Folkomröstning om maktöverföringen till EU

Motion 2007/08:K234 av Lars Ohly m.fl. (v)

1Innehållsförteckning

2Förslag till riksdagsbeslut2

3Inledning2

4Vad är skillnaden mellan reformfördraget och det konstitutionella fördraget?3

5Varför ska vi folkomrösta om EU:s reformfördrag?6

5.1Formellt – har riksdagen ens rätt att fatta beslutet?6

5.2Sluten fördragsförhandlingsprocess7

5.3Varför bör vi använda oss av folkomröstning?8

2Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att den sittande riksdagen inte kan anses ha mandat att fatta beslut om ratificering av EU:s reformfördrag utan vägledning av en föregående folkomröstning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en folkomröstning om EU:s reformfördrag bör föregås av ett års utrymme för beredning av densamma.

3Inledning

Under det kommande året 2008 har regeringen för avsikt att Sveriges riksdag ska ratificera det tidigare så kallade konstitutionella fördraget, numer kallat EU:s reformfördrag i syfte att det ska träda i kraft i tid till EU-parlamentetsvalet i juni 2009. Den tyska regeringen hade fått i uppdrag under sitt ordförandeskap i EU första halvåret 2007 att föreslå hur arbetet med Fördrag om upprättandet av en konstitution för Europa skulle gå vidare efter att både Frankrike och Nederländerna i folkomröstningar röstat nej till fördraget våren 2005. Resultatet blev att EU:s stats- och regeringschefer enades kring ett i stora drag likalydande fördrag 21–22 juni 2007, numer kallat reformfördraget.

Vänsterpartiet har vid upprepade tillfällen drivit kravet på att låta svenska folket ta ställning till den stora förändring av svensk demokrati som detta fördrag innebär. Vårt krav i förra höstens motion, att riksdagen inte kan anses ha mandat att fatta beslut om att ratificera en omförhandlad konstitution i EU utan vägledning av en föregående folkomröstning, avslogs i konstitutionsutskottets betänkande 2006/07:KU14 av två anledningar. Dels med anledning av att det pågår en period av eftertanke. Dels med hänvisning till att det tyska ordförandeskapet under första halvåret 2007 ska lägga fram en rapport om läget i ratificeringsprocessen och en undersökning av en möjlig framtida utveckling.

Det bägge hänvisningarna är nu inte längre aktuella; perioden av så kallad eftertanke är över genom det beslut om det tidigare så kallade konstitutionella fördraget som fattades av EU:s stats- och regeringschefer under midsommarhelgen den 21–22 juni 2007. Premisserna för utskottets överväganden och ställningstagande har helt förändrats. Vänsterpartiet anser att argumenten för att folkomrösta om det tidigare så kallade konstitutionella fördraget, numera kallat EU:s reformfördrag i högsta grad har stärkts.

4Vad är skillnaden mellan reformfördraget och det konstitutionella fördraget?

Det tycks råda stor enighet om att själva substansen i det konstitutionella fördraget kvarstår i reformfördraget. Detta trots att såväl Frankrike som Nederländerna förkastat förslaget till konstitution i folkomröstningar för ett par år sedan.

Vad har då plockats bort och vad finns kvar? Substansen är den samma i de bägge fördragen. Det är alla överens om – från fördragets chefsförhandlare Angela Merkel, till vår regeringschef Fredrik Reinfeldt: Substansen i EU-konstitutionen är bevarad. Det är ett faktum, (Angela Merkel, Telegraph, 29 juni, 2007), Det är i grunden samma förslag som konstitutionen. (Margot Wallström, Svenska Dagbladet, 25 juni, 2007) . Regeringen skriver i sitt EU-arbetsprogram för hösten 2007: Det innebär i huvudsak att reformerna i det konstitutionella fördraget ska bevaras, men omvandlas i form av ett så kallat ändringsfördrag, som justerar gällande fördrag enbart i enskilda delar. (Statsrådsberedningen, 2 augusti, 2007).

En brittisk tankesmedja, Open Europe, har jämfört det konstitutionella fördraget med det nya reformfördraget och funnit att endast tio av 250 förslag skiljer det nya från det gamla fördraget. Med andra ord är förslagen till 96 % identiska.

Substansen kvarstår uppenbarligen. Den stora maktöverföringen från nationell nivå till EU består i det nya fördraget. Som det står i beslutet som fattades 21–22 juni:

18. De nya idéer som 2004 års regeringskonferens enades om kommer att införas i fördraget genom specifika ändringar på gängse sätt. De avser befogenhetskategorier och befogenhetsområden, tillämpningsområdet för omröstning med kvalificerad majoritet och för medbeslutande, skillnaden mellan rättsakter och andra akter, bestämmelser om bland annat området med frihet, säkerhet och rättvisa, solidaritetsklausulen, förbättringar av styrningen av euron, övergripande bestämmelser såsom socialklausulen, särskilda bestämmelser såsom bestämmelser om offentliga tjänster, rymden, energi, civilskydd, humanitärt bistånd, folkhälsa, idrott, turism, de yttersta randområdena, administrativt samarbete och finansiella bestämmelser (egna medel, flerårig budgetram och nytt budgetförfarande).

(Europeiska rådet i Bryssel 21–22 juni 2007, Ordförandeskapets slutsatser, 11177/1/07, s. 21).

Borta är blott symbolfrågorna. I stället för konstitution ska det nya fördraget kallas reformfördrag. Tanken på att slå samman hela fördraget till en text överges. I stället kommer förändringarna att läggas fram som ändringsförslag till de fördrag som finns idag.

EU:s lagstiftning ska även i fortsättningen kallas direktiv, förordningar och beslut. Inte lagar och ramlagar som det föreslogs i konstitutionen. Paragrafen om unionens symboler som flagga, hymn, nationaldag, valuta och motto stryks. Detta är en kosmetisk förändring eftersom valutan, hymnen, flaggan och firandet av Europadagen den 9 maj redan är etablerat.

Paragrafen om att EU-rätten har företräde framför nationell rätt lyfts ur fördraget. I stället slås exakt samma sak fast i en lika bindande förklaring.

I paragrafen om unionens mål där det står att det ska råda fri och icke snedvriden konkurrens på EU:s inre marknad stryks just dessa ord. De slås i stället fast i ett särskilt protokoll. I övrigt sker ingen uppluckring av EU:s marknadsliberala karaktär som slås fast på en rad ställen i fördragets text. Det innebär att varornas fria rörlighet på EU:s inre marknad fortfarande är ett mål som är överordnat medlemsländers rätt att införa strikt lagstiftning för att skydda miljö, konsumentskydd och folkhälsa.

På några få områden görs nya tillägg i texten. I miljökapitlet slår reformfördraget fast att klimatfrågor är av särskild vikt. I energikapitlet skrivs det in att medlemsländerna ska visa solidaritet med varandra i försörjningsfrågor.

I det nya reformfördraget slås det fast att beslut om familjerätt ska tas med enhällighet i rådet och att de ska anmälas till de nationella parlamenten.

När det gäller EU:s rymdpolitik slår reformfördraget fast att den inte nödvändigtvis måste innebära att medlemsländernas lagar harmoniseras.

I övrigt kvarstår den massiva ökning av EU:s överstatlighet som föreslogs i konstitutionen. På närmare 50 områden tas den nationella vetorätten i rådet bort. Inte minst ökar överstatligheten på det rättsliga området. Hela det straffrättsliga och polisiära området blir överstatligt.

Förändringarna innebär sammantaget en massiv överföring av makt från de nationella parlamenten till EU:s överstatliga institutioner EU-kommissionen, EU-parlamentet och EU:s domstol. EU-parlamentets makt ökar som i det tidigare förslaget.

De nationella parlamentens makt stärks inte med det nya reformfördraget. Även om en majoritet av medlemsländerna, under en remisstid på åtta veckor, invänder mot att EU-kommissionen lägger fram ett förslag till ny EU-lagstiftning så kan förslaget läggas fram av kommissionen. De nya röstreglerna i ministerrådet, som stärker stora staters makt på mindre medlemsländers bekostnad, ska genomföras först mellan 2014 och 2017.

Stadgan om grundläggande rättigheter lyfts ur fördragstexten där den tidigare var en del. I stället hänvisar reformfördraget till stadgans text och att den ska vara bindande för EU. Men precis som tidigare slås det fast att stadgan inte innebär att det skapas några nya rättigheter eller principer. Storbritannien har ett särskilt undantag från stadgans tillämpning liksom från bestämmelserna på det rättsliga området.

I och med att stadgan blir juridiskt bindande ökar dock dess betydelse för rättstillämpningen av EU-rätten i medlemsländerna. Länderna kan begära förhandsbesked av domstolen för att den ska tolka innebörden i stadgan. Det öppnar för att domstolen på det sättet bakvägen kan pröva frågor på områden där EU:s kompetens är begränsad och till och med utesluten. Den metoden har tidigare utnyttjats av juristerna i Luxemburg. Det gäller på till exempel skatteområdet. Där har den fria rörligheten för den inre marknaden överordnats medlemmarnas självbestämmanderätt.

Stadgan är ganska vag. Det blir upp till EG-domstolen att utveckla och konkretisera den. Det gäller inte minst på det ekonomiska och sociala området. Och här rör vi oss vid pudelns kärna. Är det bra eller dåligt att jurister bestämmer politikens innehåll? Eller ska våra lagar bestämmas av våra folkvalda?

Syftet med stadgan är att åstadkomma en ökad federalisering av EU samt att stärka den politiska legitimiteten för unionen mot en framtida statsbildning. Den här typen av rättighetskataloger är vanliga i förbundsstater.

I skrivningarna om EU:s mål stryks formuleringen om att EU är öppet för alla europeiska stater som respekterar dess värderingar och förbinder sig att gemensamt främja dem. I stället hänvisas i texten till rådets tidigare beslut på området där både politiska och ekonomiska villkor ställs på nya medlemsländer.

På försvarsområdet ändras formuleringen om att EU ska skaffa sig ett gemensamt försvar efter särskilt beslut till att unionen kan utveckla ett gemensamt försvar:

1. Unionens befogenhet i fråga om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall omfatta alla utrikespolitiska områden och alla frågor som rör unionens säkerhet, inbegripet den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik som kan leda till ett gemensamt försvar.

(Europeiska rådet i Bryssel 21–22 juni 2007, Ordförandeskapets slutsatser, 11177/1/07, s. 27)

Den nyinrättade posten som EU:s utrikesminister finns kvar oförändrad men döps om till unionens höge representant för utrikes- och säkerhetspolitik. Sverige har länge varit på glid från neutralitetspolitiken men det här blir svårförenligt med den svenska utrikespolitiska doktrinen.

Inga förändringar av EMU-politiken sker med reformfördraget. Precis som i den tidigare konstitutionen saknar Sverige undantag från att införa euron som valuta. I stället är Sverige med reformfördraget juridiskt sett förpliktigat att gå med i EU:s valutaunion. Det är anmärkningsvärt att regeringen inte ens förde fram kravet på juridiskt bindande undantag från EMU:s tredje steg i förhandlingarna, trots det otvetydiga utslaget i folkomröstningen 2003.

Sammantaget är förändringarna i reformfördraget mycket begränsade, ofta bara symboliska i förhållande till det konstitutionella fördraget. Det är i praktiken samma EU-konstitution som väljarna i Frankrike och Nederländerna avvisade i folkomröstningar 2005 som nu åter läggs fram. Skillnaden är att utgångspunkten för förändringarna av fördraget har varit och fortfarande är att regeringscheferna inte vill fråga folken i medlemsländerna om de vill ha EU:s nya reformfördrag med de maktöverföringar från nationell till EU-nivå som det innebär.

5Varför ska vi folkomrösta om EU:s reformfördrag?

5.1Formellt – har riksdagen ens rätt att fatta beslutet?

Regeringen anser själv att den nya överenskommelsen inte i något väsentligt förändrar överenskommelserna i det tidigare så kallade konstitutionella fördraget, vilket har citerats ovan ur regeringens EU-arbetsprogram för hösten 2007. Frågan är om Sveriges riksdag ens har folkets mandat att fatta ett så omfattande beslut om maktöverföring från svenska folkets valda representanter till organ utanför Sverige.

Trots att den nuvarande riksdagen troligtvis kommer att få ta ställning till ett nytt fördrag med betydande maktöverföring till EU, lyste frågan så gott som helt med sin frånvaro i valrörelsen 2006. Detta kritiserades av många, inklusive nuvarande utrikesminister Carl Bildt. Anledningen var att flera partier var rädda för att tappa väljare till EU-kritiska partier om frågan diskuterades innan valet.

Vid ett partiledarmöte den 8 december 2004 enades Socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna om att konstitutionen visserligen borde förankras hos medborgarna och att det var önskvärt med en bred debatt, men att denna ska åstadkommas på annat sätt än genom en folkomröstning. De var överens om att ratificeringsbeslutet ska tas av riksdagen.

Förslaget, som det ser ut i dag, medför att innebörden av det svenska medlemskapet förändras i grunden, och därför måste svenska folket ges möjlighet att påverka ratificeringen.

Problemet är dubbelt. För det första kan den nuvarande riksdagen inte anses ha något mandat att fatta ett så avgörande beslut som en ratificering av EU:s reformfördrag. Eftersom konstitutionsfrågan aldrig var riktigt debatterad i samband med 2006 års valrörelse, bör riksdagen höra folket i en folkomröstning. Vänsterpartiet krävde dock inför valet att en folkomröstning skulle genomföras om EU:s nya grundlag som ett krav för att samarbeta med en eventuell kommande socialdemokratisk regering. Men förutom Miljöpartiet var inga andra partier intresserade av att debattera frågan. Den önskvärda debatten uteblev.

För det andra är det oklart huruvida en ratificering av det nuvarande förslaget till EU:s konstitution strider mot grundlagens krav att riksdagen endast har rätt att överlåta beslutanderätt som inte rör principerna för statsskicket. Härom tvistar de lärde: I departementspromemorian, Ds 2004:52, Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa, föreslår regeringen att riksdagen ska ratificera EU:s konstitution. I promemorian redovisas de huvudsakliga förändringarna i förhållande till nu gällande fördrag, samt de ändringar som måste göras i lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen (anslutningslagen) för att Sverige skall kunna ratificera det. Den bedömning som görs av regeringen i Ds 2004:52 är, föga överraskande, att riksdagen kan ratificera det konstitutionella fördraget utan grundlagsändring och att den överlåtelse av beslutandemakt som sker inte rör principerna för statsskicket.

Men i lagrådsremissen, Statsrådsberedningen 2 juni 2005, framgår att flera remissinstanser som är kritiska till departementspromemorian, Ds 2004:52, anser att just frågan om överlåtelse inte är ordenligt belyst, utan att det behövs en utförligare analys för att kunna avgöra om riksdagen ens har rätt att ratificera det konstitutionella fördraget utan en grundlagsändring.

Justitiekanslern, JK, lämnar i sitt remissvar öppet om försvagningen av riksdagens makt som lagstiftare, tillsammans med den begränsning som skett av riksdagens makt sedan tidigare, innebär att riksdagens ställning som det främsta statsorganet urholkas i väsentlig grad. Om så är fallet menar JK att försvagningen kommer i konflikt med Sveriges grundlag, RF 10 kap. 5 § första stycket. Även Regeringsrätten och Högsta domstolen menar att frågan om huruvida grundlagsändring bör aktualiseras av ratificeringen av EU:s konstitution inte är tillräckligt belyst i departementspromemorian.

Nu vet vi ju att det nya fördraget i allt väsentligt, även genom överlåtelse av beslutandemakt från Sveriges riksdag till EU på en rad områden, är detsamma som det tidigare. Därmed torde de tunga remissinstansernas analys bli likalydande.

Båda dessa problem kan få en demokratisk lösning. Mot bakgrund av att EU-fördraget var en ickefråga i valrörelsen 2006, vore det mycket olyckligt om regering och riksdag medverkar till att reformfördraget, i substansen detsamma som det tidigare så kallade konstitutionella fördraget, antas utan att väljarna ges någon reell möjlighet att ta ställning i frågan. Dessutom måste ratificeringen av det konstitutionella fördraget betraktas som en betydelsefull fråga som JK skriver kan innebära att: riksdagens ställning som det främsta statsorganet urholkas i väsentlig grad. Med andra ord medför fördraget att innebörden av det svenska EU-medlemskapet förändras i grunden. Därtill vet vi att svenska väljares inställning till EU och deras syn på hur unionen bör utvecklas skiljer sig markant från flertalet av de politiska representanternas åsikter. Detta sammantaget talar för att den nuvarande riksdagen inte kan anses ha mandat att fatta beslut om att ratificera en omförhandlad konstitution, numer kallat EU:s reformfördrag, utan vägledning av en föregående folkomröstning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5.2Sluten fördragsförhandlingsprocess

Det tyska ordförandeskapet presenterade ett första utkast till nytt fördrag för medlemsländernas representanter först på kvällen den 19 juni, inför EU:s toppmöte den 21–22 juni. Med andra ord långt efter att betänkandet om EU:s fördrag, 2006/07:KUU1 justerats och därefter samma dag, den 19 juni, debatterats. Dessutom var det på det toppmötet som besluten om fördragets innehåll skulle antas. Den därpå följande regeringskonferensen ska bara juridiskt omsätta toppmötets beslut i fördragstext.

Processen under förhandlingarna för att omvandla det så kallade konstitutionella fördraget har alltså omöjliggjort en demokratisk dialog mellan EU:s makthavare och dess befolkningar om fördragets innehåll. Som den har hanterats under det tyska ordförandeskapet går den också helt emot regeringens uttalade linje att Regeringen arbetar också för en europeisk union som är öppen och väl förankrad hos det svenska folket. (Regeringens EU-arbetsprogram för våren 2007).

All makt utgår från folket, är den princip som den svenska grundlagen vilar på. Regeringens utgångspunkt borde därför vara att varken regering eller riksdag har mandat att genomföra den omfattande överföring av maktbefogenheter från Sveriges riksdag till EU:s beslutande nivå som förslaget i sin nuvarande utformning innebär. Dessutom är det som ovan angetts oklart huruvida en ratificering av det nuvarande förslaget till EU:s konstitution strider mot grundlagens krav att riksdagen endast har rätt att överlåta beslutanderätt som inte rör principerna för statsskicket.

Ändå är regering och riksdag än en gång beredda att ta ställning för att genomföra en omfattande överföring av maktbefogenheter till EU. Detta genom ett snabbt klubbslag i riksdagen, efter en rekordsnabb process, utan att frågorna debatterats på allvar i valrörelsen och utan någon bred, folklig debatt. Dessutom utan en tanke på att utlysa den folkomröstning som borde vara en självklarhet i en sådan här stor fråga.

Vänsterpartiet anser att regeringen i förhandlingarna med det tyska ordförandeskapet borde ha avvisat den snabba och slutna processen för att forcera fram ett nytt utkast till EU-konstitution, till förmån för en öppen och demokratisk diskussion och debatt. Regeringen borde dessutom på Europeiska rådets möte den 21–22 juni deklarera att en svensk ratificering av ett nytt fördrag inte kan ske med mindre än att förslaget först godkänns i en folkomröstning.

Det gamla förslaget till EU-konstitution föll enligt EU:s egna regler, i och med att de franska och nederländska väljarna röstade nej i folkomröstningar under 2005. Ändå är det i det närmaste ett identiskt förslag till EU-konstitution som nu förhandlats fram. Förändringarna är i vissa delar närmast kosmetiska och gäller vissa ordval, EU:s symboler m.m. Syftet med dessa ändringar är uttalat att undvika nya folkomröstningar. Regering och riksdag borde ha avhållit sig från dessa skendemokratiska manövrer och ha haft respekt för de folkomröstningar som hållits. Man borde också se eventuella kommande folkomröstningar i EU-länderna som något positivt, inte som ett hot. Vi anser att det demokratiska samrådet med medborgare i varje land har ett egenvärde och efterlyser en förstärkt dialog mellan EU:s makthavare och folket.

5.3Varför bör vi använda oss av folkomröstning?

Viljan hos svenska folket att få ta ställning till det nya EU-fördraget i en folkomröstning är stor. Mer än hälften av svenskarna vill folkomrösta om EU:s nya fördrag, enligt en opinionsundersökning som Synovante har gjort på uppdrag av Vänsterpartiet. Nästan sex av tio har svarat ja, folkomröstning på frågan: Anser du att beslutet om Sverige ska skriva under den nya EU-konstitutionen bör fattas genom en folkomröstning eller anser du inte det?

56 procent av svenska folket vill ha en folkomröstning om den nya EU-konstitutionen, 35 procent säger nej och 9 procent är osäkra/svarar vet ej. Bland LO-medlemmarna vill hela 69 procent ha en folkomröstning. Stödet för en folkomröstning är också starkt bland ungdomar och kvinnor.

I juni offentliggjordes även en opinionsundersökning som visar att en överväldigande majoritet av befolkningen i fem stora EU-länder vill folkomrösta om ett eventuellt modifierat förslag till EU-fördrag. 64–75 procent av spanjorerna, tyskarna, britterna, italienarna respektive fransmännen vill folkomrösta om fördraget, visar studien från Harris Interactive, publicerad i Financial Times.

Ett argument ofta använt av euroförespråkarna, innan beslutet om att folkomrösta om Sverige skulle gå med i EMU:s tredje steg, var ofta att det var en komplicerad fråga. För svår för vanligt folk att ta ställning till och att det skulle bli ett för lågt valdeltagande för att ge legitimitet åt resultatet. Samma argument används nu emot att svenska folket ska få rösta om de nya maktöverföringarna från Sveriges riksdag.

Men båda dessa argument kom på skam. Enligt en rapport från Sieps, Svenska institutet för europapolitiska studier, gjord av två välkända nationalekonomer Lars Jonung och Jonas Vlachos, 2007:2 The Euro –whats in it for me? An Economic Analysis of the Swedish Euro Referendum 2003, visar att de grupper som hade mest att förlora på en övergång från krona till euro är de som främst röstade nej. Främst var det grupper som var beroende av offentliga sektorn, både som anställda och genom trygghetssystemen, särskilt förtidspensionerade, arbetslösa och kommun- och landstingsanställda, samt LO- och TCO-medlemmar, som löper större risker för arbetslöshet. Uppenbarligen hade de grupper som skulle ha förlorat mest på att Sverige gått med i EMU:s tredje steg satt sig in i frågan och röstat utifrån sin kunskap.

Även det andra argumentet gick om intet när valdeltagandet i folkomröstningen blev till och med högre än ett vanligt riksdagsval, 82,6 %. I riksdagsvalet 2006 var valdeltagandet 81,9 %.

Vad kan vi då lära oss av historien? Att svenska folket är fullt kapabla att sätta sig in i komplicerade sammanhang och faktiskt verkligen intresserade av att själva ta ställning till hur de vill att Sveriges framtid ska se ut. Ytterligare en fördel, och kanske den främsta, är att genom en folkomröstning tvingas dessutom människor att sätta sig in i frågan. Vi har ett vackert ord för det – folkbildning.

Sammanfattningsvis kan sägas att eftersom fördraget innebär en avgörande maktöverföring från Sveriges riksdag till EU, samtidigt som fördraget medför att Sveriges inflytande i EU kraftigt reduceras, förändras grunden för det svenska medlemskapet och ytterst förutsättningarna för folkstyret, demokratin, i Sverige. Genom att denna förändring av den svenska demokratin inte diskuterades i den senaste valrörelsen måste riksdagen låta folket få ta ställning till EU:s nya reformfördrag. Rimligtvis bör det finnas gott om utrymme för svenska folket att sätta sig in frågan. Därför anser Vänsterpartiet att det bör vara ett år från det att en folkomröstning utlyses till dess att den genomförs. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Stockholm den 27 september 2007
Lars Ohly (v)
Marianne Berg (v)	Wiwi-Anne Johansson (v)
Hans Linde (v)	Elina Linna (v)
Kent Persson (v)	Alice Åström (v)
Jacob Johnson (v)