Fiske och fiskevård

Motion 2001/02:MJ420 av Göte Jonsson m.fl. (m)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om resurser till kalkning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vattenägarnas ansvar för nyttjandet av fisket och fiskevattnen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en allmän fiskevårdsavgift inte bör införas.1

4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till en ändring som gör det möjligt att sälja lokala fiskekort där det i dag råder fritt handredskapsfiske.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om storskalig vindkraft.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utsättning av ål.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jakt på säl och skarv.

1 Yrkande 3 hänvisat till SkU.

2 Fiskevatten som uthållig resurs

Fiske och fiskevatten är en resurs och ett produktionsmedel som kan nyttjas på olika sätt. Liksom för andra areella näringar finns ett delat ansvar mellan staten och de enskilda ägarna för att resursen skall kunna nyttjas långsiktigt och uthålligt.

Staten har bland annat ansvar för den övergripande miljövården genom att se till att det finns resurser för till exempel kalkning mot försurningen.

När det gäller drift och skötsel måste fiskevattnet dock en gång för alla jämställas med andra produktionsmedel. Det betyder att ansvaret för nyttjande av fisket och fiskevattnet skall ligga på dess ägare, inom ramen för lagar och regler som förhindrar rovdrift och annat missbruk. Staten beslutar t.ex. inte över vilka bilmodeller Volvo skall bygga liksom inte heller om växtföljden i ett jordbruk.

1994 års lag om fiske var ett steg i rätt riktning mot ökat ägaransvar för fiskeresursen. För enskilt ägda inlandsvatten kan staten inte längre införa minimimått för fångad fisk eller påbjuda andra fiskeregler. Lagen var på så sätt ett myndigförklarande av fiskerättsägarna.

Att införa en allmän fiskevårdsavgift vore att ta ett stort steg bakåt igen. I stället för att utveckla ett direkt och rakt konsument–producentförhållande för nyttjandet av fiskeresursen inrättas en institution som skall samla in pengar från alla fiskekonsumenter och genom politiska beslut sedan dela ut pengarna till korrekta eller politiskt önskvärda projekt. Även om staten tillsätter partssammansatta beslutsgrupper som skall fördela medlen blir det olika intressen och åsikter som bestämmer över hur medlen skall användas. En allmän fiskevårdsavgift kommer att omfördela pengar från vissa fiskevatten till andra fiskevatten och på så sätt i praktiken fungera som en skatt. Alla sjöar och vatten är med och bidrar till avgiften och fonden, men bara de utvalda vattnen får något tillbaka. En allmän fiskevårdsavgift är en planekonomisk omfördelning av resurser. I vilken annan näringsgren eller bransch vore detta möjligt?

Ända sedan 1994, när dåvarande jordbruksminister Annika Åhnberg slog fast att fisket och fisketurismen är en naturlig näring, har det rått politisk enighet kring att betrakta fiskevattnet som en ekonomisk resurs och fisket och fisketurismen som en riktig och viktig näring. Då är det både inkonsekvent och ologiskt att införa nya avgifter och skatter på nyttjandet av resursen. För att näringen skall utvecklas måste rollerna och aktörerna få samma förutsättningar som i andra näringar. Precis som i andra näringar skall priset på fisket göras upp mellan konsumenter och producenter genom försäljning av fiskekort eller andra avtal. Köparen skall inte betala en del av sitt pris till en fond som omfördelar pengar och förskjuter konkurrensförhållandet mellan olika producenter. Vissa producenter av fiske skall inte gynnas på andras bekostnad. Därför bör en allmän fiskevårdsavgift inte införas.

Av samma skäl bör det fria handredskapsfisket förändras så att producenterna och ägarna av fiskeresursen i skärgården och i de stora sjöarna får möjlighet att ta betalt för nyttjandet av fisket. En enhetlig men flexibel modell för samtliga Sveriges fiskevatten bör eftersträvas.

3 Vindkraft till havs

En storskalig vindkraftsutbyggnad längs den svenska kusten kan få katastrofala konsekvenser för svenskt yrkesfiske. Utbyggnadstakten efter den svenska ostkusten har intensifierats under senare år utan att konsekvenserna fullt ut har dokumenterats. Klimatmålet har överskuggat både försiktighetsprincipen och kravet på bevarande av den biologiska mångfalden. För att ev. konsekvenser skall kunna beläggas måste undersökningar av de biologiska värdena dokumenteras innan en etablering kommer till stånd. I annat fall finns inget referensmaterial att tillgå. Hittills har endast bristfälliga undersökningar genomförts innan byggnationerna har startats.

De risker med utbyggnaderna som har framförts gäller framför allt de infraljud som uppstår omkring ett vindkraftsverk. En dansk undersökning från ett landbaserat vindkraftverk har dokumenterat att t.ex. daggmask minskade i antal kring kraftverket. Dessa infraljud kan likaväl befaras påverka fisk kring havs- och kustbaserade verk. Om detta är en realitet kommer det att få långsiktiga effekter på fiskproduktionen. Samtliga föreslagna platser för nyetablering är grunda områden, kända som lek- och uppväxtområden för fisk.

Erforderliga medel måste ställas till förfogande för att kunna genomföra de fiskeribiologiska undersökningar, som hittills inte har genomförts, både vid planerade områden och i anslutning till redan etablerade verksamheter.

4 Utsättning av ål

Enligt beräkningar utförda av Fiskeriverkets sötvattenslaboratorium är de ålutsättningar som sker mycket kostnadseffektiva. Ett problem i sammanhanget är dock att ålen inte enbart fångas av dem som bedriver näringsmässigt fiske. Därmed finns ingen ekonomisk lönsamhet i att utsättningarna bekostas av de licensierade yrkesfiskarna.

Ålutsättningarna finansierades till en början genom avgifter som inkom i prisregleringssystemet. I och med systemets avskaffande upphörde möjligheten att finansiera ålutsättningarna. Utsättningarna har därför under senare år bekostats via budgetmedel i kombination med EU-medel. Det är i dagsläget oerhört viktigt att nationella medel ställs till förfogande för dessa åtgärder. Enligt vår bedömning skulle det näringsmässiga fisket både i kustområdet och i länets insjöar få mycket svårt att överleva om inte de nationella utsättningsprogrammen kan genomföras i minst lika stor utsträckning som hittills. Det föreligger i annat fall en uppenbar risk att ett flertal fiskeföretag slås ut, eftersom ålfångsterna är en så viktig del av intäkterna.

5 Säl och skarv

Riksdagen har vid ett flertal tillfällen diskuterat utbredningen av såväl skarvkolonierna som sälstammen. Vid riksmötet 1999/2000 beslutade riksdagen om att förorda jakt på säl. Regeringen har sedermera genom Naturvårdsverket beslutat tillåta en begränsad jakt på den svenska ostkusten norr om Stockholm. Eftersom olägenheterna för yrkesfisket förorsakade av säl är mycket stora även på den södra ostkusten måste enligt vår uppfattning jakt tillåtas också där.

Beträffande skarven och dess utbredning har riksdagen vid flera tillfällen uppmanat regeringen att verka för att allmän jakt blir tillåten på denna art. Vi vill med kraft påtala att denna fråga brådskar.

Elanders Gotab, Stockholm 2001

Stockholm den 4 oktober 2001
Göte Jonsson (m)
Ingvar Eriksson (m)	Carl G Nilsson (m)
Catharina Elmsäter-Svärd (m)	Lars Lindblad (m)
Per-Samuel Nisser (m)	Berit Adolfsson (m)
Inger René (m)	Anders G Högmark (m)
Patrik Norinder (m)	Lars Björkman (m)
Ola Sundell (m)