Förändringar i straff- och processrätten

Motion 2004/05:Ju412 av Johan Pehrson m.fl. (fp)

1 Sammanfattning

Den organiserade kriminaliteten har fått ett allt starkare fäste i Sverige och Europa, samtidigt som rapporter visar på avsaknaden av kraftfull ledning, styrning och samordning av rättskedjan samt att Sverige ligger långt efter i kampen mot den grova brottsligheten. Antalet anmälda våldsbrott ökade med 20 procent under de senaste tio åren. De brott som klaras upp är dock få - år 2003 kunde endast 15 procent av samtliga polisanmälda brott bindas till en gärningsman. När fler och fler människor drabbas av brott - grova brott eller s k vardagsbrott - och den organiserade brottsligheten kan slå rot, urholkas tilltron till statens förmåga att upprätthålla lag och rätt. Medborgarnas rättstrygghet minskar.

Folkpartiet menar att det behövs fler och effektivare åtgärder i kampen mot brottsligheten. Därför behöver polis och åklagare kunna använda effektiva tvångsmedel och spaningsmetoder. Ett flertal sådana åtgärder saknas idag och bör därför införas genom tydlig lagreglering, exempelvis hemlig rumsavlyssning, infiltration och bevisprovokation. Vi vill också införa en ny brottsrubricering mot förföljelsesyndrom, s k stalkning, till skydd för människor som utsätts för upprepade och systematiska hot, trakasserier och förföljelser. I balansen mellan rättssäkerhet och brottsbekämpning måste omfattande hänsyn tas till upprätthållandet av rättssäkerheten. Vi vill därför att användningen av s k överskottsinformation tydligt regleras i lag och att ökade möjligheter till resning införs. Folkpartiet anser att livstidsstraffet bör omvandlas till tidsbestämt straff. Vi anser också att Psykansvarskommitténs förslag om ändrade påföljder för psykiskt störda lagöverträdare bör införas snarast med tydlig hänsyn till samhällsskyddsaspekterna.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

2 Innehållsförteckning 2

3 Förslag till riksdagsbeslut 2

4 Rättstrygghet och rättssäkerhet 4

5 Ökade möjligheter att få resning 5

6 Ersätt livstidsstraffet med ett tidsbestämt straff 5

7 Reformering av påföljdssystemet gällande psykiskt störda

lagöverträdare 6

8 Åtalsförhandling 6

8.1 Strafflindring 7

8.2 Ångerrätt 7

9 Utökade möjligheter till strafföreläggande 7

10 DNA-prov ökar rättssäkerheten 8

10.1 Reglerna för DNA-personregister 8

10.2 Ändring av reglerna för registrering i DNA-

personregistret 9

10.3 Rättssäkerhet och integritetsskydd 10

11 Förläng preskriptionstiden för grova brott 10

12 Offentliga försvarare 11

13 Delgivning 12

14 Rättshjälpen måste stärkas 12

15 Nytt lagrum mot förföljelsesyndrom s k stalking 13

16 Skärpt lagstiftning mot vapenbrott 15

17 Brott mot demokratin 15

18 Skärpta åtgärder i kampen mot grov organiserad brottslighet 16

18.1 Straffskärpningsgrund 18

18.2 Infiltration och bevisprovokation 18

18.3 Kameraövervakning 19

18.4 Hemlig rumsavlyssning - s k buggning 20

18.5 Lagreglera användningen av överskottsinformation 20

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrade möjligheter att få resning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa livstidsstraffet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en reformering av påföljdssystemet gällande psykiskt störda lagöverträdare.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtalsförhandling, strafflindring och ångerrätt.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad användning av strafförelägganden.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändrade, utvidgade förutsättningar för registrering i DNA-personregister.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förlängning av preskriptionstiderna för grova brott.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om delgivning.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om begränsad rätt till offentlig försvarare för den som aktivt och medvetet håller sig undan från att bidra till utredningen av ett brott.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förstärka rättshjälpen.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om straffskärpningsgrunder vid grov, organiserad brottslighet.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om infiltration.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bevisprovokation.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kameraövervakning.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hemlig rumsavlyssning, s.k. buggning.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nytt lagrum mot förföljelsesyndrom samt om rättsväsendets och polisens möjligheter att arbete mot denna typ av beteende.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skärpt lagstiftning mot vapenbrott.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lagreglera användningen av överskottsinformation.

4 Rättstrygghet och rättssäkerhet

En stark rättsstat måste balansera en rad målkonflikter. Det är flera viktiga rättsideal som behöver värnas. Rättssäkerhet måste innebära att medborgarna skyddas från rättsövergrepp från staten. Poliser, åklagare och domstolar ska undantagslöst iaktta objektivitetsprincipen. Ingen ska diskrimineras pga av sin bakgrund eller kön. Integriteten ska värnas så långt det är möjligt. I kampen mot brotten kan integritetsaspekten ibland få stå tillbaka, t ex vid hemlig telefonavlyssning. En sådan inskränkning kan å andra sidan innebära att rättssäkerheten faktiskt stärks då klara bevis kan presenteras. Rättstryggheten innebär också att allmänheten skyddas från brott. Tillgänglighet innebär att "rätt" ska vara möjlig och tillgänglig inom rimlig tid för alla medborgare när någon anser sig ha blivit utsatt för brott eller har en tvist som ska lösas.

Dessa avvägningar ska preciseras i straff- och processrätten där det klart och tydligt måste framgå vad som är tillåtet i form av t ex hemliga tvångsmedel vid en brottsutredning eller vilka metoder polisen får använda sig av vid spaning.

Den tekniska utvecklingen i vårt samhälle går fort. Nya kriminaltekniska möjligheter att t ex säkra bevis vid ett brott väcker frågor om dagens regler alltid är väl avvägda. Det kan gälla såväl DNA-tester som reglerna för preskriptionstider av brott.

Rättsväsendet behöver effektivare verktyg för att bekämpa den organiserade och grövsta brottsligheten. Inte minst är detta nödvändigt mot bakgrund av det utökade gränsöverskridande polis- och åklagarsamarbetet. Sverige måste kunna biträda andra EU-länders polis vid spaning mot grov organiserad brottslighet. Nuvarande begränsningar gällande t ex infiltration och rumsavlyssning innebär att gemensamma insatser ibland måste upphöra när den misstänkte kommer inom svenska gränser.

Det krävs att effektiviteten ökar i rättsprocesserna. Folkpartiet vill därför förse polis- och rättsväsendet med fler effektiva verktyg i kampen mot främst den organiserade brottsligheten, framförallt genom att stärka möjligheterna att tillämpa tvångsmedel i förundersökningar gällande grova brott.

Folkpartiet betonar också vikten av att rättssäkerheten stärks och föreslår därför bl a ökade möjligheter till resning och förbättrade möjligheter att få rättshjälp. Till stärkande av skyddet för den personliga integriteten har vi vid flera tillfällen (bl a Folkpartiets motioner 2003/04:Ju11 och 2003/04:Ju15) krävt att en parlamentariskt tillsatt kommitté skall få i uppdrag att kartlägga, analysera och utvärdera sådan lagstiftning som berör den enskildes integritet. Äntligen har även regeringen insett vikten av en sådan utredning som nu ska tillsättas i enlighet med kommittédirektivet "Skyddet för den personliga integriteten" (2004:51). Folkpartiet vill också ersätta livstidsstraffet med ett tidsbestämt straff.

5 Ökade möjligheter att få resning

Möjligheten att få resning i ett mål ingår som en naturlig del av rättsordningen i moderna rättsstater. Det är ett nödvändigt rättsmedel för att i undantagsfall kunna korrigera domslut som vunnit laga kraft. Det är således en rättssäkerhetsventil för de fall som av olika skäl fått ett felaktigt domslut. Dagens regler för resning har numera många år på nacken. Rättssystemets komplexitet har tilltagit sedan rättegångsbalken tillkom.

Om det går att misstänka att kvaliteten i rättssystemet från polis till domstol har brister såär det än viktigare att det finns chans att rätta till felaktigheter som skapats av stress och press i rättskedjan. Det är därför viktigt att reglerna för resning inte är utformade så att det i praktiken inte är möjligt att rätta till felaktigheter.

När det specifikt gäller frågan om resning i brottmål kan det t ex konstateras att det enligt nuvarande regler krävs att nya omständigheter har framkommit för att en dömd ska få rätt till en ny prövning. En sådan begränsning är rimlig inte minst av processekonomiska skäl. Allvarligare är det dock om det inte är omständigheterna som förändrats, utan om tillämpningen av själva lagen är fel. Då räcker det inte med att en dom strider mot lagen, utan den måste uppenbart strida mot lagen. Detta måste rimligen betraktas som en brist, inte minst med tanke på att det kan råda delade meningar om hur tydligt oriktigheten i ett givet fall framträder, och vilken grad av tydlighet som krävs för att motsvara kravet på att lagstridigheten ska vara uppenbar. Härtill kommer att Högsta domstolen inte är skyldig att motivera sina beslut i ärenden om resning.

Den resningsgrund som gäller frågan om en dom uppenbart strider mot lag handlar i grunden om hur rätten är beskaffad. Det är alltså ingen bevisfråga. Högsta domstolens praxis är oenhetlig när det gäller resningsgrund. Vi anser att möjligheterna till resning till förmån för den som dömts i strid med gällande rätt måste förbättras. Det bör även ses över om Högsta domstolen i sitt avslagsbeslut av resningen bör åläggas att motivera beslutet.

6 Ersätt livstidsstraffet med ett tidsbestämt straff

Att alla fängelsestraff skall vara tidsbestämda av domstol är en viktig rättsprincip.

Det är inte humant, och försvårar återanpassningen till samhället, att låsa in individer på obestämd tid. Det finns några exceptionella fall där det är problematiskt att tidsbestämma straffets längd från början. Det kan handla om människor med svåra psykiska störningar, vilket understryker betydelsen av en bättre koppling mellan fängelsestraff och vård. Det kan också handla om att kriminalvården i Sverige i framtiden kan komma att hysa människor som är dömda för svåra krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten. Dessa exceptionella fall är dock ingen anledning till att inte livstidsstraffet som huvudregel bör tidsbestämmas. En möjlighet är att livstidsstraffet omvandlas till ett tidsbestämt straff - exempelvis till maximalt 25 år. I avvaktan på att livstidsstraffet avskaffas bör nådeinstitutet överföras från regeringen till Högsta domstolen. Varje möjlig misstanke om att nådeärenden påverkas av politiska hänsyn måste undvikas.

7 Reformering av påföljdssystemet gällande psykiskt störda lagöverträdare

Enligt gällande rätt kan den som, när ett brott begås, lider av en allvarlig psykisk störning inte dömas till fängelse. Om en rättspsykiatrisk undersökning visar att personen lider av en allvarlig psykisk störning kan påföljden i stället bli överlämnande till rättspsykiatrisk vård, d v s tvångsvård på ett psykiatriskt sjukhus. Domstolen får förordna att vården skall vara förenad med särskild utskrivningsprövning. Den särskilda utskrivningsprövningen görs av länsrätten där yttrande inhämtas av chefsöverläkare och åklagare. Utskrivningen får då endast ske när den psykiskt sjuke inte längre bedöms lida av en allvarlig psykisk störning och att det inte längre föreligger risk för att han eller hon återfaller i brottslighet av allvarligt slag.

Folkpartiet liberalerna anser att det behövs en omfattande reformering av gällande system. Det är uppenbart att frihetsberövande av vissa personer behövs för att skydda allmänheten. Införandet av ett samhällsskydd gällande psykiskt störda eller farliga personer som har begått allvarliga brott behövs. Folkpartiet ställer sig bakom Psykansvarskommitténs förslag i betänkandet "Psykisk störning, brott och ansvar" (SOU 2002:3). Vi anser i enlighet med betänkandet att överlämnande till rättspsykiatrisk vård bör avskaffas som särskild påföljd. De normala reglerna om påföljdsbestämning skall gälla även för psykiskt störda lagöverträdare, vilket bl a innebär att psykiskt sjuka kan dömas till fängelse. Den som är psykiskt sjuk skall sedan avtjäna det utdömda fängelsestraffet på psykiatriskt sjukhus.

Det är angeläget att kommitténs förslag får en bred förankring och att det genomförs så snart det är möjligt.

8 Åtalsförhandling

Vid samtal med företrädare för så väl åklagare som försvarsadvokater får man ibland antydningar om att det i praktiken förekommer s k plea bargaining, d v s åtalsförhandling. Systemet finns i flera andra rättssystem. För att öka effektiviteten i rättsprocessen, inte minst när det gäller komplicerade brott som ekobrott, borde detta system även kunna införas i svensk rätt.

Åtalsförhandling innebär en möjlighet för en åtalad att "förklara sig själv skyldig" varvid åklagaren kan föreslå ett (nedsatt) straff eller släppa en åtalspunkt. Ett sådant svenskt system skulle kunna bygga på följande utgångspunkter: Det bör endast gälla för brott där straffvärdet inte överstiger fyra års fängelse. Om ett fängelsestraff föreslås får detta inte vara längre än sex månader. Den tilltalade ges tio dagars betänketid, varefter han eller hon i närvaro av sin advokat kan acceptera åklagarens förslag till straff. Domaren kan pröva den tilltalades samtycke till det föreslagna straffet och straffets lämplighet, men prövar i normalfallet då inte själva skuldfrågan. Möjligheten att "förklara sig skyldig" ska inte vara tillämplig om den tilltalade är under 21 år gammal. Förslaget måste först noggrant utredas.

8.1 Strafflindring

Många utredningar läggs ned pga omfattningen, svårighetsgraden eller resursbrist hos polis och åklagare. I vissa fall är handläggningen så långsam att de misstänkta brotten hinner preskriberas. Vilka brott som klaras upp och vilka utredningar som läggs ned kan avgöras av rena tillfälligheter.

En tänkbar lösning, som kunde öppna för nya möjligheter i svåra och omfattande fall, är att införa en möjlighet till betydande straffnedsättning för den gärningsman som lämnar sådana uppgifter om andras brottslighet som innebär att allvarliga brott klaras upp. Tanken är således att den som genom att underrätta myndigheterna hjälper till att hindra att ett brott begås, kan avbrytas eller avslöjar gärningsmännen, skall kunna erhålla strafflindring. Detta kan inte minst vara ett potentiellt effektivt verktyg för att komma åt de kriminella nätverken. En strafflindringsregel behöver för dessa fall införas i brottsbalken. Införandet av en sådan regel måste dock föregås av en noggrann utredning.

8.2 Ångerrätt

Den som träder tillbaka från en brottslig gärning som påbörjats kan redan idag erhålla en viss begränsad lindring vid straffmätningen. Denna möjlighet till "ånger" borde kunna användas oftare för att få fler att träda tillbaka från ett påbörjat brott.

9 Utökade möjligheter till strafföreläggande

Vid gärningar som har erkänts och är enkla att utreda bör åklagaren få utvidgade förutsättningar att i strafföreläggande förelägga villkorlig dom, eventuellt förenad med böter. Det kan t ex gälla vid vissa ringa narkotikabrott och grov olovlig körning men bör vara fortsatt begränsat gällande unga lagöverträdare. Det kan antas att även gärningsmannen i många sådana fall skulle uppskatta att slippa rättegång. Det obehag och pedagogiska värde som rättegången i sig själv kan innebära för gärningsmannen måste beaktas, men bör inte hindra att möjligheten till strafföreläggande utökas. En ändring skulle även kunna innebära en effektivitetsvinst både för åklagare och domstolar genom att genomströmningstiderna kan förkortas.

10 DNA-prov ökar rättssäkerheten

Möjligheten att identifiera brottslingar via fingeravtryck var på sin tid ett viktigt genombrott i kriminaltekniken. Det faktum att man skapade ett fingeravtrycksregister har varit ovärderligt för möjligheterna att framgångsrikt utreda brott. Idag kan allt fler brott klaras upp genom modern rättsmedicinsk bevisföring. Upptäckten av DNA firade förra året femtio år. Denna upptäckt har i många avseenden påverkat vår tid, både i vår syn på livet, och i form av många tekniska och medicinska landvinningar.

Ett område där den moderna DNA-tekniken kan betyda mycket är inom kriminaltekniken och rättsmedicinen. DNA-tekniken kan medföra att mycket av den brottslighet som idag förblir ouppklarad kan bekämpas effektivare. DNA har använts i större omfattning i brottsutredningar i Sverige sedan 1999 då DNA-registren inrättades (det finns två DNA-register, ett spårregister och ett personregister). Sedan registrens tillkomst har efterfrågan på DNA-analyser från Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) ökat stadigt. Den kriminaltekniska och rättsmedicinska forskningen har alltså, som en följd av DNA-tekniken, gjort stora framsteg. Tekniken har också utvecklats till att både bli snabbare, mindre kostsam och kunna hantera mycket små provmängder.

10.1 Reglerna för DNA-personregister

Med hjälp av teknikens utveckling kan således de brottsbekämpande myndigheterna sedan några år tillbaka även använda sig av DNA-analyser i utredningen av brott. Gällande lagstiftning innebär att den som skäligen kan misstänkas för ett brott, på vilket fängelse kan följa, kan åläggas att genomgå kroppsbesiktning där t ex ett blodprov kan tas i syfte att göra en DNA-analys.

Reglerna för att sedan få registrera analysresultaten i ett DNA-personregister innebär att om den misstänkte sedermera dömts för ett brott, där det i straffskalan stadgas att brottet kan leda till fängelse i mer än tvåår, får registrering ske.

Lagen stadgar att registreringen av ett analysresultat skall begränsas till uppgifter som ger information om den registrerades identitet. Analysresultat som kan ge upplysning om den registrerades personliga egenskaper eller hälsa får enligt gällande lagstiftning inte registreras. Registret får i övrigt endast innehålla upplysningar som visar i vilket ärende analysen har gjorts och vem analysen avser. Registret och behandlingen av uppgifterna omfattar således inte känsliga personuppgifter.

Uppgifter i DNA-registret skall gallras senast när uppgifterna om den registrerade personen gallras ur belastningsregistret, d v s senast 10 år efter frigivning från ett fängelsestraff (enligt lag 1998:620 om belastningsregister).

SKL, polismyndigheter och åklagarmyndigheter får ha direkt åtkomst till register med uppgifter om DNA-analyser i brottmål. Polismyndigheternas och åklagarmyndigheternas åtkomst skall dock begränsas till uppgifter om huruvida någon förekommer i register med uppgifter om DNA-analyser i brottmål eller inte.

10.2 Ändring av reglerna för registrering i DNA-personregistret

De begränsningar i användandet av DNA-tekniken i brottsbekämpande syfte som dagens lagstiftning innebär hindrar inte sällan ett effektivt brottsutredningsarbete.

Det finns ett stort behov av att tillämpa flera åtgärder mot brottsligheten och för att höja andelen uppklarade brott som exempelvis år 2003 låg på 15 procent, vilket är en oacceptabelt låg nivå. Framförallt gör begränsningarna i reglerna om registrering i DNA-personregistret att DNA-tekniken inte kan utnyttjas fullt ut mot den s k vardags- och mängdbrottsligheten. Stöld, lägenhets- och villainbrott, bilinbrott och skadegörelse klaras sällan upp och bidrar därmed till ett otryggare samhälle samt kan vara början till allvarlig brottslighet och längre brottskarriärer - inte minst för unga lagöverträdare.

Folkpartiet liberalerna menar att det i det brottsbekämpande och brottsförebyggande arbetet är otillfredsställande att dagens regler i praktiken innebär att brottslingar, som fällts med hjälp av DNA-teknik, kan ha begått ett flertal andra brott utan att det sedan går att bevisa med hjälp av DNA-registren. Så fort ett brott - som inte har mer än tvåårs fängelse i straffskalan - har klarats upp med hjälp av DNA-prov måste nämligen allt material kasseras. Vid t ex brotten sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, barnpornografibrott, sexuellt ofredande (av barn), överträdelse av besöksförbud, stöld och skadegörelse kan polisen inte jämföra DNA-analyser med upplysningar i DNA-personregistret.

Ändrad lagstiftning för reglerna om registrering i DNA-personregister skulle således kunna vara en bra metod för att öka uppklarningsprocenten vid bl a mängdbrottslighet och skulle bl a medföra att utredningarna snabbare kan avgränsas och avslutas, vilket innebär ökad effektivitet samt sparar resurser för både polis och åklagare. Hösten 2003 föreslog därför Folkpartiet liberalerna i en motion ("Utökat DNA-personregister" 2003/04:Ju426) att reglerna för registrering i DNA-personregister i brottsbekämpande syfte ska ändras. Vi står fortfarande fast vid våra krav.

Rikspolisstyrelsen (RPS) är en av de instanser som anser att reglerna för DNA-personregistret skulle behöva ändras. RPS menar att det för registrering i DNA-personregistret skall räcka med att det i straffskalan för brottet stagas fängelse - inte fängelse i mer än tvåår. I betänkandet från polisdatautredningen (SOU 2001:92) föreslogs dock ingen ändring av reglerna för registrering i DNA-personregistret.

Under våren 2004 presenterades departementspromemorian "Genetiska fingeravtryck" (Ds 2004:35). Där föreslås att förutsättningarna för tagande av DNA-prov i allt väsentligt ska bli desamma som för tagande av fingeravtryck och att de således ska gälla den som är anhållen eller skäligen misstänkt för brott på vilket fängelse kan följa - utan begränsning av straffskalan.

Folkpartiet liberalerna menar att det nu behövs en utvidgning av reglerna för registrering i DNA-personregister och således en ändring av förutsättningen gällande straffskalan som bör innebära kortare tid än fängelse i mer än tvåår. Vi anser att det är angeläget med en ändring och att regeringen snarast lämnar ett förslag till riksdagen med ändrade, utvidgade förutsättningar för registrering i DNA-personregister.

10.3 Rättssäkerhet och integritetsskydd

I den brottsbekämpande verksamheten innebär användandet av DNA-teknik ett effektivare medel för polis och åklagare i arbetet med att klara upp fler brott och för kunna lagföra fler brottslingar. Detta innebär också att fler brottsoffer således kan få en viss upprättelse.

Det är även av stor vikt att rättsväsendets användande av DNA-tekniken innebär att rättssäkerheten stärks i och med att personer som är misstänkta för ett brott snabbare kan frias från misstankarna genom DNA-analyser. Utredningen av ett brott kan snabbare avgränsas, vilket kan innebära att en oskyldigt misstänkt person inte behöver hållas häktad lika lång tid.

Vi vill betona att det av lagstiftningen även fortsättningsvis tydligt måste framgå att varken DNA-proverna eller resultaten av DNA-analyserna får användas på något annat sätt än vad som avser kriminaltekniska undersökningar. Proverna skall inte kunna användas för att ta fram annan information, t ex genetiska egenskaper, utan får endast användas av polis och åklagare för identifikationssyfte i kriminaltekniska undersökningar. Vi menar att de tankar som tidigare förts fram i debatten, om utnyttjande av DNA-tekniken för att kunna registrera en hel befolkning, är helt otänkbara bl a ur effektivitetssynpunkt då kostnaderna för ett sådant register torde bli enorma.

11 Förläng preskriptionstiden för grova brott

I Sverige finns det idag några hundra ouppklarade mord samt ännu fler ouppklarade grova våldsbrott. Många brottsoffer och deras anhöriga väntar på en rättslig upprättelse. I takt med att den rättsmedicinska forskningen och tekniken i övrigt gör framsteg måste även de straffrättsliga preskriptionsreglerna ses över.

Reglerna om s k åtalspreskription innebär att påföljd inte kan dömas ut om en viss tid förflutit från det att brottet begåtts. Den misstänkte måste ha fått del av åtalet eller häktats inom denna tid. Preskriptionstiderna varierar mellan två och tjugofem år beroende på brottets svårighetsgrad. Den längsta preskriptionstiden gäller endast de brott som kan leda till livstids fängelse, t ex mord. För ett brott, folkmord, råder det till följd av internationella åtaganden ingen preskriptionstid.

För många medborgare kan det framstå som stötande att den som begått ett mord och som effektivt håller sig borta från rättsskipning under tjugofem år inte ska kunna åtalas, trots att bevis säkrats efter denna tid. Gällande regelsystem om åtalspreskription tillkom för cirka 30 år sedan - alltså vid en tid då tekniken hade tydliga begränsningar. Idag är möjligheterna att binda en gärningsman till brottet genom tekniska bevis helt andra. Ett bärande argument för korta preskriptionstider har varit ur processekonomiskt hänseende. Rättsliga processer har efter lång tid varit svåra att driva för åklagare eftersom bevisningen ofta kan ha tappat i värde när lång tid har förflutit sedan brottet begicks. När nu utvecklingen av möjligheter till kvalificerade kriminaltekniska åtgärder som t ex DNA ökat, finns det anledning att se över reglerna om åtalspreskription.

Längre preskriptionsregler för de grövsta brotten innebär inte att rättssäkerheten sätts ur spel. Vid en rättslig prövning i domstol skall även fortsättningsvis bevisning värderas varsamt när det gått många år sedan ett brott begåtts. Vittnen kan t ex ha svårt att minnas vad som inträffat och bevisningen - såväl till nackdel som till fördel för den misstänkte gärningsmannen - kan vara svår att säkra.

Det finns anledning att se över om dagens preskriptionstider för de grövsta brotten, där tillräcklig bevisning idag kan säkras alltmer genom ny teknik, bör förlängas. En sådan reform av de straffrättsliga preskriptionsreglerna kan naturligtvis inte få någon retroaktiv verkan. Ändringarna av reglerna skulle få praktisk effekt först om minst tjugofem år. Sannolikt kommer då den tekniska utvecklingen att ha fortskridit ytterligare.

12 Offentliga försvarare

Rätten att förordna en offentlig försvarare för den som misstänks för ett allvarligt brott är en fundamental rättssäkerhetsgaranti.

Det är staten som till stora kostnader varje år i regel betalar den största delen av kostnaden för försvararen. När det finns omfattande brister i statens övriga stöd till medborgarna vid rättsliga tvister inför domstol - inte minst i rättshjälpen - måste även reglerna för offentliga försvarare granskas noggrant. Detta för att garantera att begränsade resurser används på ett rimligt sätt.

Det har i konkreta fall visat sig att en misstänkt person kan får obegränsad rätt till en offentlig försvarare trots att den misstänkte vägrar att inställa sig till samtal med polis eller åklagare för att bringa klarhet i utredningen. Detta framstår som orimligt, bl a med tanke på att utgångspunkten för såväl polis, åklagare och senare en eventuell domstol är en tydlig objektivitetsprincip. En översyn bör därför göras gällande möjligheten att begränsa rätten till offentlig försvarare för personer som aktivt och medvetet håller sig undan från att bidra till utredningen av ett misstänkt brott.

13 Delgivning

Människor som ska inställa sig till domstol ska inte kunna hålla sig undan och invänta att preskriptionstider löper ut. Delgivningssystemet måste ses över och den myndighet, oavsett om det är polisen eller kronofogden, som åläggs delgivningsansvaret måste ha rutiner och möjligheter att utföra arbetet effektivt.

14 Rättshjälpen måste stärkas

För den som anklagas för att ha begått ett brott är rätt till advokathjälp av yttersta vikt. För brottsoffret är rätten till målsägandebiträde av stor betydelse. Brottmål är dock bara en av rättsstatens uppgifter. Medborgare måste också känna att det finns en verklig möjlighet att få sin sak prövad i domstol vid en tvist - detta oavsett ekonomiska förutsättningar.

Den svenska rättshjälpslagstiftningen innebär sedan slutet av 1990-talet att den som har en rättsskyddsförsäkring som täcker den aktuella angelägenheten inte ska få rättshjälp av staten. Inte heller den som med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt, sina ekonomiska eller personliga förhållanden, borde ha haft en rättsskyddsförsäkring ska kunna få rättshjälp. Detta kan stå i strid med Europeiska konventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, eftersom det där fastslås att staten ska ha det finansiella ansvaret för medborgarnas rättshjälp. Inskränkningen av rättshjälpen drabbar framför allt lågavlönade kvinnor. Nuvarande rättshjälpsavgifter är för höga och det är därför nödvändigt att sänka rättshjälpsavgifterna. Rättshjälpen måste förbättras - det får aldrig vara en ekonomisk fråga om man ska ha möjlighet att hävda sin rätt i domstol. Särskilt gällande familjemålen har effekterna av den försämrade eller uteblivna rättshjälpen påverkat utvecklingen negativt.

För att föräldrar i samband med skilsmässa ska kunna beviljas rättshjälp krävs särskilda skäl. I praktiken innebär detta att alla samförståndslösningar med samarbetssamtal etc ska ha misslyckats, eftersom kravet från rättshjälpsmyndigheten är att det skall föreligga en tvist. Visserligen har kommunernas familjerättssekreterare getts utökade möjligheter att erbjuda föräldrar samarbetssamtal och upprätta avtal om vårdnad, barnens boende och umgänget med barnen. Men problemet är att parterna under pågående samarbetssamtal inte kan få juridisk hjälp från eget biträde som kan komplettera socialsekreterarnas arbete. Eftersom kravet i princip är att en vårdnadsprocess har startat för att rättshjälp skall beviljas, innebär detta att samförståndslösningar många gånger inte längre kan uppnås. Resultatet kan därför bli en vårdnadstvist i domstol för att föräldrarna ska få rättshjälp. En vårdnadstvist är dock oftast - inte minst för barnen - en allvarlig och omskakande upplevelse.

Det är svårt att vid en tvist om t ex trafikskada eller i ett familjemål kunna driva målet ända till en hovrättsförhandling och på så sätt få en prövning av målet i två instanser. Rättshjälpen är begränsad till 10 000 kronor och rättsskyddet till 100 000 kronor. I praktiken innebär detta att en ekonomiskt starkare part kan "processa ut" en ekonomiskt svagare part. Vi anser därför att rättshjälpslagen bör stärkas. Folkpartiet liberalerna har sedan 1997 avsatt medel i partiets alternativ till statsbudget för just detta ändamål.

15 Nytt lagrum mot förföljelsesyndrom s k stalking

År 1998 infördes brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning i brottsbalken. Denna lagstiftning inriktar sig på vissa brottsliga gärningar som begås mot en närstående eller tidigare närstående person och där var och en av gärningarna utgjort ett led i en upprepad kränkning av personens integritet. Gärningarna ska också vara ägnade att allvarligt skada personens självkänsla. Om dessa gärningar har begåtts av en man mot en kvinna som han har eller har haft en nära relation med, döms han för grov kvinnofridskränkning. Flera brott som t ex misshandel, ofredande och hemfridsbrott skall kunna bedömas tillsammans, i samma mål. Lagen är tänkt att omfatta mindre allvarliga brott som inte är så allvarliga att de enskilt skulle kunna betecknas som t ex grov misshandel men som således sammanvägda ändå utgör ett grovt brott och ett led i en upprepad kränkning. Lagarna var en angelägen och nödvändig reformering av strafflagstiftningen för att kunna få fler förövare fällda för gärningar som tidigare hamnade i en juridisk gråzon.

När det gäller liknande upprepade brottsliga gärningar, förföljelse och trakasserier som en person - utan att en nära relation finns eller har funnits - utsätter någon för, faller detta utanför lagstiftningen om grov fridskränkning. Problematiken med förföljelsesyndrom, s k stalkning, d v s när en främmande eller bekant person övervakar, förföljer och trakasserar en annan människa är dock betydande, särskilt eftersom flertalet av de som förföljer en annan person lider av psykiska störningar. Förföljelsesyndrom kan pågå under några veckor, men det typiska är månader och t o m år. I många fall kan förföljelsen resultera i våldshandlingar av olika slag, men den kan också ta sig uttryck i ett flertal, upprepade "mindre allvarliga handlingar" som telefonsamtal, e-post och brev med obehagligt innehåll, eller att personen bara visar sig i närheten - handlingar kan vara mycket påfrestande och hotfulla för den som drabbas.

I en del länder, som t ex USA, Kanada, Storbritannien och Australien, är denna typ av förföljelsebeteende straffbart i särskild lag. I Sverige faller dock gärningarna vanligen under flera olika brottsrubriceringar som olaga hot, ofredande eller hemfridskränkning - gärningar med lågt straffvärde. Lagen om besöksförbud kan också tillämpas men är i praktiken tämligen verkningslös. I Folkpartiet liberalernas motion "Skärpta åtgärder mot våld mot kvinnor" kräver vi bl a en skärpning av besöksförbudslagen. De lagrum som i sin konstruktion dock skulle passa bäst när det handlar om ovan beskrivna förföljelser är grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning men de kan inte tillämpas eftersom de förutsätter en nära relation mellan brottsoffer och förövare.

Folkpartiet liberalerna anser det vara hög tid att även i Sverige införa en brottsrubricering som täcker in de ovan beskrivna brottsliga gärningarna genom att hänsyn tas till att de sammantaget utgör ett led i förföljelser, övervakning och trakasserier. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett sådant lagförslag. Det behövs också bättre, snabba och verkningsfulla åtgärder mot denna typ av beteende. Polisen måste på ett tidigt stadium kunna arbeta med att förhindra fortsatta förföljelser. Skyddet för den som utsätts måste stärkas. Det är också viktigt att adekvata riskbedömningar görs. Polisens möjligheter att samarbeta med psykiatrin genom kartläggning och uppföljning av personer som visat dessa tendenser måste därför utökas.

I februari 2003 ställde vi i Folkpartiet en skriftlig fråga i riksdagen till justitieministern om åtgärder bl a för att komma tillrätta med den situation som kan uppstå här en person är för psykiskt sjuk för att kunna dömas till fängelse, men inte kan dömas till rättspsykiatrisk vård utan endast till skyddstillsyn eller villkorlig dom - utan vårdinsatser. Vi menade att ett sätt att minska brottsoffrens lidande i dessa fall är att öka tvångsinslagen för den som på grund av sin sjukdom inte kan dömas till fängelse utan endast till skyddstillsyn. Ett annat är att ge möjlighet för ansvariga myndigheter att på bästa möjliga sätt skapa ett adekvat personskydd för människor som hotas. Vi påpekade att det har visat sig att det finns sekretessregler som skyddar den dömde till betydande förfång för den hotade. I klartext kan det handla om att en annan myndighet måste ges insyn i till exempel en patientjournal om den straffrättsliga ansvarsfrågan är klarlagd. Detta skulle således innebära att brottsoffrets rätt att inte utsättas för fortsatta förföljelser bör väga tyngre än integriteten för gärningsmännen i dessa fall. I sitt svar (2003/04:709) hänvisade justitieministern till betänkanden från ett antal utredningar, bl a av Offentlighets- och sekretesskommittén och Psykansvarskommittén, som nu ska beredas inom Justitiedepartementet. Folkpartiet anser det viktigt att arbetet fortskrider snabbt så att välbehövliga förändringar kan införas så fort som möjligt. Under tiden fortsätter förföljelserna och trakasserier av många brottsoffer runt i landet.

16 Skärpt lagstiftning mot vapenbrott

Det växande problemet med illegala vapen och problemet med unga människor som bär knivar och skjutvapen måste tas på allvar. Folkpartiet liberalerna menar att det är viktigt att arbeta för ett samhälle som är fritt från illegala vapen och där vapen på allmän plats endast bärs av de personer som har tillstånd att där bära tjänstevapen.

På Justitiedepartementet pågår en översyn av hela vapenlagstiftningen. Vi anser att det bör tas fram ett lagförslag om att innehav av skjutvapen på allmän plats enligt lagen ska räknas som grovt vapenbrott. Detta skulle innebära en skärpning av straffet till fängelse i lägst sex månader och högst ett år. Det är också viktigt att det vid tillståndsgivningen, återkallelse av tillstånd och förvaringen av de legala vapnen sker en så noggrann lämplighets- och uppföljningskontroll som möjligt - inte minst gällande psykiskt störda personers tillgång till vapen. Polisens möjligheter att söka efter vapen och farliga föremål bör ges ett vidare tillämpningsområde än idag och omfatta t ex fordon.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med lagförslag i enlighet med det ovan sagda.

17 Brott mot demokratin

På senare tid har vi sett ett antal angrepp mot demokratin och det öppna samhället. Det rör allt från stenkastning vid offentliga möten till hot och våld mot folkvalda politiker. Vikten av att bekämpa sådana angrepp kan inte underskattas. Brottsbalkens bestämmelser om upplopp respektive våldsamt upplopp är ålderdomligt formulerade. De tillkom under en annan tidsanda då helt andra samhällsförhållanden rådde. Detta har medfört problem vid tillämpningen av bestämmelserna, inte minst i samband med EU-toppmötet i Göteborg och efterföljande rättegångar. Vi menar därför att regeringen därför omgående bör se över bestämmelserna om upplopp respektive våldsamt upplopp. Skyddet för demokratin och enskildas fri- och rättigheter måste förstärkas ytterligare. Detta kan t ex ske genom att en ny straffskärpningsgrund som tar sikte på brottslighet som hotar demokratiska värden, införs i 29 kap. 2 § brottsbalken samt genom att påföljderna för de som genom våld eller hot inskränker enskildas yttrandefrihet i samband med demonstrationer skärps. Vi inväntar nu regeringens aviserade lagförslag gällande maskeringsförbud men anser att regeringen också bör återkomma till riksdagen med lagförslag enligt ovan.

18 Skärpta åtgärder i kampen mot grov organiserad brottslighet

Den organiserade brottsligheten känner inga gränser och medför rubbad tilltro till demokratiska rättssystem. I takt med att det blir lättare att resa och verka i olika EU-medlemsländer och allt eftersom den tekniska utvecklingen underlättar kommunikationen mellan människor runt om i hela världen, ökar också den internationella, organiserade kriminalitetens möjligheter att begå brott. Det är svårt att veta omfattningen av den organiserade brottsligheten i Sverige och inom EU. Av förklarliga skäl finns inga tydliga organisationsscheman som visar vem eller vilka som ansvarar för "ordergivningen". Vi vet dock att den organiserade brottsligheten är ett reellt och allvarligt problem. Allt fler tydliga organisationer kan skönjas, inte minst inom fängelserna där de intagnas roller lättare avslöjas när de befinner sig inom givna ramar med viss övervakning.

Vad avses med organiserad brottslighet? Alla medlemsländer i EU använder samma kriterier för att definiera "organiserad brottslighet". Några av kriterierna måste alltid föreligga, bl a samarbete mellan fler än två personer, verksamhet över en längre tid samt att motivet för kriminaliteten är strävan efter vinning och/eller makt. Därutöver finns det ett antal kriterier som kan, men inte behöver, prägla brottsligheten, t ex verksamhet på internationell nivå, användande av våld eller andra metoder för hot, någon form av disciplin och kontroll. Människohandel, narkotikasmuggling, handel med mänskliga organ, vapenhandel, penningtvätt och terrorism är exempel på internationell, organiserad brottslighet.

EU:s polisbyrå Europol uppskattar att den organiserade brottsligheten i EU ökar (European Union Organised Crime Report 2003). 2002 rapporterade medlemsländerna in 3 000 kända grupper med ca 30 000 medlemmar. 2003 rapporterades minst 4 000 kända kriminella grupper med nästan 40 000 medlemmar in till Europol. Det finns en hög grad av internationellt samarbete mellan den organiserade kriminaliteten och som fortsätter att växa. Den geografiska spridningen verkar även vidgas. Det finns ett flertal länkar mellan kriminella grupper inom EU men även till resten av världen, t ex Kanada, USA, Kina, Colombia, Iran, Nigeria, Turkiet, Vietnam m fl.

Dagens organiserade brottslighet är enligt Europol alltmer flexibel och engagerar sig i en rad kriminella handlingar - beroende av vilka möjligheter som finns och utefter balansen mellan risktagande och lönsamhet, "high-profit low risk". Människohandel är ett exempel på brottslighet som kan vara mycket lönsam till en låg risk. Den organiserade kriminaliteten rör sig också bort från endast en typ av brottslighet och ägnar sig i stället mer åt "multi-crime activities". Av Europols rapport om trafficking (delrapport från januari 2004) framgår att de kriminella grupper och nätverk som är inblandade i människohandel ofta uppfyller de flesta av EU:s kriterier för organiserad brottslighet. Ett ökat användande av hot och våld mot offren och deras anhöriga i hemländerna har rapporterats från NGO:er. Trafficking har idag uppnått samma lönsamhet och drivs med liknande brottsliga metoder som handeln med vapen och droger.

I Sverige konstaterade Rikskriminalpolisen 2002 (KUT-rapport 2002:12, Organiserad brottslighet i Sverige 2001) att ett ökande antal kriminella nätverk breddar sin verksamhet till fler brottsområden. Verksamheten byter även brottsområde om balansen mellan risk och vinst förskjuts mot högre risk och/eller lägre vinst. I Sverige är narkotikabrottsligheten fortfarande ett centralt område för den organiserade brottsligheten, men även ekonomisk brottslighet, cigarett- och alkoholsmuggling och människohandel ökar. Rikskriminalpolisen uppskattar (KUT-rapport 2004:2, Människohandel för sexuella ändamål, lägesrapport 6, 1 januari-31 december 2003) att mellan 400-600 kvinnor blivit offer för människohandel i Sverige under 2003.

Samtidigt som den organiserade brottsligheten har etablerat sig i Sverige med både inhemska kriminella grupperingar och nätverk/organisationer främst från baltstaterna, Polen och Balkan, är Sveriges arbete med att bekämpa den organiserade brottsligheten långt ifrån tillfredsställande. I den nyligen presenterade slutrapporten "Organiserad kriminalitet, grov narkotikabrottslighet" (presenterad 29/6 2004, framtagen inom ramen för regeringens narkotikapolitiska samordning "Mobilisering mot narkotika") framkommer en mycket oroväckande bild av regeringens och det svenska rättsväsendets bekämpning av grov brottslighet. Rapporten pekar på avsaknaden av kraftfull ledning, styrning och samordning. Den visar att det saknas både en sammanhållen strategi för polisen och ett övergripande samordningsansvar för polisens och tullens samarbete mot bl a narkotikabrottsligheten. Det framkommer att "flera av de kriminella organisationer/nätverk som verkar i landet har både viljan och förmågan att utöva påtryckningar mot anställda inom rättsväsendet och hos de brottsbekämpande myndigheterna. Man försöker allt oftare påverka såväl polisens som tullens utredningsarbete genom hot och våld." Rapporten visar att Sverige ligger långt efter i kampen mot den grova brottsligheten.

Folkpartiet liberalerna ser mycket allvarligt på de brister som framkommer i rapporten. I våra motioner om polisväsendet och tullen ställer vi ett flertal krav pååtgärder som kan förbättra arbetet mot den organiserade brottsligheten. Utan effektiva, ändamålsenliga och rättssäkra "brottsbekämpande verktyg" blir det dock svårt för rättsväsendet att slå tillbaka brottsligheten. Vi menar att det behövs ett antal lagstiftningsåtgärder som kan innebära större möjligheter för rättsväsendet att bekämpa den organiserade brottsligheten. I augusti 2003 presenterade Beredningen för rättsväsendets utveckling ett delbetänkande - "Ökad effektivitet och rättssäkerhet i brottsbekämpningen" (SOU 2003:74) - med viktiga förslag till lagregleringar av ett flertal polisiära brottsbekämpande metoder. Betänkandet bereds nu inom Justitiedepartementet. Folkpartiet liberalerna ställer sig i huvudsak bakom förslagen och menar att det är angeläget att regeringen inom en snar framtid återkommer till riksdagen med lagförslag i enlighet med betänkandet.

18.1 Straffskärpningsgrund

Generellt sett är längre och hårdare straff ingen effektiv lösning på brottsligheten. Det finns dock skäl att se den organiserade brottsligheten som ett undantag. Här finns många människor vars rehabilitering är mycket problematisk och utgången ofta osäker. Gentemot dessa kriminella finns det anledning att anta att längre straff/vård skulle kunna vara klart brottsförebyggande - genom att personerna faktiskt hindras att begå brott medan de är omhändertagna. Redan idag (29 kap. 2 § 6 brottsbalken) finns det utrymme för att vid straffmätningen väga in huruvida det aktuella brottet varit "ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll".

Vi menar att brotten som personerna i de välorganiserade ligorna ligger bakom, t ex värdetransportrån, narkotikahandel, människohandel eller beskyddarverksamhet, skall generera ett högre straffvärde än när en i för sig lika grov brottslig gärning begås - men utan koppling till organiserad brottslighet. Dessvärre framkommer inte detta tillräckligt tydligt av dagens regler för straffmätning och dagens domar mot personer som bedrivit eller deltagit aktivt i organiserad brottslighet. Mycket talar för att organiserad brottslighet måste mötas med mer straffrättsligt repressiva åtgärder. Vi anser därför att organiserad brottslighet straffrättsligt bör kunna betraktas som en än mer försvårande omständighet än idag. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett lagförslag i enlighet med detta.

18.2 Infiltration och bevisprovokation

Den ovan nämnda statliga utredningen "Ökad effektivitet och rättssäkerhet i brottsbekämpningen" (SOU 2003:74) har sett över möjligheterna för poliser att kunna utrustas med falska identiteter, vilket i sin tur medger att de förses med falskt pass, körkort eller t ex en bil i nytt namn. Idag har poliser begränsade möjligheter att infiltrera kriminella organisationer eller nätverk, de får t ex inte ingå avtal i falskt namn. En förändring skulle möjliggöra för poliser att kunna använda falska identiteter vid så väl underrättelseverksamhet som spaning och utredning i förundersökningar.

Vi anser att förändringen är nödvändig. För att det ska vara aktuellt med utökade möjligheter för polisen att arbeta med infiltration bör det krävas ett straffvärde med minst fängelse i straffskalan och ha godkänts av åklagare. Polisens infiltratörer ska aldrig få ta initiativ till brott, men måste straffritt få befatta sig med utrustning/gods som är avsedd för brott eller erhållits genom brottslig verksamhet, överlämna eller inneha pengar som är förknippade med sådan verksamhet etc. En infiltratör måste även när han/hon i en domstolsprocess konfronteras med de anklagade ha rätt att slippa svara på frågor som innebär att han/hon därigenom skulle riskera att avslöja sin identitet.

Myndigheter inom rättsväsendet, främst polisen, använder sig idag av olika provokativa åtgärder, bl a att "provocera fram bevis", utan uttryckligt lagstöd. Reglerna som anger var gränsen går utgörs av praxis från Justitieombudsmannen och Rikspolisstyrelsens riktlinjer. Dessa regler är alltså inte reglerade i lag och de är dessutom alltför snäva. Möjligheten till bevisprovokation måste därför vidgas samt regleras i lag. Enkelt uttryckt så bör polisen inte få sälja narkotika, men väl få köpa den för att bevisa just ett narkotikabrott. Gränsen måste sättas så att brott som är anstiftande, förberedande och påbörjade i största möjliga mån ska kunna bevisas. Dessa regler är svåra att avväga och måste tydligt regleras i lag - inte minst för att stärka rättssäkerheten. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med förlag till en sådan lagreglering.

18.3 Kameraövervakning

Att tillåta övervakning med kamera kan innebära integritetskränkning och obehag för den som utsätts för övervakningen. Det är därför viktigt att det finns strikta juridiska ramar för vad som är tillåtet i fråga om övervakning och avlyssning. Det gäller inte minst en upplysningsskyldighet om att en viss plats faktiskt är övervakad. Kameraövervakning kan dock - rätt använd - ha en betydande brottsförebyggande påverkan.

I betänkandet från Buggningsutredningen (SOU 1998:46 Om buggning och andra hemliga tvångsmedel) gavs bl a flera förslag om utökade möjligheter till kameraövervakning. Folkpartiet liberalerna ser i huvudsak positivt på förslagen, men vi vill understryka att kameraövervakning ska användas med måttfullhet och endast på strategiskt utvalda platser. Övervakning med kamera kan bara utgöra ett komplement till andra viktiga brottsförebyggande åtgärder. Kameraövervakning medför påtagliga risker för intrång i den personliga integriteten och ska därför användas enbart när intresset av sådan övervakning väger tyngre. För att säkerställa en väl avvägd bedömning krävs därför ett tillståndsförfarande i varje enskilt fall.

Skyddet för den personliga integriteten måste värnas även efter det att övervakningen är genomförd. Det får inte vara möjligt för innehavaren av materialet att förfoga t ex kommersiellt över filmen. Det enda syftet med övervakningen ska vara att förebygga och i värsta fall bevisa brott som begåtts. För att granska integritetsfrågorna - inte minst i ljuset av de allt mer förfinade tekniska möjligheterna till övervakning samt det utökande antalet övervakningskameror - har Folkpartiet liberalerna vid flera tillfällen krävt att en parlamentariskt tillsatt kommitté genomför en heltäckande integritetsutredning. Direktiv (2004:51) om att en sådan utredning ska tillsättas utfärdades äntligen under våren.

18.4 Hemlig rumsavlyssning - s k buggning

Den organiserade brottslighetens kriminella arbetsmetoder ställer höga krav på polisens arbets- och spaningsmetoder. Modern teknik måste kunna ställas i brottsbekämpningens tjänst. Ett av sätten att komma åt den organiserade brottsligheten, som prövats med framgång i flera andra länder, är hemlig rumsavlyssning, s k buggning. Hemlig rumsavlyssning gör det möjligt att beivra och bekämpa brottslighet som annars är svår att utreda. Buggning är ett etablerat redskap i kampen mot den grova brottsligheten på de flesta håll i Europa. Buggning är tillåten i bl a Danmark, Finland, Tyskland, Storbritannien, Österrike, Nederländerna, Lettland, Litauen, Slovakien, Italien, Tjeckien, Belgien, Spanien, Estland, Slovenien och Frankrike. Även om Sverige för tillfället inte tillåter buggning, föreligger inga hinder att använda resultatet av utländska myndigheters buggning i kampen mot kriminella i Sverige eller i svenska domstolar.

Folkpartiet liberalerna anser att det även i Sverige ska vara tillåtet med buggning. Vi vill dock betona att ett effektivt utnyttjande av modern teknik i brottsbekämpningen alltid måste vägas mot den enskildes intresse av skydd för den personliga integriteten. Det får inte råda någon tvekan om att reglerna för när hemlig rumsavlyssning ska få användas måste vara strikta. Hemlig rumsavlyssning ska bara få tillämpas vid grov kriminalitet - det kan handla om t ex grova narkotikabrott, mord och människohandel. Åtgärden ska beslutas av domstol och samma regler för hur överskottsinformationen får hanteras ska gälla som vid hemlig telefonavlyssning. På samma sätt som vid hemlig telefonavlyssning ska den som är föremål för rumsavlyssnande ha rätt till ett offentligt ombud. Möjligheten att, som i Danmark, ge den avlyssnade rätt att få kännedom om avlyssningen när det inte längre skadar utredningen, kan övervägas. Regeringen bör återkomma till riksdagen med lagförslag enligt vad som ovan anförts.

18.5 Lagreglera användningen av överskottsinformation

Tvångsmedel, såsom hemlig övervakning eller avlyssning av enskilda och deras meddelanden, innebär ett ingrepp i den personliga integriteten. Rätten att utan obehörigt intrång meddela sig med annan ingår i de medborgerliga rättigheter som omfattas av grundlagsskyddet i regeringsformen (RF). Avsteg från denna rättighet måste kringgärdas av tydliga regler gällande ändamål, former och tillvägagångssätt.

Modern teknik bör kunna utnyttjas effektivt i brottsbekämpningen men skall alltid vägas mot den enskildes intresse av skydd för den personliga integriteten. Det är därför viktigt att det finns strikta juridiska ramar för vad som är tillåtet i fråga om övervakning och avlyssning.

Folkpartiet liberalerna har vid återkommande tillfällen (bl a i motionerna 2002/03:Ju1 och 2003:04:Ju11) krävt att regeringen skall återkomma till riksdagen med lagförslag gällande inrättande av offentliga ombud och en lagstadgad reglering av överskottsinformation. Vårt krav gällande offentliga ombud har nyligen tillgodosetts genom proposition 2003/04:74. Frågan om överskottsinformation har dock ännu inte redovisats för riksdagen. Det finns anledning att kritisera regeringen för senfärdighet i denna viktiga fråga. Vi förväntar oss att den beredning av den departementspromemoria (Ds 2003:13) som nu pågår inom Justitiedepartementet snarast ger resultat och att regeringen återkommer till riksdagen med ett lagförslag är användningen av överskottsinformation regleras.

Stockholm den 29 september 2004
Johan Pehrson (fp)
Torkild Strandberg (fp)	Karin Granbom (fp)
Jan Ertsborn (fp)	Helena Bargholtz (fp)
Cecilia Wigström (fp)