Färdtjänstlagen

Motion 2000/01:T817 av Ragnwi Marcelind och Chatrine Pålsson (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en ändring av färdtjänstlagen.
Motivering

Enligt lagen om färdtjänst (SFS 1997:736) är syftet med denna service att
bereda möjlighet att resa med särskilt anordnade transporter för dem som
på grund av varaktiga funktionshinder har väsentliga svårigheter att
förflytta sig på egen hand eller resa med allmänna kommunikationsmedel,
i första hand inom den egna kommunen. Även om servicen alltjämt är ett
uttryck för social omsorg ska den i huvudsak behandlas som en
trafikpolitisk fråga i syfte att bidra till en tillfredsställande
trafikförsörjning också för funktionshindrade.

Den nya lagen om färdtjänst har varit i kraft snart två år. Redan nu kan
vissa problem identifieras, som har uppstått sedan den nya lagen trädde i
kraft.

Det har till exempel blivit betydligt svårare än tidigare att få rätt till
ledsagare inom färdtjänsten. Detta är ett problem för många grupper av
funktionshindrade, bland andra synskadade. Att ha med en ledsagare är
många gånger nödvändigt för att resan ska kunna genomföras.

De som studerar på annan ort än sin hemort kan inte utnyttja färdtjänsten
där eftersom det är folkbokföringskommunen som är ansvarig. Den enskilde
måste då lita till att hemkommunen har ett system för färdtjänst i annan
kommun, vilket inte är obligatoriskt enligt lagen om färdtjänst.

Enligt den nya lagen har kommunerna fått möjlighet att inte bara lägga
över utförandet av färdtjänsten på trafikhuvudmannen utan också de delar
som innefattar myndighetsutövning, det vill säga att besluta om vem som ska
ha rätt till färdtjänst etc. Detta är en farlig utveckling, eftersom de aktuella
bolagen knappast har den sociala kompetens som krävs för sådana beslut.

Enligt den nya lagens 9 § har kommunerna möjlighet att i skälig
omfattning ställa upp föreskrifter om hur många resor som får göras etc. På
vissa håll, exempelvis i Stockholms län, har tilldelningen av resor varit så låg
att endast en tur- och returresa kunnat göras per vecka, utöver resor till
utbildning eller arbete. Detta har bedömts som skäligt och således inte ändrats
av förvaltningsdomstolarna. Lagen måste därför ändras så att
färdtjänstberättigade får rätt till ett med andra medborgare jämförbart resande.

Lagarna om färdtjänst respektive riksfärdtjänst saknar specifika
målformuleringar och måluppfyllelsen är därför svår att mäta varför det är av
största vikt att färdtjänstlagen utreds. De i motionen nämnda exemplen visar
att det nu finns skäl att ta initiativ till en ändring i lagen, så att dessa
nackdelar undanröjs.

Stockholm den 27 september 2000

Ragnwi Marcelind (kd)

Chatrine Pålsson (kd)