För en radikal och självständig utrikespolitik

Motion 2002/03:U249 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN och andra internationella organisationer kraftfullt reagerar mot den fortsatta israeliska bosättningspolitiken och för att den israeliska ockupationen av palestinska områden upphävs.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN och andra internationella organisationer verkar för en internationell övervakningsstyrka till Palestina.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige ger officiellt stöd till kraven att EU säger upp frihandelsavtalet med Israel och på andra sätt ökar trycket på den israeliska ockupationsmakten, så att Israel på sikt förmås att uppfylla de krav folkrätten kräver.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN bör kräva att USA och Storbritannien till FN:s säkerhetsråd rapporterar om sin krigföring i Afghanistan.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att militära aktioner mot ett land skall diskuteras och beslutas i FN.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige verkar för att FN framdeles ges resurser så att FN självt förmår leda den operativa verksamheten.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN och i andra internationella sammanhang måste kritisera och bekämpa den folkrättsfientliga och imperialistiska politik som president Bush och hans administration bedriver.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den svenska alliansfriheten utvecklas bort från alla misstankar om en eventuell Natoanslutning och i riktning mot den radikala och självständiga utrikespolitiska linje som tidigare varit Sveriges kännemärke.

2 Tredje världen ligger allt längre bort

Den svenska utrikespolitiken under efterkrigstiden har kännetecknats av respekt för och omsorg om folkrätten och ett starkt engagemang för internationell rättvisa. Sverige har tydligt tagit avstånd från olika diktaturer och stormakters försök att tvinga andra folk till underkastelse. Det kan räcka med att påminna om hur tydligt Sverige tog avstånd från Francodiktaturen i Spanien (satans mördare), förtrycket i Tjeckoslovakien (diktaturens kreatur) och USA:s krigföring i Vietnam, stödde befrielserörelserna i södra Afrika och fördömde blodiga militärdiktaturer i Latinamerika som exempelvis Pinochet-regimen i Chile och Videla-diktaturen i Argentina.

Sverige tog avstånd från stormakters ambitioner att dominera världspolitiken. Det visade sig bl.a. i ett engagemang för världens fattiga länder som ledde till att Sveriges röst i FN lika ofta ställde sig på dessa länders sida som vi röstade med de rika västländerna.

Under 1990-talet har dock Sveriges utrikespolitik ändrat riktning. 1990 röstade Sverige med västländerna i en tredjedel av omröstningarna i FN:s generalförsamling, med de fattiga länderna i tredje världen i en tredjedel och avstod i en tredjedel av omröstningarna. 2000–2001 röstade Sverige som väst i 86 % av omröstningarna och avstod i 14 %. I inte ett enda fall röstade man med världens fattiga länder.

Denna omorientering påbörjades redan under den borgerliga regeringstiden 1991–94, men har snarast förstärkts under de socialdemokratiska regeringarna från 1994 och framåt. En förklaring till detta är Sveriges medlemskap i EU. Detta är också den utveckling som Vänsterpartiet varnade för inför omröstningen om svenskt medlemskap i EU. Det skulle dock ha varit möjligt för Sverige att agera friare och mer efter Sveriges traditionella och alliansfria linje även inom ramen för det svenska medlemskapet i Europeiska unionen.

Sveriges internationella utbyte med världens fattiga länder har också minskat till förmån för ett allt intensivare utbyte med framför allt europeiska stater. 1965–1989 stod världens fattiga länder för 37 % av det totala antalet officiella besök till och från Sverige, medan Västeuropa stod för 24 %. Från och med 1990 har besöken från tredje världen minskat till 18 % medan Europas andel ökat till 60 %.

3 Folkrätten, exemplet Jugoslavien

Sverige har traditionellt alltid hävdat FN:s roll och verkat för att stärka FN-systemet och folkrätten och därmed skydda de små staternas ställning. De borgerliga partierna har kommit att anse att FN kan ställas åt sidan för att internationella konflikter ska kunna hanteras effektivt. Detta innebär att man i stället för att värna om FN-systemet och folkrätten överlämnar åt världens starkaste militärmakter att besluta om hur internationella konflikter ska hanteras. Denna syn på folkrätt och internationell lag har även influerat de senaste åren av socialdemokratisk utrikespolitik.

Enligt folkrätten får våld ej användas för att lösa internationella konflikter (artikel 2:4) utom i två fall. Dels har FN:s säkerhetsråd rätten att besluta om våldsanvändning enligt artikel 42 i FN:s stadgar, dels har varje nation rätt till självförsvar mot ett pågående militärt angrepp enligt artikel 51.

Denna syn på folkrätten förändrades när USA och Nato den 24 mars 1999 började bomba Jugoslavien. Kriget föregicks inte av något beslut i FN:s säkerhetsråd. Ingen kan heller påstå att USA eller andra Natoländer var utsatta för ett militärt angrepp och därmed kunde åberopa självförsvarsrätten när bomberna började falla över Jugoslavien. Likväl uttryckte statsminister Göran Persson förståelse för bruket av militärt våld. Det finns inget entydigt (vår kursiv) stöd i folkrätten för bombningarna, förklarade han.

Den svenska regeringen har inte varit konsekvent i sin bedömning av situationen i Jugoslavien och Kosovo. Utrikesminister Anna Lindh fördömde den 13 april 1999 president Milosevic och förklarade att hon efter samtal med FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter fått bilden av en planerad och systematisk fördrivning av civila kosovoalbaner från president Milosevics sida. Konflikten har pågått i tio år. Under denna tid har det internationella samfundet upprepade gånger uppmanat Milosevic att lösa konflikten på ett konstruktivt och fredligt sätt.

Detta erkännande av Milosevics förtryck av kosovoalbanerna var välkommet. Bara några år tidigare hade dock dåvarande biträdande utrikesminister Pierre Schori ansett det lämpligt att sluta ett avtal med Milosevics regering om att återsända kosovoalbanska flyktingar i Sverige till hemlandet, medan Vänsterpartiet försvarade kosovoalbanernas rätt att få stanna.

I ett pressmeddelande från Vänsterpartiet 22 april 1993 kunde man läsa att riksdagsledamöterna Bertil Måbrink och Berith Eriksson samt advokaten Sten de Geer varit i Kosovo. I sitt pressmeddelande förklarade de att förtrycket mot den albanska minoriteten har ytterligare skärpts de senaste månaderna. När det blir fred i Bosnien är risken överhängande att Serbiens militära resurser kommer att användas mot Kosovo. Det skulle innebära ett folkmord på albanerna som i blodighet kommer att överträffa vad som händer i Bosnien. Det är därför bråttom att FN:s säkerhetsråd beslutar om stationering av fredsbevarande styrkor i Kosovo. Vidare förklarade vänsterpartisterna att situationen i Kosovo är sådan att ett verkställighetsstopp för avvisningar dit omedelbart måste införas.

Inom den socialdemokratiska ledningen var man uppenbarligen inte enig när det gäller kriget i Jugoslavien. Förre statsministern Ingvar Carlsson kritiserade tillsammans med sin FN-medarbetare Shridath Ramphal – författare till den så kallade Carlsson/Ramphal-rapporten – kraftigt Natos agerande. I tidningen Guardian den 2 april 1999 skrev de: Natos luftangrepp mot Jugoslavien är inte godkänt av FN. Man har inte ens kontaktat denna auktoritet. Därför är deras handlingar att betrakta som aggressionshandlingar riktade mot en suverän stat och som sådana innebär de ett slag mot den internationella rättens själva hjärta och mot FN:s auktoritet.

Med sitt stöd till Natos bombningar bidrog den socialdemokratiska regeringen till att undergräva FN-systemets ställning. En ny princip stadfästes utan svenska protester, en princip som kan sammanfattas som att den militärt starke har rätt att använda militärt våld om man kan hävda att systematiska brott mot mänskliga rättigheter förekommer i ett annat land. Resultatet är att en fredsbevarande världsordning blivit alltmer försvagad.

En del debattörer har hävdat att folkrätten måste stå tillbaka för de mänskliga rättigheterna. Vi måste dock konstatera att det var när USA och Nato bröt mot folkrätten som den jugoslaviska armén och olika jugoslaviska terrorförband strömmade in i Kosovo och brotten mot mänskliga rättigheter ökade våldsamt i omfattning. Många hade varnat för att just detta skulle hända. Nato negligerade dessa varningar.

Det torde alltså även vara viktigt att se att det finns ett samband mellan brott mot folkrätten och brott mot de mänskliga rättigheterna i stället för att betona motsättningar mellan folkrätt och människorätt.

4 Sverige mellan israeliska folkrättsbrott och palestinskt motstånd

Tidigare var det självklart att Sverige ansåg att grunden för alla fredsinitiativ i Mellanöstern måste bygga på FN:s resolutioner. Det innebär att Sverige erkände Israels rätt till nationell säkerhet inom internationellt erkända gränser. Men samtidigt fördömde Sverige att Israel – en av världens starkaste militärmakter – förtryckte och förtrycker palestinier och ockuperar landområden som tillhör det palestinska folket. Den självklara utgångspunkten var att Israels ockupation och bosättningar på palestinsk mark, både på Västbanken och i Gaza, strider mot folkrätten.

Efter ett officiellt besök av statsminister Göran Persson i Israel blev det tydligt att den svenska synen på konflikten förändrats. Det stod klart att statsministern ansåg att Israel inte fått tillräckligt stöd av Sverige. Det klarspråk mot Israels ockupation och folkrättsvidriga bosättningar som bland annat varit självklart under Sten Anderssons tid som utrikesminister blev nu alltmer sällsynt. Inför de värsta utslagen av israelisk brutalitet uppvisade statsministern i sina uttalanden en kylig distans och talade om bristande proportionalitet.

När FN:s generalförsamling den 30 november 2000 behandlade en resolution som fördömde Israels militära övervåld lade Sverige till slut ner rösten i stället för att stödja resolutionen. Detta var ett oerhört avsteg från Sveriges tidigare syn på konflikten. Från att tidigare hävdat att Israels ockupation och militära övervåld måste upphöra lades nu ansvaret för en fredlig lösning av konflikten lika mycket på de ockuperade palestinierna.

Israels premiärminister Sharon har, inspirerad av president Bushs vida tolkning av ett lands självförsvarsrätt, utnyttjat denna utvidgade tolkning till att skärpa sin redan ofattbart brutala och förödmjukande behandling av palestinierna. En verklig statsterrorism med kollektiva bestraffningar, hussprängningar, mord på palestinska ledare, tortyr och deportationer pågår från Israels sida. Och i denna våldspolitik bryter den israeliska staten mot en hel serie av internationella konventioner.

Naturligtvis kan aldrig våld accepteras från någon sida i konflikten. Men man måste ha klart för sig att det är Israel som förhindrar en tvåstatslösning enligt den modell som Sverige tidigare förespråkat.

Palestina är ockuperat område. Israel är en ockupationsmakt. Under åren har olika strategier använts för att annektera alltmer palestinsk mark – alltifrån regelrätta massakrer på palestinier till den mer sofistikerade bosättningspolitiken. Blockader, vägspärrar, brist på mat och mediciner är palestinsk vardag. Den vanligaste dödsorsaken bland palestinier i de ockuperade områdena är brist på vatten eller dåligt vatten. Vattentillgången kontrolleras av israelerna. Israel jämnar palestinska hus med marken. Israel håller inne palestinska tillgångar och stryper tillförseln av varor och livsnödvändigheter till palestinska områden.

Att stanna blott och bart vid ett fördömande av terrordåd är otillräckligt och tyder på en ovilja eller oförmåga till djupare analys av konflikten. Att ett folk som i årtionden utsatts för ockupation och kränkande behandling grips av förtvivlan och desperation är inte svårt att begripa. En desperat situation leder till desperata handlingar.

Det går inte att tala om två jämnstarka eller jämbördiga parter med lika ansvar i konflikten. Ansvaret för uppkomsten av den långvariga och växande desperationen och den senaste tidens upptrappning måste läggas på den part som ockuperar, förnedrar människor, bryter mot ingångna överenskommelser och internationella konventioner och genom sitt agerande visar ett totalt förakt för världssamfundet.

FN har antagit en rad resolutioner rörande Palestina som ger palestinierna rätten till ett eget land och en egen stat, som fördömer ockupationen och bosättningarna på palestinskt område samt resolutioner som ger palestinska flyktingar rätten att återvända till sina hem. Israel har inte respekterat någon av dessa resolutioner.

Trots detta har den israeliska ockupationen fått fortgå utan att världssamfundet inskridit.

Den senaste tiden har det uppkommit starka krav på en internationell övervakningsstyrka. Till detta säger Israel nej och får i säkerhetsrådet stöd av USA. Sverige har hittills vägrat att ge officiellt stöd till kraven att EU säger upp frihandelsavtalet med Israel eller på andra sätt utövar press på ockupationsmakten. Vänsterpartiet anser att den senaste tidens utveckling med raketangrepp i Gaza på med många palestinska civila dödsoffer, de militära angreppen och isoleringen av president Arafat i hans högkvarter m.m. visar att påtryckningarna på den israeliska staten blir alltmer nödvändiga för att denna skall förmås att besinna sig. En sådan påtryckning kan vara att EU säger upp frihandelsavtalet med Israel.

Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

Trots ett växande antal övergrepp, avtalsbrott och folkrättsbrott och brott mot mänskliga rättigheter från israelisk sida har den svenska regeringen ändrat sin politik i alltmer Israelvänlig riktning. Detta är en hållning som för varje dag visar sig alltmer ohållbar. Det är hög tid att Sveriges regering återgår till att understödja vad som stadgas i internationell rätt och FN:s resolutioner och börjar arbeta för att dessa efterlevs. Palestiniernas rätt till självbestämmande och suveränitet måste säkras.

Sverige måste i FN och andra internationella organisationer reagera kraftigt mot den fortsatta bosättningspolitiken och för att ockupationen hävs.

Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

5 George Bushs krig mot terrorismen och USA:s strävan efter internationell dominans

Efter de fruktansvärda terrordåden i New York och Washington 11 september 2001 uppmanade FN:s säkerhetsråd 12 september alla stater att arbeta tillsammans för att snarast ställa förövarna, organisatörerna och finansiärerna av terrordåden inför rätta. 28 september 2001 beslutade säkerhetsrådet om en rad åtgärder för att förhindra terrordåd. Säkerhetsrådet förklarade även att man jämställde terrorattacken mot World Trade Center med ett militärt angrepp med konventionella vapen. Därmed vidgades tolkningen av självförsvarsrätten. I FN:s resolution uttrycks dock inget direkt stöd till ett väpnat angrepp mot Afghanistan. Därmed är det enligt folkrätten också säkerhetsrådet som ska fatta beslut om eventuella militära insatser.

Socialdemokraterna och de borgerliga partierna har försvarat USA:s rätt att bomba Afghanistan. Sverige ställde upp två villkor för sitt stöd: dels att det skulle finnas en rimlig proportionalitet mellan mål och medel, dels att civila förluster i möjligaste mån skulle undvikas. Inget av dessa villkor har uppfyllts. Tvärtom har inte ett kritiskt ord sagts om de fruktansvärda materiella skadorna och det höga antalet personoffer i ett av världens fattigaste länder. Antalet döda i Afghanistan uppgår nu till över 4 000 oskyldiga civila och överstiger därmed antalet människor som så tragiskt förlorade livet i terroristattackerna i USA 11 september förra året. (Hur många militärt organiserade afghaner som dödats är svårt att få fram.)

Samtidigt kan antalet flyktingar räknas i miljoner. USA:s krig sägs ha stöd i FN-stadgans artikel 51 som ger stater rätt till militärt våld i självförsvar. Denna artikel har tidigare alltid tolkats restriktivt av Sverige. Ett självförsvar ska vara proportionerligt och begränsas i tid samt endast ha till syfte att avvärja ett pågående angrepp. Den förödande krigföring som inleddes först flera veckor efter angreppet på World Trade Center och som efter tolv månader fortfarande pågår kan inte motiveras ens med en vid tolkning av självförsvarsrätten.

Den förändrade tolkning av FN-stadgans självförsvarsprincip i artikel 51 som regeringen med de borgerliga partiernas stöd har accepterat strider mot Sveriges tidigare restriktiva hållning till förändringar av folkrätten. Utan att reflektera över konsekvenserna av att ge USA rätt till militära attacker mot ett annat land i namn av att bekämpa terrorismen är regeringen beredd att skapa ett prejudikat som leder till att de militärt starka nationernas ställning förstärks.

Efter att USA och Storbritannien gett en första kort rapport om krigföringen i Afghanistan den 7 oktober 2001 har dessa inte med ett ord hört av sig till FN:s säkerhetsråd. Det enda rimliga i dagens läge vore att Sverige kräver att hela frågan om det pågående kriget i Afghanistan återförs till säkerhetsrådet.

Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

Om världssamfundet skall acceptera militära aktioner mot ett land ska sådana aktioner diskuteras och beslutas i FN. FN måste framdeles ges resurser så att organisationen själv förmår leda den operativa verksamheten.

Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

Militärt våld är inte ett sätt att bekämpa terrorismen. Om detta var samtliga partier överens när Rysslands militära aktioner i Tjetjenien ökade efter terrordåden i Moskva. Statsministerns klara ställningstagande mot krigföringen i Tjetjenien till exempel den 2 december 1999 (riksdagens frågestund, svar på fråga från Hans Andersson) som ett sätt att bekämpa terrorismen är giltig även i fallet Afghanistan. Vänsterpartiet har varit en av de skarpaste kritikerna till att Sverige skulle genomföra gemensamma militärövningar med ett Ryssland som bedriver krig i Tjetjenien. Dåvarande försvarsministern Björn von Sydow var däremot en av de främsta förespråkarna för militärt samarbete med Ryssland trots det pågående blodiga kriget i Tjetjenien.

Om statsministerns ställningstagande mot militärt våld som medel att bekämpa terrorismen var riktigt när det gällde Rysslands krigföring i Tjetjenien, borde ett sådant fördömande även gälla USA:s bombningar i Afghanistan. På den här punkten har regeringen inte givit några förklaringar.

6 Ekonomiska intressen bakom den amerikanska utrikespolitiken – USA-imperialismen

USA är ett samhälle där mäktiga ekonomiska ägarintressen ofta har kunnat forma och styra politiken. Detta gäller i hög grad också på utrikespolitikens område. USA har under hela sin moderna historia agerat över hela världen med militära medel för att trygga USA:s finansiella intressen. USA:s kanonbåtsdiplomati och CIA-stödda kupper och övergrepp mot självständiga nationer är tydliga exempel på det som med rätta kan betecknas som USA-imperialismen.

I Central- och Sydamerika liksom i Karibien har USA avsatt demokratiska och/eller nationellt sinnade regeringar och ersatt dem med regimer som har gynnat USA:s ekonomiska intressen. Kuppen i Guatemala för att trygga United Fruits intressen eller stödet till Batista-regimen på Kuba och senare blockaden mot samma land, är ökända exempel på denna politik. Lika ökänd är USA:s direkta och indirekta stöd till kuppen mot Allende i Chile. Exemplen är så många att uppräkningen kan göras mycket lång.

USA:s imperialism har dock på intet sätt begränsats till det västra halvklotet. USA öppnade med sina kanonbåtar både de japanska och kinesiska marknaderna för USA:s truster och bolag. Man attackerade nationalistiskt sinnade regimer i Asien för att trygga USA-intressen. Kupperna i Iran och senare i Indonesien är några av de exempel där det yttersta målet var att trygga USA:s oljeintressen.

I Afrika motarbetade USA de folkliga frihetssträvandena från kolonialväldena och man stödde aktivt under långa tider apartheidregimen i Sydafrika. Allt detta hade ett grundläggande syfte: att trygga råvarutillgångar – ofta just olja – och se till att öppna marknader för USA-bolag.

USA var och är också aktivt i Europa och har ofta agerat bland annat genom politiska och ekonomiska påtryckningar för att hålla socialister och kommunister borta från det inflytande väljarna gett dessa partier i demokratiska val. Men det mest ökända exemplet av alla är kanske USA:s krig i och mot Vietnams folk, ett krig som USA drev i decennier och som kostade miljontals offer.

Bakom detta agerande har det alltid funnits kraftfulla ekonomiska intressen, ett militär-industriellt komplex. Ett annat dominerande ekonomiskt intresse har varit bil- och oljeindustrin. Utan stödet från bilindustrin skulle sannolikt inte George W Bush blivit vald till president. Den amerikanska energiintensiva industrin är starkt beroende av olja. Smörjmedlet i den amerikanska ekonomin är olja. Men USA:s egna oljetillgångar är alldeles otillräckliga för att tillgodose landets efterfrågan. Man importerar därför från världens alla oljerika delar – från Venezuela, Mellanöstern, Nigeria med flera andra områden och länder.

Nyligen har en rapport från det inflytelserika och Washingtonbaserade Council on Foreign Relations och James A Baker III Institute for Public Policy kommit till allmän kännedom. Det amerikanska försvarsdepartementet har varit delaktigt i framtagandet av rapporten och bland rådets medlemmar märks vicepresident Dick Cheney och de tidigare utrikesministrarna James Baker och Henry Kissinger. I rapporten visas att den amerikanska tillgången på olja snabbt sinar och den möjliga nödvändigheten av militära interventioner för att trygga oljeförsörjningen förutspås. Man anser att perioden med stora kvantiteter av billig olja närmar sig sitt slut.

USA är intresserat av alla delar av världen där det finns olja och är på alla sådana platser utrikespolitiskt mycket aktivt för att tillvarata sina ekonomiska intressen. Det är uppenbart att USA var inblandat i försöken att avsätta den demokratiskt valde president Chavez från makten i det oljerika Venezuela. Och det ryktas i skrivande stund om att nya försök görs.

USA stödde Saddam Hussein i det oljerika Irak under kriget mot Iran. USA övergick sedermera till att attackera Irak, efter det att Saddam Hussein ockuperat det oljerika Kuwait. Ett krig där den USA-vänliga regimen i det oljerika Saudiarabien upplät sitt territorium som bas för angreppen på Irak.

Jakten på Usama bin Ladin förde USA till Afghanistan. Tidigare hade man stött sina allierade Pakistan och Saudiarabien i deras strävan att föra talibanerna till makten. Men med talibanregimens stöd till terrorism blev det ett amerikanskt intresse att avsätta regimen. USA har också haft andra intressen än kriget mot terrorismen för att stanna kvar i Afghanistan. Afghanistan är visserligen inget oljerikt land, men Afghanistan gränsar till flera av de olje- och gasrika centralasiatiska republikerna. Om denna olja skall kunna lämna dessa republiker kan det i dag endast ske genom de säkra pipelines som går genom Afghanistan.

USA:s maktpolitik i världen slår ibland knut på sig själv. Så har skett i Kaukasus. Olja förs ut från norra Irak i enlighet med olja-mot-mat-programmet genom den USA-vänliga Natomedlemmen Turkiets territorium. Mer olja skulle kunna föras ut genom Turkiet från länderna kring Kaspiska havet och Centralasien. Men Turkiet befinner sig till följd av situationen i Nagorno-Karabach i konflikt med Armenien.

USA är intresserat av denna olja och det vore från USA:s synpunkt lämpligt med en oljeledning genom Armenien och Turkiet. Men Azerbadjan och Turkiet har till följd av Nagorno-Karabachkonflikten förenat sig i en folkrättsstridig blockad mot Armenien, varför ingen oljeledning genom Armenien kan byggas.

Turkiet har annars planer på en oljeledning genom sitt eget territorium från Kaukasus till Medelhavet. Som Natoland ingår Turkiet i USA:s intressesfär. Likaledes är USA intresserat av norra Irak – knappast för den kurdiska befolkningens nationella och kulturella rättigheter i den irakiska federation som kurderna önskar, utan för att landet är intresserat av det oljerika Kirkukområdet.

Skulle man tro på USA:s försäkringar om att man bara vill försvara frihet, mänskliga rättigheter och demokrati utkristalliserar sig en besynnerligt inkonsekvent politik, som när det passar ger stöd till odemokratiska kungadömen (Saudiarabien), blodbesudlade militärdiktaturer (Saddam Hussein), folkrättsförbrytare (Israel), svagt utvecklade och korrumperade men USA-vänliga stater (Turkiet) och fanatiska, religiösa grupper och ledare som under Sovjets krig i Afghanistan eller till talibanerna efter det att Sovjetunionen lämnat Afghanistan. Det som dikterar USA:s utrikespolitik är i grunden inte någon kamp för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter utan USA:s ekonomiska intressen, varav tillgången till olja är en mycket viktig del.

Internationella organisationer som FN tilldelas av USA en andraplansroll. USA betraktar sin utrikespolitik som överordnad alla de internationella konventioner som FN antagit. Utifrån samma hållning uppfattar sig USA, som i fallet med självförsvarsrätten, också som innehavare av ett tolkningsföreträde av internationella konventioner.

En sådan politik hotar freden i världen. Det borde vara en uppgift för Sverige att i FN och i andra internationella sammanhang kritisera och bekämpa den folkrättsfientliga och imperialistiska politik som president Bush och hans administration bedriver.

Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

7 USA kan inte ersätta Förenta nationerna

Bushadministrationens självtillräcklighet och militära ambitioner har lett till att USA:s regering bedrivit krypskytte mot den internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag. Denna domstol ska enligt Romstadgan kunna utdöma straff för krigsförbrytelser och folkmord. USA vägrar att godkänna domstolen och vill till varje pris förhindra att någon amerikansk medborgare ska kunna ställas inför rätta i Haag.

Därför försöker nu USA:s regering bedriva utpressning mot stater genom att kräva att de ska skriva under förpliktelser om att de aldrig kommer att utlämna amerikanska medborgare till ICC. Detta försök att bedriva utpressning mot det internationella rättssystem som håller på att etableras måste ses som en ren provokation från USA:s sida.

Den svenska regeringen bör därför protestera mycket skarpt mot USA:s försök att underminera den internationella brottmålsdomstolens verksamhet och agera för att kandidatländer till EU som skriver under ett utpressningsavtal med USA tillfälligt förlorar sin rätt att förhandla om medlemskap i Europeiska unionen.

Sverige tycks ha accepterat en kompromiss som innebär att de amerikaner som misstänks för krigsförbrytelser ska ställas inför rätta i USA. Detta kan inte vara godtagbart. Vi vill i detta sammanhang erinra om att de amerikanska soldater som ledda av löjtnant Calley gjorde sig skyldiga till massakrerna på civila i byn Song My (My Lai) under Vietnamkriget slapp lindrigt undan och t.o.m. av en del betraktades som hjältar i hemlandet.

USA-regeringens försök att med att alla medel få igenom regeln att USA-medborgare inte ska kunna ställas inför den nya internationella domstolen som ska behandla krigsförbrytelser kan förklaras med att amerikanska soldater begått krigsförbrytelser i ett antal länder världen över. Det har t.ex. avslöjats att amerikanska soldater i Afghanistan deltagit i massmord på motståndare som hade kapitulerat. Fångarna har stängts in i plåtcontainrar i öknen och stekts och kvävts till döds. En vidrigare form av dödande är svårt att föreställa sig.

USA:s inblandning och stöd till högerterrorismen i Latinamerika är välkänt t.ex. de ökända contrasbanden. Amerikanska militärer har också erkänt att USA aktivt stödde Saddam Hussein och Irak i kriget mot Iran. Man måste redan då ha känt till Saddams kemiska vapen och insett att de skulle kunna användes mot kurder i norra Irak, trots att man sedan utåt fördömde dessa brott.

Att i ljuset av detta tro att USA:s militära offensiv i dag över hela världen handlar om att försvara demokrati och humanitet blir absurt. Den militära offensiven handlar i stället ytterst om att slå vakt om USA:s ekonomiska och geopolitiska intressen.

8 Sveriges alliansfrihet och utrikespolitiska självständighet måste försvaras

Socialdemokraternas partistyrelse har i partiets valmanifest skrivit in att Sverige är och ska vara militärt alliansfritt. Vi får hoppas att detta också kommer att innebära en skärpning av Sveriges och regeringens säkerhetspolitik så att denna viktiga princip verkligen tillämpas fullt ut. Det finns tecken på att regeringen svajar betänkligt.

När den nya säkerhetspolitiska doktrinen framförhandlades mellan Socialdemokraterna och tre borgerliga partier påstod regeringen att denna överenskommelse tryggade svensk alliansfrihet för framtiden. Dagen efter överenskommelsen (13/2 2002) sa Bo Lundgren i riksdagens utrikespolitiska debatt:

Det är inte tabu att tala om Nato som Europas självklara militära ryggrad. För Europas säkerhet är det av avgörande betydelse att det transatlantiska bandet inte försvagas. Det förutsätter ömsesidig respekt. Ett medlemskap i Nato är ett naturligt nästa steg på vägen mot ett ökat internationellt samarbete – en väg som har varit Sveriges väg sedan början av 1990-talet. Han karakteriserade också Sveriges traditionella alliansfrihet som ryggradslöshetens epok.

Och kristdemokraten Holger Gustavsson sa: Doktrinen markerar att Sverige är militärt alliansfritt. Kristdemokraterna ser i dag inga avgörande skäl för ett Natomedlemskap. Men de förändringar som skett i Europa under de senaste 10–15 åren visar att det finns skäl för öppenhet inför framtiden.

Detta visar att den nya skrivningen öppnar för tolkningar som ifrågasätter alliansfriheten. Regeringen har gått in i en överenskommelse med två Natovänliga partier som kan tolkas som det första steget bort från alliansfriheten.

Den svenska alliansfriheten har bidragit till att Sverige inte tvingats försvara andra länders territoriella intressen. Genom alliansfriheten har vi kunnat föra en självständig politik. Neutralitetsoptionen har gett oss den trovärdighet som behövts för att hävda den självständiga politiken.

I motsats till vad neutralitetsmotståndarna påstått har neutralitetspolitiken aldrig hindrat oss från att skarpt ta avstånd från brott mot mänskliga rättigheter eller internationell lag. Inte heller har den försvårat vårt deltagande i fredsbevarande insatser. Neutralitetspolitiken har heller aldrig i första hand handlat om en balansgång mellan två militärallianser, utan Sverige har aktivt tagit avstånd från uppdelningen av världen i stormakternas intressesfärer.

Det skulle ha varit enkelt för en riksdagsmajoritet att avfärda Natohökarna och utforma en säkerhetspolitisk doktrin som bevarar den svenska alliansfriheten. I stället valde regeringen att gå ifrån sitt eget tydliga kongressbeslut om alliansfriheten för att formulera en säkerhetspolitik som lämnar öppet för tolkningen att Sverige är på väg att bli Natomedlem.

Denna omsvängning påbörjades tidigare. I regeringens utrikespolitiska deklaration 7 februari 2001 sa regeringen att en fortsatt stark amerikansk roll i Europa och vårt närområde är av stor betydelse för såväl Sveriges som Europas säkerhet. I deklarationen står också att det transatlantiska samarbetet vilar på stor värdegemenskap.

Men vilken värdegemenskap har Sverige med den amerikanska regeringen? USA använder dödsstraffet även mot underåriga och mentalsjuka. Den internationella brottmålsdomstolen ifrågasätts och bekämpas av USA. Tortyrkonventionen bekämpas aktivt av USA. Till och med internationella avtal om miljöhänsyn som Kyotoavtalet bekämpas av Bush. Och USA åsidosätter på ett systematiskt sätt folkrätten till förmån för sina egna ekonomiska och geopolitiska intressen. USA har också motarbetat eller vägrat underteckna flera av FN:s konventioner – konventioner som varje land borde betrakta som en självklarhet om man har en humanistisk inställning och är anhängare av mänskliga rättigheter.

Nu avslöjas varje dag nya planer för ett amerikanskt krig mot Irak. Åter är supermakten beredd att ställa världssamfundet åt sidan. George Bush vill ensidigt ta sig rätten att fritt avsätta och tillsätta regimer och att själv bestämma när våld får användas i internationella konflikter.

Det är uppenbart att Vänsterpartiets påstådda bristande trovärdighet i utrikespolitiska frågor består i att vi motsatt oss de stora förändringar i Natovänlig riktning som den socialdemokratiska regeringen genomfört. För att Sveriges hållning i utrikespolitiken ska framstå som trovärdig måste alliansfriheten utvecklas bort från alla misstankar om en eventuell Natoanslutning och i riktning mot en radikal och självständig utrikespolitik som tidigare varit Sveriges kännemärke.

Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

Stockholm den 21 oktober 2002
Gudrun Schyman (v)
Lars Bäckström (v)	Mats Einarsson (v)
Marie Engström (v)	Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)	Sten Lundström (v)
Rossana Valeria (v)	Alice Åström (v)
Lars Ohly (v)