Färdtjänsten för handikappade

Motion 1989/90:So238 av Ingvar Björk och Bo Nilsson (båda s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90: So238

av Ingvar Björk och Bo Nilsson (båda s)
Färdtjänsten för handikappade

Färdtjänsten finns i dag i landets samtliga kommuner. Kvaliteten på den service
som erbjuds är mycket skiftande. Färdtjänstens utveckling är djupt
oroande. Omfattningen styrs av tillgång på resurser vilka ofta är mycket
knappa, utan att ta hänsyn till det faktiska behovet. De som på grund av
funktionshinder är beroende av färdtjänst får inte sitt behov av resor tillgodosett
som andra kommuninnevånare.

Det är med tillfredsställelse vi nu kan konstatera att statsbidraget till kommuner
för färdtjänstkostnaderna föreslås höjas med 74 miljoner kronor. Tyvärr
är meningen att anslaget även skall gälla de s.k. servicelinjerna m.m.

Anordnandet av speciella servicelinjer är dock ett komplement till de tillgängliga
allmänna kommunikationerna och kostnaden får inte ingå i kommunernas
färdtjänstkostnader. Det utökade anslaget till kommunernas färdtjänstkostnader
måste förbehållas enbart färdtjänsten då behov föreligger
om en förbättring av kvaliteten på nuvarande färdtjänst. En eller flera servicelinjer
får inte tas till intäkt att försämra tillgången till färdtjänsten.

I propositionen till socialtjänstlagen anges klart hur färdtjänsten skall fungera:

För den som inte kan använda allmänna färdmedel bör färdtjänst ge motsvarande
service både i fråga om resans ändamål och dess kostnad. Färdtjänsten
bör dimensioneras så att den kan möta det behov av service som finns hos
yngre som äldre.

Så ser det inte ut i dag. Användarna riktar stark och berättigad kritik mot
det orättvisa i den snårskog av regler och bestämmelser som också varierar
beroende på i vilken kommun man bor. Detta gäller antal beviljade resor
per år, tillåten reslängd, möjlighet att ta med ledsagare, förbeställningstider,
tillgång till lämpliga fordon, men framför allt säkerhet och avgifter. En färdtjänstresa
kan kosta tre till fyra gånger mer i en kommun, beroende på där
rådande regler och bedömningar.

Färdtjänsten kan också i många fall vara ett vågspel i ett olämpligt och illa
utrustat fordon.

Ett rättvisare system kan man regionalt erhålla genom att införa länsfärdtjänst.
Det finns för närvarande i Stockholms län och i Östergötlands län.
Reskostnaden är där likvärdig andra länsinnevånares.

Det statliga bidraget till kommunernas färdtjänst bör vara förknippat med

ett kvalitetskrav. Ett sådant krav kan vara införandet av länsfärdtjänst och
andra förbättringar i syfte att ge de funktionshindrade samma resmöjligheter
till samma kostnad som andra. Detta i avvaktan på att handikappanpassningen
av allmänna färdmedel genomförs.

I utskottets betänkande under föregående år påtalades att en utredning
pågår i departementet och utredningen måste då, enligt vår mening, beakta
vad som anförts i motionen.

Det här är en otroligt viktig fråga för de handikappade och man förväntar
sig en snar lösning av detta problem.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om färdtjänst till handikappade.

Stockholm den 23 januari 1990

Mot. 1989/90
So238

Ingvar Björk (s)

Bo Nilsson (s)