Folkmordet på assyrier/syrianer och kaldéer

Motion 2001/02:U219 av Murad Artin m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den svenska regeringen bör verka för att och visa på det angelägna och nödvändiga i en officiell redovisning och ett erkännande av att det folkmord som drabbade armenierna i Ottomanska riket också omfattade assyrier/syrianer och kaldéer.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den bör verka för att Turkiet som ett led i att stärka sin de-mokratiska identitet och trovärdighet öppnar sina arkiv för oberoende internationell forskning om folkmordet på armenier, assyrier/syrianer och kaldéer i Ottomanska riket.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den bör verka för att Turkiet bevarar arkivmaterial om folkmordet på armenier, assyrier/syrianer och kaldéer på ett tillfredsställande sätt så att forskare kan ta del av det.

2 EU och Turkiet

Turkiet ansökte för några år sedan om att få bli medlem av EU:s tullunion. Det uppstod praktiskt taget omedelbart en debatt om Turkiet skulle beviljas medlemskap. Många var tveksamma till detta med tanke på den bristande respekt Turkiet visat när det gäller mänskliga rättigheter. Representanter för människorättsorganisationen Human Rights Foundation of Turkey talade om tortyren som en av de vanligaste folksjukdomarna i Turkiet. Det var inte bara den torterade som drabbades av traumatiska upplevelser utan även fa-milj, släkt och vänner, men det stannar inte här. Författaren och läkaren Franz Fanon beskrev redan på 60-talet, i sin berömda bok Jordens fördömda, hur även torteraren drabbas av sitt värv.

I den debatt som blossade upp i samband med Turkiets ansökan om med-lemskap i EU:s tullunion, fanns två vitt skilda uppfattningar om hur denna ansökan skulle behandlas. En del menade att Turkiet skulle få ansluta sig till tullunionen på det att Turkiet till följd av detta medlemskap – och i framtiden ytterligare band till EU – bättrade sig när det gällde mänskliga rättigheter. Andra menade att man inte skulle släppa in Turkiet i tullunionen utan istället markera att så länge inte Turkiet uppfyllde mänskliga rättigheter kunde landet inte bli medlem av tullunionen.

Den förstnämnda handlingslinjen byggde egentligen inte på annat än för-hoppningar, den sistnämnda däremot på konkret erfarenhet.

Turkiet hade nämligen visat sig fullständigt oförmöget att uppfylla en rad konventioner man undertecknat, exempelvis Europarådets Konvention om mänskliga rättigheter samt en rad andra konventioner. Den turkiska staten hade lämnat dessa konventioner utan avseende, dvs. struntat i de löften som ett sådant undertecknande innebär.

När det kom till beslut i EU-parlamentet om tullunionen vann likafullt den förstnämnda linjen. Turkiet kunde alltså ansluta sig till EU:s tullunion.

Nästa steg för Turkiets del var att anmäla sig som kandidatland till EU. Samma debatt som förts inför anslutningen till EU:s tullunion uppstod på nytt. Flera EU-länder var tveksamma till att Turkiet skulle bli kandidatland till EU, och bland de mest tveksamma var Sverige och Grekland. Frågan behandlades vid EU:s statsministermöte i Helsingfors 2000. Turkiets premi-ärminister Ecevit anlände till mötet och sammanträffade med EU:s stats- och premiärministrar. Det visade sig att en majoritet av medlemsländerna kunde tänka sig Turkiet som kandidatland. Sverige tvekade in i det sista. Utrikesmi-nister Anna Lindh menade att Sverige ogärna ensamt ville inlägga sitt veto mot Turkiets kandidatskap. Regeringen försökte dock demonstrativt uppvisa sin tveksamhet till det turkiska kandidatskapet. Sverige ställde krav på ökad respekt för mänskliga rättigheter.

3 Ottomanska rikets sönderfall och den turkiska statsbildningens förhistoria

Samtidigt med debatten om Turkiets medlemskap i tullunionen och Turkiets kandidatur till EU fördes dock en annan debatt av delvis skiftande karaktär vid sidan av debatten om det aktuella läget i Turkiet. Den kom att handla om den turkiska statsbildningens historia och förhistoria.

Dagens Turkiet restes på ruinerna av det gamla Ottomanska riket. Detta flerhundraåriga imperium hade sträckt sig från Marocko till Irak. Under Eng-lands och Frankrikes kolonialistiska och imperialistiska expansion under 1800-talet, hade Ottomanska riket försvagats och stora områden förlorats och förvandlats till kolonier i dessa båda imperier. Under första världskriget ställ-de sig det Ottomanska riket på Tysklands och Österrikes sida. Kriget gick emellertid dåligt, och man förlorade ännu större områden.

En av de metoder med vilket Ottomanska riket behärskat sitt stora välde var att spela ut olika folkgrupper mot varandra. Det skedde bland annat ge-nom massakrer och pogromer. En av de folkgrupper som vid flera tillfällen drabbats av detta var armenierna, som levde i östra Turkiet. Där levde också assyrier/syrianer och kaldéer. Dessa folkgrupper var till skillnad från de andra folkgrupper kristna. De största folkgrupperna i Mindre Asien var kurder och turkar.

4 Sökandet av en syndabock för misslyckandet i första världskriget

När så kriget gick allt sämre sökte de härskande syndabockar. Armenierna och assyrier/syrianerna utsågs att spela denna roll. Armenierna utgjorde den största gruppen av dessa grupper. De män ur dessa folkgrupper vilka ingick i Ottomanska rikets militära förband och nyrekryterade män ur dessa grupper placerades i särskilda förband, vilka fördes bort från fronten och placerades i särskilda läger, där de efterhand avväpnade kunde utplånas. Denna verksam-het påbörjades 1915. Samtidigt inleddes omfattande massakrer på armenier, assyrier/syrianer och kaldéer i deras hemtrakter. Även den lilla grekiska mi-noriteten i landet drabbades. Män, kvinnor och barn mördades urskiljnings-löst. De sköts, höggs och brändes ihjäl. Byar belägrades tills befolkningen hungrat eller törstat ihjäl. Tiotusentals samlades ihop och drevs utan mat och vatten ut i öknen där de snart dog av hunger och törst. De regementen som genomförde dessa massakrer och hungermarscher bestod ofta av frisläppta kriminella. Sammanlagt mördades 1,5 miljoner armenier och en halv miljon assyrier, syrianer och kaldéer.

Turkarna var dock inte ensamma om förföljelserna av armenier, assyrier/ syrianer, kaldéer och greker. Många inom den andra stora muslimska be-folkningsgruppen – kurderna – deltog aktivt i mördandet. Denna grupp var avsevärt större än alla de förföljda minoriteterna tillsammans. Att detta inte blivit lika uppmärksammat, utan att det är turkarna som, sannolikt med rätta, fått bära huvuddelen av skulden, beror troligen på att Ottomanska rikets re-gering lovade kurderna vissa fördelar. Dessa fördelar infriades dock aldrig, och kurderna fick sedermera överta de utplånade och fördrivna minoriteternas roll. Kurderna har inte heller haft någon statsapparat som kunnat gå ut med en officiell historieskrivning av vad som hände med armenierna, assyri-er/ syrianerna, kaldéerna och grekerna mellan 1915 och 1922.

En stor del av den huvudsakliga skulden till dessa förbrytelser bar natur-ligtvis sultanen Abdulhamid, men de främsta pådrivarna var två ledande män i den ungturkiska rörelsen, vilka samtidigt var ministrar i Ottomanska rikets regering – Envear Pascha och Talat Pascha. De var båda fanatiska turkiska nationalister, vilka båda hyste stor beundran för Tyskland, som så snabbt vuxit till en stormakt vid sidan av England och Frankrike. Enver Paschas och Talat Paschas vision var ett rike enbart befolkat av turkar – och inga andra.

5 Organiseringen av folkmordet

Ett folkmord av så landsomfattande karaktär, och så extensivt, som det som genomfördes på armenier, assyrier/syrianer och kaldéer sker inte spontant utan kräver organisering. Så skedde också. Några av leden i denna organise-ring såg ut på följande sätt.

1909 hade de kurdiska Hamidiye-regementena ombildats och anpassats för uppgifter av den typ som senare utfördes mot de olika minoriteterna i Ottomanska riket. Dessa hade fått den ny benämningen Hafif Asiret Suvari Alaylari (De snabba klanregementena).

1913 bildades en specialorganisation, Teskilati Mahsousan, vid sidan av den reguljära militära organisationen, för att organisera de förband som skulle delta.

I god tid före mobiliseringen i augusti 1914, och före krigsförklaringen mot Ryssland, tömdes de kristna minoriteterna i städer och byar på sin manli-ga befolkning – på män i vapenför ålder.

I augusti 1914 släpptes ett stort antal kriminella av Krigsministeriet för att forma särskilda förband, s.k. Chettis. Den dåvarande turkiske politikern F.R. Atay, sekreterare hos Talat Pascha, benämnde Chettis som mördarförband-en. Valin i Van, Jawdad Bey, organiserade Chettis regionalt. Dessa kallades Kasablar Tabouri (slaktarbataljonerna). Fängelserna var i princip tomma på kriminella fångar i november 1914. Chettis hade samma uniformer och ut-rustning som de reguljära förbanden. Antalet Chettis har uppskattats till mel-lan 30 000 och 60 000 man. Dessa förband sattes in för att genomföra folk-mordet.

Krigsförklaringen mot Ryssland i november 1914, innebar samtidigt en första öppning av vägen österut för Stor-Turanien. Krigsförklaringen skedde utan föregående provokation från Ryssland.

I samband med Turkiets krigsförklaring mot Ryssland i november 1914 fick Sheikhul Islam den ungturkiska regeringens mandat att utfärda en fatwa med innebörden att alla muslimska invånare var förpliktade att delta i det heliga kriget mot armenier, assyrier/syrianer och kaldéer. Påbudet lästes upp i samtliga moskéer i Ottomanska riket.

I december 1914 sände inrikesministern Talat Pascha ett telegram till samtliga guvernörer och vilajet med instruktioner att förflytta alla utländska tjänstemän, volontärer och missionärer från sydöstra, östra och nordöstra Turkiet för att avlägsna vittnen till det som skulle komma.

6 Utropandet av den turkiska staten

England och Frankrike hade länge betraktat Ottomanska riket som den sjuke mannen. Det var försvagat och efterblivet. De båda imperierna såg det som framtida delar i sina respektive kolonialvälden, och Ottomanska riket var redo att styckas upp mellan dem. Det låg nära till hands, för de trängda nationalis-terna i den ottomanska regeringen, att utnämna armenierna till agenter främmande makt, främst agenter för Ryssland, vilka traditionellt hade haft goda relationer med Ryssland.

En del historiker har pekat på att armenierna var ententvänliga och att vis-sa grupper bland dessa hade kontakt med den ryska underrättelsetjänsten, eller uppger att en grupp armenier skall ha intagit staden Van under en kort period och därvid mördade en del av stadens befolkning (någon uppgift om antalet mördade och under vilka omständigheter morden begicks anges dock inte).

En sådan förbrytelse torde knappast rättfärdiga utrotningen av armenierna som folk, och varför angreps assyrier/syrianer, kaldéer och greker om man nu syftade att komma tillrätta med vissa ententvänliga armeniska grupper? Händelserna i Van är uppenbarligen bara en av flera som tjänat som svepskäl för att man egentligen ville uppnå den ungturkiska visionen om ett Turkiet endast bestående av turkar. Vad det i verkligheten handlade om var vad i dag be-nämns som etnisk rensning, vilket innebär folkfördrivning och folkmord.

När sedan de stora massakrerna inleddes på allvar, syftade det till och ut-mynnade i ett folkmord, och armenier, assyrier/syrianer i en del områden försökte att, inför en massiv övermakt, försvara sig med de få vapen man hade att tillgå, förklarades att detta väpnade försvar endast var ett bevis för att dessa folkgrupper var agenter för främmande makt. Dessa skärmytslingar och försök till väpnat självförsvar har utmålats som stora hot förbundna med ut-ländska intressen, men man undrar varför man inleder en så konsekvent ut-rotning av uppenbart vapenlösa – gamla människor, kvinnor och barn.

De strider som förekom var snarare av den karaktären att man skulle kun-na jämföra dem med de strider som fördes av judarna i Warszavas ghetto. Och vem klandrar dessa judar i dag? Försvarade de sig för sin egen skull eller var det för att de var agenter för Sovjetunionen eller de allierade?

Genomgripande politiska förändringar inträffade emellertid i Ottomanska riket efter första världskrigets slut. England och Frankrike kastade lystna blickar mot återstoden av det ottomanska väldet. I ett läge grep en grupp unga turkiska officerare under ledning av Kemal Pascha (Atatürk) makten i landet. Sultanen avsattes och man fick även det turkiska folket med sig i kampen mot Frankrike och England – en kamp som hade karaktären av en nationell och antiimperialistisk försvarskamp. När så den nya staten Turkiet utropades 1923 upphörde folkmordet på armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och greker. De värsta aggressionerna hade ebbat ut i början av 1920-talet, men då fanns inte så många kvar i landet av de förföljda minoriteterna. När det gällde visionen om ett Turkiet bestående av endast turkar, skulle vägen visa sig mycket lång.

7 Definitionen av ett folkmord

Turkiets väg till den statsbildning den utgör i dag är blodig och komplicerad. Turkiet kom under Kemal Atatürks ledning att moderniseras i flera avseenden – framför allt när det gällde landets ekonomi. Kvar blev dock visionen från ungturkarnas tid om ett Turkiet enbart bestående av turkar. Och särskilt väl introducerad blev heller aldrig den moderna demokratin. Denna kombination av bristande demokrati, bristande respekt för mänskliga rättigheter och frågan om kurdernas ställning i den turkiska statsbildningen utgör en stor del av de problem som Turkiet i dag brottas med. Med dessa problem sammanhänger också synen på den egna historien och de blodigheter som förekommit i den, vilka är en del av det moderna Turkiets förhistoria. Förhistorien är så svår-hanterlig i dagens Turkiet att man envetet förnekar folkmorden på armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och greker. Man vill inte tala om detta som folk-mord, utan man talar om det s.k. folkmordet, och man talar om det som hände som en tragedi. Men både den uttalade avsikten och genomförandet bär folkmordets omisskännliga drag.

En definition av folkmord förekommer i Artikel II i 1948 års konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide). Där står att läsa: I denna konvention förstås med folkmord envar av följande gärningar för-övad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt be-stämd eller religiös grupp såsom nedan, nämligen

a) att döda medlemmar av gruppen;

b) att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada;

c) att uppsåtligen påtvinga gruppen svår kroppslig eller själslig skada;

d) att genomföra åtgärder, som är avsedda att förhindra födelser inom grup-pen;

e) att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp.

Det framgår av de generella grunderna för folkmordskonventionen att det inte har någon betydelse om brotten begås under krig eller i fredstid.

Allt det som drabbade armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och greker kan beskrivas med samtliga ovan citerade punkter, från a till e. Om man vill ha tillgång till mer konkret historisk dokumentation om de första åren av folkmordet på armenierna och andra folkgrupper i Turkiet, genomförde den kände historikern Arnold Toynbee tillsammans med James Bryce, under de år folkmordet pågick, en omfattande undersökning av vad som skett. Den första upplagan som kom ut 1916 var censurerad av de brittis-ka myndigheterna. Det utkom dock en ny ocensurerad upplaga i december 2000 med titeln: The Treatment of Armenians in the Ottoman Empire 1915– 16; Documents presented to Viscount Grey of Falloden by Viscount Bryce, Uncensored edition. Den är utgiven av Ara Sarafian, Gomidas Institute och omfattar 677 sidor. (Titeln är något vilseledande. Rapporten handlar inte bara om armenierna. Flera rapporter och vittnesmål i detta stora arbete har t.ex. avlämnats till American Committee for Armenian and Syrian Relief och se-dan införts i Bryce och Toynbees rapport.)

8 Den svenska riksdagens tidigare ställningstagande

En debatten om folkmordet på armenierna ägde rum 1999 med anledning av en flerpartimotion. Det var inte första gången frågan debatterades i den svenska riksdagen. Den hade debatterats tidigare, när mördandet av armenier-na forfarande pågick. En av dem som den gången fördömde händelserna i Turkiet och talade om ett organiserat och systematiskt folkmord, värre än vad vi någonsin sett maken till Europa, var Hjalmar Branting. Det var sannolikt första gången som begreppet folkmord (genocide) användes i svensk och internationell politisk diskurs.

Inför riksdagsdebatten år 2000 skrev riksdagens utrikesutskott i sitt betänkande att det är angeläget och nödvändigt med en officiell redovisning och erkännande av folkmordet på armenierna. 1985 fastslogs i FN och i Europa-parlamentet att det Ottomanska riket begått folkmord på det armeniska folket i början av detta sekel.

Utskottet anser att ju större öppenhet Turkiet visar beträffande sitt förflutna desto mer bidrar det till att stärka Turkiets demokratiska identitet. Det är därför viktigt att det genomförs förutsättningslös oberoende internationell forskning om det folkmord som drabbat den armeniska befolkningen.

Det är av stor vikt om det kan utvecklas en ökad öppenhet och historisk förståelse för händelserna 1915 och därefter. En förbättring härvidlag torde även få betydelse för stabiliteten och utvecklingen i Kaukasusregionen i sin helhet.

Riksdagen beslöt att bifalla utskottets skrivning, och det skedde med acklamation. Ingen ledamot i den svenska riksdagen röstade emot betänkande-texten.

9 Dokumentation

Det finns dock en brist i betänkandetexten. Den handlar endast om armenierna. Men det är uppenbart att det inte bara är dessa som drabbades av detta folkmord. Det drabbade också mycket hårt assyrier/syrianer och kaldéer. Det var ett beklagligt förbiseende. Den assyrisk-syrianska-kaldéiska minoriteten var numerärt mindre än armenierna. Genom historien har den kommit i skuggan av den större armeniska folkgruppen. Likafullt kvarstår det faktum att assyrierna decimerades lika kraftigt som armenierna, något som framgår av den ovannämnda Brycerapporten. Denna innehåller bland annat material från den amerikanske ambassadören Morgenthau, som hade goda förbindelser med den ungturkiska ledningen.

Förhållandena var för övrigt sådana, att assyrier/syrianer-kaldéer ofta levde i samma byar som armenier. Vid massakrerna och fördrivningarna gjordes ingen åtskillnad mellan dessa båda folkgrupper. De behandlades med samma brutalitet.

I spåren av mördandet följde en våldsam förstörelse av armeniska och as-syrisk/syrianska och kaldéiska kulturella värden, en förstörelse som fortsätter än i dag. Om den del av folkmordet i Ottomanska riket under första världskriget som drabbade assyrier/syrianerna och kaldéer kan man på svenska läsa i Hori Suleyman Hinnos, Massakern på syrianerna i Turabdin 1914–1915 (Örebro 1998).

Det finns även andra källor att gå till. Den tyske missionären Jakob Künsler rapporterade hur mördade medlemmar ur s.k. bararbataljoner (armenier, assyrier/syrianer och kaldéer som använts som lastdjur) sedan de militära förbanden nått sitt mål.

Den tyske konsuln i Aleppo, Rössler, har även han rapporterat om det omfattande mördandet. Andra tyska källor är Johannes Lepsius, Deutschland und Armenien 1914–1918, Samlung, Diplomatischer Aktstücke Tempelverlag, Potsdam.

Den tyska historikern Gabrielle Yonan har i sitt stora arbete, Ein Vergessener Holocaust. Die Vernichtung der christlichen Assyrer in der Türkei, som utkom 1989 skrivit utförligt om vad som hände just den asssyriska/syrianska och kaldeiska minoriteten.

Den kurdiske författaren Cigerxwîn vittnar i sin bok Jînenîgariya Min (Mitt livs historia), Apec, om vad han i sin ungdom upplevde under folkmordet.

Självfallet finns det åtskilligt mer skrivet om folkmordet på armenier, as-syrier/syrianer, kaldéer och greker i Ottomanska riket. De ovanstående arbetena är endast ett axplock.

10 En nödvändig komplettering

Det finns en omfattande dokumentation utöver de ovannämnda arbetena kring folkmordet på armenierna, assyrierna/syrianerna och kaldéerna. Oavsett vad man väljer är det en skakande läsning. Man inser dock snart när man tar del av dokumentationen att detta, förra århundradets största folkmord, inte är något som rimligen kan döljas eller något man kan bortse från. Inte heller kan man bortse eller undgå att nämna någon av de drabbade grupperna. I samband med Förintelsen har det ofta hänt att det fasansfulla som drabbade romerna kommit i skuggan av vad som drabbade den större folkgruppen judarna. Detta är självfallet inte godtagbart. Det är sålunda inte heller godtagbart att glömma bort eller bortse från det som drabbade assyrier/syrianer och kaldéer när det handlar om folkmordet i Ottomanska riket. Skall man skriva levande historia skall man eftersträva att det sker med noggrannhet och en strävan efter fullständighet.

Den svenska regeringen bör därför verka för att, och visa på det angelägna och nödvändiga i, en officiell redovisning och ett erkännande av att det folkmord som drabbade armenierna i det Ottomanska riket också omfattade assyrier/syrianer och kaldéer.

Detta vill vi att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna.

Öppenhet från Turkiet sida beträffande vad som skedde i Ottomanska riket skulle bidra till att stärka Turkiets demokratiska identitet och trovärdighet.

Det är viktigt att det genomförs förutsättningslös oberoende internationell forskning om att det folkmord som drabbade den armeniska befolkningen också drabbade assyrier/syrianer och kaldéer i Ottomanska riket. Det är viktigt att det arkivmaterial från den tiden som finns kvar i Turkiet bevaras på ett tillfredsställande så att eftervärlden kan ta del av det. Detta vill vi att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna.

Stockholm den 26 september 2001
Murad Artin (v)
Berit Jóhannesson (v)	Maggi Mikaelsson (v)
Lars Ohly (v)	Stig Sandström (v)
Willy Söderdahl (v)	Eva Zetterberg (v)