Folkmord och fördrivning på Black Mesa

Motion 2003/04:U314 av Lotta N Hedström (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att med kraft i alla verksamma internationella forum ta avstånd från USA:s behandling av de traditionella dineh/navajo- och hopiindianerna på Big Mountain, Black Mesa i Arizona.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stoppa gruvverksamheten i det i yrkande 1 omnämnda området.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skyndsamt få stopp på industriell exploatering av indianernas dricksvatten.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att medverka till och arbeta för att den av Europaparlamentet antagna resolutionen den 17 februari 2000 följs upp och implementeras.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om internationellt ifrågasättande av de amerikanska lagarna Public Law 935-31: Relocation Act och Public Law 104-301: the Accommodation Agreement.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rekommendera FN att följa upp och kritisera USA:s agerande utifrån ett folkrätts- och människorättsperspektiv.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att världssamfundet skyndsamt föranstaltar miljökonsekvensanalyser och sociala konsekvensanalyser vad exploateringen av kolfyndigheterna och tvångsförflyttningarna av indianer anbelangar samt upprättar nödvändiga rehabiliteringsprogram.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att undersöka möjligheten om humanitärt bistånd med bl.a. akuta vattenleveranser kan ges till människor och djur på Black Mesa.

Bakgrund

Den pågående tvångsförflyttningen av navajo- (även benämnda dineh) och hopifamiljer i Arizonas nordöstra del är en fortsättning på århundraden av grovt förtryck av Amerikas ursprungsfolk. Svåra brott mot de mänskliga rättigheterna och mot ursprungsfolkens rättigheter begås dagligen och utan att världssamfundet ingriper. Miljön är svårt sargad till följd av en långvarig exploatering av uran och kol. För kulturen, naturen, människor och djur i området har det fått ödesdigra konsekvenser. 1864 tvångsförflyttade överste Kit Carson alla navajos till ett läger i New Mexico. Deras hem brändes och deras djur sköts framför deras ögon. Denna brutala och tragiska händelse, kallad The Longest Walk eftersom tusentals barn, kvinnor och män dog under den långa vandringen till New Mexico, var upptakten till ett sedan dess pågående folkmord av båda stammarna. Idag blott återstår ca 300 hopi-indianska nationsmedborgare. 1868 skrevs sedan ett fördrag som försäkrade att navajos fick återvända hem till sina marker mellan de fyra heliga bergen, Big Mountain/Black Mesa, mot att de aldrig mer skulle ta upp vapen emot amerikanska staten. Navajos har hållit sin del av avtalet, men inte den amerikanska regeringen. Situationen för dessa pinade folkspillror är idag ur alla aspekter akut, och en stor skam inte bara för USA utan för hela världssamfundet.

Lagstiftning från 1974 maskerar ekonomiska bolagsintressen

Tvångsförflyttningen idag utgår från lagen the Navajo-Hopi Land Dispute Settlement Act PL 93-531, som antogs av amerikanska kongressen 1974. Den bygger på en konstruerad landkonflikt mellan navajos och hopis, medan statens och Peabody Coal Companys vitala intressen av energitillgångarna i området inte nämns. Berget Black Mesa innehåller nämligen den största amerikanska kolfyndighet som någonsin funnits. Även olja och naturgas återfinns inom området. Landdispyten mellan de två indianstammarna iscensattes av en PR-firma, ägd av en advokat John Boyden, som i sin tur representerade ett konsortium av 23 stora energibolag. Han arbetade för, och betalades av, både Hopi Tribal Council (som i sin tur är finansierade av USA:s regering) och företaget Peabody Coal Company, som är USA:s största kolproducent.

Hopireservatet är nu beläget mitt i navajoreservatet. Området kring Big Mountain hade först beteckningen Joint Use Area, för att det befolkades av båda stammarna. Men när 1974 års Relocation Act trädde i kraft delades området emellertid upp i Navajo Partitioned Land och Hopi Partitioned Land. Området, som var avsett att användas av båda folken, suddades bort och ett taggtrådsstängsel sattes upp för att markera gränsen.

Denna söndra-och-härska-teknik fick förödande konsekvenser för människorna på Big Mountain, som dittills levt i fred och sämja i århundraden. 25 000 navajofamiljer och 300 hopifamiljer har tvångsförflyttats eller placerats fel, vilket är den största tvångsförflyttningen av indianer i USA sedan 1800-talet. Av de som förflyttats dog ca 25 procent en kort tid efteråt.

Påtalas bör också att de som senast blev tvångsförflyttade, ca 4 000 människor, kom till platsen för en kärnavfallsolycka 1979: den lilla staden Sanders. Området är kontaminerat av radioaktivitet och detta orsakar en stigande frekvens av strålningsrelaterade sjukdomar och för tidiga dödsfall. Antalet missbildade nyfödda är dubbelt så högt som i andra delar av USA. Miljön i området uppvisar förödande skador, enligt utförda studier.

Resultatet för alla är ett liv i lidande. De många restriktioner och omänskliga lagar som påtvingats dessa människor har resulterat i en oförmåga att försörja sig, i förlust av identitet och social, kulturell och religiös tillhörighet. Den indianska religionen/andligheten är oupplösligt förbunden med platsen man är född på och där ens förfäder levt och ligger begravda. Förlusten av marken, där deras förfäder och barnens navelsträngar ligger begravda, har därför totalt underminerat deras kultur och den religiösa identiteten. Otaliga arkeologiskt och religiöst viktiga platser, som anasazimonument, hogans, begravningsplatser och andra heliga kultplatser, har blivit förstörda och skändade av gruvbolagets verksamhet. Fattigdomen är svår och nu återstår bara en spillra av 200–300 traditionella hopiindianer på Big Mountain.

Senare överenskommelser om förflyttningar

1996 erbjöds de kvarvarande navajoindianerna på Big Mountain det s.k. Accommodation Agreement eller PL 104-301. Detta dokument tillåter dem att bo kvar i sina hem i 75 år. Men endast för en familjemedlem, den som äger hemmet. När den personen dör upphör familjens rätt till att bo kvar. De är även skyldiga att betala hyra till Hopi Tribal Council, också det en konstruktion av andra än hopis. Genom detta avtal Accommodation Agreement, måste navajos söka tillstånd för allt: djurens bete, samlandet av örter och ved, att hålla ceremonier, att utöva sin religion och hur många djur man får ha. Accommodation Agreement-dokumentet förbjuder även navajos att begrava sina anhöriga på Big Mountain. De som skrivit under the avtalet känner sig idag förda bakom ljuset, också eftersom de utlovade markbitarna visat sig vara avsevärt mindre än vad som utlovats.

En annan lag, som går under namnet The Bennet Freeze PL 93-531, förbjuder indianerna att reparera sina byggnader eller uppföra nya. Lagen påverkar även boende i t.ex. Tuba City, som är belägen nedanför Black Mesa.

Med hjälp av tillresta människor från hela världen lyckades man stoppa myndigheterna ifrån att tvinga bort de sista navajos ifrån sina hem den 1 februari år 2000. Den internationella uppmärksamheten gjorde myndigheterna ändrat taktik och man anklagar indianerna för att olovligen uppehålla sig på förbjudet område, dvs. deras eget hem, och delar ut personliga vräkningsorder till dem som inte skrivit på Accommodation agreement.

Risken är nu stor att den sista resten av de traditionella navajos kommer att försvinna från Big Mountain. Därför är det särskilt viktigt att kampen för dessa indianernas mänskliga, sociala och kulturella rättigheter intensifieras.

Vattenbristen katastrofal

De senaste två åren har vattensituationen drastiskt försämrats på Black Mesa, mest eftersom Peabody Coal pumpar upp grundvattnet från Navajo Aquifer – den enda vattenkälla som finns i området. Varje dag försvinner 12,5 miljoner liter dricksvatten i pipeline mot Mohave Generating station, 437 km bort. 16 000 ton kol fraktas varje år och detta har pågått sedan 1970. På Black Mesa och det omgivande slättlandet kämpar människor och djur till följd av pumpningen och grundvattensänkningen en ojämn kamp för sin överlevnad. De har nästan inget vatten kvar längre, och det som finns måste de köra flera timmar varje dag för att hämta. Under de senaste två åren har området också lidit av svåra torkperioder. Boskap har självdött på fälten p.g.a. uttorkning, för att människorna inte klarat av att ordna vatten i tillräcklig mängd och i tid. Nederbörden har också varit så ringa att många har ej kunnat odla sina grödor och medicinalväxter för människors och djurs behov.

Trots upprepade uppmaningar ifrån människor att ställa myndigheter och Peabody till svars, händer ingenting.

Omvärlden måste nu förmå USA, delstaten Arizona och kolgruvsbolaget att skyndsamt vidtaga åtgärder för att få stopp på bolagens användning av indianernas dricksvatten för sina kommersiella syften. Istället kan en satsning på alternativa energikällor såsom sol och vind energi ge indianerna en framtid.

Behov av akuta och radikala förändringar och undersökningar

För att över huvud taget kunna komma till rätta med dagens problem måste gällande lagstiftning ändras radikalt eller upphävas: Public Law 935-31 Relocation Act och Public Law 104-301: the Accommodation Agreement.

Undersökningar behöver vidare göras om hur de vattenrättsavtal är skrivna som fråntar navajos och hopis rätten till den enda vattenreservoaren, men som dräneras av Peabody Coal för transport av kol i pipelines.

Slutligen behövs omfattande av delstaten och USA oberoende miljö- och socialkonsekvensanalyser vad gäller exploateringen av kolfyndigheterna och tvångsförflyttningarna. Det ska handla om effekterna på naturmiljön och hälsa och överlevnadsmöjligheter hos en unik ursprungsbefolkning.

Sverige kan medverka till att få USA:s regering att respektera Wiendeklarationen om ursprungsfolkens rätt till skydd av ekonomiska, sociala och kulturella värden, såväl som kulturell identitet liksom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, upprätthållandet av skydd för den biologiska mångfalden såväl som rätten till fri religionsutövning.

Den 17 februari år 2000 antog också EU-parlamentet en resolution med anledning av den kritiska situationen på Big Mountain, men den har inte givit några efterverkningar. I slutet av maj år 2001 besökte numera framlidna ålderkvinnan Roberta Blackgoat, matriark för de traditionella samhällena på Big Mountain, chefen för svenska UD:s Amerikaenhet Staffan Wrigstad. Han rekommenderade då att sätta press på EU-parlamentet för att få dem att följa upp resolutionen och få den implementerad.

Slutord

Var och en av oss har ett ansvar att bära gentemot våra medmänniskor i andra delar av världen och mot allt som lever. Inte minst har vi också ett ansvar gentemot kommande generationer – våra barn, barnbarn och de som ännu inte är födda och mot vår gemensamma miljö.

Big Mountain är en tragisk slutpunkt på historiska missgrepp mot individer, mot folkslag, mot den globala och lokala miljön och mot allt folkrätts- och människorättsarbete! Om USA lyckas i sin strävan att utplåna de traditionella navajo- och hopisamhällena på Black Mesa har vi alla förlorat. Växthuseffekten kommer att stiga och vi kommer att förlora en unik folkgrupp med en urgammal nedärvd kunskap om hur man lever i balans med naturen. Låt med förenade krafter slaget om Big Mountain istället bli en mänsklighetens vändpunkt.

Stockholm den 5 oktober 2003

Lotta N Hedström (mp)