Familjelagstiftning

Motion 2001/02:L325 av Lars Lindblad och Anna Kinberg (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lagen om sambors gemensamma hem.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om äktenskapsbalken.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lagen om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska kyrkan.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förrättning av partnerskap vid svenska ambassader.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om internationella adoptioner.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om närståendeadoption.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om insemination.

Fördomar och livsval

I USA var det i vissa delstater så sent som till 1968 förbjudet för män och kvinnor av olika raser att gifta sig. En sådan lag skulle vara främmande för dagens samhälle. I dag kan det tyckas självklart att var och en skall ha rätt att göra sina egna livsval. Det innebär bland annat att man skall ha rätt att gifta sig med den man vill, men också att man skall ha rätt att slippa gifta sig med någon man inte vill.

Resonemanget ter sig i dag ganska självklart för de flesta. Ur detta perspektiv var partnerskapslagstiftningen som gäller från första januari 1995 viktig – inte minst som symbol för ett samhälle som inte favoriserar en viss typ av livsval och diskriminerar andra. Om ett par vill omfattas av de juridiska rättigheter och skyldigheter lika för alla som gifter sig eller ingår partnerskap skall det kunna göra det oavsett om det är ett par bestående av man och kvinna, kvinna och kvinna, eller man och man. Lagen, som tyvärr var långt ifrån självklar för de flesta riksdagsledamöter när det röstades om den, har hittills utnyttjas av 2140 svenska medborgare.

Likhet inför lagen

De parbildningar, som sker mellan vuxna människor på frivillig grund, och som därför inte är skadliga för inblandade eller tredje part, bör likabehandlas i all lagstiftning. Den som hävdar något annat måste i sådant fall visa att t ex homosexuella pars inkluderande i samlevnadslagstiftningen på samma villkor som för heterosexuella skadar dem själva eller andra. Om det inte kan visas är det inte alls rimligt att utestänga vissa.

Det finns i dag omotiverade rättsliga skillnader mellan homo- och heterosexuella sambor. Endast vid särskilt angivna fall likabehandlas dessa par. Exempel på områden där homosexuella sambor drabbas är i lagen om ekonomiska föreningar, jävsbestämmelser i t ex aktiebolagslagen, lagen om arbetslöshetskassor, lagen om allmän försäkring samt studiestödslagen. Det är inte rimligt att Sverige på detta sätt diskriminerar människor bara för att de inte valt att leva som man och kvinna. Likhet inför lagen är en viktig princip som också måste gälla oavsett sexuell läggning. Därför bör de regler som gäller enligt lagen om sambors gemensamma hem, den s k sambolagen (1987:232) även gälla homosexuella sambor.

En detalj som försvårar för homosexuella att ingå partnerskap är det faktum att andra trossamfund än Svenska kyrkan måste ansöka hos länsstyrelsen för att få tillstånd att förrätta registrerat partnerskap. Staten gör det därmed svårare för ett trossamfunds präster att förrätta registrerat partnerskap, vilket inte är bra. Därför bör äktenskapsbalken (1987:230) samt lagen om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska kyrkan (1993:305) utökas så att de trossamfund som berörs också ges rätt, d v s om de så önskar, att förrätta partnerskap.

En annan försvårande detalj är att partnerskap kan förrättas på de flesta platser där borgerlig vigsel förrättas, men inte på svenska ambassader i utlandet. Det borde vara självklart att möjliggöra detta.

En neutral familjelagstiftning

Ett vanligt argument mot partnerskapslagen, när den debatten fördes, var att homosexuella relationer inte kunde resultera i egna barn och därför heller inte var att betrakta som en familj. Med detta resonemang finns det bara en enda typ av familjebildning som verkligen går att definiera som en familj, nämligen kärnfamiljen. Alla andra typer av relationer bortdefinieras automatiskt. Redan före partnerskapslagstiftningen fanns det ju fler typer av familjer än kärnfamiljen. Dessutom borde den som använder detta argument logiskt sett också anse att ett heterosexuellt par som inte kan få egna barn inte utgör en familj.

Det enklaste och mest rimliga vore förstås om kvinnor, män, kompisar eller syskon reglerade sina förhållanden genom fria civilrättsliga avtal. Äktenskapsbalken ger ett paketskydd för alla gifta par oavsett önskemål och levnadssätt. Vid skilsmässor sätts balkens skydd på prov eftersom väldigt få har tagit reda på vilket skydd och vilka förpliktelser den innebär. Man tror att man har rätt till hälften, men det finns en mängd av kryphål som uppdagas i domstol eller i en förhandling mellan parterna. Dessutom kan man vid äktenskapets ingång förhandla bort delar av skyddet. Människor borde upprätta sina egna avtal sinsemellan. På det sättet blir båda makar medvetna om vilket skydd och vilka förpliktelser som verkligen gäller. Civilrättsliga avtal löser dessutom de skillnader som finns i lagstiftningen mellan hetero- och homosexuella parbildningar.

Alla människor är inte juridiskt bevandrade. Därför kan det tyckas att detta blir en försvårande omständighet för blivande äkta makar. Men redan i dag finns det standardavtal att köpa i pappersaffärer. Den som hyr ut sin hyreslägenhet i andra hand hittar ett standardkontrakt i butiker. Det skulle kunna vara en modell även för dem som ska flytta ihop eller gifta sig. Regeringen bör tillsätta en utredning som ser över konsekvenserna av ett borttagande av äktenskapsbalken och att den ersätts av civilrättsliga avtal.

Till dess att vi övergett äktenskaps- och parlagstiftningen till förmån för fria avtal mellan kvinnor och män i olika konstellationer är det rimligt att staten, i detta läge, tillhandahåller en så individanpassad och livsvalsneutral familje- och parlagstiftning som möjligt. Staten bör inte favorisera eller peka ut en viss samlevnadsform. Begreppen familj och familjepolitik måste utvidgas till att omfatta mer än kärnfamiljen, som är långt ifrån den enda familjeformen.

Ett modernt samhälle är ett öppet samhälle och omsluter alla oavsett det individuella valet av livsstil. I den bästa av världar skulle det inte finnas något behov av en lagstiftning som berör den privata sfären. Tilltron till människors förmåga att av egen kraft ta hand om sina närmaste i den vidaste bemärkelsen skulle på samtliga områden vara politikens ledstjärna.

För barnens bästa

Resonemangen om alla människors lika värde och behovet av likhet inför lagen gäller i hög grad adoptionslagstiftningen. Det är absurt att vissa människor inte har rätt att ansöka om adoption och få sin lämplighet som förälder prövad enbart på grund av sexuell läggning. En ytterligare absurditet är att det i dag är åtminstone teoretiskt möjligt för homosexuella att adoptera barn som ensamstående. Denna möjlighet upphör dock om två homosexuella registrerar partnerskap.

Enligt gällande svensk rätt får en ensamstående man eller kvinna som fyllt 25 år adoptera barn. Makar får inte adoptera barn annat än gemensamt, om det inte rör sig om så kallad närståendeadoption, d v s då den ena maken
adopterar den andres barn. Sammanboende par får inte adoptera barn gemensamt, men det går i och för sig bra att göra det var för sig.

Ett beslut att ingå registrerat partnerskap får således den lätt absurda följden för det homosexuella paret att medan banden till den valda livskamraten stärks, väljs samtidigt möjligheten att bli förälder bort. För det heterosexuella par som väljer att ingå äktenskap får beslutet motsatt effekt. Det par som inte tidigare kunnat få ett gemensamt barn kan nu gemensamt adoptera ett.

Det vanligaste motargumentet brukar vara att barn som växer upp i homosexuella familjer skulle fara illa. Men den samlade forskningen inom detta område visar tvärtom att det inte går att säga att barn med homosexuella föräldrar skulle ha det sämre eller må sämre än andra barn. Man kan t ex besöka Amerikanska psykologförbundets hemsida, som har en sammanställning av undersökningar, på www.apa.org/pi/parent.html. På samma sätt är risken inte större för ett barn att bli mobbat om de har homosexuella föräldrar än om de har rödhåriga, heterosexuella, tjocka, smala eller några andra föräldrar. Kort sagt – de vanligast förekommande argumenten mot homosexuella familjebildningar och möjligheten för andra än par bestående av en kvinna och en man att adoptera bygger på fördomar.

Ett första steg vore att Sverige, likt Island och nyligen också Danmark, införde möjlighet till s k närståendeadoption också för homosexuella. Detta innebär att om ett barn har en vårdnadshavare, den biologiske föräldern, och om denne dör så skall dennes partner, också om denne är av samma kön, kunna adoptera barnet, som vuxit upp med dem båda. Man kan också tänka sig att om barnet har två vårdnadshavare och om det inte haft någon kontakt med en av dem, utan i stället vuxit upp med en av föräldrarna och dennes partner av samma kön, skall den senare kunna adoptera barnet, om den andre föräldern går med på det.

Ett andra steg är möjligheten för alla, oavsett sexuell läggning, att prövas för internationell adoption. Ett argument mot internationella adoptioner har varit att alla de länder som förser svenska adoptivföräldrar med deras barn skulle upphöra att skicka hit barn om vi tog ett beslut om att tillåta homosexuella att få prövorätt. Detta är dock endast ett lösryckt antagande som dessutom visat sig vara fel. Den statliga adoptionsutredningen tillfrågade ett antal länder om just detta och svaren var i princip entydiga. Vårt eventuella beslut kommer inte att leda till att dessa länder upphör att sända barn.

Det är dags att Sveriges riksdag beslutar att bevilja homosexuella rätten till prövning av internationella adoptioner. Om några länder ändå väljer att vägra låta sina medborgare adopteras av svenska föräldrar på grund av sin inställning till homosexualitet ska de inte få hindra Sverige att vara ett öppet land och barn från andra länder att komma till trygga familjer här.

Barnen borde ha rätt till kärlek och trygghet. Adoptionsprövningen borde vara inriktad på just detta och inte på vilken typ av familjekonstellation de ansökande lever i. Genom detta förslag får fler barn möjlighet att leva med föräldrar som kan ge dem den kärlek och trygghet de behöver.

Därtill kommer att den nuvarande lagstiftningen i vissa fall uppenbart kommer i strid med den rådande principen om barnets bästa. 10 000-tals barn i Sverige lever i dag – oftast som barn från tidigare förhållanden – tillsammans med en biologisk förälder och dennes homosexuella sambo. Åtminstone i de fall där den andra biologiska föräldern omkommit eller av annan anledning är ute ur bilden, är det uppenbart att en adoption hade kunnat vara till fördel för barnet – dels av ekonomiska skäl eftersom barnet då får arvsrätt, dels på grund av känslomässiga skäl.

Dessa fall kommer över huvud taget inte under prövning i dag eftersom lagen så kategoriskt utesluter möjligheten för sammanboende/registrerade partners att adoptera barn. I detta avseende kan Sverige inte sägas leva upp till barnkonventionens krav.

Lika möjlighet till insemination

Endast gifta kvinnor får låta sig insemineras vid svenska sjukhus. Däremot har många andra kvinnor en stark längtan efter barn. Lesbiska kvinnor som lever i en relation med en annan kvinna har inte den möjligheten. I stället har det vuxit fram andra sätt för dessa att skaffa barn. Ett sätt är att låta en manlig vän stå som spermadonator. Sedan kan man relativt lätt skaffa en enkel utrustning för att själv tekniskt befrukta ett ägg och skapa ett barn. Ett annat sätt som är vanligt är att kvinnan åker utomlands till ett land, t ex Danmark, där det är tillåtet för lesbiska att insemineras på sjukhus. Det finns dock en del problem med de metoder som vi som lagstiftare måste förhålla oss till. Framför allt om man delar uppfattningen om att lagen skall ha barnets bästa för ögonen. Vid privat insemination finns det ingen medicinsk kontroll på sperman. Onödiga risker att smitta både moder och barn med hiv/aids eller andra sexuellt överförbara sjukdomar växer med denna teknik. Det undviker man vid sjukhusinsemination.

Vid insemination i Danmark gäller andra regler än i Sverige. Ett barn som kommit till genom konstgjord befruktning i Sverige har rätt till sin genetiska identitet vid 18 års ålder, d v s har rätt att ta reda på vem som är dess biologiska pappa. Det kan vara mycket viktigt för en människa att få reda på sitt ursprung för att själv skapa sig en identitet. Denna rätt finns inte i Danmark, och därför skulle denna regelförändring påföra barnen fler rättigheter. Det är redan ett faktum att dessa barn kommer till.

Låt människor bestämma över sina livsval

Varje människa borde ha rätt att göra de val hon vill i sitt liv så länge hon gör dem av egen kraft och inte skadar någon annan. Ingen kan kräva att någon annan – det offentliga – ska finansiera ens egna livsval. Däremot kan man kräva rätten att fritt få välja så länge man gör det på egen bekostnad. Det betyder givetvis också att man måste vara beredd att ta konsekvenserna av sina val.

Stockholm den 4 oktober 2001
Lars Lindblad (m)	Anna Kinberg (m)