Flyktingpolitiken

Motion 2000/01:Sf605 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Innehållsförteckning

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en gemensam och human europeisk flykting- och
asylpolitik.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att åtgärder mot den omfattande människosmugglingen ej får
användas som ett instrument för att ytterligare försvåra för människor på
flykt att ta sig till Europa.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om svenskt initiativ till att fokusering för tullarbetet och
gränskontrollen inom EU förskjuts mot säkerhet för människor.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om viseringspolitik för att hindra skyddsbehövande människor
från att kunna söka asyl.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall verka för att den gemensamma EU-listan över
viseringspliktiga länder görs allt kortare.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige som ordförandeland i EU prioriterar att kraftigt
höja den humanitära ambitionen i den gemensamma flykting- och
asylpolitiken.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att hålla isär migrationspolitik och asylrätt.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att asylansökningar skall prövas individuellt för den enskilde
på hans eller hennes egna meriter.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att pröva möjligheten att vidga flyktingbegreppet.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om rätten för asylsökande barn att komma till tals i asylärenden.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inarbeta FN:s barnkonvention i utlänningslagen.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att anpassa asylprocessen efter barnens behov.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en översyn av skyddsregeln om övriga skyddsbehövande i
3 kap. 3 § punkt 3 utlänningslagen.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett tilläggsprotokoll till Genèvekonventionen för att ge
flyktingstatus även åt personer som förföljs på grund av kön eller sexuell
läggning.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att omgående påbörja arbetet med utredningen om
anhöriginvandring.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om gemensamma minimiregler inom EU för rätt till
familjeåterförening.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att se över möjligheterna till en modern politik för
arbetskraftsinvandring.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en mer generös viseringspolitik för släktbesök.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en bedömning av vad som skall betraktas som en
massflyktsituation bör ske från fall till fall och under inrådan av
UNHCR.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tillfälliga uppehållstillstånd.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen i nuläget bör lägga fram ett nationellt
massflyktförslag som värnar den internationella asylrätten.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en fullständig tvåpartsprocess i asylärenden.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att lagstifta om handläggningstider för asylärenden.

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att möjliggöra för asylansökningar i hela Sverige.

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en översyn av utlänningsnämndens bedömningsunderlag.

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om gömda flyktingar.

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att förebygga och/eller undanröja orsaker till flykt och
påtvingad migration.

28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om stöd i närområdet.

29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om återvandring.

Inledning

Respekten för de mänskliga rättigheterna skall hävdas internationellt. Om
människors rätt kränks är det den demokratiska omvärldens skyldighet att
erbjuda en fristad för dem som begär skydd undan förföljelse. Världens
länder har gemensamt ansvar för att alla flyktingar ges ett
människovärdigt mottagande. Inga länder kan svära sig fria från ansvar
när människor på flykt söker skydd.

Det kommer alltid att finnas människor som är i behov av skydd undan
förtryck, förföljelse, hot och övergrepp. Utgångspunkten för flyktingpolitiken
måste därför vara att värna asylrätten. Under senare år har asylrätten blivit
allt
mer utsatt för kritik och angrepp. Invandrings- och främlingsfientliga partier
och rörelser är på stark frammarsch i flera europeiska länder. På åtskilliga
håll
har asylrätten inskränkts som en följd av en allmänt invandrar- och
flyktingfientlig opinion. Även i Sverige har sådana tendenser gjort sig
gällande i den allmänna debatten.

Arbetet med att utforma en gemensam asyl- och flyktingpolitik i EU
befinner sig i en formativ fas. De senaste åren har dock fokus, bl a genom
förslag från länder som Österrike och Finland, kommit att hamna på hur EU
skall kunna hålla flyktingar borta från Europa snarare än hur vi skall kunna
hjälpa människor i behov av en fristad. Asylrätten har kommit att uppfattas
som ett problem snarare än som en mänsklig rättighet.

Under det kommande svenska ordförandeskapet i EU har Sverige en unik
möjlighet att vända denna negativa utveckling. Den gemensamma
flyktingpolitiken bör prioriteras högt under det svenska ordförandeskapet. Vi
bör utnyttja vår tid som ordförandeland till att bana väg för en humanare och
mer solidarisk europeisk asyl- och flyktingpolitik och motverka alla tendenser
mot ett Fästning Europa.

Under pinsamma förhållanden tvingades regeringen i våras att dra tillbaka
sitt förslag om hantering av massflyktsituationer efter massiv kritik från bl a
UNHCR, flyktingorganisationerna och en majoritet av riksdagspartierna.
Folkpartiet beklagar att ett nytt förslag ännu inte kommit på riksdagens bord
trots löften från regeringen om en snabb handläggning. På så sätt går
regeringen miste om en betydelsefull möjlighet att redan innan
ordförandeskapet lägga grunden för en humanare europeisk flyktingpolitik.
Nu lägger sig regeringen platt och inväntar istället resultatet av
förhandlingarna om EU-kommissionens förslag om massflykt. Det senare
brister i respekten för den indivduella asylrätten. Det blir lätt att misstänka
att
även regeringen hugar för de allt mer högljudda och osolidariska krafterna i
Sverige och Europa. Om inte Sverige tar ansvar för detta nu, inför vårt
ordförandeskap, lär ingen annan heller göra det.

En gemensam europeisk flyktingpolitik

Asylrätten på Genèvekonventionens grund måste värnas inom ramen för
en gemensam europeisk flyktingpolitik. Den regeringskonferens som
avslutades i juni 1997 fick till resultat att de s k Schengenreglerna görs till
en del av EU-fördragen. Toppmötet i Tammerfors hejdade de värsta
farhågorna om en kantrad gemensam flyktingpolitik i inhuman riktning.
Men ännu är det oklart vilket innehåll asylpolitiken inom ramen för
Schengensamarbetet kommer att få i fråga om synen på människor med
skyddsbehov. Förberedelser för ett beslut i ministerrådet om hur
Schengenreglerna skall införlivas i den nya fördragstexten har påbörjats
och beslutet väntas snart. I Schengenavtalet ingår bl a inrättande av en
gemensam europeisk flyktingpolitik. Folkpartiet välkomnar detta. Vi tror
att en samordning av flykting- och asylpolitiken med en gemensam praxis
är en förutsättning för en liberalisering av politiken inom hela EU.

Praxis för beviljandet av asyl varierar mellan EU-länderna. I verkligheten
har flyktingpolitiken successivt stramats åt i hela Europa. De senaste årens
skärpning av asylpolitiken i samtliga EU-länder är oroväckande. Idag skyfflas
människor runt som boskap mellan olika länder för att få söka asyl. Därför
behövs en gemensam flyktingpolitik så att alla medlemsländer tvingas ta
ansvar. För att det skall bli verklighet måste de mest generösa länderna sätta
normen.

En samordning av medlemsstaternas minimiansvar på det flyktingpolitiska
området är emellertid nödvändig, om åtminstone några länder i praktiken
skall kunna bedriva en mer generös flyktingpolitik. Det är inte de minst
generösa länderna som skall sätta normen. Det synsättet måste prägla
tillämpningen av såväl Schengenavtalet som Dublinkonventionen, vilka båda
berör flyktingpolitiken.

EU och dess medlemsstater måste på plats bekämpa orsakerna till att
människor tvingas fly och bege sig till andra länder. Genom vårt medlemskap
i EU kan vi verka för att mobilisera omfattande stöd till de människor som
tvingas på flykt genom ett mer direkt stöd till grannstater som ger dem skydd.
Detta är inget alternativ, utan utgör ett komplement, till att ge människor som
faktiskt flyr skydd.

I det franska ordförandeskapets diskussionsunderlag om den gemensamma
asyl- och flyktingpolitiken nämns knappast alls Genèvekonventionen.
Asylrätten har kommit att uppfattas som ett problem snarare än som en
mänsklig rättighet. Detta defensiva läge måste Sverige som ordförande bryta
med kraft nästa år. Folkpartiet välkomnar regeringens signaler om att under
ordförandeskapet driva frågan om gemensamma regler för människor som
förföljs av tredje part.

Människosmuggling

Under året har vi kunnat bevittna tragedierna av en alltmer omfattande
människosmuggling till Europa. Händelsen i Dover i somras då 58
människor påträffades döda i en lastcontainer är det mest fruktansvärda
exemplet. Den restriktiva flyktingpolitiken i Europa är den främsta
förklaringen till den omfattande människosmugglingen. Starkt bidragande
till utvecklingen är förutom viseringsreglerna även det s k
transportansvaret. Det senare innebär att transportörerna tvingas ansvara
för prövningen av personers flyktingskäl. Tyvärr har debatten efter
Dovertragedin i alltför hög grad kommit att fokusera på hur
människosmugglarna skall bekämpas istället för att fokusera på bristerna i
medlemsländernas nuvarande asyl- och flyktingpolitik. Självfallet är det
viktigt att med kraft bekämpa de kriminella ligor som ligger bakom
människosmugglingen. Åtgärder mot människosmugglarna får dock inte
användas som ett instrument för att ytterligare försvåra för människor på
flykt att ta sig till Europa. Sverige måste ta initiativ till att fokusering för
tullarbetet inom EU och gränskontrollen inom EU förskjuts mot säkerhet
för människor. Vid minsta misstanke om att det finns människor i ett
transportmedel måste den aktuella myndigheten ingripa.

Viseringsregler inom EU

EU:s strikta visumpolitik utgör ett stort hinder för människor att ta sig till
Europa och gör att människosmugglingen ökar. Dagens praxis att
visumbelägga 130 länder som inte är välmående demokratier är inte
värdigt det demokratiska Europa. Grundregeln måste vara att människor
har rätt att resa in fritt i EU, inte tvärtom. Inom några år kommer
arbetskraftsbristen i EU att bli akut. Därför är det också viktigt att vi
bejakar och välkomnar människor som kommer till medlemsstaterna för
att söka jobb.

Idag krävs visering för resa till Sverige från flertalet länder i världen. Den
gemensamma listan över viseringspliktiga länder har växt ytterligare med
Sveriges anslutning till Schengenavtalet. Bland de viseringspliktiga länderna
finns alla de, varifrån de flesta asylsökande i Sverige och EU kommer. Det är
uppenbart att viseringspolitiken används för att göra det svårare för
människor med skyddsbehov att söka asyl i Västeuropa. Listan över
viseringspliktiga länder får inte tillåtas växa ytterligare. Sverige måste
aktivt
verka för att listan görs kortare.

Vårt engagemang får inte göra halt vid Europas gränser. Som liberaler tar
vi strid med dem som vill bygga "Fästning Europa". Människors lika värde
oavsett nationalitet måste alltid hävdas. Ur respekten för den enskilda
människan växer internationalismen. Folkpartiet vill ha en europeisk
flyktingpolitik, som bättre fördelar bördorna av mer omfattande
flyktingströmmar mellan de europeiska länderna och där den gemensamma
flyktingpolitiken är ett golv för de enskilda ländernas lagstiftning. Vi vill
att
den europeiska, såväl som den svenska, flyktingpolitiken i framtiden skall
vara mer human än den är idag. Det förutsätter att flyktingpolitiken förs till
de
områden, där majoritetsbeslut kan tillämpas.

Sverige måste som ordförandeland i EU 2001 prioritera asylpolitiken inom
Schengen. Vi bör utnyttja ordförandeskapet till att kraftigt höja den
humanitära ambitionen i EU:s gemensamma flyktingpolitik.

Migrationspolitik och asylrätt

Det numera populära begreppet migrationspolitik består i huvudsak av tre
delar: flyktingpolitiken, reglerna för anhöriginvandring samt reglering av
arbetstillstånd.

Sedan 80-talet har det i den svenska liksom i den europeiska debatten
gjorts en inte alltid omedveten sammanblandning av flyktingar och
invandrare/migranter i största allmänhet. Genom att antyda att asylsökande
kommer från fattiga länder vill man skapa intrycket att de asylsökande
huvudsakligen är ute efter att förbättra sin ekonomiska och sociala situation.
Så skapas den politiska grunden för att göra asylpolitik till en del av den
allmänna invandringspolitiken.

Begreppssammanblandningen gjordes som tydligast när regeringen i sin
proposition 1997/98:23 ändrade beteckningen för den svenska
flyktingpolitiken från just flyktingpolitik till migrationspolitik. Folkpartiet
kritiserade denna namnändring som ett maskeringsförsök av en stramare
flyktingpolitik som alltsedan dess har varit verklighet i Sverige. Asylrätten
måste hållas isär från den allmänna migrationspolitiken. Det bör riksdagen ge
regeringen till känna.

Följderna av de många inskränkningarna i den svenska asyl- och
flyktingpolitiken som vidtogs genom riksdagens beslut den 5 december 1996
har blivit alltmer uppenbara. Det gäller kriterierna för bedömning av
skyddsbehov samt bedömning av anhöriginvandring. Det gäller också
rättstryggheten i asylprocessen liksom instansordningen för densamma.
Folkpartiet har vid ett flertal tillfällen motionerat för en omprövning av de
flyktingpolitiska beslut som fattades 1996. Vi kan dock konstatera att inga
förändringar har skett i riktning mot en mer human svensk flyktingpolitik
fram till idag.

Värna asylrätten

Att värna asylrätten i Sverige och i Europa måste vara utgångspunkten för
svensk flyktingpolitik. Det kan aldrig ersättas med aldrig så kraftfulla
åtgärder i andra avseenden. Genom att enskilda länder gör sin asylpolitik
mer restriktiv görs inte skyddsbehoven mindre omfattande. De
asylsökande skyfflas bara runt mellan olika stater och främst till dem som
relativt sett söker föra en liberal asylpolitik. I längden visar det sig att
inget land förmår stå emot en nedåtgående spiral, när åtskilliga andra
höjer tröskeln för asylsökande att överhuvud få sina skyddsbehov
prövade.

Asylansökningar skall prövas individuellt för den enskilde på hans eller
hennes egna meriter. Den enskilde asylsökande är just en enskild individ som
oavsett etnisk, nationell, politisk eller religiös hemvist skall bedömas som en
enskild individ och inte som medlem i en grupp. Den enskilda människan har
sina egna värderingar och prioriteringar. Det som är naturligt och självklart
för den ene kan vara helt fel för dennes landsman, tros- eller åsiktsfrände. I
flyktingpolitiken får vi aldrig förlora den enskilda människan ur sikte.

Ett vidgat flyktingbegrepp

I riksdagens beslut i december 1996 avskaffades skyddsbegreppet de
facto-flyktingar, krigsvägrare samt begreppet humanitära skäl.
Visserligen utökades kretsen som kan få skydd i enlighet med
Genèvekonventionen något, men sammantaget inskränktes kretsen av
skyddsbehövande som kan få asyl betydligt. Folkpartiet har tidigare
argumenterat för att dessa båda begrepp bör återinföras. I en allmän
översyn av den svenska asyl- och flyktingpolitiken bör detta vara ett
viktigt inslag att pröva. Det framstår dock som än mer angeläget att pröva
om det finns möjlighet att utifrån Genèvekonventionen tillämpa en
modern och vidare tolkning av flyktingbegreppet för att implementera
konventionen i svensk lagstiftning. Härmed skulle tidigare skyddsbegrepp
som de facto flykting och krigsvägrare samt de nya "övriga
skyddsbehövande", som infördes 1996, kunna strykas. Detta skulle
innebära att den idag olyckliga uppdelningen mellan flyktingar och
"övriga skyddsbehövande" skulle upphöra. Kvar, utöver skyddsbehov
enligt en modern tillämpning av Genèvekonventionen, skulle det återstå
rent humanitära skäl som övrig grund.

Värna barnens säkerhet

I regeringsförklaringen inför riksmötet 2000/2001 sade statsminister
Göran Persson bland annat att "Sverige är, och ska vara, världens
barnvänligaste land". Det är lätt att hålla med om det sista, men svårare
när det gäller nutid, åtminstone när det handlar om asylsökande barn.

Folkpartiet välkomnar regeringens förslag om att asylsökandes barn skall
ha samma rätt till skolgång som andra barn i Sverige. Regeringen har vidare
aviserat en reform om rätt till tre timmars förskola dagligen för barn till
arbetslösa eller föräldralediga föräldrar. Detta förslag omfattar dock inte barn
till asylsökande. Bland annat har Barnombudsmannen kritiserat detta
eftersom förskolan ska ingå i ett livslångt lärande. Den skall bygga på barnens
behov och inte bara ses som en förvaringsplats när föräldrarna jobbar. BO kan
inte se annat än att barn till asylsökande har samma behov som övriga barn.

Nyligen granskade BO den tre år gamla lagen om rätten för asylsökande
barn att komma till tals i asylärenden. Av ett 80-tal granskade ärenden var det
bara 4 av 159 barn som fått komma till tals. Det finns således anledning att
rikta allvarlig kritik mot den bristande kompetensen hos Migrationsverkets
chefer när det gäller att följa lagstiftningen i vårt land. Det måste finns
resurser för att kunna genomföra samtal med barn som själva har svårt att
hävda sina rättigheter. Syftet med lagändringen var att öka barnens synlighet i
familjen och inte betrakta dem som ett bihang till föräldrarna.

Regeringen måste se över sitt regleringsbrev till Migrationsverket med
syftet att förbättra riktlinjerna för utbildning, handledning, miljöer för
utredning och hörande av barn.

I riksdagens beslut i december 1996 avslogs Folkpartiets förslag att FN:s
Barnkonvention skulle inarbetas i den svenska utlänningslagen på samma sätt
som Genèvekonventionen inarbetats i lagen. I stället fick vi en portalparagraf
med en närmast till intet förpliktande lydelse om barnets bästa. Den har visat
sig ha ringa betydelse.

I Sverige har under senare år många barn gömt sig under förhållanden som
är helt oacceptabla. Här måste en förändring ske såväl av lagen som av praxis.
Kan en sökandes bristande trovärdighet inte med absolut säkerhet styrkas,
skall "the benefit of the doubt" ges företräde i den slutliga bedömningen av
rätten till uppehållstillstånd. Det innebär att vid osäkerhet, skall den för
sökande gynnsammaste tolkningen gälla. Då skulle fler av de barn som idag
gömmer sig slippa att fortsätta vara på flykt också i Sverige.

Det är inte acceptabelt att familjer splittras i samband med förvarstagning
och verkställighet av avvisning. Med Folkpartiets förslag att inarbeta FN:s
barnkonvention, skulle det bli mycket svårare att med avvisningsbeslut
splittra barnfamiljer i ofta redan traumatiska situationer. Inga barn skulle
behöva gömma sig i Sverige.

Antalet barn som kommer ensamma till Europa och söker asyl har ökat
under 90-talet. Enligt FN:s flyktingkommissariat UNHCR kom förra året över
13 600 barn till Europa. I Sverige sökte 236 barn asyl förra året. Enligt en
nyutkommen rapport från Röda Korset och UNHCR är väpnade konflikter,
tortyr, övergrepp på grund av etnicitet, religion, kön eller politisk åsikt de
vanligaste orsakerna till att ensamma barn kommer till Europa för att söka
skydd och asyl. Sverige och övriga europeiska länder får allt svårare att klara
av att ta hand om den växande skara ensamma barn som söker asyl.

EU har ett gemensamt ansvar för att ta hand om de flyktingbarn som söker
sig till Europa. Därför krävs en harmonisering av EU:s flyktingpolitik som
garanterar att ensamkommande barn får skydd enligt internationella
flyktingkonventioner. Vidare krävs att ensamkommande barn skall ha samma
rätt till skydd som barnen i EU-länderna. Omhändertagandet av de
ensamkommande barnen måste förbättras och utgå från barnets bästa.

Asylprocessen måste bli mer barnvänlig. Barnen bör i första hand
behandlas som barn och inte asylsökande. Inget barn skall behöva vänta
längre än tre månader på att få sin asylansökan prövad. En alltför lång väntan
skapar otrygghet och i vissa fall svårt lidande. Så fort de kommer till Sverige
skall de anmälas till utredning enligt socialtjänstlagen. De bör också ha rätt
till en god man med särskild kunskap om utsatta barn. Socialnämnden, inte
Migrationsverket, bör ansvara för barnets boende. Att det som i dag tar över
ett halvår att godkänna ett hem där man placerat ett barn är helt oacceptabelt.
Vad som ovan anförts om att anpassa asylprocessen efter barnens behov bör
riksdagen ge regeringen till känna.

Kön eller sexuell läggning

Många brott som begås mot de mänskliga rättigheterna är könsspecifika.
Tusentals unga flickor könsstympas varje dag. Kvinnor över hela världen
dödas, utsätts för grovt våld eller riskerar att utsättas för våld genom att
de bryter mot sina hemländers traditioner. Våldtäkt har blivit ett vanligt
vapen i väpnade konflikter för att förödmjuka och tortera fienden. Grov
diskriminering av de här slagen tvingar många kvinnor att fly sina
hemländer.

Homosexualitet är förbjudet i många länder. I vissa länder utdöms t o m
dödsstraff för människor som är homosexuella. I andra länder kan religion
och kulturtraditioner göra det svårt att leva för den som har en annan sexuell
läggning än den heterosexuella, trots att detta inte är uttryckligen förbjudet.

Genèvekonventionen ger inte flyktingstatus åt personer som känner
välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning. Att
så inte är fallet torde till stora delar hänga samman med den bristande insikt
om kvinnors utsatthet och den bristande acceptans för annan sexuell läggning
än den heterosexuella, som präglade världen då konventionen utarbetades -
och som fortfarande är fallet i alldeles för många sammanhang. Flera länder, t
ex Kanada har dock gått före och i enskilda fall gett flyktingstatus åt
homosexuella.

Sedan genomförandet av 1997 års reform av utlänningslagen, vars syfte
bl a var att stärka skyddet för dem som tvingas fly på grund av sitt kön eller
homosexualitet, har endast ett fåtal personer beviljats uppehållstillstånd med
hänvisning till den nya skyddsregeln om övriga skyddsbehövande i 3 kap. 3 §
punkt 3 utlänningslagen. Tillämpningen av den nya skyddsregeln har använts
mycket sparsamt, vilket i praktiken medfört att skyddet för denna grupp
försämrats.

Folkpartiet anser att det skulle innebära en förstärkning om möjligheten
fanns att vidga den nuvarande tolkningen av flyktingbegreppet så att även
förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning innefattades. En översyn av
den nya skyddsregeln om övriga skyddsbehövande och dess tillämpning bör
därför göras. Vidare bör Sverige verka för ett tilläggsprotokoll till
Genèvekonventionen för att ge flyktingstatus även åt personer som förföljs på
grund av kön eller sexuell läggning.

Anhöriginvandring

1996 års förändringar innebar även en betydande inskränkning i kretsen
av anhöriga som kan få tillstånd att återförenas med person som fått
uppehållstillstånd i Sverige. Den praxis som utvecklats av
Migrationsverket och Utlänningsnämnden gör att såväl
hushållsgemenskap som beroendeförhållande skall ha funnits i hemlandet
och dessutom mycket nära i tiden i förhållande till det att ansökan om
anhöriginvandring sker. Det bygger på en mycket etnocentrisk
uppfattning av kärnsvensk modell. Vad värre är drabbar den allra hårdast
människor som drivits på flykt undan krig eller förföljelse - dem som
flyktingpolitiken framför allt tar sikte på att värna.

Riksdagen gav våren 1999 regeringen till känna att en utvärdering bör ske
"av de bestämmelser i utlänningslagen som reglerar anhörigas invandring
utanför kärnfamiljen och som trädde i kraft den 1 januari 1997". Utredningen
skulle enligt riksdagen "ske skyndsamt". Utredningen tillsattes först under
sommaren 2000, men har dessvärre fortfarande inte påbörjat sitt arbete. Detta
är en oacceptabel försening och Folkpartiet anser att arbetet med utredningen
om anhöriginvandring måste påbörjas omgående. Det är verkligen
oacceptabelt att regeringen förhalat utredningen i över ett år. Det bör
riksdagen ge regeringen tillkänna.

På EU-nivå är det synnerligen viktigt att det kommer till stånd
gemensamma minimiregler för rätt till familjeåterföreningen. Det är ohållbart
i ett EU med fri rörlighet att det idag finns en uppsjö av olika definitioner av
vem som är att klassa som "anhörig".

Arbetskraftsinvandring

De flesta framtidsbilder talar för att Sverige inom en snar framtid kommer
att stå inför en betydande arbetskraftsbrist. Redan idag vet vi att vissa
sektorer på arbetsmarknaden har stor brist på kompetent personal. Ökat
barnafödande räcker inte för de prognostiserade behoven av arbetskraft i
det korta och medellånga perspektivet. Ökad arbetskraftsinvandring är en
av de möjliga utvägarna att om ett drygt decennium få balans i den
demografiska utvecklingen, vilket skulle kunna få statsfinanserna att gå
ihop någorlunda. Åtminstone utan gigantiska tillbakadraganden av viktiga
offentliga åtaganden.

Regeringen har aviserat att man i en arbetsgrupp mellan flera departement
skall se över frågan om arbetskraftsbrist och eventuell arbetskraftsinvandring.
Bland annat vill man titta på utvecklingen med perspektivet av att fler länder i
Central- och Östeuropa blir medlemmar i EU. Det framstår som väl
optimistiskt med tanke på hur utvidgningsprocessen försenats och riskerar att
försenas ytterligare. Dessutom är det inte sannolikt att tillräckligt många
människor från dessa länder, eller något annat EU-land, är beredda att flytta
till Sverige om ekonomin fortsätter att utvecklas lika starkt som nu i flera av
de aktuella länderna.

Det gäller därför att lyfta blicken. Det kommer inte finnas någon "nu-får-
ni-komma-knapp" att trycka på för varje enskild yrkesgrupp den dagen
arbetskraftsbristen är akut. Sveriges egoistiska önskningar utgör inte grunden
för världens migrationsströmmar. Därför måste denna process börja nu. Det
finns idag ett stort antal fall där personer med arbete utvisas från vårt land
trots att det saknas skäl att tro att det finns inhemsk arbetskraft som på
rimligt
sätt kan fylla arbetskraftsbehovet. Det är en dålig lösning för alla inblandade.

Folkpartiet anser att regeringen snarast bör tillsätta en utredning för att se
över möjligheterna till en modern politik för arbetskraftsinvandring. I detta
bör inbegripas möjligheten att på plats i Sverige ansöka om arbetstillstånd och
att ansvaret för arbetstillstånd överflyttas från Migrationsverket till
Arbetsmarknadsstyrelsen.

Viseringspolitik

Människor som lever i Sverige med permanent uppehållstillstånd och
kanske rent av svenskt medborgarskap har rätt att kunna få besök av sina
närmast anhöriga i sitt nya hemland. Att få besök av nära och kära får inte
vara en ynnest som svenska utlänningsmyndigheter beviljar bara när det
inte finns något skäl som talar emot. Idag tvingas många nya svenskar
uppleva hur Migrationsverket regelmässigt avslår ansökningar om
besöksvisum för anhöriga från vissa länder, bara därför att man inte kan
utesluta att någon skulle vilja stanna kvar i Sverige efter inresa.

Det är inte acceptabelt att människor som inte gjort sig skyldiga till brott
inte kan få besök av sina anhöriga i sitt nya hemland. Tio år efter järnridåns
fall i Europa har murarna blivit mycket högre kring Sverige för ärliga och
skötsamma människor. Det finns dessutom anledning att tro att den förda
viseringspolitiken är rent kontraproduktiv. Om den normala viseringspolitiken
för släktbesök gjordes enklare, snabbare och mer generös, skulle många
anhöriga, inte minst åldriga föräldrar, inte se sig nödsakade att söka
uppehållstillstånd i Sverige. De skulle istället regelbundet kunna besöka sina
anhöriga i deras nya hemland.

Så kallade massflyktsituationer

Efter massiv kritik från bl a UNHCR, flyktingorganisationerna och
samtliga partier utom regeringspartiet tvingades regeringen i våras att dra
tillbaka en proposition om hantering av massflyktsituationer. Folkpartiet
fann det oacceptabelt att regeringen i förslaget sade sig vara beredd att
rucka på den individuella asylprövningen. Förslaget gick ut på att
personer som i en massflyktsituation tog sig till Sverige skulle upp till tre
år berövas sin rätt att på personliga grunder söka asyl. Vidare kritiserade
vi förslaget att berörda personer inte skulle folkbokföras i landet under
den tid det tidsbegränsade uppehållstillståndet gällde. I praktiken innebar
detta att dessa flyktingar skulle få ett sämre socialt skyddsnät än svenskar
och flyktingar som beviljats asyl.

Efter misslyckandet med massflyktförslaget inbjöds samtliga partier och
berörda organisationer till överläggningar om utformandet av ett nytt förslag.
På så sätt gav regeringen sken av att man tagit lärdom av sina misslyckanden
och att ett nytt förslag var på väg att läggas till innevarande riksmöte. Så
blir
nu inte fallet. Istället framstår det som att regeringen lägger sig platt för
EU-
kommissionens förslag om hantering av massflyktsituationer när den säger
sig vilja invänta förhandlingsresultatet.

Bedömning av massflyktsituationer

En fråga som är knepig är hur frågan om massflyktsituation bör
definieras. Är det när massflykten nått ett lands gränser, eller är det då
den uppstår i ursprungslandet? Låt oss problematisera frågeställningen
genom att ta flyktingkatastrofen i Kosovo våren 1999 som exempel.

Den utdragna konflikten i Kosovo, alltsedan Milosevic 1989 upphävde
provinsens autonoma ställning och införde ett allt hårdare polisstyre över den
kosovoalbanska majoriteten fram till och med det knappt 80 dagar långa
kriget våren 1999, ställde Europas och Sveriges flyktingpolitik i
blixtbelysning. På mindre än två veckor genomförde Milosevicregimen en
folkfördrivning som drev mer än en halv miljon människor på flykt till
Albanien och Makedonien. På ett par veckor tvingades Albanien och
Makedonien, Europas två fattigaste och mest utsatta stater, ta emot och
härbärgera flera hundra tusen kosovoalbaner på obestämt tid - 15 till 20
procent av de båda staternas egna befolkning. Det vore som om Sverige på ett
par veckor skulle ta emot 1,5 miljoner asylsökande eller att Tyskland skulle ta
emot 12 miljoner asylsökande - och då skulle det ändå röra sig om två av
Europas mest välmående stater. När inströmningen av asylsökande från
Bosnien var som störst kom det ca
80 000 till Sverige och ett par hundra tusen till Tyskland - på ett år!

När EU:s flyktingansvariga ministrar, efter att kosovoalbanerna i
hundratusental under ett par veckor vällt in i Albanien och Makedonien,
samlades för att överlägga om hur Europa skulle kunna bidra till att lätta på
bördan, förmådde man sig bara till en samlad utfästelse om att kortfristigt
kunna ta emot upp till 80 000 flyktingar. Tyskland, Turkiet och Norge var de
stater som tog emot flest. Trots att Sverige efter en kraftansträngning
förklarade sig kunna ta emot upp till 5 000 blev det i slutändan bara ca 2 000.
Den svenska uttagningsdelegationen från Migrationsverket visade sig vara
bland de mest senfärdiga, när det gäller att välja ut dem som skulle få en
fristad i Sverige.

I den extremt akuta flyktingsituation som drabbade några av Kosovos
grannstater valde den svenska regeringen att avbryta gjorda utfästelser om att
ta emot flyktingar från andra länder på den s k flyktingkvoten, som omfattar
ca 1 800 flyktingar om året. Det är ett lågvattenmärke vad gäller svensk
internationell solidaritet.

Några hundratal flyktingar som under lång tid väntat i flyktingläger på att
till slut få en fristad i Sverige fick se denna dröm krossad med hänvisning till
att Sverige tog sin del av Europas gemensamma ansvar för den största
flyktingkatastrofen sedan andra världskriget. Sveriges del visade sig vara ca 2
000 kosovoalbaner som skulle skickas hem så snart kriget var över. Inför
stora internationella flyktingkatastrofer bör gjorda åtaganden på den i antal
mycket begränsade svenska flyktingkvoten fullföljas.

Inför ankomsten av kosovoalbanska flyktingar utnyttjade sig regeringen av
bestämmelsen om att kunna utfärda tillfälliga tillstånd i massflyktsituationer.
Var det riktigt? Folkpartiets svar är tydligt nekande. Visst uppstod massflykt
när flera hundratusen kosovoalbaner tvingades fly sitt hemland på grund av
kriget och folkfördrivningen. Sverige och övriga Europa undvek dock att
"drabbas" av denna massflyktingvåg. Regeringen, som aldrig velat se
asylsökande från Kosovo som riktiga flyktingar, gick dessutom ett steg
längre, då den i samma andetag inordnade tusentals kosovoalbaner, som redan
vistats i Sverige under längre tid utan att ha fått tillstånd, i samma
förordning
om tillfälliga tillstånd. Inte ens när Milosevics folkfördrivning var ett faktum
kunde Sverige förmå sig att betrakta asylsökande från Kosovo som riktiga
flyktingar.

Folkpartiet anser att det inte är möjligt att i förväg fastställa en färdig
definition av vad som skall betraktas som en massflyktsituation. Bedömning
bör ske från fall till fall och under inrådan av UNHCR. Principen skall dock
alltid vara att asylansökningar skall prövas individuellt för den enskilde på
hans eller hennes egna meriter, oavsett om det rör sig om en
massflyktsituation eller inte. Det bör riksdagen ge regeringen till känna.

En undantagsregel

Folkpartiet avvisar bestämt tillfälliga uppehållstillstånd som ett
regelmässigt inslag i svensk flyktingpolitik. Att efter åtskilliga år i
Sverige tvinga flyktingarna tillbaka är både inhumant och ohanterligt.
Däremot kan det i vissa situationer av massflykt vara en utväg att efter
regeringsbeslut och inrådan av UNHCR bevilja människor från ett visst
område tillfälligt uppehållstillstånd. Det bör då emellertid endast ske, när
man inte redan från början kan bedöma att orsakerna till flykten kommer
att bestå under lång tid.

Av rättssäkerhetsskäl bör beslut om tillfälligt uppehållstillstånd i
massflyktsituation ej ges för längre tid än två år. När det för den enskilde
skulle innebära ett alltför abrupt avbrott av t ex studier eller när orsaken
till
massflykten tycks vara på väg att inom kort undanröjas, bör regeringen kunna
besluta om förlängning med 6 månader, dock högst två gånger. Det är dock
viktigt att lägga till att i situationer där barn har hunnit rota sig under sin
treåriga vistelse, kan det finnas fall där hänsynen till barnen väl kan innebära
att familjen skall få permanent uppehållstillstånd.

Agera nu

Folkpartiet liberalerna anser att regeringen i nuläget bör lägga fram ett
nationellt massflyktförslag som värnar den individuella asylrätten. Detta
är ett krav med sin grund i respekt för i första hand individen och i andra
hand internationell rätt. I ett läge där EU är i stånd att utveckla sin
flyktingpolitik med bland annat gemensamma miniminivåer för asylregler
och handläggningstider är det viktigt att Sverige visar upp ledarskap. I
detta läge måste vi slå vakt om varje individs rätt att mötas med respekt.
Genèvekonventionen måste värnas från varje form av inskränkning.
Sverige och EU måste ta ett gemensamt ansvar för att alla flyktingar ges
ett människovärdigt mottagande. Den svenska regeringen får inte använda
EU som argument för att kunna strama åt den svenska asyl- och
flyktingpolitiken.

En rättssäker och human asylprocess

Nuvarande instansordning med Migrationsverket som första instans och
Utlänningsnämnden som överprövningsinstans har tjänat ut. De båda
myndigheternas hantering av asylprövningen står som symbol för en
utbredd misstro mot hela flyktingpolitiken. Formerna för asylprövning i
de båda myndigheterna ger inte längre tillräckligt underlag för det
nödvändiga allmänna förtroende som verksamheten förutsätter.
Rättssäkerhet och tilltro till asylhanteringen kräver nu, precis som den
parlamentariska kommittén Ny instans- och processordning i
utlänningsärenden (NIPU) föreslagit i sitt slutbetänkande Ökad
rättssäkerhet i asylärenden (SOU 1999:16), att asylprövningen görs om
till en process under domstolsliknande former, där renodlade
tvåpartsförhandlingar förs med den asylsökande närvarande.

Problem med nuvarande ordning

Att söka asyl är en mänsklig rättighet. För den människa som flyr från sitt
hemland och söker asyl är beslutet i asylärendet livsavgörande.

De senaste åren har det framförts en omfattande kritik mot
Utlänningsnämnden och Migrationsverket för bristande rättssäkerhet i
utlänningsärenden, långa handläggningstider, och många av de beslut som
fattats har framstått som inhumana och obegripliga för allmänheten. De
grundläggande problemen med nuvarande ordning är att de människor som
kommer till Sverige och ansöker om asyl inte upplever att de får en rättvis
prövning av sin sak, och att denna prövning dessutom tar alltför lång tid. Det
är därför svårt att få acceptans för de beslut som fattas.

Den asylsökande är i huvudsak hänvisad till Migrationsverket och
Utlänningsnämndens skriftliga prövning av sitt ärende. Den enda kontakt som
den asylsökande har med Migrationsverket under asylprövningen är ett
muntligt förhör. Hos Utlänningsnämnden är det ytterst sällsynt med något
annat än ett skriftligt förfarande.

Ofta är grunden för avslagsbeslut att den asylsökande inte är trovärdig. En
befogad fråga att ställa är - hur kan någon bedöma trovärdighet enbart på ett
skriftligt material - och särskilt när man inte ens har träffat personen ifråga.
Om det finns frågetecken i en asylsökandens ansökning, finns det
förmodligen också - i många fall - helt rimliga förklaringar.

Om man inte ställer några frågor, får man heller inga svar. Det är därför
som många asylsökanden upplever att det inte fått en rättssäker prövning av
sin sak.

Internationell och nationell kritik

Sverige har ådragit sig internationell kritik av bl a FN:s kommitté mot
tortyr för att det skulle innebära brott mot FN:s konvention mot tortyr att
verkställa beslut fattade av Migrationsverket och Utlänningsnämnden.
Även Kommissionen för mänskliga rättigheter har i april 1998 riktat hård
kritik mot Migrationsverkets och Utlänningsnämndens handläggning av
ett asylärende.

I en forskningsrapport (Diesen m.fl, Bevis 2 Prövning av flyktingärenden,
Norstedts Juridik 1998) konstateras att lika fall inte behandlas lika, vare sig
hos Migrationsverket eller i Utlänningsnämnden, och att förutsägbarheten och
därmed rättssäkerheten blir ytterst begränsad. Enligt forskningsrapporten
finns det få rättsområden som präglas av samma rättsosäkerhet, godtycke, och
bristande likformighet som utlänningsrätten. Den tyngsta kritiken som riktas
mot utlänningslagstiftningen är att man från lagstiftarnas sida försökt
åstadkomma särlösningar för utlänningsrätten. Istället för att ärendet avgörs
av en neutral och opartisk domstol är det nu samma myndighet,
Migrationsverket, som utreder och prövar den sökandes asylskäl.

Enligt forskningsrapporten är den mest angelägna reformen, som kan
genomföras på flyktingrättens område, att flytta över prövningen i
asylärenden till förvaltningsdomstolarna, dvs. länsrätt och kammarrätt.

Avskaffa Utlänningsnämnden - på riktigt

I Ds 2000:45 föreslår arbetsgruppen en ny processordning med
tvåpartsförfarande och större möjligheter för den asylsökande att vara
med och yttra sig när besluten fattas, men utlänningsärenden skall
fortfarande behandlas av en myndighet, om än i domstolsliknande
arbetsformer.

Det kan konstateras att förslaget innebär att tvåpartsförfarande införs först
i andra instans, den s k utlänningsdomstolen, vilket innebär att
handläggningen hos Migrationsverket är oförändrad, och att
tvåpartsförfarandet kommer in i ett alltför sent stadium i asylprocessen. Det
innebär att asylsökande fortfarande kan vistas i flera år i Sverige innan deras
ärende prövas i ett tvåpartsförfarande.

Folkpartiet avvisar förslaget från arbetsgruppen. Vi föreslår större
förändringar än så. Återigen försöker man hitta särlösningar för
utlänningsrättens område, och i praktiken är detta endast en fråga om att man
byter skylt på fasaden utanför Utlänningsnämnden.

En fullständig tvåpartsprocess i asylärenden

För att komma till rätta med problemen i asylhanteringen krävs att en
processordning införs som innebär att den asylsökande och
Migrationsverket ställs som parter mot varandra i en muntlig förhandling
enligt normala processprinciper. Den asylsökande får då sin sak prövad av
en neutral och opartisk domstol. Folkpartiet anser att tyngdpunkten i
processen skall ligga i länsrätten, vilken skall utgöra första instans.

Idag är det samma myndighet (Migrationsverket och Utlänningsnämnden)
som utreder och fattar beslut i asylärenden. Enligt Folkpartiets uppfattning
skall Migrationsverket endast utreda uppehållstillstånds- och medborgar-
skapsärenden. I klara bifallsärenden får Migrationsverket fatta beslut. I övriga
fall skall Migrationsverket, när ärendet är färdigutrett, göra en ansökan om
avvisning till länsrätten. Vidare skall länsrättens beslut utan krav på
prövningstillstånd kunna överklagas till kammarrätten.

Enligt vår uppfattning är avsaknaden av ett tvåpartsförfarande och muntlig
förhandling den största bristen i dagens system. Det är viktigt att den
asylsökande får en prövning i tvåpartsförfarande så fort som möjligt. Annars
finns en uppenbar risk att handläggningen hos Migrationsverket endast blir en
"transportsträcka" fram till länsrätten.

För att säkerställa att ärendena avgörs tillräckligt snabbt hos domstolarna
anser vi dessutom att länsrätterna skall sätta ut målet till förhandling inom
sex
veckor från den tidpunkt Migrationsverkets ansökan kommit in till domstolen.

Korta handläggningstiderna

Att under flera års tid behöva leva i ovisshet och vänta på ett beslut är
enormt psykiskt påfrestande. Det är ungefär som att leva i ett ständigt
vakuum. Vi påstår att på grund av de långa väntetiderna skapas många
gånger humanitära skäl, som inte fanns från början. Det kan till exempel
röra sig om psykisk ohälsa, att man gifter sig med en svensk, eller får
barn med en i Sverige bosatt person med permanent uppehållstillstånd.

De allra flesta av dem har väntat i flera år i Sverige på ett beslut från
Migrationsverket och Utlänningsnämnden och har under den tid de väntat lärt
sig svenska, kanske haft olika praktikplatser och har efter bästa förmåga
försökt anpassa sig till det svenska samhället.

Dagens långa handläggningstider måste radikalt förkortas. I mer än 20 år
har statsmakterna genom olika åtgärder försökt förkorta handläggningstiderna
utan påtagligt resultat. Det är därför hög tid att lagstifta om
handläggningstider, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.

Folkpartiet anser att Migrationsverket skall ha utrett ärendet och lämnat
ansökan om avvisning till länsrätten inom tre månader. Länsrätten skall i sin
tur sätta ut målet till förhandling inom sex veckor från den tidpunkt
Migrationsverkets ansökan kommit in till domstolen. Då kan de flesta
asylärenden vara avgjorda inom ett år.

Vid slutet av 1999 var den genomsnittsliga vistelsetiden för personer
registrerade i mottagningssystemet ca 14 månader. 1999 fanns ca 17.900
personer registrerade med en dygnskostnad på ca 190 kronor per person. Om
vi skulle få ner handläggningstiderna från 14 månader till t ex 8 månader, bl a
genom satsningar på fler asylhandläggare, skulle detta betyda besparingar på
flera hundra miljoner kronor för staten.

Men egentligen handlar detta inte om pengar. Det handlar framför allt om
att bespara människor från onödigt mänskligt lidande. Ingen människa vill
leva i fullständig ovisshet under flera års tid.

Asylansökan i hela Sverige

För närvarande är det inte möjligt att söka asyl norr om Solna. En
asylsökande som kommer till norra Sverige och uppsöker
Migrationsverkets kontor får inte ens lämna in en asylansökan, utan
hänvisas till att omgående resa till Migrationsverkets kontor i Solna.

Enligt vår uppfattning är inte detta en acceptabel ordning. Det är viktigt att
i alla sammanhang se hela Sverige. Rimligtvis borde det gå lika bra att ta
emot asylansökningar, och göra asylutredningen på alla de orter där
Migrationsverket har kontor. På så sätt skulle ärendebelastningen på
Migrationsverkets asylenheter i storstadsregionerna minska, och
handläggningstiderna bli kortare.

För övrigt är det välbekant att man i storstäderna har svårt att hitta bostäder
åt asylsökande och till nyanlända flyktingar. Det är viktigt att hela Sverige
har
möjlighet att ta emot flyktingar och därmed minska segregationen.

Orättfärdig asylbehandling och bristande
bedömningsunderlag

Utlänningsnämnden har flera gånger blivit uppmärksammad för sin
negativa inställning främst till flyktingar som kommer från Iran. Enligt
Amnesty International är situationen för homosexuella i Iran allt annat än
trygg. Vi vet också att homosexuella män kan dömas till dödsstraff och
för lesbiska kvinnor är påföljden 120 piskrapp, ett straff som få kan
överleva. Vi vet också att dessa lagar och påföljder fortfarande används.
Ändå är det en regel snarare än undantag att flyktingar från Iran utvisas.
Samtidigt som ansökningar avslås på löpande band, händer det då och då
att någon iransk flykting får stanna. Då är det alltid på grund av att deras
fall blivit internationellt uppmärksammat och att flyktingen då kan råka
illa ut eftersom iranska myndigheter känner till fallet. Godtyckligheten
talar sitt mycket tydliga språk.

Under sommaren 2000 blev en hemligstämplad rapport, som används av
Utlänningsnämnden som bedömningsunderlag för iranska homosexuella,
offentlig genom massmedia. Rapporten har tagits fram genom att
Utlänningsnämnden gjort en studieresa till Iran, och faktaunderlaget är
framtaget genom uttalanden av några få anonyma personer; ett par
beskickningstjänstemän och en advokat för mänskliga rättigheter. I rapporten
påstås bl a att den iranska regimen inte aktivt förföljer homosexuella och att
homosexualitet är allmänt accepterat. Homosexuella kan leva öppet, sägs det.

Eftersom rapportörerna låter uppgiftslämnarna förbli anonyma är det
omöjligt att göra en saklig bedömning av de påståenden som förs fram. Det
kan dock konstateras att nämnden inte förefaller göra någon värdering av
deras beskrivningar i förhållande till vad som sedan tidigare är känt om
förföljelser och avrättningar av homosexuella.

Dessa anonyma uppgiftslämnares omdömen står hur som helst i kontrast
till den iranska strafflagstiftningen och till FN:s och Amnesty Internationals
bedömningar. Enligt artikel 110 i strafflagen är såväl manlig som kvinnlig
homosexualitet helt förbjuden. Enligt artikel 114 krävs det fyra manliga
vittnen till själva akten för att en person skall kunna dömas. Om det inte finns
det krävs det enligt artikel 117 att man erkänt handlingen fyra gånger. Det är
vanligt förekommande att erkännanden i Iran framtvingas genom tortyr enligt
både FN och Amnesty. Om det inte finns fyra vittnen eller fyra bekännelser
kan domaren, enligt artikel 120, döma enligt sitt "sunda förnuft".

Folkpartiet anser att de bedömningsunderlag som används i processen
måste ses över för att säkerställa att underlaget ger en adekvat och saklig
beskrivning av situationen i aktuella länder. Det gäller i synnerhet det faktum
att delar av underlaget inte går att bemöta fullt ut då inte ens den sökande
eller dess ombud kan bryta sekretessen. Detta bör riksdagen ge regeringen till
känna.

Gömda flyktingar

I Sverige lever idag ca 2.000 människor, varav 250 barn, som fått
avvisningsbeslut från Utlänningsnämnden, och som lever under jord - på
flykt - för att undvika att skickas tillbaka till sina hemländer.

Många av de 250 barnen, som nu lever gömda runt om i Sverige, har som
barn ofta gör, lärt sig svenska snabbt, gått i skola och kanske även fått
svenska kamrater. Efter tre-fyra år blir hemlandet alltmer avlägset och
främmande. När sedan avvisningsbeslutet kommer - efter en lång väntan -
slås hela familjens tillvaro i spillror och för många finns inget annat
alternativ
än att gå under jord.

Det finns människor som lever i ständig skräck för att bli upptäckta och
avvisade. Dessa människor lever på flykt undan polisen trots att de inte har
begått något brott och inte är kriminella. De lever helt utan det skyddsnät som
vi andra har tillgång till.

Mot bakgrund av den bristfälliga ärendehandläggningen hos
Migrationsverket och Utlänningsnämnden som vi berört anser vi att de som
gömt sig efter ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut bör beviljas
uppehållstillstånd. Vid synnerliga skäl som allvarlig brottslighet skall
undantag göras. Denna " legalisering " av familjer och ensamstående som
gömmer sig skulle få oskattbara konsekvenser på det humanitära planet, inte
minst för de uppskattningsvis 250 barn som berörs. Eftersom vi förutsätter att
utlänningsärendena kommer att föras över till förvaltningsdomstolar och ett
tvåpartsförfarande införas bör rättsäkerheten förbättras så mycket att detta
beslut kan bli en engångsåtgärd. En nödåtgärd för att komma till rätta med en
oacceptabel situation.

Förebyggande av flykt och återvändande

En samordnad politik för att bidra till att förebygga och/eller undanröja
orsaker till flykt och påtvingad migration skall vara ett viktigt inslag i
Sveriges internationella agerande såväl bilateralt som multilateralt. Här
bör inte minst olika FN-organ som t ex UNHCR få ett kraftfullt stöd.
UNHCR spelar en mycket viktig roll i arbetet med att hjälpa flyktingar
runt om i världen. Dessvärre är det en organisation som har svårt att få de
reguljära resurser som arbetet kräver. Folkpartiet har i sin motion om
internationell utvecklingspolitik föreslagit ökade svenska anslag till
UNHCR.

Det handlar i dessa sammanhang emellertid om utvecklingstendenser på
mycket lång sikt, varför sådana insatser inte kan ställas mot en fortsatt
generös mottagning av asylsökande i vårt eget land. Sveriges u-landsbistånd
riktas och skall i hög grad riktas till de fattigaste länderna och endast i
liten
utsträckning till de länder, varifrån det stora flertalet asylsökande från
tredje
världen till Europa kommer.

Antalet som söker asyl i Europa är litet i förhållande till det stora antalet
flyktingar som finns och även fortsättningsvis kommer att finnas i tredje
världen. Oavsett om antalet asylsökande i de rika länderna varit stort eller ej
har det alltid varit svårt för de internationella hjälpinsatserna att uppbringa
tillräckligt ekonomiskt stöd för bistånd till de många flyktingarna i tredje
världen. Att stärka insatserna för de många flyktingarna som aldrig når de
rika länderna i väst får aldrig tas som intäkt för en mer restriktiv asylpolitik
i
våra länder. Vad som ovan anförts om att förebygga och/eller undanröja
orsaker till flykt och påtvingad migration bör riksdagen ge regeringen till
känna.

Stöd i närområdet har således varit alltför eftersatt i internationell
flyktingpolitik. Sverige har tillsammans med andra nordiska länder hört till
dem som gått främst när det gäller att ställa upp för de internationella
hjälpinsatserna. Det arbetet måste intensifieras. I den mån ökade hjälpinsatser
minskar antalet som ser sig tvingade att ge sig iväg och söka skydd längre
bort är det givetvis mer än välkommet för den enskilde. Ökat stöd i
närområdet får emellertid inte heller vara ett skäl att göra det svårare för
människor att söka asyl i Sverige. Vad som ovan anförts om stöd i närområdet
bör riksdagen ge regeringen till känna.

Att tvingas lämna sitt hemland för oviss tid är för många flyktingar och
deras anhöriga ett svårt beslut med följder för den enskilde som kan vara
mycket svåra att hantera. För många framstår möjligheten att återvända hem
som helt otänkbar. Så var fallet för alla dem som flydde undan kommunismen
fram till 1989. För andra åter är längtan att i en inte alltför avlägsen framtid
kunna återvända hem till ett land, där det åter blivit möjligt för dem att leva
utan hot, det som gör tiden i asyl möjlig att uthärda.

Viljan och förmågan att förverkliga drömmen om ett återvändande beror
till sist alltid på hur situationen i hemlandet förändras. Det är något som
aldrig
kan förutses. Till flyktingskapet hör både att den som aldrig trodde på en
återkomst ändå kan få uppleva den möjligheten och, att den som varit helt
inriktad på att återvända hem aldrig får möjligheten eller om den ändå
kommer inte visar sig kunna återvända hem. Stöd till återvandring för den
som så önskar måste alltid vara ett viktigt inslag i en human flyktingpolitik.
Viljan att återvända är individuell och varje återvändarpolitik måste fullt ut
respektera den enskildes valfrihet. Det samhälle som tar emot flyktingar
måste också vara berett att låta dessa människor stanna. Konjunkturskäl får
aldrig vara orsak till att stimulera ett ökat återvändande av flyktingar. Vad
som ovan anförts om återvandring bör riksdagen ge regeringen till känna.

Stockholm den 28 september 2000

Lars Leijonborg (fp)

Kerstin Heinemann (fp)

Elver Jonsson (fp)

Siw Persson (fp)

Yvonne Ångström (fp)

Johan Pehrson (fp)