Fallskärmsavtal

Motion 1992/93:A721 av Bengt Silfverstrand och Ingvar Björk (s)

Förekomsten av s.k. fallskärmsavtal, d.v.s. civilrättsliga
avtal och pensionsvillkor som ger vissa högre
befattningshavare i näringsliv, bankvärld och offentlig
verksamhet livslånga trygghetsgarantier, har med rätta
upprört en stor allmänhet. Kritiken får extra tyngd då den
förs fram i en ekonomisk verklighet som innebär att många
människor blivit arbetslösa. Samtidigt tillskansar sig andra
människor i höga befattningar oerhört generösa
avgångsvederlag som inte står i någon som helst rimlig
proportion till vederbörandes arbetsinsatser. Det blir ju mot
denna bakgrund omöjligt att skapa förtroende för en
nödvändig åtstramningspolitik, om de som fattar besluten
lever i en annan verklighet än de som drabbas av dessa
beslut. Särskilt svåra trovärdighetsproblem kan uppstå
inom offentlig verksamhet och föreningsliv om
förtroendevalda politiker och fackföreningsföreträdare i
detta avseende inte ''lever som de lär''.

Bankvärld och näringsliv

Olika typer av s.k. fallskärmsavtal har blivit allt
vanligare under senare år. Inom privat företagsamhet
åberopas ofta att det ibland finns behov av skydd mot att
viss företagsinformation inte hamnar i konkurrenternas
händer. Fallskärmsavtalen inom den privata sektorn kan
följaktligen innehålla bestämmelser om en viss
''karantäntid'' för en anställd före övergången till en ny
anställning hos en konkurrent. För att kompensera den
anställde för ett sådant tillfälligt yrkesförbud skrivs
fallskärmsavtal med ekonomiska garantier i form av t.ex.
full lön under en viss tid efter avgången plus eventuellt
andra förmåner som pension, fri bil etc. Behovet av
fallskärmsavtal sägs också bero på brist på annat
anställningsskydd.

Tre tidigare bankdirektörer i Nordbanken erhöll i form
av fallskärmsavtal ca 65 miljoner sammanlagt, varav en av
direktörerna ensam fick över 30 miljoner kronor. Dessa
avtal granskas av f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl. Att
reaktionerna mot just dessa avtal blivit särskilt starka
sammanhänger naturligtvis med att direktörerna i fråga inte
utmärkt sig för någon särskilt skicklig yrkesutövning.
Berörda banker har försatt sig i en situation där de inte på
egen hand kan infria ingångna förbindelser till vanliga
sparkunder utan måste vända sig till staten och
skattebetalarna för att få hjälp. Därmed blir det ju
skattebetalarna som får betala fallskärmsavtalen. När
därför staten nu går in och räddar bankerna med
skattebetalarnas pengar finns det särskild anledning att
kräva att bankerna försöker begränsa sina förluster. Detta
borde inte få ske enbart genom att ett stort antal vanliga
bankanställda säges upp utan också genom att se till att
fallskärmsdirektörernas avtal prövas i rättslig ordning.

Statlig verksamhet

Också på det statliga området förekommer ett stort antal
mer eller mindre generösa fallskärmsavtal. För
pensioneringen av tjänstemän med förordnandetjänster
(generaldirektörer, landshövdingar m.fl.) gäller, på grund
av dessa tjänsters särskilda karaktär, andra villkor än för
den vanliga statliga tjänstepensioneringen. Dessa
tjänstemän har rätt till pension även före 65 års ålder, enligt
särskilda regler om pensionsbelopp och tjänstetid enligt
förordningen (1991:1160). Förordnandepensionen kan
sägas vara ett slags fallskärmsavtal för den statligt anställde.
Till chefen för SJ, Luftfartsverket och Arbetslivsfonden
utgår ej förordnandepension. För dessa chefer gäller
individuella avtal om avgångsvederlag samt vanliga
pensionsregler. De tio högst betalda generaldirektörerna
får pensioner på mellan 30.000 och 84.000 kronor i
månaden under resten av sina liv.

Kommuner och landsting

För kommuner och landsting finns de centrala avtalens
Allmänna bestämmelser (AB) och pensionsavtalets (PA-
KL) bestämmelser om särskilt visstidsförordnande och
visstidspension. Dessa pensionsbestämmelser är en form av
fallskärmsavtal. Arbetstagaren har nämligen, om
arbetsgivaren inte vill förlänga förordnandet, rätt till s.k.
visstidspension. Den innebär, oberoende av arbetstagarens
ålder, att en summa motsvarande viss del av aktuell lön
erhålles i pension fram till den verkliga ålderspensionen.
Efter 6 års visstidsförordnande erhålles ca 50 % och efter 12
års förordnande maximala 2/3 av lönen i visstidspension. År
1985 gavs arbetstagaren även rätt till visstidspension om
han/hon säger upp sig själv efter 12 år.

Utöver vad de centrala avtalen ger så har enskilda
kommuner ytterligare spätt på förmånerna genom
betydande löneförhöjningar samt ytterligare förmåner som
t.ex. pensionsförsäkringar.

Enligt uppgifter från TT har mer än hälften av Sveriges
kommuner fallskärmsavtal för sina högre tjänstemän.
Sammanlagt har uppemot 800 kommunala tjänstemän
sådana avtal. Det visar en kartläggning genomförd av TV
2:s Rapport. 260 av landets 286 kommuner har besvarat en
enkät om fallskärmsavtal. Av dem hade hälften avtal för
flera av sina tjänstemän. Fallskärmsavtalen innebär att en
tjänsteman kan få upp till 75 procent av sin lön i pension,
om han/hon sägs upp av sin arbetsgivare eller säger upp sig
själv. I många kommuner har arbetsgivaren även tecknat
pensionsförsäkringar, som betalas ut tillsammans med
garantipension. Samtidigt kan tjänstemännen ha ett jobb
efter pensionen och tjäna 200 000 kronor om året utan att
pensionen sänks.

48 kommuner i Rapports enkät har försökt beräkna hur
höga kostnaderna blir om ''fallskärmarna löstes ut''.
Beräkningarna visar att garantipensionerna skulle kosta 70
miljoner om året. Trots det senaste årets debatt och kritik
mot fallskärmsavtal har ett 20-tal kommuner fortsatt att
teckna nya avtal även under 1992. Men samtidigt säger flera
kommuner att man tänker avveckla systemet, eftersom det
blivit för dyrt och är för kontroversiellt.

Informationsskyldighet

Allmänhetens förtroende kräver att det finns klara
spelregler och en öppen redovisning av förmåner av olika
slag för personer på ledande befattningar inom närings- och
samhällsliv. Det kan på goda grunder antas att
återhållsamheten vad gäller olika typer av fallskärmsavtal
blivit större, om avtalen varit offentliga. Någon skyldighet
att offentliggöra sådana uppgifter finns emellertid inte i
t.ex. svenska börsföretag.

Enligt de nya reglerna på börsen i Storbritannien och
USA är emellertid företagen skyldiga att redovisa alla
former av ersättningar till företagens högre
befattningshavare.

Företag som är noterade på Londonbörsen måste följa
den s.k. Cadbury-rapportens förslag. I årsredovisningarna
fr.o.m. 1993 är företagen skyldiga att ange att de iakttagit
föreskrifterna i denna nya ''code of best practice''. De nya
reglerna rör både etik och information. Företagsledningens
ersättning ska redovisas i detalj i årsredovisningen, med
uppdelning på lön, tantiem, pension, optioner och
fallskärmsavtal. Om företagsledningens
anställningskontrakt omfattar längre tid än tre år måste
kontrakten godkännas av bolagsstämman.

De amerikanska börsbolagen kan inte längre i smyg ge
sina topptjänstemän feta aktieoptioner och frikostiga
fallskärmsavtal utan att bolagets aktieägare informeras.
Detta fastslår den amerikanska börsmyndigheten,
Securities and Exchange Commission (SEC) i sina nya
börsregler. Den nya lagstiftningen från SEC har påskyndats
av ett ordkrig mellan de amerikanska och japanska
bilföretagen, där japanerna förklarade det högre
amerikanska kostnadsläget med bl.a. oskäligt höga
amerikanska VD-ersättningar.

Det måste anses vara både stötande och
demoraliserande att under flera år, inte sällan årtionden,
betala ut miljonbelopp i ersättning till höga
befattningshavare utan några som helst krav på
motprestationer. Det är för tilltron till hela det
demokratiska samhällssystemet nödvändigt att hålla fast vid
sambandet mellan arbetsinsats och ekonomisk
kompensation. Av vad som hittills framkommit i
redovisningen av förekommande fallskärmsavtal i närings-
och samhällsliv framgår också med all önskvärd tydlighet att
en omfattande sanering och reglering av dessa avtal är i hög
grad påkallad. En sådan översyn bör omfatta samtliga de
områden där fallskärmsavtal förekommer.

Avtalslagen innehåller regler om ogiltighet och
jämkning av ingångna avtal. År 1976 infördes i avtalslagen
en så kallad generalklausul som i allt väsentligt innebär
följande: Avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan
avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets
innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare
inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt.

I en samlad översyn av förekommande fallskärmsavtal
bör prövas skäligheten i dessa avtal, och i de fall ett
grundläggande oskälighetsrekvisit är uppfyllt bör man
förklara uppenbarligen oskäliga avtal ogiltiga eller låta
desamma bli föremål för jämkning.

Samtidigt föreslår vi att riksdagen hos regeringen begär
förslag om lagstiftning innebärande skyldighet att
offentligen redovisa förekommande fallskärmsavtal. Vad
gäller börsföretag kan lämpligen motsvarande regler
tillämpas som nu börjat gälla i USA och Storbritannien.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skälighetsprövning och
upphävande av fallskärmsavtal,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
obligatorisk skyldighet att i årsredovisning etc.
offentliggöra förekommande fallskärmsavtal.1

Stockholm den 26 januari 1993

Bengt Silfverstrand (s)

Ingvar Björk (s)

1 Yrkande 2 hänvisat till LU.