Förändring för äldre - makt och trygghet

Motion 2004/05:So357 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Sammanfattning

I denna motion presenterar Folkpartiet liberalerna i ett antal förslag till förändringar. Vi vill:

• Bekämpa ålderismen

• Satsa ytterligare statliga medel till äldrevården med en miljard kronor 2005

• Garantera äldres rätt till vård och omsorg med en omsorgsgaranti

• Förändra och förbättra äldresjukvården

• Stimulera till mer forskning om åldrandets sjukdomar

• Förbättra stödet till anhöriga - äldreomsorgens hjältar

• Stimulera till fler volontärer i vården och omsorgen av äldre

• Att problemen med den så kallade äldrevårdspuckeln angrips nu.

De tio senaste åren har varit förlorade år för Sverige. Våra gemensamma resurser har inte växt så mycket som skulle ha varit möjligt, och det finns stora brister i välfärden. Äldreomsorgen utgör inget undantag - trots löften av den socialdemokratiska regeringen. Den borgerliga regeringen 1991 till 1994 införde vårdgarantin i sjukvården, stimulerade utbyggnaden av gruppboenden för senildementa och grundade rätten till eget rum i äldreboendena. Antalet husläkare ökade under denna period med drygt 1 300. Valfrihet för de äldre infördes och mångfald i vården välkomnades.

Idag, 2004, rapporterar samtliga länsstyrelser om en negativ utveckling inom kommunernas äldreomsorg. Sjukvården har också i flera avseenden blivit mindre tillgänglig.

• Många äldre nekas ett värdigt vardagsliv t ex hjälp att någon gång komma ut i friska luften, välja när man vill lägga sig eller duscha regelbundet

• 4 000 till 5 000 åldringar nekas årligen plats i äldreboenden, trots att de har bedömts behöva det

• Andelen personer utan eget rum inom särskilda boendeformer för äldre har ökat sedan 1997 i så många som ett tjugotal kommuner.

• Vårdgarantin avskaffades 1997 och vårdköerna har därefter aldrig nått ner till den nivå som rådde när Folkpartiet styrde Socialdepartementet 1992-94.

• Antalet husläkare har minskat från ca 4 200 heltidsläkare 1994 till mellan 3 500 och 4 000 år 2004.

Den socialdemokratiska regeringen har misslyckats. Det krävs förändring. I denna motion presenterar Folkpartiet liberalerna några viktiga förslag som kan ge de äldre mer makt och trygghet. Folkpartiet ser äldreomsorgen som en av de viktigaste politiska utmaningarna under de närmaste åren och avser därför att återkomma till riksdagen med fler förslag till förändring av äldreomsorgspolitiken.

Äldre människor måste ges valfrihet och egenmakt. De ska bemötas med respekt och känna tryggheten i att det finns vård av god kvalitet när de behöver den. Anhöriga som vårdar sina nära och kära måste stöttas och frivilliga insatser stimuleras. Sist men inte minst, både dagens och morgondagens äldre ska kunna lita på att vården och omsorgen kan betalas - Sverige behöver därför fler företagare och fler människor i arbete.

Innehållsförteckning

Sammanfattning1

Innehållsförteckning2

Förslag till riksdagsbeslut2

Bekämpa ålderismen!2

Garanterad rätt till god vård och omsorg - omsorgsgaranti2

Förändra äldresjukvården!2

Mer forskning om åldrandets sjukdomar2

Anhöriga - äldreomsorgens hjältar2

Volontärer för bättre hälsa2

Planera för äldrevårdspuckeln nu2

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag till lagstiftning mot åldersdiskriminering i arbetslivet.1

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om den nationell handlingsplan för att undanröja hinder för äldres möjligheter att arbeta.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om åtgärder mot åldersdiskriminerande regler för ledamöter i styrelser för statligabolag m.m.2

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om skapande av omsorgsgarantier i äldrevården.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om försöksverksamhet med äldrevårdscentraler.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om överläggningar med Kommunförbundet och Landstingsförbundet om former för utökat stöd till dem som vårdar närstående.

7. Riksdagen beslutar att närståendepenning från den 1 januari 2005 skall kunna betalas ut i upp till 120 dagar.3

8. Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag till lagstiftning som ger vidgade möjligheter att få närståendepenning.3

9. Riksdagen tillkänner för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om volontärarbete i äldrevården.

10. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer till riksdagen med en handlingsplan för hur äldreomsorgen skall klaras vid tiden för den s.k. äldrevårdspuckeln.

11. Riksdagen ökar anslaget 17:1 Stimulansbidrag och åtgärder inom äldrepolitiken med en miljard kronor jämfört med regeringens förslag.

1 Yrkandena 1 och 2 till AU.

2 Yrkande 3 hänvisat till NU.

3 Yrkandena 7 och 8 hänvisade till SfU.

Bekämpa ålderismen!

Hans Blix, tidigare folkpartistisk utrikesminister, är nutidens mest kände svensk i världen, och vi är många som känner stolthet över hans insatser. Vad få reagerar på framför TV-n när de ser Blix framträda är att han är 75 år. Faktum är att det är högst osannolikt att den svensk som nu spelar en avgörande roll på den internationella scenen över huvud taget skulle fått något uppdrag om det hade varit upp till Sverige att bedöma hans kompetens. Blix skulle helt enkelt blivit diskriminerad på grund av sin ålder - i Sverige ser vi en 75-åring som alltför gammal för att göra värdefulla insatser.

Exemplet Blix belyser två enkla fakta. För det första: alla människor är olika, och det gäller även när vi blir äldre. En 75-åring kan vara minst lika vital och göra minst lika värdefulla insatser som en 50-åring. För det andra: Sverige är betydligt sämre än andra länder på att ta till vara äldres kompetens. Kofi Annan ser det som naturligt att använda sig av en 75-årings kompetens medan den svenska regeringen menar att det inte ska vara tillåtet för den som fyllt 70 år att sitta i en statlig bolagsstyrelse. Signalen i vårt land är tydlig - alla som fyllt 65 år ska ägna sig åt annat än produktivt arbete. På få sätt har det dominerande svenska kollektivistiska synsättet fått så stort genomslag som i synen påålder. Här måste en förändring ske till ett mer liberalt synsätt - även äldre har rätt att behandlas och bedömas som individer och inte efter sitt födelseår.

Ålderism är ett begrepp som används för att beskriva diskriminering på grund av ålder. I länder som USA, Kanada och Australien är det ett etablerat juridiskt begrepp. Det finns i dagens svenska samhälle en rad negativa (myt)bilder om åldrandet och äldre människor som skapar grogrund för diskriminering. De negativa bilderna överväger, trots att de flesta bibehåller hälsa och livskvalitet långt upp i åren.

Pensionärsorganisationernas växande verksamhet är ett tecken på detta. Och äldre kvinnor är de flitigaste teaterbesökarna och de bär upp insamlingsverksamheten till välgörande ändamål. Men myter är seglivade, såsom bilden av livet som en trappa. På krönet - efter 50 års ålder - bär det bara obönhörligt utför. I själva verket visar forskningen att det i åldrandet också ingår positiva och utvecklande processer när det gäller förändring. Studier visar till exempel att äldre människor mycket väl kan träna och förbättra sina prestationer. De negativa stereotyperna däremot kan skada människors hälsa, självkänsla och oberoende.

Äldre människor osynliggörs i media. Medieforskaren von Feilitzen har i en studie visat att personer över 65 år endast utgjorde fyra procent av samtliga medverkande i TV. En undersökning av sex public service-företag i Europa - däribland SVT - konstaterade att bara två procent av de medverkande under bästa sändningstid var över 65 år. De fåäldre som medverkade var dessutom för det mesta män - äldre kvinnor är alltså i princip osynliga i det viktigaste offentliga rummet.

Den diskriminering som finns märks framför allt i arbetslivet. Ålderismen har mycket sannolikt bidragit till den låga förvärvsfrekvensen - bara knappt 57 procent - bland 60-64-åringarna. Många lämnar arbetslivet ofrivilligt i förtid. Vi vet att det är främst äldre som får gå vid omorganiseringar och nedskärningar. Problemen kommer att öka ytterligare med det medfinansieringsansvar för sjukskrivningskostnaderna som arbetsgivarna sannolikt kommer att åläggas. Regeringen har aviserat en proposition om detta. Folkpartiet anser att detta ökade arbetsgivaransvar kommer att leda till att arbetsgivare i högre grad avstår från att anställa människor som man tror kommer att ha hög sjukfrånvaro.

Ett exempel på nedvärdering av yrkeserfarenhet är att ledamöter i Socialstyrelsens vetenskapliga råd avpolletteras vid 65 år, därför att de då lämnar sin rutinverksamhet. De kan fortsätta att vara aktiva i forskningen och i internationellt vetenskapligt samarbete men anses ändå inte duga i det vetenskapliga rådet. Detta är betecknande för en inställning som är alltför spridd på olika håll. Lärare som fyllt 65 betraktas av kommunerna som för gamla. På arbetsgivarsidan är intresset för att anställa äldre tyvärr mycket lågt, näringslivet satsar hellre på yngre och har ofta svårt att värdera kunskaper och erfarenheter hos dem som varit med länge men ändå har krafterna kvar. Att bli äldre innebär att i olika grad ha samlat erfarenheter från alla år med arbete, familj och fritidssysselsättningar. Här borde finnas kunskapskällor att ösa ur för yngre generationer. Såär det tyvärr inte. Att bli äldre är idag alltför ofta att bli åsidosatt. Ingen frågar efter ens erfarenheter och kunskap. Men alla blir vinnare i ett samhälle som tar till vara de äldres kunskap och erfarenhet, inte minst arbetsgivarna.

Samtidigt ser vi att ett av de stora hoten mot den framtida välfärden är att relationstalet yrkesarbetande/pensionärer blir för lågt. Vi behöver helt enkelt arbeta längre för att kunna klara sjukvård, omsorg och goda pensioner. Det behövs mot den här bakgrunden lagstiftning mot åldersdiskriminering i arbetslivet. Regeringen bör återkomma med förslag till en sådan lagstiftning.

Det behövs också en nationell handlingsplan för att undanröja de hinder som finns på arbetsmarknaden för äldres möjligheter att arbeta. Det behövs också förändringar av regeringens regler om åldersgränser för äldre i statliga styrelser m.m. Regeringen bör ges detta till känna.

Läkare och sjukgymnaster ska enligt proposition 2003/04:146 om höjd åldersgräns för läkares och sjukgymnasters rätt till offentlig ersättning m.m. få möjlighet att efter prövning i landstingen fortsätta sin yrkesverksamhet efter fyllda 67 år och upp till 70 års ålder. Folkpartiet liberalerna vill gå längre och i princip avskaffa särskilda åldersgränser. Vi föreslår därför i vår motion om åldersgränser för läkare och sjukgymnaster 2003/04:So634 att Riksförsäkringsverket efter fyllda 70 år ska kunna pröva om kvalitetsskäl talar emot att vårdgivaren fortsätter sin yrkesverksamhet.

I Folkpartiets motion om borttagande av hinder för äldre arbetskraft 2003/04:A370 finns förslag om vidareutbildning, arbetsrätt, mer flexibel arbetstid, brister i tjänstepensionsordningar, åldersgränser och annat. De har det gemensamt att saker måste ändras för att arbete inte skall motverkas och äldre personer inte möta onödiga hinder när de söker arbete eller vill vara kvar i arbete: Erfaren arbetskraft skall kunna få göra större insatser i arbetslivet. Hinder för nyanställning av medelålders och äldre personer skall avlägsnas. Olika förhållanden som ekonomiskt påskyndar tidigt utträde ur arbetskraften ska förändras.

Garanterad rätt till god vård och omsorg - omsorgsgaranti

Inom äldreomsorgen visar sig de negativa attityderna till äldre i att de inte förmodas kunna eller vilja bestämma om sitt liv när de verkligen blir skröpliga och i behov av vård och stöd. De ska inte "behöva välja själva" enligt socialdemokratisk retorik. Men ocksåäldre vill självfallet ta egna beslut. Vi blir alltmer olika varandra ju äldre vi blir, med olika behov och önskemål. Det ställer krav på att alla garanteras rätten att själva få göra viktiga val när det gäller boende, vård och välfärdsservice.

Att äldrevården fungerar bra ska inte enbart vara en sannolikhet för den äldre, utan en garanti. Det ska inte bara delas ut pengar för verksamhet, det skall också följas upp ordentligt att människor verkligen får den service och den vård som det beslutats om.

På flera håll i kommunerna har man börjat lägga mer kraft på kvalitetsarbete. Detta är en god början, men den utvecklingen ska inte få stanna upp. En omsorgsgaranti för de insatser som kommunen och landstinget ansvarar för behövs för att kvalitetssäkra en rad olika delar av äldrevården, vilka tillsammans ger en god omsorg. Vi hänvisar beträffande den närmare utformningen till motion 2002/03:So358 (fp).

Sammanfattningsvis skall omsorgsgarantin innehålla rätten till medicinsk kompetens, till ett värdigt omhändertagande, till en väl fungerade hemtjänst, till en väl fungerande färdtjänst och till rätt hjälpmedel i rätt tid.

Att veta att viktminskning och fallskador - två vanliga, allvarliga men ibland försummade hälsoproblem - utreds och åtgärdas blir en del av en sådan garanti, liksom att trygghetslarm fungerar och att fel i dem åtgärdas snabbt.

En omsorgsgaranti ska också innehålla det som är centralt för valfrihet i boende och hemtjänst, som rätten att ha eget rum, att slippa bli tvingad att bo tillsammans med någon som inte hör till den egna familjen, men också rätten att flytta, även för den som på gamla dagar bor i särskilt boende.

De förvaltningar eller fristående vårdgivare som försummar eller misslyckas med något som ingår i omsorgsgarantin ska bli skyldiga att betala tillbaka avgifter som tagits ut. Det är en effektiv metod att sätta ljuset på sådant som inte fungerar bra. Utvecklingsarbetet inom äldrevården bör bland annat inriktas på en sådan omsorgsgaranti och för vilken Folkpartiet därför anslår 900 mnkr.

Förändra äldresjukvården!

Den främsta riskfaktorn för sjukdom är ålder. Alla människor drabbas förr eller senare av sjukdom, men cirka fem procent av alla över 75 års ålder kan betraktas som multisjuka. Dessa personer lider av flera sjukdomar, hälsoproblem och funktionsnedsättningar samtidigt och kan antas behöva kontinuerligt stöd och samverkan mellan olika vård- och omsorgsaktörer. Det finns därtill ett okänt antal s.k. multisviktande äldre bland dem med färre diagnoser och/eller vårdepisoder och som kan ha varierande grad av funktionsnedsättning. Det är dock mycket troligt att det här finns ett mörkertal och att antalet äldre med komplexa hälsoproblem undervärderas. Deras behov har helt enkelt inte blivit bedömda. Multisjukligheten sammanställs inte heller i sin helhet inom sjukvården. Det är bara den diagnos som patienten vårdas för som registreras - det vill säga det skapas aldrig någon samlad sjukdomsbild av den äldre människan.

Den svenska sjukvården erbjuder i internationell jämförelse vård av hög kvalitet. Men trots den medicinsk-tekniska utvecklingen och nya och effektiva behandlingar såär vården generellt sett dålig på att ta hand om de äldre med komplexa vårdbehov. Det är en paradox i dagens kunskapsintensiva sjukvård. Men både kunskap och forskning saknas om effektiva metoder för att hjälpa multisjuka äldre på ett för dem bra sätt. Sjukvårdens organisation är uppbyggd för att ta hand om enstaka sjukdomar hos relativt unga människor. I detta system passar en person som Elsa, 82 år, dåligt in. Hon har nämligen 23 olika aktuella symtom och behandlas med elva olika behandlingsmetoder. Elsa äter nio olika läkemedel dagligen och ytterligare två vid behov. Dessa läkemedel har ordinerats av fem olika läkare. Hon har under ett år haft kontakt med sju olika yrkesgrupper och sammanlagt 55 olika vårdgivare. Elsas situation beskrivs av Dr Gunnar Akner i hans bok om multisjuklighet hos äldre.

Elsa skulle behöva en egen lots i sjukvårdssystemet och någon som ser helheten i hennes livssituation. Hon skulle behöva en egen husläkare. I Folkpartiets Sverige har hon det. Men med tanke på hennes många vårdbehov så ska hon också erbjudas stöd från ett särskilt äldrevårdsteam eller den samordnade vården och omsorgen vid en äldrevårdscentral (ÄVC). Där kan hon få hjälp av såväl sjukvårdspersonal kunnig i åldrandets sjukdomar som socialtjänstens biståndshandläggare. ÄVC är därmed också en resurs och ett stöd för de anhöriga. Vården påÄVC och den vård som vid behov ges på sjukhus hålls ihop. Elsas krämpor och självupplevda behov utreds ordentligt, behandlas och inte minst så följs insatserna upp. Frågan som hela tiden måste ställas är: mår Elsa bättre? Och inte minst, anser hon själv att hon mår bättre?

Dessa medicinska expertresurser som avser äldre kan inte finnas på plats i varje kommun och varje stadsdel. Men de bör samlas i äldrevårdscentraler (ÄVC), som skapas genom samarbete mellan en eller flera kommuner samt landstinget. De bör i regel kunna byggas upp kring någon av de resurser som finns i dag, till exempel geriatriska kliniker. Klinisk forskning ska vara en integrerad del av verksamheten vid ÄVC. Folkpartiet föreslår att uppbyggnaden av äldrevårdscentraler bör stimuleras genom särskilt stöd till försöksverksamhet till en uppskattad kostnad av 70 milj kr.

Mer forskning om åldrandets sjukdomar

Andelen forskare som ägnar sig åt klinisk forskning sjunker på ett oroande sätt. Det medför bland mycket annat att klinisk forskning beträffande äldres sjukdomar riskerar att minska i omfattning, något som både mänskligt och samhällsekonomiskt är oacceptabelt. Den måste istället öka. SBU har konstaterat att det finns få vetenskapliga behandlingsstudier av människor över 65 års ålder, och för åldersgruppen äldre än 75 år finns det i stort sett inga sådana. Istället bygger verksamheten på studier av yngre åldersgrupper, från vilka man sedan drar slutsatser vad gäller äldres behandling. Det är oacceptabelt att vården av människor med de största vårdbehoven vilar på så svag vetenskaplig grund. Folkpartiets förslag om äldrevårdscentraler (ÄVC) innebär inte bara ett bättre stöd till patienten och de anhöriga utan också ett förstärkt forsknings- och utvecklingsarbete. I vårt ökade anslag till äldreomsorgen - och i synnerhet dess kvalitetsutvecklingsarbete - inryms också stöd till äldreforskning.

Anhöriga - äldreomsorgens hjältar

Anhörigas insatser i äldreomsorgen är ovärderliga. Det är nästan 70 000 svenskar som varje dag får omvårdnad av anhöriga, och 140 000 får hjälp med vissa vardagssysslor. Frivilliga insatser av anhöriga är något naturligt i mänskliga relationer och något som är bra för alla inblandade parter. Men det kan diskuteras huruvida de alltid är så frivilliga som de borde vara. Stödet till anhöriga som utför omsorgsinsatser har i dag stora luckor. Det borde förbättras, samtidigt som det understryks att insatserna måste vara frivilliga för alla berörda. Närståendes omhändertagande måste kunna avlastas eller följas av annan vård när de inte längre orkar. Anhörigvård som i stället framtvingas av att den offentliga välfärden inte klarar sin uppgift kan få en rad negativa följder, både för den som tar emot hjälpen och den som ger hjälpen. Anhöriga bör få en ökad möjlighet att själva avgöra vilka former av avlastande stöd de ska få. Den valfriheten kan förverkligas genom en kommunal "anhörigpeng". Med en sådan kan de anhöriga som vårdar få stor valfrihet att själva avgöra vilken insats som bäst gagnar dem, om den ska användas till avlösning i hemmet för att hjälpgivaren själv ska kunna åka bort och vila, till växelvård som kan innebära att hjälptagaren lämnar hemmet för en tid, eller till att resa bort tillsammans till ett hälsohem. Det är också nödvändigt att det finns tillgång till akuta insatser när sådana behövs. Behovet varierar från individ till individ och över tid. Det är därför nödvändigt att de som ska tillhandahålla stödet visar stor lyhördhet för hjälpgivarnas önskemål.

Det kan också vara viktigt att den som vårdar en svårt sjuk anhörig kan hålla kvar en kontakt med arbetslivet och kunna arbeta viss deltid men också ha ett arvode för sin vårdinsats och stöd från hemtjänst och hemsjukvård. Detta kräver stor flexibilitet, men det kan också underlätta för sjukvården.

Regeringen bör ta initiativ till överläggningar med Kommunförbundet och Landstingsförbundet om hur ett utökat stöd till dem som vårdar anhöriga ska kunna ges. För att förbättra närståendevården bör även följande reformförslag diskuteras i dessa överläggningar: en fortsatt utbyggnad av avlastnings- och växelvård, förbättringar i kommunernas regler för hemvårdsbidrag samt ökade möjligheter att anställa närstående. Vad som här anförts om stödet till närstående bör ges regeringen till känna.

För en del av de anhörigas insatser betalas närståendepenning från sjukförsäkringen. Reglerna för denna närståendepenning är enligt vår uppfattning alltför snäva.

Den möjliga tiden bör förlängas från 60 dagar till 120. Närståendepenningen bör kunna användas även då den närståendes sjukdom inte är fullt så allvarlig som dagens regler kräver och den till närståendepenning berättigade kretsen bör vidgas.

I Folkpartiets budgetalternativ prioriteras en förbättring av villkoren för anhörigvårdare, i första hand vad gäller närståendepenning, medräknad i budgeten med en uppskattad merkostnad på 60 mnkr. Förlängningen till 120 dagar kan och bör genomföras från årsskiftet.

Vad gäller de övriga förändringarna av reglerna bör regeringen snarast återkomma till riksdagen med förslag. Detta bör ges regeringen till känna.

Volontärer för bättre hälsa

Goda och starka sociala nätverk är viktiga för bibehållen hälsa. Idag finns ett drygt hundratal s.k. frivilligcentraler ute i landets kommuner. Pensionärsorganisationerna, Röda Korset m.fl. organisationer gör också stora insatser. Dessa fungerar som sambandscentraler mellan dem - främst äldre - som önskar stöd och hjälp i sin vardag och medmänniskor med tid över för frivilliga insatser. Det kan handla om sådant som att följa med till doktorn, gå promenader eller bara vara sällskap vid annars ensamma kaffestunder. Det innebär att sätta guldkant på tillvaron för de äldre, inte att utföra uppgifter som hör till vårdpersonalens arbete. Ett framgångsrikt volontärarbete kräver, visar erfarenheterna, att kommunen finansierar en lokal och åtminstone en samordnare för verksamheten. Volontärinsatser bidrar till bättre hälsa, både hos den som tar emot hjälp och den som hjälper. Det finns hos de flesta människor känslor av djup tillfredsställelse i att kunna var till stöd och hjälp för någon som behöver dem. De relationer som byggs upp kan leda till varaktig vänskap och att ensamhet och isolering bryts. Det behövs fler volontärer inom äldreomsorgen, inte bara inom hemtjänsten utan också i de särskilda boendena och inom sjukvården. Kommunerna bör göra särskilda överenskommelser med vårdpersonalens fackliga organisationer om volontärarbetets innebörd och gränser. I andra länder, som till exempel Kanada, är det en merit för studenter att göra frivilliga insatser. I princip alla deltar i volontärarbete. Det kan handla om allt från arbete bland ungdomar till att dela ut mat till hemmaboende äldre - "meals on wheels". Vi har en hel del att lära av andra länder som har en tradition av volontärarbete inom vården. Det är viktigt att stimulera både gymnasister och studenter att göra volontärinsatser, såväl inom äldrevården som i andra verksamheter. Det skapar ett mänskligare samhälle. Volontärarbete bör därför enligt Folkpartiets uppfattning stimuleras genom särskilda medel. Vi uppskattar kostnaden till 30 mnkr per år under åren 2005-2007.

Planera för äldrevårdspuckeln nu

En kraftfull, långsiktig prioritering av äldrevården - och annan vård med liknande omsorgsinnehåll - behövs. Annars kommer de brister som redan syns att bli mycket mer allvarliga, med allt djupare klyftor i vårdkvalitet mellan regioner och socialgrupper. Men dessutom kommer en "kostnads-puckel" i äldrevården under ett par årtionden med början kring 2020-25. Då når de stora årskullarna från 40-talet hög ålder. Man kan jämföra med pensionssystemet: Där pågår en uppbyggnad av fonder, som skall förbrukas när de stora årskullarna har ålderspension. Det sker med automatik och kräver inga nya beslut.

"Äldrevårdspuckeln" kommer 10-15 år senare än "ålderspensionspuckeln" och blir därmed ett drygt årtionde mindre utdragen. Nu - tio år efter den stora pensionsuppgörelsen - är det hög tid att ta beslut om hur vi ska hantera "äldrevårdspuckeln". Denna diskussion pågår därför inom Folkpartiet. Vi är medvetna om problemen. Folkpartiet kommer att återkomma till riksdagen med förslag på hur vi anser att "kostnadspuckeln" ska finansieras. En handlingsplan för hur vård och omsorg under den från finansieringssynpunkt kritiska perioden från omkring år 2025 och ett par decennier framåt ska tas fram.

Stockholm den 29 september 2004
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)	Martin Andreasson (fp)
Marita Aronson (fp)	Anna Grönlund Krantz (fp)
Tobias Krantz (fp)	Ulf Nilsson (fp)
Karin Pilsäter (fp)	Yvonne Ångström (fp)
Erik Ullenhag (fp)	Kerstin Heinemann (fp)
Gabriel Romanus (fp)	Linnéa Darell (fp)
Mia Franzén (fp)