Föräldraledighetslagen

Motion 2000/01:A706 av Lena Sandlin-Hedman och Ingemar Josefsson (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om föräldraledighetslagen.
Motivering

Redan 1939 slogs det i lag fast att kvinnor inte får avskedas på grund av
havandeskap, förlossning eller giftermål. Tyvärr har rätten till både familj
och arbete 60 år senare inte fullt ut implementerats på den svenska
arbetsmarknaden. Indirekt sägs kvinnor fortfarande upp på grund av
havandeskap, t ex genom åberopande av arbetsbrist. Vid provanställning
är det mer regel än undantag att kvinnor som är gravida får gå. Många
arbetsgivare är fortfarande mycket traditionella när det gäller synen på
familjen. Fäder som vill ta ut föräldraledighet möts ofta med stor skepsis
av sina arbetsgivare medan det för kvinnor räcker med att vara i fertil
ålder för att arbetsgivaren ska förutsätta att hon kommer att vara
föräldraledig de närmaste åren och därigenom ge henne sämre vilkor och
möjligheter än män. En sådan syn bidrar starkt till att kvinnor har en
sämre ställning på arbetsmarknaden än män.

Föräldraledighetslagen är den del av lagen som, tillsammans med
jämställdhetslagen, ska kunna ge alla förvärvsarbetande människor rätten till
både yrkesliv och familjeliv. Lagen reglerar de rättigheter och det skydd som
en förälder ska åtnjuta. Den reglerar rätt till föräldrapenning, rätt till sex
timmars arbetsdag under barnets första år och förbud mot olika försämringar
av arbetssituationen för småbarnsföräldrar. 5 § i jämställdhetslagen ålägger
arbetsgivaren att underlätta för både män och kvinnor att förena
förvärvsarbete och föräldraskap. Men föräldraledighetslagen och
jämställdhetslagen ger idag inte skydd nog.

Problemen när det gäller föräldraledighetslagen är många. Inom vissa
yrkesgrupper, där en heltidsanställning är ett informellt måste och där
arbetstiden ofta överskrider 40 timmar/vecka, har många svårt att ta ut såväl
hel- som deltidsledighet för små barn. Arbetsgivaren använder sig bl a av
möjligheten att åberopa arbetsbrist och säga upp föräldern i fråga med
argumentet att det inte finns anställningar som endast kan tas i anspråk på 75
%. Detta hindrar i stor utsträckning män att ta ut föräldraledighet då de vet
att
det på dagens arbetsmarknad inte värderas utan snarare bestraffas att ta ansvar
för familj och barn.

Inom vissa andra branscher är problemet det omvända. Trots att
föräldraledighetslagen ska ge rätt att behålla en heltidstjänst, men under
barnets första sju år kunna gå ner i deltid, tvingas många kvinnor att efter
barnledigheten fortsätta att arbeta deltid. Det som var tänkt att göra det
möjligt att kombinera familj med arbete blir i vissa fall en kvinnofälla där
deltidarbetslösheten är ett faktum. I dag är 287 000 människor
deltidsarbetslösa i Sverige. En överväldigande majoritet av dessa är kvinnor.
Att ofrivilligt arbeta deltid innebär en stor osäkerhet såväl ekonomiskt som
socialt. Möjligheten att kunna vara småbarnsförälder och efter sju år kunna
återgå till en heltidsanställning är mycket viktig för att säkra kvinnors rätt
till
ekonomisk självständighet. En skyldighet från arbetsgivarens sida att upplysa
om rätten till bibehållen heltidstjänst och en möjlighet att åberopa denna
möjlighet i efterhand kan minska antalet deltidsarbetslösa.

Det finns inga samhällsnormer och ingen företagspolicy som förändras av
sig själv. En politisk påverkan är nödvändig för att en gång för alla
säkerställa
rätten till både familjeliv och arbete för båda föräldrarna. Vi har flera lagar
som ska reglera detta. Om de inte fungerar måste de förändras och förstärkas
för att vara tillämpbara och tydliga och för att säkra den rättighet som Sverige
för sextio år sedan slog fast: Rätten att både ha familj och arbete.

Stockholm den 1 oktober 2000

Lena Sandlin-Hedman (s)

Ingemar Josefsson (s)