens tillgång till dessa institutioners handlingar har antagits av EU-parlamentet i början av maj 2001. Denna har kritiserats, bland annat från Miljöpartiet, för att det tvärt emot den svenska regeringens framställning i själva verket försämrar offentligheten i EU på flera punkter.

Det saknas till exempel garantier för nationella bestämmelsers suveränitet, vilket alltså innebär att den svenska offentligheten, som är mycket långtgående, inte kommer att kunna garanteras och att det i slutändan kommer att vara EG-domstolen som står för avgörandet om en handling skall vara offentlig eller inte. EG-domstolen står alltså över de svenska offentlighetsreglerna. Dessutom är de undantag som finns i lagen mycket otydliga, och det finns en uppenbar risk för att hela områden, som exempelvis handlingar som rör militära frågor, interna handlingar och medlemsstaternas handlingar, i praktiken kan undanhållas allmänheten.

Den parlamentariska kontrollen över ESDP är alltså svag. Riksdagen har litet inflytande över Sveriges deltagande i GUSP och i den militära dimensionen. Försvarsberedningen föreslår att riksdagen ska få bestämma bara om Sveriges deltagande i fredsframtvingande åtgärder. Frågan blir: Vad händer när fredsframtvingande är en konsekvens av en gemensam åtgärd? Kan då beslut tas utan förankring i riksdagen?

Till exempel om man redan tagit beslut om fredsbevarande civil krishantering och skickat civilpoliser till ett konfliktområde, polisen blir beskjuten och man vill ta ett följdbeslut om att skicka ner fredsframtvingande militära styrkor. Får riksdagen då något att säga till om?

VEU:s parlamentariska församling har föreslagit att man ska skapa ett ESDA (European Security and Defence Assembly), vilket skulle granska EU:s säkerhetsstrukturers verksamhet ur nationella parlamentarikers synvinkel. EU-parlamentet har flera gånger begärt att få en viktigare roll inom GUSP. Dessa förslag har dock små möjligheter att vinna gehör inför EU:s regeringar, vilka vill behålla sin exklusiva kompetens inom det utrikespolitiska området. Att ge EU-parlamentet större makt kan inte heller anses leda till tillräcklig demokratisk förankring, bland annat eftersom varje ledamot av EU-parlamentet representerar många gånger fler människor än en ledamot i ett nationellt parlament. Avståndet mellan medborgarna och deras representanter är alltså mycket större där, vilket är ett demokratiskt problem.

10 Miljöförstöring i samband med militär krishantering

Förutom att krig leder till förluster av mänskliga liv, lidande och förstörelse under den tid kriget varar, har under 1900-talet krigen genom de fruktansvärda vapen som används kunnat få hemska följder långt efter att krigshandlingarna avslutats. En del av vapnen som använts i de så kallade ”rättfärdiga” krigen i Irak och Kosovo/Serbien har mycket tvivelaktiga långsiktiga effekter på miljö och mänsklig hälsa. Under år 2000 växte oron kring det som kallades ”Gulfkrigssyndromet” eller ”Balkansyndromet”. Mängder av soldater som deltagit i Natooperationer uppvisar symptom, till exempel cancer, som experter kopplar till användningen av utarmat uran i pansarbrytande missiler. Man har uppmätt höga radioaktivitetsvärden både i Irak och i Kosovo, på platser där Nato använt missiler som innehåller utarmat uran.

Utarmat uran är en biprodukt av urananrikningsprocessen, som syftar till att framställa anrikat uran som kan användas både till civil kärnkraft och till kärnvapenframställning. Det utarmade uranet passar på grund av sin höga massa bra för att tränga igenom pansar. 1996 fördömde FN:s kommission för mänskliga rättigheter explicit vapen som innehåller utarmat uran. EU-regeringar visste att utarmat uran användes i Kosovo-kriget, tillät detta, och har sedan deltagit i den mörkläggning i frågan som Nato ägnat sig åt när problemet började diskuteras flitigt i medierna.

Den svenska regeringen tonar också ned problematiken, trots att den svenska armén enligt Försvarsdepartementet inte använt utarmat uran annat än i försöksverksamhet och alltså inte har behov av att försvara någon egen uranhantering. Regeringen hänvisar till att ”enligt Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) finns i dag heller inga bevis som tyder på att användning av utarmat uran medför negativa medicinska eller ekologiska konsekvenser, vare sig akut eller på lång sikt, för civilbefolkning eller militär personal”. Det råder i själva verket inte alls någon vetenskaplig konsensus om att man kan avfärda riskerna på det sättet. Trots att möjliga negativa hälsoeffekter av utarmat uran varit kända för Natoledningen har man använt dessa vapen i mer än ett krig under 90-talet. Natos militära operationer tycks innehålla ett stort mått av experimentverksamhet. Man använder de ”humanitära operationerna” som ett tillfälle att testa ny militär teknologi och kanske också för att rensa ut förråd av gamla bomber etc. Miljöpartiet kräver att EU motarbetar användning av utarmat uran.

11 Konsekvenser för försvarsbudgeten

Miljöpartiets bedömning är att militariseringen av EU:s utrikespolitik kommer att kräva betydande ökningar i de nationella militärutgifterna. Detta vill naturligtvis regeringarna i EU hålla tyst om för att slippa en offentligt debatt. Natos Defence Capabilities Initiative (DCI), som syftar bland annat till att skapa driftskompabilitet mellan de olika medlemmarnas militära system, får till effekt att medlemsländer tvingas uppgradera vapensystem och höja sina försvarsutgifter.

Det verkar rimligt att EU:s krishanteringsambitioner får motsvarande effekt på åtminstone vissa medlemsländers behov av nya försvarsinvesteringar. Herr GUSP, Javier Solana, har också talat om att medlemsländerna bör höja sina försvarsutgifter. Hur mycket EU i sin helhet måste satsa på försvarsutgifter beror till en del på i hur stor utsträckning man kommer att kunna använda Natoresurser, och i hur hög grad EU måste bygga upp egna resurser.

12 Vilka säkerhetspolitiska hot finns?

Under kalla kriget var den gängse uppfattningen att det främsta säkerhetshot som Sverige stod inför kom från öster, från Sovjetunionen. Det kalla krigets polarisering mellan två konkurrerande stormaktsblock är inte längre aktuell, och Sverige och EU möter i dag inte några militära hot mot sina egna territorier.

Därför har man i Sverige kunnat nedrusta under några år på 1990-talet, och en omläggning av säkerhetspolitiken skulle ha kunnat vara möjlig. Några av de hot som ter sig betydligt mer realistiska än militär invasion (både för Sverige och för EU som helhet), är följande:

• IT-brottslighet – samhället blir alltmer beroende av datasystem, vilket gör att man är sårbar för attacker.

• Industrispionage – dominerar numera över det ”traditionella” militära spionaget.

• Miljöhot – Sverige ”invaderas” konstant av luftföroreningar och av föroreningar som når Sverige via Östersjön. Gränser stoppar inte miljöföroreningar, och för att försvara sig mot dem behövs internationellt miljösamarbete. Det militära försvarets resurser borde användas för till exempel sanering av oljeutsläpp.

• Terrrorhot – dessa har ökad i antal och omfång betydligt det senaste decenniet.

• Handelskonflikter – EU har haft flera allvarliga handelskonflikter med USA, till exempel om bananer.

• Andra hotbilder som främst drabbar regioner i Syd: vattenbrist och resursutarmning.

13 Alternativet – en civil fredskår!

Menar EU-etablissemanget allvar med talet om att satsa på konfliktförebyggande verksamhet och civil krishantering? Genom att inrätta den så kallade civilkommittén och arbeta vidare på civila kapacitetsmål har man tagit små steg för att göra EU:s säkerhetspolitik något mindre inriktad på militära insatser. Man har dock inte på allvar följt det gröna initiativet som EU-parlamentet redan 1999 antog på initiativ av Miljöpartiets EU-parlamentariker Per Gahrton, nämligen förslaget om en civil fredskår (European Civilian Peace Corps). Trots att Herr GUSP, Javier Solana, uttalat sig i positiva ordalag om förslaget tycks inte mycket ha hänt. Gröna gruppen i EU-parlamentet driver att man ska göra en förstudie för att undersöka hur man skulle kunna inrätta en sådan civil fredskår.

Förslaget handlar om att EU skulle sätta upp en permanent pool av utbildade personer som skulle kunna utföra diverse uppgifter i samband med konfliktförebyggande och konflikthantering. Det skulle kunna röra sig om valobservatörer, poliser, kanske ”ledsagare” i stil med Peace Brigades. Denna kår skulle stöttas av ett sekretariat. Det finns redan erfarenheter, bland annat från OSSE, att bygga på. Till exempel har OSSE under år 2000 skapat expertbrigader som kallas REACT (Rapid Expert Assistance and Cooperation Teams). Argentina har inrättat en civil fredskår som man kallar ”de vita baskrarna”.

14 Förebyggande arbete för fred och säkerhet

Den gröna säkerhetspolitiska visionen handlar om en värld utan militär kapprustning, där resurser kan överföras från militären till att bekämpa andra typer av hot, till exempel miljöhot. För att minska spänningarna mellan länder i det internationella systemet måste inte minst de globala klyftorna minska. De våldsamma konflikter vi ser runt om i världen beror till stor del på strid om knappa naturresurser eller ekonomiska resurser. Flyktingproblematiken och Schengensamarbetets ”Fästning Europa” bör också ses i detta ljus. Världen har inte råd att låta stormakter som EU eller USA rusta militärt och bygga upp murar mot omvärlden för att drygt 16 % av världens befolkning ska kunna fortsätta att konsumera cirka 80 % av jordens resurser. Miljöpartiet föreslår följande komponenter i ett långsiktigt rationellt konfliktförebyggande arbete:

• Bistånd till fattiga länder och till potentiella konfliktområden.

• Internationellt miljösamarbete för att minska till exempel klimatrelaterade katastrofer med efterföljande flyktingproblematik.

• Satsningar på medling i ett tidigt skede i uppblossande konflikter.

• Stärkande av FN:s utvecklingsarbete och fredsfrämjande insatser, samt stärkande av de motsvarande regionala organisationerna, till exempel Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE), den afrikanska enhetsorganisationen OAU och de amerikanska staternas organisation, OAS.

• Nedrustning både av kärnvapen, andra massförstörelsevapen och av konventionella vapen.

• Omställning av försvarsindustri till civil produktion.

• Stöd till demobilisering av militära och paramilitära trupper i konfliktområden och skapande av civila försörjningsmöjligheter för före detta soldater.

Miljöpartiet anser att EU i egenskap av den största ekonomiska aktören i världen har ett ansvar för att gå före och tillämpa ovanstående åtgärder i alla politikområden, inklusive inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Framför allt bör inte EU-länderna bidra till upprustning och fattigdom genom att exportera vapen till tredje världen. EU har antagit en uppförandekod ”code of conduct on arms exports” som skulle kunna utgöra en miniminivå för etik i samband med vapenexport. Tyvärr försvann etiken från uppförandekoden, och Miljöpartiet valde därför att rösta nej till förslaget då det innebar så intetsägande förslag.

15 Pacifismen en väg till fred

Erfarenheten visar att våld föder våld och att när man rustar kommer vapnen – förr eller senare – till användning. Det är en erfarenhet som har förvärvats genom alltför många krig och outsägligt lidande. Tillämpandet av maximen ”om du vill ha fred, förbered dig för krig” har lett till upprustning, ökad osäkerhetskänsla hos alla parter och alltför ofta till krig och outsägligt mänskligt lidande.

Många upplever ett behov av ett starkt väpnat försvar beroende på de militanta tongångarna i omvärlden. Vi måste dock våga utveckla och visa upp alternativen. Olika kombinationer av civilförsvar och icke-våldsförsvar minskar behovet av rustning och sprider en kultur av icke-våld i omvärlden. Vi måste utveckla alternativen till militärt försvar!

Om man bara satsade en liten del av allt som satsades på militär rustning på utbildning för fred och på konfliktlösning utan våld i olika former skulle enorma framsteg göras på detta område. Miljöpartiet anser att det är på tiden att Sverige slår in på den gröna vägen med mottot ”Om du vill ha fred, förbered dig för fred!”.

16 Sammanfattning – Miljöpartiets syn på GUSP

EU håller på att militariseras. Denna utveckling sker trots att man efter östblockets demokratisering haft en gyllene chans att skapa ett all-europeiskt säkerhetssystem, nedrusta och bygga icke-militär säkerhet. De tongivande EU-beslutsfattarna fortsätter att lita till Nato, VEU och slutligen ett militariserat EU för säkerheten, vilket leder till ett Europa som fortfarande är delat mellan Nato och andra stater som inte vill eller har svårt att komma in i Nato, speciellt Ryssland. Trots Miljöpartiets och den EU-kritiska rörelsens varningar har Sverige gått med i ett EU som får mer och mer karaktären av en centraliserad stormakt som nu också ska projicera sin makt genom militär förmåga. Även om drivkrafterna bakom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, GUSP, och den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, ESDP, framställs som omsorg om fred, humanitet och säkerhet i omvärlden, visar erfarenheterna, inte minst från Balkan och Kosovo i synnerhet, att både människoliv och den internationella rätten är i fara när EU-länderna bedriver Natoinspirerad krishantering. När sedan det militära samarbetet som Sverige steg för steg gått längre in i kolliderar med den svenska säkerhetspolitiska doktrinen, verkar regeringen lösa problemet genom att avskaffa den svenska neutraliteten och samtidigt göra den militära alliansfriheten till föga mer än en fasad.

Det hemlighetsmakeri som förekommer i samband med EU:s militära krishantering är negativt för allmänhetens insyn och för möjligheten att öppet debattera utrikes- och säkerhetspolitiken. Miljöpartiet anser att EU inte ska ha militär kapacitet. Sverige bör nedrusta, och man bör kunna nedrusta radikalt i EU:s övriga medlemsländer också.

Miljöpartiet förespråkar ett bredare säkerhetsbegrepp där även aspekter av ekonomisk, social, ekologisk, religiös, psykologisk och kulturell natur ingår. Konflikter kan inte avgöras med tvång eller våld. Konflikter måste i första hand förebyggas, orsakerna till krig avlägsnas och i den händelse en konflikt utvecklas ska fredliga sätt att lösa konflikter utvecklas. Ska konflikter kunna förebyggas måste klyftorna i samhället motarbetas och överbryggas. Vi måste bekämpa rasism, sträva efter att utrota fattigdomen och arbeta för att utveckla en större kulturell förståelse.

Det finns många och växande problem, både i Europa och globalt, som riskerar att leda till nya väpnade konflikter. Orsakerna kan vara rivalitet av etnisk och nationell karaktär, gränstvister, miljöförstörelse, vapenspridning och inte minst kampen om jordens alltmer knappa resurser. Dessa problem måste angripas gemensamt och kan inte lösas genom användande av militära medel. Problemen hänger också samman, och begränsas inte geografiskt. Exempelvis kan de klimatförändringar som orsakas av oss i västvärlden leda till ekologiska katastrofer i andra länder, vilket i sin tur orsakar flyktingströmmar. Framför allt i-länderna måste ta ett ökat ekologiskt ansvar.

De neutrala länderna har en viktig roll att spela inom det gröna säkerhetsbegreppet. Deras oberoende av militära allianser ger dem en viktig roll när det gäller förhandlingar, information och aktivt konfliktförebyggande. Miljöpartiet anser det därför vara mycket viktigt att Sverige, Irland, Finland och Österrike kan och får stå utanför Nato, VEU och det militära samarbetet inom EU. Det säkerhetssystem som vi gröna förespråkar är ett system grundat på samarbete med icke-militära medel där neutrala länder kan delta på frivillig grund. Kooperativa säkerhetssystem måste utvecklas på flera områden och på flera plan, såväl lokala, regionala, nationella som internationella. Det är i detta samarbete som vi ser att OSSE har en viktig roll, rollen som en regional organisation i enlighet med FN-stadgan.

Idag är Västeuropas militärintressen alltför dominerande på det säkerhetspolitiska området i Europa. Nato har tillgång till mycket stora resurser, däremot satsas idag jämförelsevis mycket lite på konfliktförebyggande åtgärder. Även i Sverige råder här en obalans, se t ex på de svenska försvarsutgifterna som är ungefär tre gånger större än biståndsutgifterna.

En betydande del av försvarsutgifterna bör läggas på att utveckla metoder och personal för civilförsvar, medling och krishantering utan våld, till exempel i form av en civil fredskår. Vi anser att Natos och EU:s militära befogenheter måste avvecklas. Dessa organisationer bygger på ett förlegat säkerhetstänkande och har inte lyckats utveckla en ny strategi för att klara av den nya internationella situationen. Målet är att Natos, VEU:s och EU:s militära förmåga avvecklas.

Vad vi i stället förespråkar är ett stärkt OSSE. OSSE är den viktigaste alleuropeiska organisationen för säkerhet och samarbete. Europarådet kan också ha en roll att spela. OSSE arbetar med förebyggande insatser och hantering av konflikter såväl mellan som inom de stater som är medlemmar. Syftet i första hand ska vara att minimera våld vid lösningen av konflikter. Säkerhetspolitiken ska också vara underkastad full parlamentarisk, demokratisk kontroll. Dessutom måste FN ges resurser så att organisationen kan uppfylla FN-stadgans ambitioner. FN som är den viktigaste globala samarbetsorganisationen bör stärkas och demokratiseras.

Kärnvapen kan bli det definitiva slutet på allt liv. De tankar som finns om avskräckningseffekt fungerar inte eftersom då alla berättigas till att ha kärnvapen. Miljöpartiet vill se såväl provstoppsavtal som kärnvapennedrustning från de europeiska staters sida som har kärnvapen. Sverige ska inte militärt samarbeta med stater som Frankrike, Storbritannien och USA som framhärdar i att använda kärnvapen som en viktig del av sin säkerhetspolitik.

Den export som sker av militär, nukleär och liknande teknik måste successivt avskaffas. Sverige ska inte främja vapenexport eller ge bidrag till militär forskning och utveckling. Vidare anser vi att ett samarbete måste ske länder emellan om en omställning av försvarsindustrin till civil industri. Det finns ett stort behov av till exempel reningsteknik, miljöövervakning och kunskap om miljösanering vid eventuella olyckor. På dessa områden anser vi att forskning och utveckling behövs.

EU:s utveckling mot en stormakt får inte leda till att tredje världens ställning ytterligare försämras. Många av de problem som idag betecknas som ”europeiska” har också en nord–sydlig dimension. Att skapa ett slags ”Fästning Europa” bidrar till att förvärra problemen. I stället måste vi i vår världsdel i högre grad öppna oss för omvärlden och bygga det ekonomiska samarbetet på rättvisa handelsvillkor. Handelspolitiken får inte missgynna andra länder eller utnyttja andra länders människor för kortsiktig vinnings skull. Den svenska säkerhetspolitiken måste bygga på en aktiv neutralitetspolitik och solidaritet med tredje världen. Fred är inte bara målet – fred är vägen!

Miljöpartiet uppmanar Sveriges regering genom riksdagen att förverkliga ovanstående utrikes- och säkerhetspolitiska strategi inom EU och andra mellanstatliga och internationella samarbetsorgan.

Elanders Gotab, Stockholm 2001

Stockholm den 4 oktober 2001
Matz Hammarström (mp)
Lotta Nilsson-Hedström (mp)	Yvonne Ruwaida (mp)
Marianne Samuelsson (mp)	Lars Ångström (mp)
Kia Andreasson (mp)	Barbro Feltzing (mp)
Gunnar Goude (mp)	Helena Hillar Rosenqvist (mp)
Mikael Johansson (mp)	Per Lager (mp)
Ewa Larsson (mp)	Gudrun Lindvall (mp)
Ingegerd Saarinen (mp)	Birger Schlaug (mp)
Kerstin-Maria Stalin (mp)