Folkrätt m.m.

Motion 1991/92:U623 av Hans Göran Franck och Karl-Erik Svartberg (s)

I juni 1989 väckte de alliansfria länderna förslaget om ett
folkrättens årtionde. Hösten samma år beslöt FNs
generalförsamling att utropa FNs folkrättsårtionde 1990--
1999.

Sverige bör fortsätta att verka för att denna aktion såväl
internationellt som i Sverige blir en framgång.

En förstärkning av den internationella rättsordningen
både teoretiskt och praktiskt förutsätter att den i högre grad
än hittills bärs upp av folkrörelseorganisationer. Människor
måste ha mer preciserad kunskap om det regelverk som
finns och om de betydande brister som alltjämt vidlåder det.

Sverige har länge värnat om folkrättens ställning för att
motverka att världssamfundet enbart styrs av de
ekonomiskt, militärt och politiskt starkaste. I FN, i olika
internationella konflikter, i det internationella
nedrustningsarbetet och senast när det gäller
barnkonventionen har Sverige kunnat ge värdefulla bidrag
till att folkrätten förstärks och respekteras.

En ny tid ställer nya krav på folkrättslig kompetens.
Ansträngningar att internationellt lösa miljöfrågorna,
behov av konfliktlösning i inomstatliga konflikter,
avveckling av militära ockupationer, EG-integrationen,
avvecklingen av kärnvapenhotet, framtida nord-
sydrelationer och ett förstärkt behov av att värna de
mänskliga rättigheterna är exempel på områden där en bred
satsning på folkrätt är angelägen. Vi är övertygade om att
för att över huvud taget kunna bedriva en aktiv
utrikespolitik i framtiden är en förstärkt folkrättslig
kompetens en nödvändig förutsättning.

Grunden för att tillgodose och förstärka den folkrättsliga
kompetensen i Sverige läggs vid de juridiska fakulteterna.
För närvarande finns en renodlad folkrättsprofessur i
Uppsala samt vardera en professur i Lund och Stockholm
där ämnet heter internationell rätt och också inkluderar
internationell privaträtt. Lämpligen borde de två
professurerna i Lund och Stockholm också renodlas till
folkrätt.

Det behövs även en professur där ämnesområdet
renodlas till mänskliga rättigheter.

Ett ökande intresse har visats på senare år för
forskarutbildningen i folkrätt. Detta är mycket glädjande
och ger på sikt goda förutsättningar för folkrättens ställning
i vårt land. Rättsavdelningen på utrikesdepartementet
finansierar för närvarande tre utbildningsbidrag till forskare
i folkrätt i Lund och Uppsala. Vi menar att stödet till
forskarutbildningen är av avgörande vikt för den framtida
folkrättskompetensen i landet, och därför bör stödet öka
från statsmakterna, i form av utbildningsbidrag och på
andra sätt.

Utländska gästprofessurer innebär också en viktig
stimulans för folkrättsdebatten i vårt land, nu till exempel
genom den amerikanske folkrättsforskaren Richard Falk,
som innehaft Palmeprofessuren. Det är av stor betydelse att
vi återkommande tillförs den internationella kompetens och
erfarenhet på folkrättsområdet som utländska
gästprofessurer utgör.

Det är också viktigt att ställa höga krav på den
folkrättsliga kompetensen inom departementen, och
framför allt inom utrikesdepartementet. En särskilt viktig
position har där folkrättsrådgivaren. Vi menar att det bör
krävas att vederbörande under alla omständigheter är en
disputerad forskare. Det bör också prövas att skapa
möjligheter för enskilda tjänstemän att på arbetstid eller
betald tjänstledighet bedriva avhandlingsarbete i
folkrättsinriktade ämnen.

På sikt bör det övervägas att tillskapa ett oberoende
forskningsinstitut med folkrätt som inriktning.
Förutsättningarna härför bör utredas.

Folkrättens ställning bör också uppmärksammas och
stärkas i skolans undervisning. Läroplanen för såväl
gymnasieskolan som grundskolan bör rymma en sådan
målformulering. Särskilt behöver den nuvarande
undervisningen i samhällskunskap tillföras avsnitt om
mänskliga rättigheter och humanitär rätt.

Inom ramen för FN har utarbetats flera konventioner
och förklaringar med syfte att skydda speciella grupper eller
intressen, som rör mänskliga rättigheter. År 1966 tillkom
konventionen om avskaffande av alla former av
rasdiskriminering. Mot bakgrunden av aktuella, mycket
oroväckande händelser i olika delar av världen finns det
särskild anledning att fästa uppmärksamhet vid denna
konvention.

Konventionen har tillträtts av 129 stater, däribland
Sverige, som ratificerade 1971. Bland de länder som saknas
finns tyvärr USA.

Konventionens övergripande mål är faktisk jämlikhet
mellan människor utan åtskillnad på grund av ras, hudfärg
eller nationellt eller etniskt ursprung. Konventionen ålägger
staterna att göra slut på rasdiskriminering i alla dess former
och uttryck, således även från enskilda personers och
sammanslutningars sida. Konventionen omfattar det
offentliga livet.

Staterna åläggs i konventionen dels att fördöma
rasdiskriminering, dels att föra en politik som syftar till att
avskaffa rasdiskriminering och dels att genom positiva
åtgärder främja jämlikhet mellan människor oberoende av
ras m.m. En särskild FN-kommitté med personligt valda
ledamöter bevakar att konventionen efterlevs.

En rad länder, däribland Sverige, har kritiserats av
ledamöter i kommittén för att inte i alla avseenden uppfylla
konventionens krav, bl.a. för att rasistiska organisationer
inte är föremål för ett direkt förbud i svensk lag.

Envar konventionsstat skall enligt konventionen
förbjuda och med alla lämpliga medel, däribland
lagstiftning, göra slut på rasdiskriminering från personers,
gruppers eller organisationers sida.

Det behövs en aktivisering av det internationella arbetet
för att bekämpa rasfördomar och rasism,
främlingsfientlighet och hets mot invandrare. Sverige bör
aktivt agera för detta i FN och söka ta initiativ till en
internationell konferens på hög nivå med detta syfte.

Det finns också skäl för ett aktivt svenskt deltagande i
utarbetandet av ytterligare normer inom folkrätten och i
skyddet av de mänskliga rättigheterna, där ett behov finns.
Ett sådant exempel är att barnkonventionen borde innebära
förbud mot att utnyttja barn som soldater i väpnade
konflikter. Åldern bör höjas från nuvarande 15 år till 18 år.

Ett annat exempel är att det behövs en konvention, som
förbjuder dödsstraff både i freds- och krigstid. Nuvarande
regler innebär inget sådant förbud för staterna utan
erbjuder endast en möjlighet att åta sig att inte använda
dödsstraffet i fredstid. I slutdokumentet vid
Köpenhamnsmötet om den mänskliga dimensionen 1990
förband sig medlemsstaterna i slutdokumentet att endast
utbyta information om dödsstraffets avskaffande och
publicera information om dess användning.

Inom Europarådet har arbetet framskridit längre. Det
s.k. sjätte protokollet till Europakonventionen förbjuder
dödsstraff i fredstid. Sverige bör ta nya initiativ för att
dödsstraffet avskaffas även i krigstid av Europarådets
medlemsländer.

Nu gäller det framför allt för Turkiet, där de flesta
dödsdomar i Europa avkunnas, att med sin nya regering
leva upp till denna konventions förpliktelse om
dödsstraffet. Det bör från Turkiet komma en snar reaktion
på detta och även andra MR-förpliktelser, främst i fråga om
tortyr, där bruket därav har varit och är utbrett i detta land.
Nuvarande regeringspartier har i opposition starkt kritiserat
de omfattande kränkningarna av mänskliga rättigheter i
Turkiet.

Kampen mot dödsstraffet och tortyren, som båda är
barbariska, måste intensifieras. Tortyren i världen har inte
minskat. Det är bara 56 länder som anslutit sig till FNs
tortyrkonvention. Det är påtagligt bevis för hur mycket som
återstår att uträtta på MR-området, inte minst för att göra
tortyrkonventionen mer effektiv.

Efterlevnaden av MR-reglerna måste kraftigt förbättras.
Sveriges uppgift är inte bara att kritisera utan även att
genom utrikespolitiken stärka och utveckla respekten för
MR, inte minst inom ramen för biståndspolitiken.

Andra viktiga insatser är att Sverigeverkar för att fler
länder lagfäster individuell klagorätt om kränkningar av
MRgör vida större insatser för tortyrens offer genom de
fonder som finns och till FNs center för MRbedriver en
generös och solidarisk flyktingpolitik i olika internationella
sammanhangverkar för att en FN-kommissarie för MR
utses snarast.

Det finns en riklig dokumentation om kränkningarna av
de mänskliga rättigheterna, framför allt från frivilliga
organisationer, särskilt Amnesty International. Vi har
tidigare berört ett europeiskt land där svåra kränkningar ägt
rum, nämligen Turkiet. Utanför Europa finns en lång rad
andra, som inte bara fordrar uppmärksam bevakning,
opinionsbildning utan även mer ingripande åtgärder.

Här är dock instrumenten trubbiga och otillräckliga. Vi
måste ha målsättningen att världssamfundet på mer
effektivt sätt med politiska, rättsliga och andra fredliga
medel skall kunna ingripa. Ty de mänskliga rättigheterna är
och får aldrig bli en intern nationell angelägenhet. De är
hela världssamfundets angelägenhet och ansvar.

De ekonomiska, sociala och kulturella mänskliga
rättigheterna glöms alltför ofta bort. Men en förutsättning
för att dessa skall kunna bli en realitet är att en global
militär avrustning genomförs och att en ny ekonomisk
världsordning kan skapas med en radikal omfördelning av
jordens resurser. Det är en målsättning på sikt, som är
nödvändig för att mänskliga rättigheter i vid bemärkelse
skall få genomslag, framför allt i den fattiga delen av
världen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om folkrättens årtionde,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förstärkta forsknings- och
utbildningsinsatser inom folkrätten,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förstärkt agerande för
genomförandet av konventionen om avskaffande av alla
former av rasdiskriminering,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpning av barnkonventionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förstärkta insatser mot dödsstraff
och tortyr, bl.a. såvitt avser Turkiet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om individuell klagorätt,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillsättande av en FN-
kommissarie för mänskliga rättigheter,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av internationella insatser
för generös och solidarisk flyktingpolitik liksom för de
ekonomiska, sociala och kulturella mänskliga rättigheterna.

Stockholm den 27 januari 1992

Hans Göran Franck (s)

Karl-Erik Svartberg (s)