avBengtWesterbergm.fi. Folkstyret

Motion 1988/89:K210

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1988/89:K210

avBengtWesterbergm.fi.
Folkstyret

I Sverige har det folkliga deltagandet i politiken som det mäts i valresultat
varit mycket högt. I 1988 års val sjönk dock valdeltagandet till den lägsta
nivån på 30 år och samtidigt fortsatte antalet blankröstare att öka.

Även om valdeltagandet i Sverige fortfarande, vid en internationell
jämförelse, är högt så finns det skäl för politiker att uppfatta 1988 års val som
en signal om bristande tilltro till vårt nuvarande parlamentariska system.

Vi tror att det finns två huvudsakliga orsaker till att en sådan bristande
tilltro har uppstått. Ett antal affärer där skilda makthavare har varit
inblandade har undergrävt förtroendet för politiker. Många väljare upplever
att de har mycket liten möjlighet att påverka politikens innehåll. Det
sistnämnda är självfallet en effekt av att de politiska partierna har haft svårt
att finna former för att tillvarata människors engagemang.

Att makthavare granskas och bemöts med en kritisk attityd är ett naturligt
och positivt inslag i demokratin. Men om denna kritiska granskning upplevs
som resultatlös finns det risk för att människors intresse vänds från politiken.

I stället för att delta, ha åsikter och påverka står man utanför. Samtidigt
uppstår nya opinioner och nya frågedimensioner som engagerar medborgarna
utanför de etablerade partierna och folkrörelserna.

Det vore överord att hävda att vårt politiska system står inför ett allvarligt
legitimitetsproblem. Men de uppenbara tecknen på en ökad distans mellan
väljare och valda motiverar att kraftfulla åtgärder vidtas för att öka
medborgarnas möjligheter till politiskt deltagande och deras möjligheter till
kontroll av de politiska beslutsorganen. Vi föreslår i denna motion skilda
åtgärder i detta syfte.

Till detta riksmöte väcker folkpartiet också en motion som behandlar
frågor om kommunal demokrati. I den motionen utvecklar vi bl.a. folkpartiets
krav på direktvalda kommundelsfullmäktige och ökade möjligheter till
rådgivande kommunala folkomröstningar.

Valsystem

Frågorna om valsystemets utformning handlar alla på olika sätt om spänningen
mellan det lokala intresset och riksintresset, konflikten mellan effektivitet
i statsstyret och önskan att olika opinioner skall bli företrädda. Proportionalitet,
personval, gemensam valdag, andrahandsröstning och småpartispärr är
på olika sätt uttryck för ställningstaganden i dessa frågor. I det svenska
systemet förekommer inte personval. Det torde inte ha hänt att någon inte
har kommit in i riksdagen p.g.a. strykningar.

Det är partimedlemmarna som bestämmer vilka personer som skall Mot. 1988/89

företräda väljarna. Genom interna provval och representativa interna K210
församlingar komponerar medlemmarna listor som underställs väljarna i val.

Samtidigt blir den andel av befolkningen som är partimedlemmar - eller
aktiva sådana - mindre och mindre.

I detta kan också finnas något positivt: Vi röstar på åsiktspaket och
uttrycker vår åsikt i valet. Vilka individer som representerar åsiktspaket blir
av underordnad betydelse.

De senaste årens kritik mot bristande representativitet i politiska församlingar
för t.ex. den privata sektorn grundar sig på ett synsätt där individen
inte betraktas som representant för just sina väljare, utan riksdagen som
helhet ses som en församling som ska vara representativ i samma betydelse
som ett statistiskt urval. Denna sociala representativitet kan ställas mot den
åsiktsrepresentativitet som det nuvarande valsystemet syftar till att främja.

Folkstyrelsekommittén och tidigare författningsutredningar har resonerat
om och lagt fram förslag till system för ökat personval. De har inneburit att
väljarna skall rösta på parti, men kunna prioritera mellan olika kandidater i
partiet. I praktiken är det sannolikt att förslagen skulle ha lett till att
partiernas egna prioriteringar slår igenom och att valen även i fortsättningen
blir partival och inte personval.

Mot personval kan anföras dels det angelägna i att väljarna får tillfälle att
mer rösta på åsikt än person, dels risken för att urvalet av politiker blir
kändisbetonat. Ibland ifrågasätts också om personval verkligen skulle öka
personinslaget i politiken. Bl.a. skulle etermedias dominerande roll i
valkampanjerna medföra att partiernas centralgestalter blir dominerande
oavsett vilket valsystem man har.

För personval anförs främst att kontakterna mellan väljare och valda
skulle bli fastare. Medborgarna skulle i högre grad få "en egen riksdagsledamot
att vända sig till.

Det svenska valsystemet ger väljarna små möjligheter att välja kandidat
inom partierna. Särskilt i stora valkretsar och inom de stora partierna är detta
påtagligt. Väljarna får lätt en känsla att valet av personer är avgjort på
förhand och att partiapparaten sitter inne med den verkliga makten. Det
leder också till att riksdagsledamöterna uppfattar sina partimedlemmar och
inte sina väljare som uppdragsgivare. Avståndet mellan väljare och valda
ökar.

Folkstyrelsekommitténs förslag, som framfördes häromåret, innebar inte i
något väsentligt avseende någon förändring härvidlag. Det är därför
angeläget att riksdagen så fort som möjligt bereds tillfälle att ta ställning till
ett nytt förslag som innebär att den enskilde väljaren får ökade möjligheter
till personval. Regeringen bör utarbeta ett sådant förslag.

Alltsedan den senaste grundlagsändringen har frågan om mandatperiodens
längd diskuterats. Folkpartiet har därvid under lång tid yrkat att
mandatperioderna skall förlängas från nuvarande tre år till fyra. Detta skulle
på ett annat sätt än i dag skapa förutsättningar för en längre planeringsperiod
och motverka den ryckighet som nuvarande korta mandatperioder skapar.

Knuten till frågan om mandatperiodernas längd är frågan om valdagarna
för riksdags- och kommunalval skall vara samma som i dag eller åtskilda. 12

Enligt vår uppfattning är skilda valdagar en förutsättning för de fyraåriga Mot. 1988/89
mandatperioderna. Härigenom får väljarna tillfälle att vartannat år göra sin K210
stämma hörd vad gäller sina politiska preferenser. Därtill kommer att skilda
valdagar skulle öka intresset för de kommunala frågorna och medverka till
att vitalisera den kommunalpolitiska debatten.

Folkomröstning

Den svenska författningen har - jämfört med många andra länders - ett
begränsat minoritetsskydd. Det finns enligt vår uppfattning anledning att i
olika sammanhang stärka minoriteternas rätt. Det ter sig naturligt att en
kvalificerad minoritet i riksdagen i vissa lägen skall ha rätt att föra en fråga
direkt till rådgivande folkomröstning.

Skälen för att utöka möjligheterna till folkomröstning är flera. Nya frågor
kan bli aktuella där de politiska partierna inte kan göra anspråk på att tala för
en samlad folkopinion. Vissa frågor skär genom partilinjerna eller följer inte
traditionella skiljelinjer i politiken.

Mot denna bakgrund framstår det som viktigt att en minoritet inom
riksdagen ges möjlighet att få till stånd folkomröstning.

Enligt vår mening bör frågan snarast bli föremål för ny behandling i
lämpligt sammanhang i syfte att mer fullständigt och inträngande bereda
frågan. Inriktningen bör vara att låta en minoritet på förslagsvis en tredjedel
av riksdagens ledamöter få till stånd folkomröstning. Även andra former för
att utlösa en sådan omröstning, t.ex. folkinitiativ, bör utredas i sammanhanget.

När det gäller möjligheten till kommunala folkomröstningar finns det
emellertid några ställningstaganden som bör göras redan nu. Folkpartiet har
under lång tid drivit kravet att särskilda förfaranderegler skall införas för
kommunala folkomröstningar i syfte att göra det enklare att ordna sådana
omröstningar. I det fall att en kommun beslutar att hålla en lokal folkomröstning
bör det åligga kommunen att informera kommuninvånarna om de olika
alternativ som är föremål för omröstning. Denna informationsskyldighet bör
kommunen ha enligt lag. Detta utvecklas vidare i motionen ang. kommunala
frågor.

Grundlagsreglering av utlandssvenskarnas rösträtt

Enligt gällande lag har så gott som alla utlandssvenskar rösträtt, men den är
inte grundlagsreglerad. De senaste årens debatt och utveckling har enligt vår
uppfattning visat att detta är otillfredsställande. Genom ett enda riksdagsbeslut
med enkel majoritet kan svenska medborgare som vistas utomlands
berövas möjligheten att utöva sin rösträtt. Det är därför av stor betydelse att
skyddet för rösträtten förstärks. Detta bör enligt vår mening ske genom att
nuvarande bestämmelser om utlandssvenskarnas rösträtt skrivs in i 3 kap. 2 §
regeringsformen. Stadgandet bör därmed få följande lydelse:

Rösträtt vid val till riksdagen tillkommer svensk medborgare som är eller
någon gång har varit bosatt i riket. Den som icke har uppnått aderton års
ålder senast valdagen har ej rösträtt.

13

Fråga huruvida rösträtt enligt första stycket föreligger avgöres på grund av Mot. 1988/89
en före valet upprättad röstlängd. K210

Svenska medborgares rösträtt i Schweiz och i Förbundsrepubliken Tyskland

I anslutning till frågan om utlandssvenskars rösträtt finns det ytterligare
problem som länge har krävt en lösning, nämligen det förhållandet att
svenskar som vistas i Schweiz inte alls kan avge sina röster i värdlandet och att
de svenska väljarna i Västtyskland skall vara hänvisade till enbart brevröstning.

Den svenska regeringen bör på nytt ta upp förhandlingarna med regeringarna
i Schweiz och Förbundsrepubliken Tyskland i denna fråga. Kravet från
svensk sida bör givetvis vara att svenska medborgare skall få samma
möjligheter att avge sina röster i dessa länder som i alla andra.

Stöd för politiskt arbete

För att säkerställa att partierna skall ha ekonomiska möjligheter att verka
som väljarnas företrädare och för att underlätta ett fritt meningsutbyte utgår
offentliga bidrag till partier och press.

Principen för partistöden är att störst får mest. Det omvända gäller för
presstödet. Det innebär att socialdemokraterna på alla nivåer får mest. Vid
sidan av partistöden utgår också en strid ström av statliga och kommunala
medel främst till socialdemokratin i form av bidrag till folkrörelser och
ungdomsorganisationer m.m.

LO och dess fackförbund ägnar sig också åt politisk verksamhet dels
genom direkt stöd till socialdemokraterna, dels genom eget politiskt arbete.
Det ekonomiska beroendet är dock ömsesidigt. Socialdemokraterna har inte
dragit sig för att använda regeringsmakten för stöd åt facket. 1982 infördes
avdragsrätt för fackföreningsavgifter och våren 1988 överfördes miljardbelopp
från arbetslöshetskassorna till LO. Pengar som sedan kunde användas
till stöd åt den socialdemokratiska valrörelsen.

Ingen politisk rörelse har tillnärmelsevis samma materiella makt som
socialdemokratin. Det kunde bevittnas inte minst under förra årets valrörelse.
Detta förhållande är inte en intern socialdemokratisk fråga. Den politiska
suveräniteten och integriteten är hotad. Därför behövs en ordentlig genomlysning
av det svåröverskådliga nätet av makt och materiella resurser mellan
de offentliga organen och socialdemokratin och fackföreningsrörelsen.
Detta är en uppgift för maktutredningen och bör ges regeringen tillkänna.

Den enskilde och staten
Fri- och rättigheterna

Regeringsformen med dess allmänna målbestämmelser, målsättningsstadganden
och dess rättighetskapitel om normgivningsregler ger uttryck för den
rättssäkerhetsnivå som konstitutionellt har garanterats dem som lever i
Sverige.

Således gäller enligt 1 kap 2 § att den offentliga makten skall utövas med

respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet Mot. 1988/89

och värdighet. Likaså skall det allmänna tillförsäkra män och kvinnor lika K210

rättigheter för att värna den enskildes privatliv och familjeliv. Enligt 1 kap 9 §

skall domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter

inom den offentliga förvaltningen i sin verksamhet beakta allas likhet inför

lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet.

Andra kapitlet i regeringsformen innehåller regler om de grundläggande
fri- och rättigheterna. Här stadgas skydd för yttrandefrihet, informationsfrihet,
mötesfrihet etc. Riksdagen kan besluta om undantag i särskild ordning
beträffande flertalet rättigheter. Sådana undantag, som bl a gäller rätten att
göra kroppsvisitation, husrannsakan och liknande, får bara göras för att
tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen
får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål
som har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot
mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar (2 kap
12 § 2 st).

Något enhetligt skydd för äganderätten finns inte inskrivet i grundlagen. I
RF 2 kap 18 § finns föreskrivet att medborgare vilkens egendom tas i anspråk
genom expropriation skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten och i 19 §
uttalas att författare, konstnärer och fotografer äger rätt till sina verk. Vi
anser det angeläget att skyddet av äganderätten stärks. Vi behandlar detta i
en annan motion som vi har väckt till detta riksmöte. I ytterligare en motion
yrkar vi att också näringsfriheten skall grundlagsskyddas. Detta motiveras
med att eftersom fri etablering är en förutsättning för marknadsekonomin så
bör den fria etableringsrätten omgärdas av det extra skydd som ett
grundlagsskydd innebär.

Lagprövningsrätten

Grundlagsskyddet för svenska medborgares fri- och rättigheter kompletteras
av de åtaganden Sverige har gjort genom att ingå skilda internationella
konventioner. Av särskild betydelse är Europakonventionen om de mänskliga
fri- och rättigheterna.

Folkpartiet har under lång tid engagerat sig för att enskilda skall få
möjlighet att få rättsenligheten av förvaltningsbeslut domstolsprövade. En
viss begränsad möjlighet till detta infördes också i och med att riksdagen
under förra riksmötet godkände regeringens förslag till Lag om rättsprövning
av vissa förvaltningsbeslut.

Historiskt var den svenska offentliga rätten så utformad att någon
överprövning av förvaltningsbeslut domstolsvägen inte var möjlig. Enkelt
uttryckt kunde Kungl Maj:t i Högsta domstolen inte ompröva vad Kungl
Maj:t i statsrådet gjort. Detsamma kom att gälla när Kungl. Majit 1909 fick
sin tredje skepnad Kungl Majit i regeringsrätten.

Rättssystematiskt är den offentliga sidan av svensk statlig verksamhet
byggd på en tudelning även efter ikraftträdandet av 1974 års regeringsform.

De allmänna domstolarna med tingsrätt i botten och Högsta domstolen som
slutinstans - även sista instans för vissa specialdomstolar - har hand om
brottmål och mål om civilrättsliga tvister av olika slag.

Inom den offentligrättsliga sektorn gäller, att besluten inte kan dras inför Mot. 1988/89

de allmänna domstolarna för en rättslig överprövning såsom i allmänhet är K210

fallet i världen i övrigt. På förvaltningssidan finns två huvudlinjer. Vanligen
startar ett ärende i en lokal förvaltningsmyndighet - t ex en kommunal
nämnd. I högre led är är instansordningen antingen rent administrativ med
ett centralt verk eller regeringen som slutinstans eller domstolsmässig i
förvaltningsdomstolar såsom länsrätt eller kammarrätt med regeringsrätten
som slutinstans. En mellangrupp finns, där som slutinstans insatts någon
central nämnd med en ordinarie domare som ordförande.

Detta är den svenska strukturen. Successivt har under en följd av år en
utveckling skett där förvaltningsärenden i ökad utsträckning har kommit
under domstolarnas kompetens. Ett ytterligare steg i denna riktning togs
genom den ovan nämnda propositionen. Men även med hänsyn tagen till
denna utveckling är fortfarande stora grupper av avgöranden förbehållna en
administrativ instansordning.

Regeringens syfte med Lagen om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut
var att öppna sådana möjligheter till omprövning av förvaltningsbeslut att
Sverige i fortsättningen skulle undvika att komma i konflikt med kraven i art
6 i Europarådskonventionen om skydd för mänskliga rättigheter. Där anges,
att man vid tvist om civila rättigheter skall ha möjlighet till opartisk och
offentlig rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol.

Alltsedan frågan om rättslig förvaltningskontroll började diskuteras
politiskt på allvar efter det andra världskrigets slut har socialdemokraterna
motsatt sig att medborgarna skulle få en generell rätt att få till stånd en
domstolsprövning av förvaltningsavgöranden. Det gäller här den stora grupp
av avgöranden på förvaltningssidan, där regeringen eller annat administrativt
organ är slutinstans. Regeringen står alltjämt fast vid denna huvudlinje.

Lagen om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut tar bara sikte på vissa
typer av förvaltningsavgöranden, nämligen dem som rör förhållanden som
avses i 8 kap 2 och 3§§ RF. Det är en ganska snävt avgränsad del av alla de
ärenden som enligt gällande ordning är underkastade en rent administrativ
behandling i det svenska förvaltningssystemet. När från folkpartihåll under
tidigare decennier krav framförts på en möjlighet till domstolsprövning har
det alltid gällt hela förvaltningssektorn. Detsamma gäller den konkretisering
vi under senare år givit detta krav, när vi påyrkat införandet av rättsbesvär
som ett rättsmedel för en generell kontroll av svenska förvaltningsbesluts
rättsenlighet.

Utgångspunkten för regeringen var uteslutande att försöka finna en
ordning som innebär att Sverige skall klara sig undan de med all säkerhet
fortsatta prickningar vi annars hade haft att vänta från Europarådsorganen.

Strävan från regeringen överensstämmer därmed inte med folkpartiets,
nämligen att det alldeles oberoende av vårt förhållande till Europakonventionen
är av vikt att ständigt utveckla och förbättra rättssäkerheten för dem
som lever i Sverige.

Lagen om rättsprövning kan därför bara ses som ett steg på vägen. Målet
för det fortsatta arbetet måste vara ett generellt system för att öppna
möjligheterna till rättslig prövning av flertalet förvaltningsbeslut som på
något sätt ingriper i enskildes rätt. 16

Enligt vår mening bör det fortsatta arbetet läggas upp efter tre huvud- Mot. 1988/89
linjer: K210

- möjligheterna till rättsprövning skall utvidgas genom möjligheten att föra
vad vi har kallat rättsbesvär,

- avregleringen skall fortsätta. Genom att upphäva onödiga föreskrifter
som reglerar förhållandet mellan enskilda och det allmänna minskar man
konfliktanledningarna,

- ett väsentligt större antal avgöranden än idag skall flyttas från myndigheterna
till domstolarna.

Rättsbesvär

Med rättsbesvär menar vi ett rättsmedel som ger generell möjlighet för den
enskilde att få ett besluts laglighet prövat av domstol. Vi vill att rättsbesvär
skall vara en parallell på det statliga planet till kommunalbesvärsinstitutet.

Varje statligt besluts rättslaglighet måste kunna prövas av domstol. Kammarrätterna
är de domstolar som nu sköter kontrollen av de kommunala
besluten. Det synes naturligt att de också får ta på sig uppgiften att
omhänderha motsvarande kontroll av de statliga förvaltningsbesluten.

Avreglera

Problemet med att avgöra var olika beslut skall fattas och konflikten mellan
förvaltningsbeslut och domstolsprövning bortfaller vid en omfattande avreglering.
Vi har i olika sammanhang föreslagit borttagande av tillståndsprövningar.
Som exempel vill vi peka på förköpslagen och jordförvärvslagen.

Överflytta till domstolarna

Ett grundproblem vad gäller vår konflikt med Europakonventionen är att
svensk rättsordning i så många ärendetyper anvisar regeringen eller förvaltningsmyndigheterna
som slutinstans när det gäller ärenden som faller inom
begreppet civila rättigheter och skyldigheter. Rör det sig om en överblickbar
materia, ligger det naturligtvis närmast till hands att beträffande
respektive ärendetyp korrigera den ordinära instansordningen så att prövning
i förvaltningsdomstol medges.

Riksdagen bör uppdra åt regeringen att återkomma med förslag enligt de
riktlinjer som här angetts för det fortsatta arbetet för att öka den enskildes
rättssäkerhet.

Europakonventionens förhållande till svensk rätt

Vid några tillfällen har det uppkommit osäkerhet huruvida Europadomstolens
utslag skall ha prejudicerande verkan för svenska förvaltningsmyndigheter.
Regeringen har hittills ansett att så inte skall vara fallet.

Enligt vår uppfattning bör utgångspunkten vara att utslag i Europadomstolen
i mål som rör enskilda svenska klagande skall vara vägledande för
förvaltningsmyndigheters och regeringens bedömning då dessa har att ta
ställning till motsvarande ärenden i Sverige. Då klara regler härom saknas i
intern svensk rätt bör genom lagstiftning klarläggas att Europadomstolens

utslag skall utgöra rättskälla för svenska myndigheter. Riksdagen bör hos Mot. 1988/89
regeringen begära förslag till sådan lagstiftning. K210

Kontrollen av myndigheterna

För moralen i samhället är det viktigt att den enskilde individen upplever att
också myndigheter kan kontrolleras och att enskilda tjänstemän kan ställas
till svars, om de har begått fel. Det ankommer på justitieombudsmannen
(JO) och justitiekanslern (JK) att utöva tillsyn över tillämpningen i offentlig
verksamhet av lagar och andra författningar. JO-ämbetet intar därmed en
central roll för kontrollen av myndighetsutövningen. Riksdagen beslöt
häromåret att anta en ny instruktion för JO-ämbetet. I huvudsak innebar
denna att JO:s arbetsområde och befogenheter förblev oförändrade. Det
som av många anses vara den största svagheten med JO-ämbetet, och att det
saknas adekvata sanktionsmöjligheter mot offentliga tjänstemän, blev dock
inte avhjälpt i och med riksdagsbeslutet. Efter motioner från bl a folkpartiet
har dock frågan om ett återinfört ämbetsansvar blivit föremål för utredning
inom justitiedepartementet och förhoppningsvis kommer inom kort en
proposition med anledning av denna utredning. Utgångspunkten för det
kommande lagförslaget bör enligt vår uppfattning vara att en utvidgning av

straffansvaret skall komma till stånd. Detta kan förhoppningsvis tjäna som |

en bättre garanti än i dag för att man tillgodoser medborgarnas intresse av att
den offentliga verksamheten utan ovidkommande hänsyn fullgörs på ett
riktigt sätt.

Huvudparten av den offentliga verksamhet som allmänheten kommer i
kontakt med sker numera i kommunal regi. För den enskilde är det således av
stor betydelse att det ställs lika höga krav på rättssäkerhet och rättsövervakning
på det kommunala området som på det statliga. Med nuvarande
lagstiftning omfattar JO:s tillsyn inte hela det kommunala området, utanför
faller den kommunala verksamhet som inte innefattar myndighetsutövning.

Därtill kommer att JO inte kan fullfölja anmälningar om disciplinansvar på
det kommunala området eftersom ansvaret regleras av avtal. Detta är en klar
brist och ologiskt eftersom samma regler bör gälla för alla offentliga
anställda. Riksdagen bör därför som sin mening ge regeringen till känna att
det kommande lagförslaget i den del det gäller JO:s talerätt över disciplinbeslut
m.m. gällande kommuners och landstingskommuners tjänstemän skall
innebära att JO får samma fullföljdsmöjligheter på det kommunala området
som på det statliga.

Att utvidga tjänsteansvaret till kommunala och landstingskommunala
tjänstemän är i en del situationer emellertid inte tillräckligt. Under senare år
har uppmärksammats ett antal fall där kommunala församlingar fattat beslut
som efter senare prövning i domstol har visat sig olagliga och där kommuner
detta till trots vidhållit sitt beslut och därmed trotsat domstolen. Någon säker
möjlighet att få de kommunala förtroendemännen fällda till ansvar i sådana
fall finns inte. Enligt vår uppfattning är det nödvändigt att man undersöker
vilka möjliga sanktioner som skulle kunna införas i sådana fall där en
kommunal församling trotsat lagakraftvunnen dom. Den effektivaste lösningen
torde vara att tredskande förtroendemän bör åläggas ett personligt ,o

ansvar. Regeringen bör också i denna fråga återkomma till riksdagen med Mot. 1988/89
förslag. K210

Översyn av riksdagens kontrollmakt

När riksdagen fullgör sina uppgifter som högsta beslutsorgan utövar den
samtidigt en central kontrollfunktion. I regeringsformen uttrycks detta
sålunda, att riksdagen granskar rikets styrelse och förvaltning (RF 1:4).

I regeringsformens 12 kap anges närmare de organ och de metoder som
riksdagen har till förfogande för sin kontroll: en kontroll som omfattar
huruvida utfärdade lagar tillämpas korrekt, om de fastställda utgiftsmålen
fullföljs och om den offentliga verksamheten bedrivs på sätt som är
ekonomiskt försvarligt.

Bland kontrollorganen ingår konstitutionsutskottet, JO och riksdagens
revisorer.

Sedan ett antal år tillämpas en ordning som innebär att revisorernas
framställningar om åtgärder - som tidigare också kunnat ställas direkt till
regeringen - fortsättningsvis alltid skall underställas riksdagen. Efter sedvanlig
behandling i fackutskotten får riksdagen ta ställning till vad som skall ske i
de olika ärendena. Vidare skall revisorernas ordförande regelmässigt bereda
utskotten tillfälle att komma in med synpunkter på frågor som förtjänar
uppmärksamhet, innan revisorernas granskningsplan görs upp.

Detta närmare samarbete mellan revisorerna och utskotten har utan tvivel
vitaliserat revisorernas granskning. Erfarenheter visar också att revisorernas
arbete gett utskotten och riksdagen bättre beslutsunderlag. Många gånger
saknar dock revisorerna tillräckliga resurser för att snabbt följa upp de olika
förslag till granskning som väcks. En förstärkning av resurserna är nödvändig
för att revisorerna skall kunna ge riksdagen bättre stöd i sin granskningsuppgift.

Från konstitutionella utgångspunkter kan det ifrågasättas om inte ansvaret
för den statliga kontrollen av förvaltningen i högre grad än nu bör ligga på
riksdagen. Det skulle bl a innebära att delar av riksrevisionsverket skulle
underställas riksdagen och då i första hand riksdagens revisorer. Därigenom
skulle riksdagen få en effektiv möjlighet att utöva kontroll av statsförvaltningen
och riksdagen skulle inte i samma utsträckning som i dag behöva
förlita sig på det material som regeringen eller dess underställda myndigheter
presenterar.

Trots ett omfattande författningsarbete i vårt land sedan några år har
någon samlad översyn av riksdagens kontrollfunktioner inte kommit till
stånd. Med hänsyn härtill och till vad som ovan anförts om ökade
insynsmöjligheter för revisorerna anser vi det påkallat att en utredning
tillsätts för att överväga frågan om riksdagens revisorers ställning och
verksamhet samt frågan om riksdagens kontrollmakt i övrigt.

Renodla JK:s uppgifter

Justitiekanslern är en gammal institution. Den förste JK:n tillträdde ämbetet
1714 och hans uppgift var då endast en, nämligen att tillse att konungens

19

fogdar och tjänstemän fullgjorde sina skyldigheter. JK var alltså redan från Mot. 1988/89

början - liksom han är i dag - regeringens företrädare. K210

Knappt hundra år senare genom 1809 års grundlagsreform fick vi en
justitieombudsman som har riksdagens uppdrag att kontrollera förvaltning
och offentliga tjänstemän. Både JK och JO har rätt att på eget initiativ
inspektera myndigheter. Den enskilde medborgaren kan också vända sig till
såväl JO som JK med klagomål.

Med tiden har emellertid JK fått många fler uppgifter än att utöva tillsyn
över statstjänstemän. Han är juridisk rådgivare åt regeringen och han är
statsadvokat. Som sådan skall han företräda staten i rättsliga tvister mellan
staten och enskilda liksom mellan svenska staten och utländsk stat. Här bör
det noteras att den som har skadeståndsanspråk på staten först kan vända sig
till JK och få sin begäran om ersättning prövad. Blir den enskilde inte nöjd
kan han stämma staten och möter då JK som statens ombud i rättegången. En
fjärde huvuduppgift är att vara övervakare av yttrande- och tryckfriheten. JK
är ensam behörig åklagare i tryckfrihetskäl och andra brott mot yttrandefriheten.

Utöver dessa uppgifter åligger det JK bl.a. att öva tillsyn över advokatsamfundets
disciplinära verksamhet. Det kan medföra att en advokat som är
ombud för någon i ett tvistemål med JK kan vara föremål för JK:s
granskning. En annan grannlaga uppgift som bör nämnas är att JK skall
bevaka allmänintresset i ärenden enligt datalagen, inkassolagen och kreditupplysningslagen.

Utan att vi i detalj har gått igenom alla JK:s uppgifter torde vi med det
anförda ha visat att den rådande ordningen innebär problem som inte bör
nonchaleras.

Senast i somras fick vi en god illustration till JK:s dubbla roller när det
gällde utredningarna i den s.k. Ebbe Carlsson-affären. Många ställde sig
mycket undrande över att JK tycktes dra två diametralt olika slutsatser i vad
som egentligen framstod som ett och samma ärende.

Vi anser det också befogat att ifrågasätta om det verkligen är rationellt
eller på något sätt viktigt för rättssäkerheten att både JO och JK utövar tillsyn
över myndigheter och tjänstemän. Förhoppningsvis kommer båda till samma
resultat när en medborgare är missnöjd och vill få sin sak prövad och därtill
kommer att de två myndigheterna enligt praxis aldrig prövar samma ärende
samtidigt. JO-ämbetet har nyligen omorganiserats och har en så fast
förankring hos medborgarna att det inte är aktuellt att nu göra några
förändringar där.

För c:a 10 år sedan gjorde en parlamentarisk utredning en översyn av
JK-ämbetet och presenterade därvid ett antal förslag. Av olika anledningar
ledde det då inte till något resultat. Även om inte heller vi genomgående kan
ställa oss bakom den utredningens förslag menar vi att det är dags att se över
och förändra JK-ämbetets uppgifter och organisation. Med hänsyn till att
frågan relativt nyligen presenterats av en parlamentarisk utredning torde det
vara tillfyllest med en utredning inom departementet. Denna bör framför allt
sikta på att undanröja den dubbelkontroll över myndigheterna som är möjlig
med både JK och JO samt de dubbla och i sig oförenliga roller som nu åvilar
JK. Därefter bör regeringen återkomma till riksdagen i frågan. 20

Hemställan Mot. 1988/89

K210

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbättrade möjligheter till personval,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fyraåriga mandatperioder och skilda valdagar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökade möjligheter till folkomröstningen,

4. att riksdagen beslutar att som vilande anta följande lydelse av 3
kap. 2 § regeringsformen:

Rösträtt vid val till riksdagen tillkommer svensk medborgare som är eller
någon gång har varit bosatt i riket. Den som icke har uppnått aderton års
ålder senast på valdagen har ej rösträtt.

Fråga huruvida rösträtt enligt första stycket föreligger avgöres på grund av
en före valet upprättad röstlängd.

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i i
motionen anförts om svenska medborgares rösträtt i Schweiz och i
Förbundsrepubliken Tyskland,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om maktutredningen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det fortsatta arbetet för att förstärka den
enskildes möjligheter att få beslut av regeringen och administrativa
myndigheter prövade av domstol,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lag att det
klarläggs att Europadomstolens utslag skall gälla och utgöra rättskälla
för svenska myndigheter,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om JO:s utökade möjlighet till talerätt på det
kommunala området,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ordning med sanktioner mot kommunala
förtroendemän i de fall en kommunal församling trotsat lagakraftvunnen
dom,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utredning för att överväga riksdagens
revisorers ställning och verksamhet samt frågan om riksdagens
kontrollmakt i övrigt,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts ang. behovet att förändra JK:s uppgifter.

21

Stockholm den 11 januari 1989
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)

Karin Ahrland (fp)

Charlotte Branting (fp)

Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Mot. 1988/89
K210

Kerstin Ekman (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

22

gotab 16639, Stockholm 1989