Folkstyret

Motion 1989/90:K215 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:K215

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Folkstyret

I Sverige har det folkliga deltagandet i politiken som det mäts i valresultat,
varit mycket högt. I 1988 års val sjönk dock valdeltagandet till den lägsta
nivån på 30 år och samtidigt fortsatte antalet blankröstare att öka.

Även om valdeltagandet i Sverige fortfarande, vid en internationell jämförelse,
är högt så finns det skäl för politiker att uppfatta 1988 års val som en
signal om bristande tilltro till vårt nuvarande parlamentariska system. Efter
1988 års val har olika väljarundersökningar redovisat en ovanligt stor osäkerhet
i väljarkåren. Det kan vara ett tecken på att tilltron minskat ytterligare.

Vi tror att det finns två huvudsakliga orsaker till att en sådan bristande
tilltro har uppstått. Ett antal affärer där skilda makthavare har varit inblandade
har undergrävt förtroendet för politiker. Många väljare upplever
att de har mycket liten möjlighet att påverka politikens innehåll. Det sistnämnda
är bl.a. en effekt av att de politiska partierna har haft svårt att finna
former för att tillvarata människors engagemang. Det är ett förhållandevis
litet skikt aktiva i partierna som utgör politikernas bas. En annan orsak kan
vara att politikerna själva upplever att de har svårt att styra utvecklingen.
Det politiska systemet har blivit överbelastat. Därmed har det också blivit
allt svårare att rekrytera och behålla goda krafter på de politiska förtroendeposterna.

Att makthavare granskas och bemöts med en kritisk attityd är ett naturligt
och positivt inslag i demokratin. Men om denna kritiska granskning upplevs
som resultatlös finns det risk för att människors intresse vänds från politiken.
I stället för att delta, ha åsikter och påverka står man utanför. Samtidigt uppstår
nya opinioner och nya frågedimensioner som engagerar medborgarna
utanför de etablerade partierna och folkrörelserna.

Det vore överord att hävda att vårt politiska system står inför ett allvarligt
legitimitetsproblem. Men de uppenbara tecknen på en ökad distans mellan
väljare och valda motiverar att kraftfulla åtgärder vidtas för att öka medborgarnas
möjligheter till politiskt deltagande och deras möjligheter till kontroll
av de politiska beslutsorganen. Det politiska arbetet i de politiska församlingarna
måste reformeras och rekryteringen till de politiska förtroendeposterna
måste breddas. Vi föreslår i denna motion skilda åtgärder i detta syfte.

Förtroende för politiker och det demokratiska systemet handlar också om
ordhållighet. Att medvetet i bl.a. valrörelser dölja sina avsikter och ställa ut

för stora löften bidrar effektivt till att minska förtroendet för vårt politiska Mot. 1989/90

system. Att åstadkomma en förändring i detta avseende är en uppgift för K215

politikerna och de politiska partierna själva.

Till detta riksmöte väcker folkpartiet också en motion som behandlar frågor
om kommunal demokrati. I den motionen utvecklar vi bl.a. folkpartiets
krav på direktvalda kommundelsfullmäktige och ökade möjligheter till rådgivande
kommunala folkomröstningar.

Den socialdemokratiska maktstrukturen

För att säkerställa att partierna skall ha ekonomiska möjligheter att verka
som väljarnas företrädare och för att underlätta ett fritt meningsutbyte utgår
offentliga bidrag till partier och press.

Principen för partistöden är att störst får mest. Det omvända gäller för
presstödet. Det innebär att socialdemokraterna på alla nivåer får mest. Vid
sidan av partistöden utgår också en strid ström av statliga och kommunala
medel främst till socialdemokratin i form av bidrag till folkrörelser och vissa
intresseorganisationer.

LO och dess fackförbund ägnar sig också åt politisk verksamhet dels genom
direkt stöd till socialdemokraterna och dels genom eget politiskt arbete.

Det ekonomiska beroendet är dock ömsesidigt. Socialdemokraterna har
inte dragit sig för att använda regeringsmakten för stöd åt facket. 1982 infördes
avdragsrätt för fackföreningsavgifter och våren 1988 överfördes miljardbelopp
från arbetslöshetskassorna till LO. Pengar som sedan kunde användas
till stöd åt den socialdemokratiska valrörelsen. Ingen politisk rörelse har
tillnärmelsevis samma ekonomiska resurser som socialdemokratin. Det
kunde bevittnas inte minst under 1988 års valrörelse.

Ett annat drag hos socialdemokratin är dess roll som paraplyorganisation
för en mängd intresseorganisationer och stora delar av den offentliga
sektorn. Det finns ett kretslopp av materiella resurser mellan fackföreningsrörelsen,
socialdemokratiska partiet och de offentliga kassorna, vilket har
en stor men svårpenetrerad betydelse för den svenska maktstrukturen. Partiet
har en enastånde materiell och organisatorisk bas, men det är kedjat vid
intressekollektiv, som tenderar att ständigt reproducera samma opinioner
och idéer, nästan oavsett vad som rör sig bland dess medlemmar. Denna bundenhet
har också konkretiserats i ett antal beslut av regering och riksdag som
direkt ensidigt har gynnat vissa organisationer under paraplyet.

Detta förhållande är inte en intern socialdemokratisk fråga. Den politiska
suveräniteten och integriteten är hotad. Därför behövs en ordentlig genomlysning
av det svåröverskådliga nätet av makt och materiella resurser mellan
de offentliga organen och socialdemokratin och fackföreningsrörelsen m fl.

Denna struktur som har betydelse för hur riket styrs bör bli föremål för en
ordentlig offentlig debatt.

3

Valsystem

Mot. 1989/90
K215

Personval

Frågorna om valsystemets utformning handlar alla på olika sätt om spänningen
mellan det lokala intresset och riksintresset, konflikten mellan effektivitet
i statsstyret och önskan att olika opinioner skall bli företrädda. Proportionalitet,
personval, gemensam valdag, andrahandsröstning och småpartispärr
är på olika sätt uttryck för ställningstaganden i dessa frågor. I det
svenska systemet förekommer inte personval. Det torde inte ha hänt att någon
inte har kommit in i riksdagen p.g.a. strykningar.

Det är partimedlemmarna som bestämmer vilka personer som skall företräda
väljarna. Genom interna provval och representativa interna församlingar
komponerar medlemmarna listor som underställs väljarna i val. Samtidigt
blir den andel av befolkningen som är partimedlemmar - eller aktiva
sådana - mindre och mindre.

Det positiva med frånvaron av personval har ansetts vara att vi röstar på
åsiktspaket och uttrycker vår åsikt i valet. Vilka individer som representerar
åsiktspaketet blir av underordnad betydelse. Samtidigt innebär det en underskattning
av individernas betydelse för partiernas ställningstaganden. De
valda ombudens kunskaper, åsikter och engagemang påverkar självfallet beslutens
inriktning.

De senaste årens kritik mot bristande representativitet i politiska församlingar
för t.ex. den privata sektorn grundar sig på ett synsätt där individen
inte betraktas som representant för just sina väljare, utan riksdagen som helhet
ses som en församling som skall vara "representativ i samma betydelse
som ett statistiskt urval. Denna sociala representativitet kan ställas mot den
åsiktsrepresentativitet som det nuvarande valsystemet syftar till att främja.

Folkstyrelsekommittén och tidigare författningsutredningar har resonerat
om och lagt fram förslag till system för ökat personval. De har inneburit att
väljarna skall rösta på parti, men kunna prioritera mellan olika kandidater i
partiet. I praktiken är det sannolikt att förslagen skulle ha lett till att partiernas
egna prioriteringar slår igenom och att valen även i fortsättningen blir
partival och inte personval.

Mot personval kan anföras dels det angelägna i att väljarna får tillfälle att
mer rösta på åsikt än person, dels risken för att urvalet av politiker blir kändisbetonat.
Ibland ifrågasätts också om personval verkligen skulle öka
personinslaget i politiken. Bl.a. skulle etermedias dominerande roll i valkampanjerna
medföra att partiernas centralgestalter blir dominerande oavsett
vilket valsystem man har. Risker för att ekonomiska resurser kan styra
valet finns också.

För personval anförs främst att kontakterna mellan väljare och valda
skulle bli fastare. Medborgarna skulle i högre grad få en egen riksdagsledamot
att vända sig till.

Det svenska valsystemet ger väljarna små möjligheter att välja kandidat
inom partierna. Särskilt i stora valkretsar och inom de stora partierna är
detta påtagligt. Väljarna får lätt en känsla att valet av personer är avgjort på
förhand och att partiapparaten sitter inne med den verkliga makten. Det

leder också till att riksdagsledamöterna uppfattar sina partimedlemmar och Mot. 1989/90

inte sina väljare som uppdragsgivare. Avståndet mellan väljare och valda K215

ökar.

Folkstyrelsekommitténs förslag som framfördes häromåret var ett steg
framåt men innebar inte i något väsentligt avseende någon förändring. Det
är därför angeläget att riksdagen så fort som möjligt bereds tillfälle att ta
ställning till ett nytt förslag som innebär att den enskilde väljaren inom ramen
för partivalen får ökade möjligheter till personval.

Mandatperioder och skilda valdagar

Alltsedan den senaste grundlagsändringen har frågan om mandatperiodens
längd diskuterats. Folkpartiet har därvid under lång tid yrkat att mandatperioderna
skall förlängas från nuvarande tre år till fyra. Detta skulle på ett
annat sätt än i dag skapa förutsättningar för en längre planeringsperiod och
motverka den ryckighet som nuvarande korta mandatperioder skapar.

Knuten till frågan om mandatperiodernas längd är frågan om valdagarna
för riksdags- och kommunalval skall vara samma som i dag eller åtskilda.

Enligt vår uppfattning är skilda valdagar en förutsättning för de fyraåriga
mandatperioderna. Härigenom får väljarna tillfälle att vartannat år göra sin
stämma hörd vad gäller sina politiska preferenser. Därtill kommer att skilda
valdagar skulle öka intresset för de kommunala frågorna och medverka till
att vitalisera den kommunalpolitiska debatten.

Folkomröstning

Den svenska författningen har - jämfört med många andra länders - ett begränsat
minoritetsskydd. Det finns enligt vår uppfattning anledning att i
olika sammanhang stärka minoriteternas rätt. Det ter sig naturligt att en minoritet
i riksdagen i vissa lägen skall ha rätt att föra en fråga direkt till rådgivande
folkomröstning.

Skälen för att utöka möjligheterna till folkomröstning är flera. Nya frågor
kan bli aktuella där de politiska partierna inte kan göra anspråk på att tala
för en samlad folkopinion. Vissa frågor skär genom partilinjerna eller följer
inte traditionella skiljelinjer i politiken.

Mot denna bakgrund framstår det som viktigt att en minoritet inom riksdagen
ges möjlighet att få till stånd folkomröstning.

Enligt vår mening bör frågan snarast bli föremål för ny behandling i syfte
att mer fullständigt och inträngande bereda frågan. Inriktningen bör vara att
låta en minoritet på förslagsvis en tredjedel av riksdagens ledamöter få till
stånd folkomröstning. Även andra former för att utlösa en sådan omröstning,
t.ex. folkinitiativ, bör utredas.

När det gäller möjligheten till kommunala folkomröstningar finns det
emellertid några ställningstaganden som bör göras redan nu. Folkpartiet har
under lång tid drivit kravet att särskilda förfaranderegler skall införas för
kommunala folkomröstningar i syfte att göra det enklare att ordna sådana
omröstningar. I det fall att en kommun beslutar att hålla en lokal folkomröstning
bör det åligga kommunen att informera kommuninvånarna om de olika

5

alternativ som är föremål för omröstning. Denna informationsskyldighet bör Mot. 1989/90

kommunen ha enligt lag. Detta utvecklas vidare i motionen angående kom- K215

munala frågor.

Grundlagsreglering av utlandssvenskarnas rösträtt.

Enligt gällande lag har så gott som alla utlandssvenskar rösträtt. Enda inskränkningen
är att utlandssvensken någon gång måste ha varit bosatt i Sverige.
Rösträtten är emellertid inte grundlagsreglerad. De senaste årens debatt
och utveckling har enligt vår uppfattning visat att detta är otillfredsställande.
Genom ett enda riksdagsbeslut med enkel majoritet kan svenska
medborgare som vistas utomlands berövas möjligheten att utöva sin rösträtt.

Det är därför av stor betydelse att skyddet för rösträtten förstärks. Detta bör
enligt vår mening ske genom att nuvarande bestämmelser om utlandssvenskarnas
rösträtt skrivs in i 3 kap. 2 § regeringsformen. Stadgandet bör därmed
få följande lydelse:

Rösträtt vid val till riksdagen tillkommer svensk medborgare som är eller
någon gång har varit bosatt i riket. Den som icke har uppnått aderton års
ålder senast valdagen har ej rösträtt.

Fråga huruvida rösträtt enligt första stycket föreligger avgöres på grund
av en före valet upprättad röstlängd.

Den enskilde och staten

Fri- och rättigheterna

Regeringsformen med dess allmänna målbestämmelser, målsättningsstadganden
och dess rättighetskapitel om normgivningsregler ger uttryck för den
rättssäkerhetsnivå som konstitutionellt har garanterats dem som lever i
Sverige.

Således gäller enligt 1 kap. 2 § att den offentliga makten skall utövas med
respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet
och värdighet. Likaså skall det allmänna tillförsäkra män och kvinnor lika
rättigheter samt värna den enskildes privatliv och familjeliv. Enligt 1 kap.

9 § skall domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter
inom den offentliga förvaltningen, i sin verksamhet beakta allas likhet inför
lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet.

Andra kapitlet i regeringsformen innehåller regler om de grundläggande
fri- och rättigheterna. Här stadgas skydd för yttrandefrihet, informationsfrihet,
mötesfrihet etc.

Äganderätt och näringsfrihet

Något enhetligt skydd för äganderätten finns inte inskrivet i grundlagen. I
RF 2 kap. 18 § finns föreskrivet att medborgare vilkens egendom tas i anspråk
genom expropriation skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten
och i 19 § uttalas att författare, konstnärer och fotografer äger rätt till sina
verk. Vi anser det angeläget att skyddet av äganderätten stärks. Vi behandlar
detta i en annan motion som vi väcker till detta riksmöte. I ytterligare 6

en motion yrkar vi att också näringsfriheten skall grundlagskyddas. Detta Mot. 1989/90

motiveras med att eftersom fri etablering är en förutsättning för marknads- K.215

ekonomin så bör den fria etableringsrätten omgärdas av det extra skydd som
ett grundlagsskydd innebär.

Negativ föreningsrätt

Rätten att fritt få ansluta sig till en förening är en grundbult i en demokrati.

Därför är den positiva föreningsrätten grundlagsskyddad. Vi menar dock att
det är viktigt att också garantera rätten att slippa tillhöra en förening. Så har
också föreningsrätten tolkats av Europakommissionen för mänskliga rättigheter.

I Sverige är dock inte rätten att få stå utanför en förening en självklarhet.

Tvärtom förekommer det att fackföreningar på olika sätt försöker tvinga in
arbetstagare i föreningen. Det existerar också fackföreningar som menar att
föreningsrätten ger dem en stor rätt att bestämma över sina medlemmar. En
sådan tolkning av föreningsrätten kan vi inte acceptera, det är ovärdigt i en
demokrati.

Med rätten att ansluta sig till en förening måste också följa rätten att utan
sanktion omedelbart få utträda ur en förening. Men denna rätt existerar inte
idag i Sverige. Det förekommer att fackliga organisationer nekar eller ställer
upp svårigheter om en medlem önskar utträda. Vi menar att rätten att utträda
ur en förening är av sådan grundläggande karaktär att den rätten inte
kan delegeras till enskilda organisationers avgörande. För att garantera den
enskildes frihet att själv välja eller avstå från medlemskap i en förening bör
den negativa föreningsrätten grundlagfästas. Regeringen bör låta utreda frågan
med sikte på en grundlagsändring.

Lagars förenlighet med grundlagen

Den svenska lagprövningsrätten är idag mycket begränsad. Sverige saknar
författningsdomstol och den existerande lagprövningsrätten enligt RF 11
kap. 14 § förutsätter att ett uppenbart brott mot grundlagen har begåtts av
riksdag eller regering för att en domstol skall bortse från en lagregel. Lagrådet
är istället det organ som i den svenska konstitutionen givits uppdrag att
före ett riksdagsbeslut granska lagförslag och bl.a. undersöka om dessa är
grundlagsenliga.

Under senare år har socialdemokraterna både i regering och riksdag flera
gånger i kontroversiella och viktiga frågor visat att de inte bryr sig om lagrådets
synpunkter. Detta menar vi är djupt otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.
Enligt folkpartiet är en förstärkning av lagprövningsrätten
därför nödvändig. Hur lagprövningsrätten skall konstrueras bör emellertid
bli föremål för ytterligare överväganden. En tänkbar lösning är att införa
en författningsdomstol, en annan är att lagprövningsrätten för de allmänna
domstolarna blir mer generell genom att uppenbarhetsrekvisitet avskaffas i
RF 11 kap. 14 §.

7

Rättsbesvär Mot. 1989/90

Grundlagsskyddet för svenska medborgares fri- och rättigheter kompletteras ^2 ^ ^
av de åtaganden Sverige har gjort genom att ingå skilda internationella konventioner.
Av särskild betydelse är Europakonventionen om de mänskliga
fri- och rättigheterna.

Folkpartiet har under lång tid engagerat sig för att enskilda skall få möjlighet
att få rättsenligheten av förvaltningsbeslut domstolsprövad. En viss begränsad
möjlighet till detta infördes också i och med att riksdagen för några
år sedan godkände regeringens förslag till Lag om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut.

Historiskt var den svenska offentliga rätten så utformad att någon överprövning
av förvaltningsbeslut domstolsvägen inte var möjlig. Enkelt uttryckt
kunde Kungl Maj:t i Högsta domstolen inte ompröva vad Kungl Maj:t
i statsrådet gjort. Detsamma kom att gälla när Kungl. Maj:t 1909 fick sin
tredje skepnad Kungl Maj:t i regeringsrätten.

Rättssystematiskt är den offentliga sidan av svensk statlig verksamhet
byggd på en tudelning även efter ikraftträdandet av 1974 års regeringsform.

De allmänna domstolarna med tingsrätt i botten och Högsta domstolen som
slutinstans - även sista instans för vissa specialdomstolar - har hand om
brottmål och mål om civilrättsliga tvister av olika slag.

Inom den offentligrättsliga sektorn gäller, att besluten inte kan dras inför
de allmänna domstolarna för en rättslig överprövning såsom i allmänhet är
fallet i världen i övrigt.

På förvaltningssidan finns två huvudlinjer. Vanligen startar ett ärende i en
lokal förvaltningsmyndighet - t.ex. en kommunal nämnd. I högre led är instansordningen
antingen rent administrativ med ett centralt verk eller regeringen
som slutinstans eller domstolsmässig i förvaltningsdomstolar såsom
länsrätt eller kammarrätt med regeringsrätten som slutinstans. En mellangrupp
finns, där som slutinstans insatts någon central nämnd med en ordinarie
domare som ordförande.

Successivt har under en följd av år en utveckling skett där förvaltningsärenden
i ökad utsträckning har kommit under domstolarnas kompetens. Ett
ytterligare steg i denna riktning togs genom den ovan nämnda propositionen.
Men även med hänsyn tagen till denna utveckling är fortfarande stora
grupper av avgöranden förbehållna en administrativ instansordning.

Regeringens syfte med lagen om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut
var att öppna sådana möjligheter till omprövning av förvaltningsbeslut att
Sverige i fortsättningen skulle undvika att komma i konflikt med kraven i
art. 6 i Europarådskonventionen om skydd för mänskliga rättigheter. Där
anges, att man vid tvist om civila rättigheter skall ha möjlighet till opartisk
och offentlig rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol.

Alltsedan frågan om rättslig förvaltningskontroll började diskuteras politiskt
på allvar efter det andra världskrigets slut har socialdemokraterna motsatt
sig att medborgarna skulle få en generell rätt att få till stånd en domstolsprövning
av förvaltningsavgöranden. Det gäller här den stora grupp av avgöranden
på förvaltningssidan, där regeringen eller annat administrativt organ
är slutinstans. Regeringen står alltjämt fast vid denna huvudlinje.

Lagen om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut tar bara sikte på vissa Mot. 1989/90

typer av förvaltningsavgöranden. Denna ganska snäva avgränsning utgör K215

bara en liten del av alla de ärenden som enligt gällande ordning är underkastade
en rent administrativ behandling i det svenska förvaltningssystemet.

När från folkpartihåll under tidigare decennier krav framförts på en möjlighet
till domstolsprövning har det alltid gällt hela förvaltningssektorn. Detsamma
gäller den konkretisering vi under senare år givit detta krav, när vi
påyrkat införandet av rättsbesvär som ett rättsmedel för en generell kontroll
av svenska förvaltningsbesluts rättsenlighet.

Utgångspunkten för regeringen var uteslutande att försöka finna en ordning
som innebär att Sverige skall klara sig undan de med all säkerhet fortsatta
prickningar vi annars hade haft att vänta från Europarådsorganen.

Strävan från regeringen överensstämmer därmed inte med folkpartiets,
nämligen att det alldeles oberoende av vårt förhållande till Europakonventionen
är av vikt att ständigt utveckla och förbättra rättssäkerheten för människor
som lever i Sverige.

Lagen om rättsprövning kan därför bara ses som ett steg på vägen. Målet
för det fortsatta arbetet måste vara ett generellt system för att öppna möjligheterna
till rättslig prövning av flertalet förvaltningsbeslut som på något sätt
ingriper i den enskildes rätt.

Enligt vår mening bör det fortsatta arbetet läggas upp efter tre huvudlinjer:

- möjligheterna till rättsprövning skall utvidgas genom möjligheten att
föra vad vi har kallat rättsbesvär,

- avregleringen skall fortsätta. Genom att upphäva onödiga föreskrifter
som reglerar förhållandet mellan enskilda och det allmänna minskar man
konfliktanledningarna,

- vissa avgöranden kan flyttas från myndigheterna till domstolarna.

Med rättsbesvär menar vi ett rättsmedel som ger en möjlighet för den enskilde
att få ett besluts laglighet prövad av domstol. Rättsbesvär skulle
kunna vara en parallell på det statliga planet till kommunalbesvärsinstitutet.

De statliga beslutens rättsenlighet skall kunna prövas av domstol. Kammarrätterna
är de domstolar som nu sköter kontrollen av de kommunala besluten.
Det synes naturligt att de också får ta på sig uppgiften att omhänderha
motsvarande kontroll av de statliga förvaltningsbesluten. Regeringen bör
pröva frågan om införande av rättsbesvär.

Europakonventionens förhållande till svensk rätt

Vid några tillfällen har det uppkommit osäkerhet huruvida Europadomstolens
utslag skall ha prejudicerande verkan för svenska förvaltningsmyndigheter.
Regeringen har hittills ansett att så inte skall vara fallet.

Enligt vår uppfattning bör utgångspunkten vara att utslag i Europadomstolen
i mål som rör enskilda svenska klagande skall vara vägledande för förvaltningsmyndigheters
och regeringens bedömning då dessa har att ta ställning
till motsvarande ärenden i Sverige. Då klara regler härom saknas i intern
svensk rätt bör genom lagstiftning klarläggas att Europadomstolens utslag
skall utgöra rättskälla för svenska myndigheter. Riksdagen bör hos regeringen
begära förslag till sådan lagstiftning.

Kontrollen av myndigheterna

För moralen i samhället är det viktigt att den enskilde individen upplever att
också myndigheter kan kontrolleras och att enskilda tjänstemän kan ställas
till svars, om de har begått fel. Det ankommer på justitieombudsmannen
(JO) och justitiekanslern (JK) att utöva tillsyn över tillämpningen i offentlig
verksamhet av lagar och andra författningar. JO-ämbetet intar därmed en
central roll för kontrollen av myndighetsutövningen. Riksdagen beslöt häromåret
att anta en ny instruktion för JO-ämbetet. I huvudsak innebar denna
att JO:s arbetsområde och befogenheter förblev oförändrade.

Det som av många anses vara den största svagheten med JO-ämbetet är
att det saknas ingripande sanktionsmöjligheter mot offentliga tjänstemän.
Efter mångåriga krav från bl.a. folkpartiet har regeringen nyligen aviserat
ett samlat förslag om det offentligas ansvar. Enligt vår uppfattning är det inte
bara omfattningen av offentliga tjänstemäns straffansvar som är betydelsefull
utan t.ex. också den enskilde medborgarens möjlighet att få skadestånd
om någon offentlig tjänsteman orsakat skada. Vi har i olika sammanhang
framhållit det angelägna i att utredningen om skadeståndsansvar skyndsamt
utför sitt uppdrag och att regeringen snarast därefter lägger fram ett samlat
lagstiftningsförslag.

En ytterligare brist i det allmännas ansvar, vilket vi påpekat under många
år, är att det saknas sanktionsmöjligheter mot politiska församlingar som
bryter mot lag. Under senare år har uppmärksammats ett antal fall där kommunala
församlingar fattat beslut som efter senare prövning i domstol visat
sig vara olagliga. Trots detta har kommunerna vidhållit sina beslut och därmed
trotsat domstolen. Hur man bäst kommer tillrätta med tredskande förtroendemän
har nyligen utretts. Vi anser till skillnad från utredningen att
den effektivaste lösningen torde vara att tredskande förtroendemän bör
åläggas ett personligt ansvar. Vi förutsätter att regeringen lägger fram förslag
avseende kommunala förtroendemäns ansvar i enlighet med vår uppfattning.
Detta bör ges regeringen tillkänna.

Huvudparten av den offentliga verksamhet som allmänheten kotnmer i
kontakt med sker numera i kommunal regi. För den enskilde är det således
av stor betydelse att det ställs lika höga krav på rättssäkerhet och rättsövervakning
på det kommunala området som på det statliga. Med nuvarande lagstiftning
omfattar JO:s tillsyn inte hela det kommunala området, utanför faller
den kommunala verksamhet som inte innefattar myndighetsutövning.
Därtill kommer att JO inte kan fullfölja anmälningar om disciplinansvar på
det kommunala området eftersom ansvaret regleras av avtal. Detta är en
klar brist och ologiskt eftersom samma regler bör gälla för alla offentligt anställda.
Riksdagen bör därför begära förslag från regeringen om att JO får
samma fullföljdsmöjligheter på det kommunala området som på det statliga.

Översyn av riksdagens kontrollmakt

När riksdagen fullgör sina uppgifter som högsta beslutsorgan utövar den
samtidigt en central kontrollfunktion. I regeringsformen uttrycks detta sålunda,
att riksdagen granskar rikets styrelse och förvaltning (RF 1:4).

I regeringsformens 12 kap. anges närmare de organ och de metoder som

riksdagen har till förfogande för sin kontroll. Kontrollen omfattar huruvida Mot. 1989/90

utfärdade lagar tillämpas korrekt, om de fastställda utgiftsmålen fullföljs och K215

om den offentliga verksamheten bedrivs på sätt som är ekonomiskt försvarligt.

Bland kontrollorganen ingår konstitutionsutskottet, JO och riksdagens revisorer.

Sedan ett antal år tillämpas en ordning som innebär att revisorernas framställningar
om åtgärder - som tidigare också kunnat ställas direkt till regeringen
- fortsättningsvis alltid skall underställas riksdagen. Efter sedvanlig
behandling i fackutskotten får riksdagen ta ställning till vad som skall ske i
de olika ärendena. Vidare skall revisorernas ordförande regelmässigt bereda
utskotten tillfälle att komma in med synpunkter på frågor som förtjänar uppmärksamhet,
innan revisorernas granskningsplan görs upp.

Detta närmare samarbete mellan revisorerna och utskotten har utan tvivel
vitaliserat revisorernas granskning. Erfarenheter visar också att revisorernas
arbete gett utskotten och riksdagen bättre beslutsunderlag. Många gånger
saknar dock revisorerna tillräckliga resurser för att snabbt följa upp de olika
förslag till granskning som väcks. En förstärkning av resurserna är nödvändig
för att revisorerna skall kunna ge riksdagen bättre stöd i sin granskningsuppgift.

Från konstitutionella utgångspunkter kan det ifrågasättas om inte ansvaret
för den statliga kontrollen av förvaltningen i högre grad än nu bör ligga på
riksdagen. Det skulle bl.a. innebära att delar av Riksrevisionsverket skulle
underställas riksdagen. Av effektivitetsskäl torde det dock vara lämpligare
med en sammanhållen revision. Det bör således prövas att överföra hela revisionen
inom RRV till riksdagen. Därigenom skulle riksdagen få en effektiv
möjlighet att utöva kontroll av statsförvaltningen och riksdagen skulle inte i
samma utsträckning som i dag behöva förlita sig på det material som regeringen
eller dess underställda myndigheter presenterar.

I samband med införandet av treårsbudgeteringen ges utrymme för utskotten
att ägna sig mer åt kontrollverksamhet. Riksdagens samtliga utskott
bör ägna sig betydligt mer åt att granska utfallet av satsade resurser och stiftade
lagar. En statlig revision under riksdagen skulle naturligtvis utgöra en
väsentlig kompetenshöjning av utskottens och riksdagens arbete.

Trots ett omfattande författningsarbete i vårt land sedan några år har någon
samlad översyn av riksdagens kontrollfunktioner inte kommit till stånd.

Behovet av en översyn har särskilt aktualiserats efter konstitutionsutskottets
nya roll i samband med granskningen av regeringen. De offentliga utskottsförhören
bidrog till att kontrollverksamheten och konstitutionsutskottes arbetsformer
blev en av förra årets centrala debattfrågor. En hel del kritik riktades
då mot utskottet. Vi delar uppfattningen att utskottets arbete behöver
reformeras och förstärkas med ytterligare resurser.

Med hänsyn härtill och till vad som ovan anförts om revisionsverksamheten
anser vi det påkallat att en utredning tillsätts för att överväga frågan om
den statliga revisionens ställning och verksamhet, konstitutionsutskottets
verksamhet samt frågan om riksdagens kontrollmakt i övrigt. Smärre ändringar
i konstitutionsutskottets arbetsformer borde dock kunna ske under
hand. 11

Renodla JK:s uppgifter

Justitiekanslersämbetet är en gammal institution. Den förste JK:n tillträdde
ämbetet 1714 och hans uppgift var då endast en, nämligen att tillse att konungens
fogdar och tjänstemän fullgjorde sina skyldigheter. JK var alltså redan
från början - liksom han är i dag - regeringens företrädare.

Folkpartiet har tidigare krävt att JK-ämbetets uppgifter och organisation
ses över. Anledningen har bl.a. varit JO:s och JK:s sammanfallande ansvar
för kontrollen av myndigheterna samt de dubbla och oförenliga roller som i
vissa avseenden nu åvilar JK. Socialdemokraterna har alldeles nyligen accepterat
att en sådan översyn kommer till stånd, vilket vi hälsar med tillfredsställelse.

En ny grundlagsutredning

Vi har i denna motion redovisat ett omfattande reformbehov av grundlagen
för att stärka folkstyret. Det gäller valsystemet, den enskildes ställning i förhållandet
till staten, fri- och rättigheterna, kontrollmakten och kontrollen av
myndigheter. Därutöver finns behov av en precisering av skattebegreppet,
förbudet mot retroaktiv skattelagstiftning, myndighetsbegreppet samt
normgivningsmaktens fördelning.

Vi anser att det nu behövs en ny grundlagsutredning. Den senaste utredningens,
Folkstyrelsekommittén, arbete ledde inte fram till några betydelsefulla
förändringar. Samtidigt åser vi en minskande tilltro till den svenska demokratins
förmåga att engagera medborgarna i styrelsen av vårt land.

Den ökade kunskap om maktens fördelning i Sverige som maktutredningen
kommer att ge bör kunna ge ett bidrag till en ny granskning av hur
makten utövas i Sverige. Den nya grundlagsutredningen bör kunna bli ett
forum för överläggningar i de konstitutionella frågor som fått förnyad aktualitet
under det senaste året.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbättrade möjligheter till personval,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införandet av fyraåriga mandatperioder och skilda
valdagar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökade möjligheter till folkomröstningar,

4. att riksdagen beslutar att som vilande anta följande lydelse ur
3 kap. 2§ regeringsformen:

Rösträtt vid val till riksdagen tillkommer svensk medborgare som är eller
någon gång har varit bosatt i riket. Den som icke har uppnått aderton års
ålder senast på valdagen har ej rösträtt.

Fråga huruvida rösträtt enligt första stycket föreligger avgöres på grund
av en före valet upprättad röstlängd.

Mot. 1989/90
K215

12

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändring i grundlagen innebärande en garanti för enskild
persons negativa föreningsrätt,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lagprövningsrätt,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förstärka den enskildes möjligheter att få beslut
av regeringen och administrativa myndigheter prövade av domstol genom
rättsbesvär,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lag att det
klarläggs att Europadomstolens utslag skall gälla och utgöra rättskälla
för svenska myndigheter,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om utökade möjligheter
för JO till talerätt på det kommunala området,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det offentligas ansvar för fel begångna mot enskild,1]

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunala förtroendemäns personliga ansvar för
olagliga beslut,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den statliga revisionen och om riksdagens kontrollmakt
i övrigt,

12. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny grundlagsutredning.

Stockholm den 15 januari 1990

Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Kerstin Ekman (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp) Charlotte Branting (fp)

Mot. 1989/90
K215

Birgit Friggebo (fp)

Sigge Godin (fp)

Elver Jonsson (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Anne Wibble (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

11989/90:L605

13