Förändringar i Lagen om styrelserepresentation för de privatanställda

Motion 1990/91:A742 av Sonja Rembo m.fl. (m)

Lagen om styrelserepresentation jämte
medbestämmandelagen ger de anställdas representanter en
omfattande insyn i företagets angelägenheter och
långtgående möjligheter att få sina synpunkter beaktade i
samband med såväl företagsledningsfrågor som frågor som
rör den dagliga verksamheten. Härigenom kan de
anställdas kunnande och erfarenheter bidra till företagets
utveckling, vilket i det övervägande antalet fall torde vara
till fördel för såväl de anställda som företaget.

Det innebär emellertid också att de anställdas
representanter har ett ansvar för att sekretesskravet
efterlevs. Samarbete mellan parter måste alltid bygga på ett
ömsesidigt förtroende.

Den socialdemokratiska politiken innebär ständigt
utvidgade rättigheter för de anställdas organisationer. De
fackliga organisationerna är starkt centraliserade. Genom
lagstiftningen har de fått möjligheter att sammanställa
information som ger dem en unik position ifråga om
kännedom om samtliga företags interna angelägenheter,
vilket också skett i ett känt fall.

Detta kan beklagas och hänföras till ett unikt fall av
dåligt omdöme. Man kan dock inte bortse från att lagarna
ger de fackliga organisationerna en möjlighet att insamla
och sammanställa information av en omfattning som inte
ens statsmakterna har tillgång till. Detta måste betraktas
som djupt bekymmersamt från såväl marknadsekonomisk
som demokratisk synpunkt.

Det går inte att bortse från det motsatsförhållande som
råder mellan å ena sidan de fackliga organisationernas
strävan att medverka i beslutsfattande på alla nivåer och i
alla sammanhang inom företagen och å andra sidan
nödvändigheten av att organisationerna agerar som
representanter för de anställda, även i situationer då de
anställdas intressen kan vara i konflikt med ägar- och
företagsledningsrollen. Denna konflikt blir alltmer uttalad
allteftersom de fackliga organisationerna via
löntagarfonder och AP-fonder kommer att utöva ett mer
direkt ägarinflytande i företagen och på kapitalmarknaden.
De fackliga organisationernas legitimitet kan komma att
ifrågasättas.

Detta illustrerar än en gång nödvändigheten av att den
arbetsmarknadsrättsliga lagstiftningen blir föremål för en
parlamentarisk utredning.

Den förändring av lagarna om styrelserepresentation
som riksdagen antog hösten 1987 innebar bland annat att
antalet personalföreträdare i styrelsen för företag med
minst 1000 anställda utökades till tre ledamöter och tre
suppleanter.

Likaså fick arbetstagarrepresentant rätt att närvara och
delta också i beredningsorgan, om det gäller ett ärende som
senare skall avgöras av styrelsen. Någon ovillkorlig rätt till
sådan medverkan bör inte föreligga med hänsyn till
sekretesskraven.

En förutsättning för att de fackliga organisationerna
skall vara representativa är att de har en stark förankring
bland de anställda på det berörda företaget. Detta kan
knappast anses vara fallet om mindre än hälften av de
anställda är organiserade. Representativitetsregeln bör
ändras i enlighet härmed.

Härav följer också att arbetstagarrepresentant
ovillkorligen skall utses bland de anställda i företaget, eller,
ifråga om moderbolag, inom koncernen.

Avvägningen mellan de anställdas och arbetsgivarens
intressen är särskilt känslig i företag vars verksamhet är av
religiös, vetenskaplig, konstnärlig eller annan ideell natur
eller har kooperativt, fackligt, politiskt eller annat
opinionsbildande ändamål. Beredning eller beslut i ärenden
som rör verksamhetens mål och inriktning i sådana företag
måste i likhet med vad som är fallet i MbL undantas från
lagens regler.

I enlighet med vad vi har anfört i annat sammanhang bör
frågan om ideella skadestånd i den arbetsrättsliga
lagstiftningen och avtal bli föremål för kartläggning och
utvärdering. Vi anser det särskilt olyckligt att i lagen om
styrelserepresentation införts vittgående skadeståndsregler
innan en sådan utvärdering kommit till stånd. Lagens syfte
att medverka till ett förtroendefullt samarbete mellan
arbetsgivare och arbetstagare motverkas av
skadeståndsreglerna. Dessa bör därför avföras ur lagen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lagen om styrelserepresentation
för de privatanställda,

2. att riksdagen beslutar att upphäva 13 § första stycket
lagen om styrelserepresentation för de privatanställda, om
deltagande i beredningsorgan,

3. att riksdagen beslutar att ändra 6

§ första stycket lagen om styrelserepresentation för de
privatanställda så att beslut om inrättande av
styrelserepresentation för de anställda endast kan fattas av
lokal arbetstagarorganisation eller lokala
arbetstagarorganisationer som företräder minst hälften av
de anställda, samt att motsvarande ändring införs i andra
stycket,

4. att riksdagen beslutar att ändra 9

§ första stycket lagen om styrelserepresentation för de
privatanställda så att arbetstagarrepresentanterna skall
utses bland de anställda vid företaget eller, i fråga om
moderföretag, inom koncernen,

5. att riksdagen beslutar att 14

§ andra stycket lagen om styrelserepresentation för de
privatanställda skall ha följande lydelse:

Om ett företags verksamhet är av sådan natur eller har
sådant ändamål som avses i 2

§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,
får arbetstagarrepresentanterna inte delta i behandlingen av
en fråga som gäller verksamhetens mål och inriktning,

6. att riksdagen beslutar att upphäva 15

§ lagen om styrelserepresentation för de privatanställda,
med hänvisning till vad som i motionen anförts angående
skadestånd.

Stockholm den 23 januari 1991

Sonja Rembo (m)

Anders G Högmark (m)

Mona Saint Cyr (m)

Erik Holmkvist (m)

Ulf Melin (m)

Charlotte Cederschiöld (m)

Lars Ahlström (m)