om förbättringar i lagen om anställningsskydd

Motion 1987/88:A704 av Lars Werner m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :A704

av Lars Werner m. fl. (vpk)

om förbättringar i lagen om anställningsskydd

Lagen om anställningsskydd tillkom 1974 som ett skydd mot arbetsköparnas
ensidiga rätt till maktutövning på arbetsplatsen. Lagen reglerar bl. a.
turordningsregler vid avsked, saklig grund för avsked, provanställningar
m. m. Anställningsskyddslagen innebär inte någon avgörande begränsning
av kapitalets makt, utan skyddar snarare de arbetande från grova övergrepp.
Lagens förutsättning är klassamarbetsanda. Därför finns i lagen
bl. a. anvisningar om att deltagande i strejk, i vissa fall, är skälig grund för
avsked.

Den kapitalistiska strukturomvandlingen går allt snabbare. Regeringens
politik har som en av sina huvudpunkter en smidig och snabb strukturomvandlingsprocess.
Även utifrån ett klassamarbetsperspektiv har LAS därför
kommit att verka hämmande på kapitalets förändringar. LAS har därför
förändrats och AD-domar till viss del tunnat ut tillämpningen av LAS. Men
även storkapitalets nya organisationsformer sätter gamla LAS-principer ur
spel. Det är helt uppenbart att de ständiga attackerna på LAS syftar till att
helt anpassa arbetskraften (människorna) till kapitalets behov. De anställda
människornas krav på trygghet i anställningen och ett tryggt socialt liv skall
underordnas snäva arbetsköparintressen.

Koncernbegreppet

Allt fler anställda arbetar i dag i företag som tillhör koncerner, vilket skapar
nya problem för arbetsrättslagstiftningen, inte minst LAS. Det juridiska
och arbetsrättsliga ansvaret åvilar enbart företaget (bolaget), där arbetaren
är anställd. De arbetande och deras fackliga organisationer kommer i den
här utvecklingen allt längre från de verkliga beslutsfattarna i koncernledningarna.

Ett problem i LAS är när gamla företag splittras upp i olika bolag, s. k.
bolagisering. På en ort kan t. ex. ett gammalt företag bestå av 10 bolag.
Därmed kommer det för LAS turordningsregler vid avsked att uppstå 10
olika turordningskretsar av ett gammalt företag som bestod av en turordningskrets.

Koncernbegreppet är juridiskt, ekonomiskt och arbetsrättsligt otidsenligt.
Det måste vara ett oavvisligt krav att arbetsrättslagstiftningen klarar ut
koncernbegreppet så att de anställda och deras fackliga organisationer kan

förhandla och utmäta ekonomiskt, moraliskt och juridiskt ansvar av de
verkliga beslutsfattarna i en koncern.

När det gäller turordningsreglerna måste det komma till en lösning där
koncernledningen har det slutliga ansvaret arbetsrättsligt, men också ekonomiskt.
Hur turordningsreglerna skall utformas bör utgå från hur företagen
såg ut tidigare. Turordningsreglerna kan t. ex. i en koncern gälla en
bransch om det finns flera branscher , verksamheter i koncernen eller
ett geografiskt område.

Valet gäller om anställningstryggheten skall värnas eller om kapitalets
maktutövning skall få råda. Riksdagen har hittills gått på linjen att detta
problem skall avgöras av parterna genom avtal. I dagsläget är det ingen bra
väg. Arbetsköparna har ett markant övertag vid förhandlingsbordet. En
snabb lagstiftning är nödvändig för att skydda de arbetande, inte minst är
detta nödvändigt i tider när imperialistiska koncerner och länder alltmer
ökar sitt inflytande på svensk näringspolitik.

Med hänsyn till den snabba utvecklingen måste riksdagen hos regeringen
begära ett förslag till ett koncernbegrepp som innebär att det arbetsrättsliga
och ekonomiska ansvaret förläggs till koncernledningen.

Stoppa arbetsköparnas rätt att avskeda

LAS hindrar inte arbetsköparen att avskeda en arbetare. Den anställde kan
få prövat i arbetsdomstolen huruvida saklig grund för avsked förelegat.

Även vid en dom som ger den avskedade rätt ger inte lagen rätt till återanställning.
AD kan bara döma till skadestånd.

Arbetsköparens rätt att avskeda måste stoppas. Därför bör LAS innehålla
en bestämmelse om att den lokala fackföreningen skall kunna upphäva
uppsägningen, dvs ha vetorätt mot arbetsköparens åtgärd.

Erfarenheten visar på orimligheten i nuvarande lagstiftning där arbetsköparen
genom den gamla SAF-paragrafen 32 tillåts tillgripa avsked. Det
är inte bara vanliga arbetare som avskedas utan även fackliga förtroendevalda.
Det mest upprörande hände vid Malmö Strumpfabrik 1987. Utan
något som helst sakligt skäl försökte företagsledningen bli av med fackets
ordförande. Företaget hade bestämt sig att köpa sig fri från ordföranden
genom att avskeda på osaklig grund och betala skadestånd. Händelsen vid
Malmö Strumpfabrik gick nu inte så långt. Opinionen mot företagsledningen
blev för stark och avskedet togs tillbaka. Men flera andra fall har lett till
avsked. Det gäller t. ex. ASAB-städerskorna i Borlänge, som arbetade vid
Domnarvets järnverk (SSAB). De fick efter lång tid rätt i arbetsdomstolen,
men fick ingen återanställning hos ASAB utan företaget köpte sig fria.

I LAS § 39 regleras de skadestånd som arbetsgivaren skall betala när han
inte rättat sig efter dom varigenom domstol ogiltigförklarar uppsägning.

Denna paragraf ger arbetsköparen rätt att köpa sig fri från en anställd.

Vpk har i riksdagen under flera år föreslagit att denna möjlighet för
arbetsköparna måste upphöra. Har domstolsutslag ogiltigförklarat ett avsked
skall den anställde själv få välja mellan återanställning eller att få
skadestånd. Därutöver visar erfarenheterna att skadeståndsbeloppen måste
räknas upp så att de kan ge verklig kompensation. 10

Mot. 1987/88
A704

Riksdagen har år efter år på förslag från arbetsmarknadsutskottet Mot. 1987/88

avvisat vpks förslag. Arbetsmarknadsutskottet anför de häpnadsväckande A704

argumenten att med vpks förslag skulle arbetstagaren genom exekutiva
åtgärder beredas tillträde till arbetsplatsen och om inte arbetsgivaren böjer
sig för en domstols dom får anställningsförhållandet anses upplöst så att
den ohållbara situationen kan bringas ur världen. Det anmärkningsvärda
är att utskottet och riksdagen anser att samhällets lagar inte skall gälla om
en arbetsköpare sätter sig på tvären. Det kan inte tolkas annorlunda än ett
accepterande av SAFs paragraf 32 och att det är arbetsköparen som är
arbetsplatsens envåldshärskare, vilket inte domstolsutslag skall kunna inkräkta
på. Den avskedades intressen åsidosätts av riksdag och utskott för att
tillfredsställa arbetsköparintresset.

Den enda väg att stoppa orimliga avskedanden är att den lokala fackföreningen
tillerkänns vetorätt vid avskedanden.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om koncernansvar
inom arbetsrättens område och förslag om turordningsregler enligt
vad i motionen anförts,

2. att riksdagen beslutar att deltagande i strejk aldrig får utgöra
saklig grund för avsked,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag som förhindrar arbetsköpare
att köpa sig fria från arbetskraft och att skadeståndsbeloppen
räknas upp enligt vad i motionen anförts,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att lokal facklig
organisation tillerkänns vetorätt vid avsked.

Stockholm i januari 1988
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Nils Berndtson (vpk)

Jörn Svensson (vpk) Inga Lantz (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk) Karl-Erik Persson (vpk)

Alexander Chrisopoulos (vpk)

11