Folkbildning

Motion 2004/05:Kr252 av Birgitta Sellén och Rigmor Stenmark (c)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att folkbildningen ges rimliga förutsättningar för att kunna genomföra dess angelägna uppdrag.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en nationell folkbildningspolitik förutsätter att såväl stat, landsting som kommuner medverkar till att ge bra villkor för studieförbund och folkhögskolor.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att anslaget till folkbildningen bör ökas i syfte att återställa den neddragning som skett sedan början av 1990-talet.

Motivering

Centerpartiet har en stark tro på människans vilja och förmåga att ta ansvar och vara delaktig. På denna tilltro grundas Centerpartiets vilja att förnya demokratin och politiken. Varje människa ingår i ett socialt sammanhang. Det är i relationerna med andra som individen hämtar mening och trygghet. Dessa sammanhang måste vårdas och utvecklas så att varje människa får växa.

Demokratin måste växa underifrån, med början hos den enskilda människan och i människors frivilliga gemenskaper. Där, i det vi kallar det civila samhället, finns informella nätverk och sammanslutningar som till exempel föreningar, kooperativ, studieförbund m.fl. Där skapas rum för samtal, argumentation och gemensamt agerande. Där kan engagemang, ansvar och ömsesidig tillit växa.

En levande demokrati förutsätter därför många mötesplatser där människor kan träffas, skaffa sig nya kunskaper och erfarenheter samt utbyta åsikter och tankar. Grunden i en svensk deltagardemokrati är de tusentals mötesplatser som genom föreningsliv, studieförbund och partier erbjuds i det lokala samhället.

Studieförbunden erbjuder omistliga mötesplatser för det demokratiska samtalet i studiecirklar, kulturarrangemang och föreläsningar. Detta är mötesplatser där möjligheter finns att finna nya kunskaper och att skaffa sig redskap för att påverka samhällsutvecklingen. En väsentlig faktor är att det är genom studieförbunden som nästa hela föreningslivet i Sverige kan nås.

Folkbildningen spelar också en viktig roll inom den framtida vuxenutbildningen. Utvärderingar både inom kunskapslyftet och i andra sammanhang visar mycket goda resultat hos både folkhögskolorna och studieförbunden när det gäller sätten att söka upp de studerande, sätten att lära ut och deltagarnas egen tillfredsställelse. De kommunala och statliga utbildningarna för vuxna har därför, liksom högskolan, mycket att vinna på att se folkbildningens strategiska betydelse för att lyckas med målet att nå alla med bra resultat.

Samtidigt är det angeläget att betona den direkt kulturpolitiska samhällsnytta som studieförbundens kulturcirklar och kulturprogram också utgör. Inget annat statligt kulturpolitiskt anslag når så brett i samhället som just anslaget till studieförbunden. I många kommuner är därför studieförbunden en av de allra viktigaste kulturpolitiska aktörerna; som kulturarrangör, för möten mellan professionella kulturutövare och amatörer, för att stödja människors eget skapande liksom för möten mellan olika kulturer.

Stat, landsting och kommuner ska underlätta medborgarinflytande och delaktighet genom att stärka folkbildningen. Samhället behöver en mångfald studiecirklar, kurser och kulturarrangemang i studieförbund och folkrörelser. Men det förutsätter också en medveten prioritering av detta område inom stat, landsting och kommuner.

Jämfört med början av 1990-talet har statens anslag till folkbildningen kraftigt reducerats. På samma sätt som övriga delar av samhällets utbildningsinstitutioner, såsom grund- och gymnasieskolor samt högskolor och universitet, resursmässigt stärkts under denna period är det väsentligt att även folkbildningen genom återställda anslag ges rimliga förutsättningar för dess angelägna uppdrag. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.

Till detta kan läggas att många kommuners politik under 90-talet dessutom kraftigt reducerat stödet. En handfull kommuner har t.o.m. helt tagit bort stödet till folkbildning och föreningsliv. Under den senaste 10-årsperioden har landstingen i genomsnitt skurit ner anslagen till folkbildningen med 14 %. Kommunerna har skurit ner med 40 %. Detta bidrar till att folkbildningen urholkas och försvagas. Det reducerade stödet försämrar också förutsättningarna för demokratin och medborgarnas delaktighet. En nationell folkbildningspolitik förutsätter att såväl stat som landsting och kommuner medverkar till att ge bra villkor för studieförbund och folkhögskolor. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.

Konsekvenserna har inte heller låtit vänta på sig. Studieförbunden har svårare att erbjuda de grupper som bäst behöver folkbildningen sitt stöd då avgifterna höjs. Dessutom slås studieförbundens grundläggande infrastruktur ut. 1992 hade de elva studieförbunden cirka 1500 lokala administrativa enheter. Detta antal är år 2004 cirka 450 enheter. Av dessa är det stora flertalet lokala enheter inom ABF och Studieförbundet Vuxenskolan. Detta får till konsekvens att möjligheterna för studieförbunden att vara närvarande i det lokala samhället och medverka inom den lokala vuxenutbildningen och det lokala utvecklingsarbetet allvarligt försämras.

Centerpartiet har i tidigare riksdagsmotioner om vuxenutbildningen föreslagit att studieförbunden borde ha tillförts resurser motsvarande 5 000 platser åren 2003-2005 genom en omfördelning av det totala antalet årsstudieplatser inom vuxenutbildningen (Riksdagsmotion 2000/01:Ub33 Sofia Jonsson m.fl.). Från 2006 skulle dessa inarbetas i ordinarie folkbildningsanslag till studieförbunden via Folkbildningsrådet.

Statens utvärdering av folkbildningen SOU 2004:30 (SUFO) konstaterar att den verksamhet som folkhögskolor och studieförbund bedriver med statsbidrag uppfyller de intentioner som staten har med bidraget till folkbildningen. I likhet med utvärderingen konstaterar Centerpartiet att motiven för det statliga stödet till folkbildningen främst bör vara av ideologisk karaktär och sökas i den samhälleliga funktion folkbildningen förväntas fullfölja och som bärs upp av verksamhetens förankring i studieförbundens egna idéer, värderingar och mål. Folkbildningsrådet har i "Folkbildningens framsyn" redovisat en samlad bild av folkbildningens roll och betydelse i framtiden som understryker den stora betydelse studieförbunden förväntas och kan spela inom en rad prioriterade samhällsområden.

Utvärderingen Folkbildningen i en brytningstid (SOU 2004:30) liksom utredningen Vem får vara med (SOU 2004:51) konstaterar att studieförbunden har en bra kontakt med ungdomar och att många ungdomar också vill delta i studieförbundens verksamhet. Studieförbunden erbjuder arenor för tusentals ungdomar som vill ägna sig åt musik, teater, dans, lajv, hantverk m.m. Statliga utvärderingen pekar dock på nödvändigheten av att studieförbunden på ett bättre sätt också når till unga kvinnor. Det är angeläget att studieförbunden tar denna fråga på allvar.

För Centerpartiet är det naturligt att kanalisera ett ökat stöd för lokal ungdomskulturverksamhet genom studieförbunden. Det utgör idag den bästa garantin för att dessa resurser också når breda ungdomsgrupper i hela Sverige.

Centerpartiet anser att anslaget till folkbildningen bör ökas i syfte att återställa den neddragning av de statliga bidragen som skett sedan början 1990-talet. Genom detta ökade resursutrymme förväntas studieförbunden prioritera studiecirklar och kulturarrangemang bland ungdomar liksom för grupper med särskilda behov, främst människor med funktionshinder. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.

Stockholm den 29 september 2004
Birgitta Sellén (c)	Rigmor Stenmark (c)