Fastighetsförvärv

Motion 1992/93:Bo420 av Martin Nilsson m.fl. (s)

Under 1980-talet steg värdet på fastigheter väldigt
kraftigt. Ofta var affärerna mer av spekulationer än
långsiktiga investeringar. Snabba köp och försäljningar blev
vardagsföreteelser. Priserna steg till rent orimliga nivåer,
nivåer där det enligt alla kalkyler är omöjligt att få
fastigheter att gå runt rent ekonomiskt.

Naturligtvis sprack så småningom också bubblan och
fastighetsvärdena sjönk kraftigt. Kvar fanns de spekulanter
som inte hann lämna skeppet i tid. De som i stället för ett
kortsiktigt spekulativt ägande nu tvingas försöka långsiktigt
få in de inkomster som behövs för att klara de höga räntor
som de dyra inköpen inneburit. Denna beskrivning är
naturligtvis långt ifrån aktuell på alla fastighetsägare.
Många är seriöst och långsiktigt arbetande med målet att
också bibringa sina hyresgäster en bra bostad till en rimlig
kostnad. Den rättighet som en god bostad innebär
förnekades dock många hyresgäster. Vår grundsyn är att
bostaden inte får betraktas som någon handelsvara som
bara kan säljas hur som helst. Det är främst en social
nyttighet som kommer såväl de boende som samhället i sin
helhet till del.

Ändå är just det bestående intrycket av 1980-talets
utveckling av fastighetspriserna att dessa utvecklades i en
sådan grad att problemen för många hyresgäster blev
uppenbara.

Det handlar främst om flera fall där underhåll och
skötsel av lägenheterna fått stå tillbaka för att det helt
enkelt inte finns några pengar kvar när räntor och
fastighetsägare tagit sitt. Statistiken visar att det
registrerade antalet ansökningar om särskild förvaltning
ökat kraftigt under de år då fastighetsvärdena sjunkit
kraftigt. 1989 registrerades 21 stycken
sådana ansökningar. 1990 var samma antal 91 stycken,
för att 1991 mer än fördubblas till 203 stycken.

Bakom
dessa siffror döljer sig enskilda fall av misskötsel
som leder till stort lidande. Det kan handla om avstängd
elektricitet eller vatten, hela hus som långsamt faller ihop
över hyresgäster, telefonsvarare till fastighetsförvaltare
samt anonyma konton dit hyran betalas utan
motprestationer från fastighetsvärden. Dessa fastigheter
har ofta varit sådana som har bytt ägare med korta
intervaller. Sålunda ter det sig angeläget att granska köpet
av fastigheten och köparen.

I takt med de förvärrade problemen framstår behovet av
en skärpt lagstiftning som alltmer uppenbar. Det är då
främst lagen om förvärv av hyresfastighet m.m. som
behöver ses över.

Översynen bör syfta till genomförande av sådana
ändringar i lagen som krävs för att dess ursprungliga syfte
skall kunna uppnås. Därmed avses att det skall vara möjligt
att förhindra att hyresfastigheter förvärvas av personer som
kan antas sakna möjligheter att förvalta sådana fastigheter
eller som kan misstänkas komma att eftersätta underhållet
i fastigheterna.

Denna översyn skall naturligtvis inte föregripas. Det
finns dock anledning att erinra om de krav som refereras
nedan och som bland annat Hyresgästernas riksförbund
driver. Grundattityden i dessa påpekanden och krav delar
vi, även om vi här och nu inte vill ta ställning i detalj och på
så sätt föregripa översynen.

Krav på prövning

I dagsläget har kommunerna ensamrätt att hänskjuta
förvärvsärende till hyresnämnden. Det är otillräckligt.
Även hyresgästorganisation bör få möjlighet att få förvärvet
prövat i hyresnämnden. Oavsett om detta införs i lagen bör
kommunen åläggas att till hyresgästföreningen översända
alla förvärvsärenden på remiss senast 14 dagar efter det att
kommunen erhållit anmälan om förvärv.

Krav för tillståndsbeviljande

De krav som ställs på fastighetsägare för givande av
tillstånd bör skärpas. Under den tid som priserna kraftigt
steg blev det allt vanligare att de som förvärvade fastigheter
inte räknade med en kalkyl där kostnader för reparationer,
service och underhåll ingår. Det bör i samband med
tillståndsgivandet ställas krav på en kalkyl som innebär att
fastighetens intäkter täcker dess kostnader.

Vidare bör kommunerna i samband med
tillståndsgivning få bättre möjligheter att kontrollera
förvärvarens bakgrund. Enligt lagtexten bör exempelvis
kommunen i prövningen kunna kontrollera om förvärvaren
tidigare är straffad. I realiteten finns dock ingen sådan
möjlighet, då inte kommunerna har tillgång till uppgifter ur
polisens register. Denna möjlighet finns i dag för
länsstyrelserna och bör även tillkomma landets kommuner
i samband med tillståndsgivande för fastighetsförvärv.

De snabba försäljningarna bör stävjas till förmån för
fastighetsägare med mer långsiktiga avsikter. Därför bör
tillstånd inte ges om förvärvaren köpt och sålt ett flertal
fastigheter på kort tid.

Vidare bör det i lagen ställas krav på en godtagbar
fastighetsförvaltning på den ort där fastigheten är belägen,
särbestämmelser för kommuner införas samt prövning av
förvärv av aktier i fastighetsbolag.

De bestämmelser som finns i lagen om förvärv av
hyresfastighet m.m. bör utvidgas till att omfatta även
fastigheter som försäljs av kommun, landsting eller
allmännyttiga företag.

Sanktioner vid brott mot lagen

I dag är den enda sanktion som finns för den som
underlåter att anmäla förvärv av fastighet att förvärvet blir
ogiltigt. Detta är otillräckligt och bör förstärkas genom att
en särskild förvärvsavgift införs att erläggas av dessa.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av lagen om förvärv av
hyresfastighet m.m.

Stockholm den 25 januari 1993

Martin Nilsson (s)

Lars Stjernkvist (s)

Sinikka Bohlin (s)

Nils Nordh (s)

Bengt-Ola Ryttar (s)

Ulrica Messing (s)

Kent Carlsson (s)

Marianne Carlström (s)