Finansiell verksamhet i kooperativ form

Motion 1992/93:N260 av Roland Sundgren m.fl. (s)

Bakgrund

Riksdagen antog så sent som i december 1992 en ny
kreditmarknadsbolagslag (prop. 1992/93:89).
Lagstiftningen innebär att kreditverksamhet endast får
bedrivas i aktiebolag om inte verksamheten enligt äldre
speciallagstiftning får bedrivas av annat institut (t.ex.
hypoteksinstitut).

Det är alltså inte möjligt att med nu gällande lagstiftning
starta och bedriva ny kreditverksamhet i en ekonomisk
förening. Detta aktualiserar frågan om neutraliteten mellan
olika företagsformer och friheten att välja den företagsform
som är bäst lämpad från ägarnas utgångspunkter och
avsikter med verksamheten.

Redan Kreditmarknadskommittén behandlade
frågan rörande formerna för bedrivande av finansinstitut
(SOU 1988:29). I sammanfattningen framhåller man:

Anpassningsförmågan och kostnadspress främjas, om
olika slags finansinstitut får konkurrera inbördes över stora
delar av kreditmarknaden. Det betyder att en verksamhet
bör träffas av samma reglering oavsett inom vilken
institutionell ram den bedrivs.

Näringsutskottet uttalade vid behandlingen av
den nya lagen om kreditmarknadsbolag att
det ligger ett värde i att olika företagsformer kan vara
verksamma på kreditmarknaden. Eftersom det ännu inte
förelagts riksdagen något förslag om Landshypoteks
framtida organisation, anser emellertid utskottet att det för
närvarande inte finns skäl att omarbeta det framlagda
förslaget till lag om kreditmarknadsbolag med anledning av
Landshypotekets verksamhet. Det ankommer på
regeringen att föreslå de lagändringar som erfordras
beroende på den associationsform som förordas. Om det
därutöver finns önskemål från andra företag att få bedriva
finansieringsverksamhet i form av ekonomisk förening
förutsätter utskottet att regeringen lägger fram förslag till
erforderliga lagändringar.

Näringsutskottets och Kreditmarknadskommitténs
positiva uttalande motsvaras inte alls av den lagstiftning
som nu gäller. Frånvaro av lagstiftning innebär de facto ett
etableringshinder. Enda sättet att svara upp mot de
önskvärda grundprinciperna i fråga om valfrihet är på det
här området att komplettera nuvarande kreditföretagslag så
att den omfattar alla företag som kan tänkas agera på
kreditmarknaden.

Det har på olika håll uppkommit intresse av att starta
nya kreditföretag vid sidan av de redan etablerade. I flera
fall har som skäl angivits att bankerna och andra etablerade
kreditinstitut på denna oligopolliknande marknad täcker
upp sina förluster genom att föreskriva icke
marknadsbetingade villkor för ny kreditgivning. Bl.a. mot
denna bakgrund har intresset varit särskilt starkt att bedriva
ny konkurrerande kreditverksamhet i kooperativa former.

Den kooperativa företagsformens grunddrag

Ett kooperativt företagande bygger på tanken att
människor, konsumenter eller näringsidkare, går samman
för att tillgodose ett gemensamt ekonomiskt behov, som de
inte kan få uppfyllt lika väl på den existerande marknaden.
Genom att sluta sig samman kan medlemmarna få bättre
villkor än om de agerar enskilt. Föreningen strävar efter att
maximera medlemmarnas nytta, dvs. tillgodose ett vidare
ekonomiskt intresse än enbart den direkta avkastningen på
satsat kapital. Medlemmen är både ägare och användare.
Det ger förutsättning för en stark och uthållig relation,
vilket är särskilt viktigt för finansiell verksamhet. Ett
utmärkande drag är vidare den demokratiska
beslutsordningen, dvs. en medlem = en röst. Resultatet i
föreningen fördelas, förutom eventuell ränta på
insatskapital, i proportion till delaktighet i verksamhet.

Målet för ett aktiebolag är däremot att maximera
ägarnas avkastning på satsat kapital. Verksamhetens
innehåll blir därmed underordnat i motsats till den
ekonomiska föreningen.

En kooperativ förening bygger på ett förtroende mellan
medlemmen och föreningen och ofta på en långsiktig
relation. Detta gör föreningsformen speciellt lämpad för
finansiell verksamhet. Detta förutsätter nämligen
förtroende i större utsträckning än annan verksamhet i och
med att relationerna är kontinuerliga och ofta långsiktiga.

Föreningens försörjning med riskkapital

Riskkapitalförsörjningen har nämnts som ett problem
för ekonomiska föreningar, som avser att agera på
kreditmarknaden. Aktiebolaget anses ha större möjligheter
till riskkapitaltillskott från aktieägare genom nyemission av
aktier.

En analys av bankernas nyemissioner under 1980-talet
visar emellertid att nyemissioner inte varit den källa till
riskkapital som man skulle tro. Under perioden 1981--1991
ökade det totala riskkapitalet (redovisat eget kapital plus
värderegleringskonton och andra reserver) i de svenska
bankerna från ca 16 miljarder kronor till 67 miljarder (källa:
SCB), dvs. en ökning på drygt 50 miljarder. En mindre del
av denna tillväxt, eller ca 16 miljarder, varav Nordbanken
svarade för nära 8 miljarder, härrör från nyemissioner
medan den större delen utgörs av internt genererade
vinstmedel. Den bank som f.n. bedöms ha den starkaste
finansiella ställningen, Handelsbanken, gjorde ingen
nyemission under 80-talet.

Kapitalförsörjningen kan inte ses som ett generellt
problem för den ekonomiska föreningen. Den har samma
möjligheter som aktiebolaget, att genom vinstgenerering
bygga upp obeskattade och beskattade reserver. Till detta
kommer medlemmarnas tillskott av insatskapital.

F.ö. kan man konstatera att aktiebolagsformen inte med
någon automatik ger tillgång till riskkapital. Man kan sätta
ett frågetecken för aktieägarnas generella intresse att i
krissituationer ställa upp med friskt riskkapital.
Utvecklingen det senaste året talar för att så inte alltid är
fallet.

Denna fråga kan ytterligare belysas med statistik från
lantbrukskooperationens ekonomiska föreningsföretag.
Den genomsnittliga soliditeten uppgick 1990 till 20 %
inom livsmedelssektorn. Inom skogssektorn var
genomsnittet för skogsägarföreningarna 36 %.
Detta är väl i paritet med genomsnittet för börsen.

Behovet av en generell kreditmarknadslagstiftning

Som framgått av det tidigare anförda finns inte något
principiellt eller praktiskt hinder mot att bedriva finansiell
verksamhet i företagsformen ekonomisk förening. Tvärtom
är det angeläget att inte bryta mot svensk och europeisk
rättstradition som tillåter variation och mångfald i fråga om
förtagsformer.

Det måste vara ägarna som själva avgör vilken
företagsform som är mest lämpad för att tillgodose deras
intressen. Däremot bör samhället ställa upp enhetliga krav
på verksamhetsbetingelserna oavsett företagsform. Det är
fullt möjligt att skapa en enhetlig kreditföretagslag som
reglerar kreditverksamhet bedriven i aktiebolag eller
ekonomisk förening. Med en sådan generell lagstiftning kan
man åstadkomma konkurrensneutralitet mellan de båda
företagsformerna.

Avslutande synpunkter

Det är en utbredd uppfattning att en bättre konkurrens
mellan olika producenter på en marknad leder till ett bättre
samhällsekonomiskt resursutbyte. I och med att efterfrågan
i många fall är mångskiftande behövs också ett utbud som
inte är likriktat. Sannolikheten att uppnå detta är större om
det finns olika typer av producenter, med olika inriktning
på marknaden. Om alla organisationer har samma
uppbyggnad och samma målsättning föreligger risken att
deras agerande och utbud blir likriktade.

Det är inte förenligt med honnörsorden valfrihet och
mångfald att gynna en företagsform framför en annan. Vid
en jämförelse mellan Sverige och EG-länderna är det tydligt
att de senare är betydligt mer medvetna om detta. I det
svenska lagstiftningsarbetet förbises alltför ofta värdet av
föreningsformen. Denna obetänksamhet kan allvarligt
hindra möjligheterna för finanssektorn att få en struktur
som är nyttig för medborgarna. Det skulle också strida mot
EGs lagstiftning. Det förefaller självklart att statsmakten
inte skall diskriminera en verksamhet för att den bedrivs i
föreningsform. I stället talar mycket för att den kooperativa
formen är särskilt lämplig för flera typer av finansiell
verksamhet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att kreditmarknadsbolagslagen
bör kompletteras så att den omfattar kreditverksamhet
bedriven av ekonomisk förening,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att föreningsbankslagen bör bli
kvar som en del av den generella banklagstiftningen.

Stockholm den 22 januari 1993

Roland Sundgren (s)

Anita Johansson (s)

Hans Gustafsson (s)

Lisbet Calner (s)

Marianne Carlström (s)