Familjerådgivningen

Motion 1989/90:So239 av Bengt Silfverstrand och Kurt Ove Johansson

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:So239

av Bengt Silfverstrand och Kurt Ove Johansson
(båda s)

Familjerådgivningen

Familjerådgivningen har under flera år befunnit sig i en akut krissituation.
Huvudproblemen kvarstår trots att frågan ingående utretts under mer än 20
års tid.

Det saknas ett övergripande ansvar för verksamheten. Familjerådgivning
är inte en obligatorisk, lagreglerad verksamhet. Frågan om huvudmannaskapet
är fortfarande olöst. Rådgivningsverksamheten är till följd av bristande
resurser nedläggningshotad på många håll i landet.

Socialstyrelsen har gjort en kartläggning som visar att huvudmannaskapet
är mycket blandat. Det finns ca. 200 familjerådgivare i landet, fördelade på
45 byråer. I tolv av dessa är kommunen huvudman och i 33 svarar landstinget
för huvudmannaskapet. De landstingsdrivna byråerna har 60 filialmottagningar.

Familjerådgivarna är en mycket specialiserad och kompetent yrkesgrupp
vars arbetsinsatser har stor betydelse för samhället. Varje år inträffar 20 000
skilsmässor i vårt land. 25 000 barn berörs. Varje år begår 2 000 människor
självmord på grund av brustna relationer.

I familjerådgivningen erbjuds fullständig sekretess och anonymitet för den
som söker hjälp. Inte ens namnet behöver uppges. Rådgivarna får inte vittna
i rättegångar. De utfärdar inga intyg i vårdnadsmål eller andra familjetvister.
Familjerådgivningen är i stort sett den enda möjligheten för människor med
relationsproblem att få kompetent hjälp utan att registreras eller sjukförklaras.

Ovannämnda kartläggning visar också att väntetiderna är långa, inte sällan
flera månader. Behoven av rådgivning är också betydligt större än vad
som kan erbjudas. På flera håll har uppemot hälften av alla som sökt hjälp
fått avvisas på grund av bristande resurser. Risken är nu uppenbar att många
som sökt sig till familjerådgivningen men inte kunnat tas emot där i stället
vänder sig till den öppna psykiatriska vården eller till andra läkare.

I längden är detta en ohållbar situation. Det kan inte vara riktigt att människor
i behov av familjerådgivning tvingas in i den psykiatriska vårdapparaten.
Några besparingar innebär sannolikt inte heller en sådan utveckling.

Samtidigt som resurserna inom familjerådgivningen urholkas väntas verksamheten
få nya arbetsuppgifter.Tanken har bl.a. varit att familjerådgivning
skulle finnas att tillgå för att förebygga stridigheter och underlätta umgänget
mellan skilda föräldrar och deras gemensamma barn vid gemensam vårdnad.

Familjerådgivare fungerar också i flera fall som handledare för socialsekreterare
som arbetar med omhändertagande av barn och med familjer i kris.

I familjer med AIDS-drabbade krävs en kompetent och kunnig hjälp från
människor som är vana att hantera kriser. Också i sådana situationer kan
familjerådgivarna vara till ovärderlig hjälp.

Den s.k. BFU-81-kommittén fick 1980 i uppdrag att utreda hur den verksamhet
som bedrivs inom den psykiska barn- och ungdomsvården samt den
kommunala familjerådgivningen skulle kunna samordnas inbördes och med
andra likartade verksamheter. Några mera konkreta förslag till lösningar av
problemen ledde denna utredning dock inte fram till.

Socialutskottet gav i betänkande SoU 1986/87:22 med anledning av bl.a.
motion 1986/87:So227 regeringen till känna att regeringen skyndsamt borde
ta upp frågan om hur familjerådgivningsverksamheten skall kunna tryggas.

Därefter gavs i januari 1988 socialstyrelsen ett brett uppdrag att undersöka
hur verksamheten med familjerådgivning skall garanteras samt att
överväga frågan om huvudmannaskap. I uppdraget ingick även att genomföra
en utvärdering av verksamheten med samarbetssamtal.

Socialstyrelsen har redovisat sitt uppdrag och skriver bl.a. i Sos-rapport
1989:10 att man helt delar socialutskottets (och därmed motionens) ovan redovisade
uppfattning om familjerådgivningens betydelse. I rapporten heter

det bl.a.:

Emellertid beror familjerådgivningens relativa undanskymdhet i förhållande
till beslutsfattarna också på att det ofta saknas en uttalad målbeskrivning för
verksamheten. Vidare tycks det saknas en verksamhetsplanering där huvudmannen
väger in familjerådgivningens verksamhet i ett bredare sammanhang.
Det saknas också en fortlöpande uppföljning av verksamheten.

Kärnan i familjerådgivningen bör enligt socialstyrelsens uppfattning vara
samtalen med klienterna. Man slår samtidigt fast att ett enhetligt huvudmannaskap
bör fastställas som ett led i att trygga och utveckla verksamheten.
Man föreslår också att kommunerna åläggs skyldighet att bedriva familjerådgivning
genom en bestämmelse i socialtjänstlagen.

Det torde alltså framgå med all önskvärd tydlighet att situationen inom
familjerådgivningsverksamheten är djupt otillfredsställande och riskerar att
bryta samman på många håll i landet. För att avhjälpa uppenbara brister och
för att åstadkomma en nödvändig, slagkraftig och övergipande organisation
av verksamheten med någon form av samlat eller samordnat huvudmannaskap
krävs skyndsamma initiativ i frågan. Detta inte minst mot bakgrund av
att riksdagen redan två gånger, 1987 och 1988, ställt krav på sådana initiativ.

Mot. 1989/90

So239

10

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om behovet av en tryggad och samordnad familjerådgivningsverksamhet.

Stockholm den 23 januari 1990

Bengt Silfverstrand (s) Kurt Ove Johansson (s)

Mot. 1989/90

So239

11