Fallskärmsavtal

Motion 1992/93:A723 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd)

I stat, kommun, organisationer och i näringslivet
förekommer s k fallskärmsavtal för chefer,
styrelseledamöter och andra ledande befattningshavare.
Fallskärmsavtalen är ofta mycket förmånliga med olika
former av ersättningar, pensioner, pensionsutfästelser och
andra förmåner som kan vara tidsbegränsade eller på
livstid. I motionen föreslås olika, i vissa fall alternativa,
åtgärder för att komma till rätta med problemet med
fallskärmsavtal.

Orättfärdig belöning på grund av avtal

En grundläggande princip i vårt samhälle är att avtal
skall hållas, en annan att den som orsakar skada för enskilda
individer, företag eller individer inte skall belönas. Avtal
kan dock förklaras ogiltiga eller jämkas. Genom
fallskärmsavtal har personer som uppenbarligen har
medverkat till skada för enskilda individer, arbetsgivaren
och samhället i övrigt kommit att erhålla mycket stora
belöningar i stället för motsatsen, vilket för de flesta ter sig
mest naturligt. I Nordbanken, statens egen bank, och andra
banker finns sådana avtal men även i försäkringsbolag och
andra typer av företag. Regeringen har bl a förklarat att det
inte finns någon möjlighet att komma åt avtalen i
Norbanken, dvs att få de ogiltigförklarade eller jämkade
med nuvarande regler. Otillbörligheten eller
otillständigheten skulle kvarstå. Detta kan inte accepteras.
Effektiva regler måste skapas så att man kan komma åt
fallskärmsavtalen.

Vad kan göras?

I princip finns följande metoder för att komma åt
fallskärmsavtalen:

1. Att ogiltigförklara avtalen genom en särskild lag,
direkt eller indirekt.

2. Att beskatta ersättning som följer av fallskärmsavtal
på ett särkilt sätt. I och för sig skulle man kunna tänka sig
ett slags särskild skatt, skattesats, på ersättning som med
hänsyn till sin storlek och övriga omständigheter i avtalet ter
sig stötande för det allmänna rättsmedvetandet och som
utgår till person som medverkat i åtgärder som i inte
obetydlig omfattning bidragit till att skada samhället och
skattebetalarna.

3. Att regler skapas så att fallskärmsavtalen blir
offentliga.

4. Att använda ekonomiska styrmedel där sådana är
möjliga. Organisationer, banker och andra får bidrag och
stöd från staten. Stödet skulle kunna villkoras av att
mottagaren inte tillämpar fallskärmsavtal eller att bidraget
minskas med nuvärdet av fallskärmsavtalet. Även
kommuner och landsting får statsbidrag.

Vad bör göras?

I fråga om punkt 1 kan man tänka sig en konstruktion
som utgår från avtalslagens 36 § om jämkning av avtal och
som bygger på i huvudsak detsamma som står i punkt 2
ovan. Alltså att sådana otillständiga avtal får jämkas. Det
ger då arbetsgivaren, banken (i Nordbankens fall staten) en
möjlighet att begära nedsättning, jämkning, av belopp ända
ned till 0 om det befinnes rimligt. Av anständighetsskäl bör
det vara så att jämkningen grundas på omständighet som
arbetsgivaren inte kände till. Retroaktiviteten torde inte
vara något problem från rättslig synpunkt. Jämkningsregeln
blir av arbetsrättlig natur, men den här typen av chefer som
det rör sig om är ju som regel inte skyddade av arbetsrätten.
Anledning till en sådan lagändring är ju naturligtvis att
nuvarande lagar inte räcker och att man helt enkelt måste
göra något.

Om den nuvarande avtalslagen inte räcker till så måste
en särskild lag om jämkning av otillbörliga avtalsvillkor i s
k fallskärmsavtal med retroaktiv verkan skapas. I och för sig
kan retroaktiviteten te sig tveksam.

I vissa fall, t ex inom stat och kommun bör det finnas
goda möjligheter att genom särskild lagstiftning förbjuda s
k fallskärmsavtal eller i vart fall att reglera företeelsen
närmare.

Beskattningsmetoden har sina uppenbara nackdelar och
blir närmast av konfiskatorisk art.

Uppenbarligen bör fallskärmsavtalen offentliggöras.
Förutsättningarna för det måste redas ut.

Att villkora bidrag och annat stöd, t ex genom krav på
offentlighet av fallskärmsavtal eller minskning, justering, av
bidraget med hänsyn till nuvärdet av fallskärmsavtalet har
sina uppenbara fördelar. En sådan åtgärd kommer också att
uppfattas positivt av allmänheten, skattebetalarna. Den
som inte vill lämna ut uppgifter om fallskärmsavtal skall inte
erhålla något statsbidrag eller stöd på annat sätt från staten.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att det tillsätts en
särskild utredning med uppgift att utreda frågan om
fallskärmsavtal och föreslå åtgärder mot företeelsen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för
att ogiltigförklara fallskärmsavtal genom särskild
lagstiftning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skapa särskilda regler som
förbjuder fallskärmsavtal inom statlig verksamhet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skapa särskilda regler som
förbjuder fallskärmsavtal inom företag som helt eller delvis
ägs av staten,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skapa särskilda regler som
förbjuder fallskärmsavtal inom kommun och landsting,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för
att offentliggöra fallskärmsavtal,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att villkora bidrag och annat stöd
till organisationer, banker, kommuner och andra
inrättningar i enlighet med vad som anförts i
motionen,1

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att statens bidrag och annat stöd
till organisationer, banker, kommuner och andra
inrättningar skall minskas med hänsyn till nuvärdet av
förekommande fallskärmsavtal hos mottagaren eller
förekomsten av fallskärmsavtal.1

Stockholm den 26 januari 1993

Karl Gustaf Sjödin (nyd)

Ulf Eriksson (nyd)

Richard Ulfvengren (nyd)

John Bouvin (nyd)

Harriet Colliander (nyd)

Arne Jansson (nyd)

1 Yrkandena 7 och 8 hänvisade till NU.