Finansiering av public service

Motion 2008/09:Kr248 av Eliza Roszkowska Öberg (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om finansiering av public service.

Motivering

I mitten av förra århundradet startade tv-sändningar i statlig regi, och det enda användningsområdet för en tv-apparat var att ta emot dessa sändningar. En enkel och tydlig modell för att ta betalt av tv-tittarna ansågs vara att ta betalt av innehavare av tv-apparater. Därmed uppstod apparatskatten, den så kallade tv-licensen, och den har i en eller annan form funnits med sedan tv:ns barndom. Tekniken är emellertid inte statisk utan förändras och uppgraderas regelbundet, vilket har gjort att tv-licensens premisser gradvis har blivit föråldrade och kanske rentav felaktiga.

Statlig television var länge den enda leverantören av rörliga bilder till hemmet, och under denna period kunde tv-licensen anses vara motiverad. När sedan företagare, med hjälp av ny teknik, bröt sändningsmonopolet och på så vis möjliggjorde en fri television i vårt land var det inte enbart Sveriges Televisions sändningar som förmedlas genom tv-apparater. Tv-licensen borde ha övergivits redan då entreprenören och monopolutmanaren Jan Stenbeck 1987 lanserade TV 3, men så blev som bekant inte utfallet. Under 1980-talet blev det populärt att se på video – till en början genom att hyra men när priserna så småningom sjönk genom att köpa en videoapparat. Filmer som tidigare enbart gått på bio eller sänts på nytt (om och när SVT så bestämde) kunde därmed konsumeras på vardaglig basis. Därefter har införandet av bland annat dvd-spelare, med en tillhörande försäljning av dvd-filmer, och digital satellit-tv, med tio- eller hundratals nya kanaler, i grunden förändrat tv-apparatens användningsområde. Därmed är det såväl möjligt som realistiskt att ha en tv utan att se på Sveriges Television. Argumentet att ett tv-innehav innebär att man tar del av SVT:s programutbud håller med andra ord inte längre.

Vidare möjliggör ökade hastigheter på Internetuppkopplingar att utsändningar av tv kan göras över Internet. Flera stora bredbands- och telekom-företag testar antingen detta sändningssätt eller erbjuder redan det till sina kunder. SVT har på sin webbplats en stor del av sina program tillgängliga för alla med tillräckligt snabbt uppkoppling. De satsar även stort på att lägga upp nyheter och extramaterial på Internet. För att ännu fler ska kunna ta del av utbudet har speciella varianter av webbplatsen tagits fram, vilket gör att enheter med liten bildyta, långsam uppkoppling eller låg beräkningskapacitet ändå ska kunna ta emot sändningarna. Således kan man numera även ta del av tv via sin mobiltelefon, handdator och sina stationära datorer. Även på detta område är utbudet av tv från andra leverantörer än SVT stort, och det finns gott om andra användningsområden för utrustningen än att enbart se på tv. Att i de gällande föreskrifterna enbart utgå från tv-innehavet när man tar betalt för sändningar, som med hjälp av ny teknik kan ske på andra ställen, är märkligt.

Med det nuvarande systemet finns det två grupper varav den första gynnas och den andra missgynnas: Den första gruppen är den som inte betalar men ändå tar del av utbudet från SVT. Den andra gruppen är de som inte tittar på SVT av olika skäl men ändå tvingas att betala avgiften. Varför den sistnämnda gruppen inte tittar på SVT kan i vissa fall bero på tekniska skäl – som att signalen inte når fram på grund av att tv-mottagaren finns på en plats där det inte är ekonomiskt försvarbart att bygga ut nätet – men i flertalet fall torde det handla om personer som väljer att se på film eller på andra kanaler. Varför nämnda grupper ska tvingas att betala omkring 2 000 kronor varje år för att finansiera ett programutbud som de inte tar del av är mycket svårt att motivera.

Kontrollen av tv-avgifter sköts via det statliga aktiebolaget Radiotjänst i Kiruna AB. Enligt Radiotjänst har aktiebolaget ungefär 100 anställda och därutöver omkring ett hundratal frilansande avgiftskontrollanter. Licensindrivarnas arbetsmetoder bygger delvis på Radiotjänsts register över vilka som själva anmälts eller tidigare ertappats med att inneha tv-apparat. Eftersom merparten av hushållen både har tv-apparat och betalar sin tv-licens används registret för att se vilka adresser som saknas som betalande hushåll. Till dessa hushåll sänds brev, och kontrollanter gör både påstötningar via telefon och personliga hembesök. Den som har tv men inte betalar avgiften till Radiotjänst kan dömas till böter av domstol. Detta föråldrade och otympliga upplägg kan knappast vara kostnadseffektivt jämfört med de moderna sätt som finns att ta in exempelvis abonnemangsavgifter.

Sammanfattningsvis är det centralt att apparatskatten avskaffas och ersätts av finansiering via statsbudgeten. En sådan lösning är rättvis, modern samt teknikneutral. Som för andra kulturinstitutioner och svenskt universitetsväsende kan reformen genomföras med oförändrat oberoende samt bibehållen integritet och förmåga till långsiktig planering. Ett alternativ till finansiering via statsbudgeten vore att införa ett system med abonnemangsavgifter. Regeringen bör utreda frågan vidare i syftet att avskaffa apparatskatten.

Stockholm den 30 september 2008

Eliza Roszkowska Öberg (m)