Fackliga rättigheter i världen

Motion 2008/09:A216 av Hans Linde m.fl. (v)

1Innehållsförteckning

2Förslag till riksdagsbeslut2

3Inledning2

3.1Kränkningar av fackliga rättigheter3

3.2Facklig organisering i världen5

4Internationella regler och normer för arbetslivet5

4.1Sympatiåtgärder inom EU6

4.2Internationella sympatiåtgärder – rättvis handel och globalisering6

4.2.1Globala ramavtal6

4.2.2Socialklausul i WTO:s regelverk7

4.2.3Fackliga rättigheter inom EU:s handelspolitik8

4.2.4Exportfrizoner8

5Mänskliga rättigheter vid offentlig upphandling10

6Biståndet och fackliga rättigheter10

2Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen inom EU bör driva att en femte frihet – rätten för fackföreningarna att verka över gränserna – tillkommer inom EU:s inre marknad.1

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen på alla sätt ska understödja att svenska multinationella företag undertecknar globala ramavtal.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att en utredning kommer till stånd om hur en socialklausul kan införas i WTO:s regelverk.2

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen inom EU ska verka för att associationsavtal och andra former av handelsavtal kopplas till krav på att ILO:s åtta kärnkonventioner ratificerats.2

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen inom såväl WTO som EU ska arbeta för en avveckling av ekonomiska frihandelszoner där de fackliga rättigheterna kränks eller inskränks.2

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige omgående ska ratificera ILO:s konvention 94.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att mänskliga rättigheter i arbetslivet tydligare bör prioriteras såväl i Sveriges som i EU:s utvecklingssamarbete.1

1 Yrkandena 1, 2 och 7 hänvisade till UU.

2 Yrkandena 3–5 hänvisade till NU.

3Inledning

Rätten att organisera sig i fria och oberoende fackföreningar är en grundläggande mänsklig rättighet, men en rättighet som kränks och inskränks i alltför stora delar av världen. I vissa länder bestraffas facklig verksamhet med döden. Förra året dödades 144 fackligt aktiva personer runt om i världen. Drygt 800 utsattes för misshandel eller tortyr och ytterligare många tusen drabbades av kränkningar enbart på grund av sin fackliga verksamhet. I andra fall slår företagen till genom massavskedanden och gripanden som svar på kollektiva åtgärder. I den globala ekonomin har brott mot fackliga och mänskliga rättigheter blivit ett konkurrensmedel för företag. Enskilda stater bidrar till detta genom att försämra villkoren för anställda i hopp om att dra till sig utländska investeringar.

Starka självständiga fackföreningar är ett betydelsefullt instrument för att genomdriva förändringar i ett land. När människor kräver sina rättigheter i organiserade former kan samhällen förändras i grunden. I många länder har vi sett hur fackföreningsrörelsen varit drivande i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter.

Facklig verksamhet kan bidra till en ekonomisk, social och ekologisk utveckling. Det kan garantera universala rättigheter för arbetare, öka tillväxten med jämn inkomstfördelning och minska fattigdomen. FN-organet ILO (International Labour Organization) har sedan länge försökt påvisa att det finns ett samband mellan fackliga rättigheter och fattigdomsbekämpning. Numera har även Världsbanken, som ofta hävdar motsatsen, publicerat en rapport (Unions and Collective Bargaining) som menar att fungerande fackföreningar och kollektivavtal i ett land kan bidra till lägre arbetslöshet och inflation, högre produktivitet och snabbare anpassning vid ekonomiska kriser.

Om världens fattigdom ska minska, jämställdhet och välfärd skapas och demokrati utvecklas måste en jämnare fördelning av makt och resurser komma till stånd. För detta krävs att oberoende fackliga organisationer får möjlighet att utvecklas och verka fritt runt om i världen. Kollektivavtalet är en av de mest fattigdomsbekämpande mekanismer som finns i världen.

Kapitalet agerar globalt – då måste även arbetet för de fackliga rättigheterna bli globalt. I den här motionen lyfter Vänsterpartiet fram flera olika åtgärder som vi anser att Sverige måste vidta för att skapa bättre möjligheter för internationell facklig organisering. Vi vill göra det lättare för fackföreningar i Europa att vidta internationella sympatiåtgärder. Vi vill även att svenska företag tecknar globala ramavtal, att det skrivs in socialklausuler för offentliga upphandlingar samt påbörja ett arbete mot ekonomiska frizoner.

3.1Kränkningar av fackliga rättigheter

Dagens globaliserade värld har bl.a. inneburit att exportsektorns betydelse har ökat. Den omstrukturering och liberalisering av handelsregler som skett har lett till en betydligt större utsatthet för arbetarna, i synnerhet i de alltfler exportfrizoner som uppstått i många fattiga länder i Asien, Latinamerika och Afrika. Främst är det kvinnor som tvingas arbeta till låga löner, på osäkra kontrakt och under hälsofarliga förhållanden i frizonerna. Oftast finns i dessa fall små eller inga möjligheter till facklig organisering.

I andra fall handlar det om länder där facklig aktivitet leder till döden. Colombia är fortfarande det land där det utom tävlan är farligast att vara fackligt engagerad. År 2006 mördades 78 människor där på grund av sitt fackliga arbete – åtta fler än året innan. Även då det gäller straffrihet utmärker sig Colombia. Under 2007 fann ILO att av 1 165 registrerade brott mot fackligt aktiva gick bara 56 i domstol. Av dem hade bara tio lett till fällande domar. Dessutom framkom oroande bevis för myndighetsinblandning i morden.

Paramilitära grupper och säkerhetstjänstemän har varit inblandade i de flesta av morden på fackligt aktiva i Colombia de senaste åren. Enligt en studie från Världsbanken är fattigdom och sociala skillnader generellt fortsatt stora i Latinamerika. I fallet Colombia ligger man kvar på 1938 års nivåer, och mer än hälften av landets befolkning befinner sig under fattigdomsnivån. Som läget ser ut i dag är Colombia ett av många länder som inte kommer att nå FN:s millenniemål om halverad fattigdom till år 2015.

I Asien är massavskedanden och gripanden som svar på kollektiva åtgärder större än i någon annan del av världen. Enligt en försiktig uppskattning blev minst 4 800 arbetare avskedade under året för sina fackliga aktiviteters skull och över 2 800 greps. Filippinerna, Indonesien och Kina är tre länder i Asien som sticker ut då det gäller såväl avskedanden som polisvåld och dödsfall. Samtidigt ökar användningen av oproportionerligt kraftigt våld mot fackliga aktivister på den afrikanska kontinenten, och i Mellanöstern fortsätter alla fackliga rättigheter att lysa med sin frånvaro.

På det hela taget har löntagare i denna region fortfarande färre rättigheter än kollegerna i världen i övrigt, och värst drabbade är fattiga migrantarbetare. I vissa länder saknar dessa personer helt lagligt skydd medan de i andra förbjuds gå med i en fackförening. Deras rädsla för att organisera sig i kollektiva aktiviteter är tyvärr befogad – misshandel, avskedanden eller landsförvisning är vanliga följder. Under 2007 deporterades bl.a. ett femtiotal migrantarbetare från Förenade Arabemiraten efter att de protesterat mot låga löner. Bland migrantarbetare är annars unga kvinnor i hushållsarbete de mest utsatta. Som regel lägger arbetsgivarna beslag på deras pass och därtill utsätts de ofta för fysiska och sexuella kränkningar. Från bl.a. Saudiarabien rapporteras hur kvinnor utsätts för övergrepp i form av utebliven lön, inlåsning och våldtäkt.

Facklig verksamhet motarbetas i både fattiga och rika länder – i syd såväl som i nord. Under 2007 inskränkte flera industriländer på olika sätt de fackliga rättigheterna. I USA berövade arbetsmarknadsmyndigheten, National Labor Relations Board, miljoner löntagare deras rätt att organisera sig genom att kraftigt vidga sin tolkning av begreppet förman – den som klassas som förman får enligt National Labor Relations Act inte bilda en fackförening. Samtidigt införde regeringen i Kanada ett kollektivavtal för sina offentliganställda och tog ifrån dem deras strejkrätt.

I Europa gav företaget Vigeo nyligen ut en rapport, byggd på en undersökning av 511 företag i 17 europeiska länder, som visar att mindre än 10 procent av de europeiska företagen respekterar föreningsfriheten och främjar kollektiva förhandlingar. De övergrepp som man rapporterade om gällde främst Östeuropa, inte minst Ryssland. I Turkiet fortsätter fackliga organisationer att vara måltavlor för regeringens ingripanden. Inte heller under föregående år gjordes några framsteg vad gäller att anpassa landets lagar till internationella arbetslivsnormer. I stället fortsätter man konsekvent att trakassera och avskeda fackföreningsmedlemmar.

3.2Facklig organisering i världen

Att det sker stora övergrepp mot fackligt aktiva personer är ett tecken på att många människor faktiskt engagerar sig fackligt runtom i världen. Under senaste året har flera stora lyckade protester genomförts i olika delar av världen. Vid årsskiftet hade t.ex. Barcelonas bussförare omfattande strejker för att få igenom krav om två dagars garanterad vila i veckan. Efter flera månaders protester fick de igenom sitt krav. I Finland strejkade i stället sjuksköterskorna, och de hotade även med att säga upp sig om de inte fick igenom sina krav. Parlamentet var på väg att bryta in mot sjuksköterskorna eftersom de påstods vara samhällsfarliga, men fick i stället gå med på en 22,8 procents lönehöjning över en fyraårsperiod.

I många utvecklingsländer har det fackliga arbetet även blivit ett arbete för demokrati och mänskliga rättigheter. I Vietnam har det skett en radikal ökning av antalet strejker. I de flesta fallen har strejkerna organiserats utanför den enda av regimen tillåtna fackföreningen, och flera försök till att bilda fria fackförbund har genomförts. I Zimbabwe har fackföreningsrörelsen utgjort en central del av kampen för demokrati och möts av en omfattande repression. I länder som Iran, Indonesien, Swaziland och Colombia har fackföreningsrörelsen spelat en avgörande roll i arbetet för mänskliga rättigheter och ökad politisk frihet.

4Internationella regler och normer för arbetslivet

Rättigheterna i arbetslivet regleras internationellt av de konventioner som ILO har tagit fram. Till dagens datum har 184 konventioner och 191 rekommendationer som rör internationella arbetsrättsliga frågor antagits av Internationella Arbetskonferensen (ILC, ILO:s högsta beslutande organ). Varje konvention är ett rättsligt dokument som reglerar frågor rörande social välfärd, arbetsmarknadsfrågor eller mänskliga rättigheter i arbetslivet.

För ett medlemsland innebär en ratificering av en konvention ett åtagande att tillämpa dess bestämmelser och förklara sig berett att godta åtgärder för internationell övervakning från ILO. De åtta grundläggande konventionerna om mänskliga rättigheter omfattar förbud mot slav- och tvångsarbete, den fria förenings- och förhandlingsrätten, förbud mot diskriminering i arbetslivet och avskaffande av barnarbete. För dessa ska rapporter från alla länder lämnas in vartannat år. ILO förfogar dock inte över några sanktionsmedel.

4.1Sympatiåtgärder inom EU

Trots att det alltså sedan länge finns internationella regelverk som hela tiden förbättras vet vi att många länder och företag bryter mot ILO:s konventioner, även då de valt att ratificera desamma. För oss som tror på internationell solidaritet rymmer dock globaliseringen stora möjligheter. Med en globalt erkänd rätt till internationella sympatiåtgärder skulle löntagare över jorden kunna sätta press på arbetsgivare att uppfylla kravet om mänskliga rättigheter i arbetslivet. Detta skulle exempelvis ge facken i Sverige möjlighet att vidta sympatiåtgärder till stöd för de arbetstagare som utsätts för kränkningar av deras mänskliga rättigheter i arbetslivet, var helst i världen detta sker.

Vänsterpartiet anser att Sverige inom EU bör driva att kravet om rätt till sympatiåtgärder över gränserna i Europa. Precis som svenska LO anser vi att de fyra friheterna inom EU:s inre marknad, fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital, inte räcker för att åstadkomma rättvisa villkor för löntagarna i Europa. Sverige bör därför inom EU driva att en femte frihet tillkommer – rätten för fackföreningarna att verka över gränserna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4.2Internationella sympatiåtgärder – rättvis handel och globalisering

Globalisering och handel har, rätt använt, en stor potential. En grundläggande förutsättning är dock att globaliseringen bygger på demokrati och mänskliga rättigheter, i stället för på ökade klyftor mellan människor och länder. Likaså måste handel ske utifrån rättvisa och gemensamma regler. Då kan den vara ett verktyg för tillväxt som med en sund fördelning kan leda till minskad fattigdom och välstånd för fler än bara ett litet antal. Men god ekonomi och välstånd måste bygga på folkligt inflytande och demokratisk påverkan, och så är knappast alltid fallet i dag.

4.2.1Globala ramavtal

En global arbetsdelning av produktionen har skapat en helt ny situation på den internationella arbetsmarknaden. Om ett företag tycker att den fackliga verksamheten börjar bli besvärande, eller lönerna för höga, kan det välja att flytta produktionen till ett annat land. Ofta fungerar ett enkelt hot om företagsflytt för att tysta facklig verksamhet. Detta skapar en internationell konkurrens där olika länder annonserar låga löner och dåliga arbetsförhållanden för att locka till sig företag. Om fackliga organisationer börjar bjuda under varandra uppstår en nedåtgående spiral som leder till dumpning av arbetsvillkor och löner. I stället krävs en facklig samverkan över gränserna.

Vänsterpartiet vill än en gång framföra kritik mot regeringen då det gäller dess oförmåga att sätta frågor rörande grundläggande rättigheter i arbetslivet i relation till handelsfrågor. Vi menar att den roll som fria fackföreningar spelar för fattigdomsbekämpning och ökad social rättvisa tydligare måste betonas. Likaså måste svenska företags del av ansvaret för att så sker förtydligas. Vänsterpartiet har tidigare yrkat på att regeringen ska verka för att svenska multinationella företag undertecknar s.k. globala ramavtal.

I samband med att riksdagen under våren 2008 behandlade regeringens skrivelse Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik (skr. 2007/08:109) beskriver utskottet globala ramavtal som en bindande överenskommelse mellan ett globalt branschfack och ett multinationellt företag som i avtalet förbinder sig att respektera mänskliga rättigheter i arbetslivet. Utskottet menar att globala ramavtal syftar till att genom avtal mellan arbetsgivare och fackliga organisationer, främja mänskliga rättigheter i arbetslivet och konstaterar i nästa andetag att Sveriges stöd till arbetet för universell ratifikation och uppfyllande av ILO:s kärnkonventioner har samma syfte och avstyrker därpå Vänsterpartiets yrkande om globala ramavtal (bet. 2007/08:UU9).

I dagsläget finns 45 tecknade globala avtal mellan multinationella företag och sju av de globala facken. De fungerar som ett slags globalt kollektivt fackligt avtal, och syftet är att lägga ett gemensamt golv för alla arbetsplatser och underleverantörer som är knutna till en koncern. Tanken är att villkoren som ställs upp aldrig får brytas inom koncernen oavsett var verksamheten bedrivs. Avtalen konkretiseras och kompletteras på nationell nivå, och företagen förbinder sig att följa att de olika ländernas lagstiftning om minimilöner och arbetsvillkor m.m.

Avtalen blir allt viktigare verktyg i kampen för att mänskliga rättigheter i arbetslivet ska respekteras, och en stor fördel är att fackföreningarna själva har insyn i hur avtalen efterlevs. Detta gör dem starkare och mer bindande än om företagen bevakar sig själva. Uppförandekoder och dylikt är egentligen inget annat än en policy som är ensidigt antagen av företaget. Sådana kan naturligtvis fylla en viss funktion på vägen mot en ökad rättvisa, men de är inte tillräckliga. Arbetarna har inte haft något inflytande över dessa policydokument, och de kan behandlas relativt godtyckligt i eventuella konfliktsituationer. Det alternativ som finns är alltså globala ramavtal som tecknas mellan det multinationella företaget och den organisation som faktiskt företräder arbetarna på plats.

Vi anser inte att utskottets motiv för ett avslag på vårt tidigare yrkande är tillräckligt tydligt och menar därför att regeringen på alla sätt ska understödja att svenska multinationella företag undertecknar globala ramavtal. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4.2.2Socialklausul i WTO:s regelverk

Det är tid för WTO att börja ta ansvar för sociala och arbetarrättsliga frågor. Som medlem i WTO har Sverige en möjlighet att påverka och förhoppningsvis förändra svagheter som finns i regelverken. I dag innehåller WTO-reglerna inte några hinder för handel med länder och företag som kränker de mänskliga rättigheterna i arbetslivet. Om detta förändrades skulle det naturligtvis kunna innebära åtskilligt för arbetare över hela världen. I ett längre perspektiv bör det vara möjligt att utvidga det fackliga engagemanget till att innefatta alla länder inom WTO.

Fackliga organisationer har i detta sammanhang bl.a. diskuterat införandet av någon form av socialklausul i WTO:s regelverk, som ska utformas i nära samarbete med ILO. Detta skulle göra så att alla produkter och service som sker mellan länderna ska vara producerad i enlighet med grundläggande fackliga rättigheter. Självklart är det inte rimligt att det inte ska vara möjligt att tillgripa sanktioner mot ett medlemsland i WTO som inte uppfyller ILO:s grundläggande arbetsvillkor. Det är dock viktigt att en regelförändring som denna utmynnar i förtäckt protektionism. Frågan är värd att undersökas vidare, och vi anser därför att Sverige bör verka för att en utredning kommer till stånd om huruvida en sådan socialklausul skulle kunna införas i WTO:s regelverk och hur en sådan lösning i sådant fall skulle kunna se ut. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4.2.3Fackliga rättigheter inom EU:s handelspolitik

Efter att Doharundan under flera år kört fast har EU övergått till en strategi där man tecknar omfattande associationsavtal med olika länder. Dessa avtal inkluderar handelspolitiska delar med tullättnader, men även frågor om mänskliga rättigheter. EU förhandlar bl.a. nu med de s.k. AVS-länderna (länder i Afrika, Västindien och Stilla havet) om ekonomiska partnerskapsavtal (EPA). Liknande förhandlingar sker med länderna i Centralamerika och i Andinska gemenskapen i Latinamerika. I flera av de länder som EU nu förhandlar med är kränkningarna av de fackliga rättigheterna omfattande och grova, t.ex. Colombia som är medlem av Andinska gemenskapen.

Det är inte rimligt att EU:s inre marknad öppnas för företag som skapat sig konkurrensfördelar genom att inskränka de fackliga rättigheterna. I stället bör EU använda dessa förhandlingar till att stärka de fackliga rättigheterna och understödja krav från ländernas fackföreningsrörelser. Vänsterpartiet anser därför att Sverige inom EU ska verka för att förhandlingar om associationsavtal andra former av handelsavtal kopplas till tydliga krav på att länderna ratificerat ILO:s åtta kärnkonventioner. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4.2.4Exportfrizoner

Ekonomiska frizoner är avgränsade områden där särskilda arbetsmarknads- och skattelagar råder. Det grundläggande syftet är att locka till sig utländska investeringar. Antalet frizoner i världen ökar snabbt, främst i Asien. Enligt ILO har antalet ökat från 79 år 1975 till runt 5 200 30 år senare. I dag finns de i sammanlagt 116 länder och har omkring 42 miljoner anställda. Ungefär 70 procent av de anställda finns i Kina. Sett ur ett fackligt perspektiv är det ökade antalet frizoner katastrofal eftersom facklig verksamhet vanligtvis är antingen förbjuden eller grovt inskränkt i zonerna. Genom att pressa anställdas fackliga rättigheter och arbetsvillkor till noll och intet lockar länderna till sig utländskt kapital.

Arbetet i exportfrizonerna består oftast av en monoton och slitsam produktion inom framför allt textilindustrin – en sektor där kvinnor är starkt överrepresenterade. Enligt vissa studier är över 80 procent av de anställda i exportfrizoner kvinnor. De arbetar till låga löner, på osäkra kontrakt och ofta under hälsofarliga förhållanden. Bortsett från att möjligheten att organisera sig ofta är obefintlig utsätts många därtill för systematiska övergrepp och sexuella trakasserier. Flera rapporter visar exempelvis att kvinnliga anställda i några exportfrizoner regelbundet graviditetstestas eftersom de varken får ha barn eller vara gravida.

Globaliseringen av ekonomin får inte bara innebära ökad frihet för kapitalet utan måste också omfatta en global respekt för mänskliga rättigheter. Sverige måste självklart, på alla nivåer, vara drivande då det gäller företags skyldighet att följa arbetsrättsliga regler och de lagar som är godkända av ILO. Om situationen ska kunna förbättras för de många kvinnor som arbetar i exportfrizoner runtom i världen är deras egen möjlighet till organisering och facklig verksamhet central. Vänsterpartiet anser därför att det är av stor vikt att Sverige inom ramen för utvecklingssamarbetet arbetar för att stärka kvinnors organisering och fackliga rättigheter i exportfrizoner. Vi ser därför naturligtvis positivt på att LO/TCO:s biståndsnämnd genom Sida har beviljats medel för ett projekt med det långsiktiga målet att uppnå anständiga arbetsvillkor för kvinnliga arbetstagare i de ekonomiska frizonerna. Vi har tidigare efterfrågat liknande insatser.

Detta är dock inte tillräckligt. Mot bakgrund av hur utvecklingen av exportfrizonerna sett ut de senaste decennierna anser Vänsterpartiet att det är dags för Sverige att tydligt arbeta för en avveckling av exportfrizonerna. Inte bara är det ett gigantiskt problem att inga regler för arbetsvillkor tycks gälla i flertalet exportfrizoner – de snedvrider dessutom konkurrensen. I dag finns de bara till för att världens stora företag ska kunna producera betydligt billigare än dess mindre konkurrenter genom att de förlägger verksamheten till en av alla frizonerna. I takt med att antalet zoner ökar spelar länder sedan ut varandra, och arbetstagarnas rättigheter kan sjunka allt lägre. Hela tiden subventioneras kränkningarna av ländernas regeringar. Även i Centralamerikas frizoner, s.k. Maquiladora (sammansättningsfabrik), är allt företagande i regionerna subventionerat av de respektive ländernas regeringar.

Vanligtvis är både företag, EU, WTO, den svenska regeringen med flera motståndare till statligt subventionerade verksamheter som anses hota den fria marknaden och andra företags verksamheter. Så varför gäller detta inte exportfrizonerna? Det enda rätta är att påbörja en avveckling av ekonomiska frizoner. Inom såväl WTO som EU bör Sverige därför tydligt arbeta för en avveckling ekonomiska frihandelszoner där de fackliga rättigheterna kränks eller inskränks, så som de ser ut i dag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5Mänskliga rättigheter vid offentlig upphandling

ILO:s konvention 94 om sociala villkor vid offentlig upphandling fastställer att aktuella löne- och arbetsvillkor inte får negligeras vid en offentlig upphandling. Syftet är att skydda arbetstagare och motverka social dumpning. Majoriteten av EU:s medlemsländer har undertecknat och ratificerat konventionen, men detta gäller dock inte Sverige. I dag ställs krav på offentliga myndigheter att köpa in material och utrustning till lägsta möjliga eller ekonomiskt mest fördelaktiga pris. Det kan innebära att varorna är tillverkade under oacceptabla förhållanden, att barnarbete eller andra brott mot de mänskliga rättigheterna i arbetslivet förekommer.

Vänsterpartiet anser att det är hög tid att Sverige ratificerar ILO:s konvention 94. För att motverka att varor har tillverkats under oacceptabla villkor ska bindande regler om respekt för mänskliga rättigheter och konvention 94 gälla vid all upphandling såväl i Sverige som inom EU. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

6Biståndet och fackliga rättigheter

I denna motion har vi betonat vilken central och viktig roll fria fackföreningar spelar i länder som lider av demokratiska brister och där kränkningarna av mänskliga rättigheter är stora, inklusive kränkningar av ILO:s grundläggande rättigheter i arbetslivet. Välstånd kan inte byggas utan demokrati. Demokrati kan inte byggas utan rätten att organisera sig. Ekonomi, välstånd och fattigdomsbekämpning måste med andra ord alltid inkludera fackliga rättigheter. Eftersom fattigdomsbekämpning och demokratisering är viktiga mål för svenskt bistånd bör Sverige verka för att frågor om mänskliga rättigheter i arbetslivet tydligare prioriteras i Sveriges såväl som i EU:s utvecklingssamarbete. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 15 september 2008
Hans Linde (v)
Marianne Berg (v)	Amineh Kakabaveh (v)
Lena Olsson (v)	Gunilla Wahlén (v)
Alice Åström (v)