Förbud enligt djurskyddslagen

Motion 1992/93:Jo516 av Siw Persson (fp)

Sedan förbudsbestämmelsen infördes i djurskyddslagen
har återkommande kritik riktats mot lagens svagheter när
det gäller myndigheternas möjligheter att kunna skydda
djur mot ett upprepat lidande. Kritiken har framförallt
riktats mot kammarrätterna, som i vissa fall upphävt
länsstyrelsernas beslut.

Det kan konstateras att länsstyrelsernas beslut om
förbud att ha hand om djur genomgående varit
välgrundade. Deras beslut har grundat sig på de
förhållanden som rått fram till beslut om förbud att ha hand
om djur. Kammarrätterna har å sin sida starkt vägt in vad
som skett efter länsstyrelsens beslut och kommit fram till ett
annat beslut, i vissa fall genom stöd i lagens motivuttalande.

Djurskyddslagens skrivning kommer därmed inte att stå
i överensstämmelse med människors rättstänkande. Många
tycker det är anmärkningsvärt att en djurhållare bedöms
som lämplig att ha hand om djur t.o.m. när han haft djur
som svultit ihjäl.

Grunden till detta är att två från varandra skilda
rättsinstanser (länsstyrelsen och kammarrätten) kan
komma till helt olika beslut i olika ärenden. Och var för sig
är deras beslut helt korrekta, om man beaktar lagens
skrivning för dessa mål.

Den ändring som trädde i kraft den 1 januari 1993 anger
att tillämpande myndigheter ska inrikta sig på att undersöka
om det finns någon eller några omständigheter som talar för
att missförhållandena inte upprepas. Om någon sådan
påtaglig omständighet inte finns ska förbud meddelas.

En omständighet som kan utgöra grund för beslut att
inte meddela förbud mot att ha hand om djur kan vara
redan gjorda eller påbörjade förändringar i djurhållningen.
Avgörande för bedömningen ska vara att det rör sig om
förändringar i djurhållningen som utgör en väsentlig och
varaktig förbättring ur djurskyddssynpunkt. Djurhållaren
ska med ifrågavarande förändringar i djurhållningen
demonstrera sin vilja och förmåga att inte upprepa tidigare
försummelser.

Den nya lagändringen innebär att man skapat en större
tydlighet för kammarrätten, när den ska upphäva
länsstyrelsens meddelade beslut om förbud att ha hand om
djur, om djurhållaren efter länsstyrelsens beslut förändrar
verksamheten som redovisas tidigare.

På samma gång som man ökar möjligheterna för de
tillämpande myndigheterna att agera skapar en sådan här
skrivning en stor osäkerhet eftersom länsstyrelsen inte alls
kan bedöma hur kammarrätten beslutar vid ett senare
tillfälle.

En konsekvens av en sådan skrivning blir lätt att
länsstyrelsen, när förutsättningarna är uppfyllda, för att den
ska meddela ett förbud att ha hand om djur i stället kommer
att gå på den nya regeln i djurskyddslagen och anta att ett
upprepande inte kommer att inträffa.

Med kännedom om all den kritik som riktats mot den
tidigare skrivningen i djurskyddslagen gentemot
kammarrätternas upphävande av länsstyrelsernas
välgrundade beslut föreligger det mycket starka skäl att
förändra lagen och skriva in följande: ''När det förekommit
upprepade och dokumenterade anmärkningar mot
djurhållaren ska beslut om förbud meddelas.''

Genom en sådan skrivning kommer kammarrätterna att
avgöra ärendena på samma grunder som länsstyrelserna
haft för sina beslut. Kammarrätterna avgör inte ärendena
pga de förhållanden som kan tänkas presenteras efter
länsstyrelsernas beslut. Med denna tydlighet kommer det
inte att råda den stora osäkerhet som det nu kommer att
göra.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts hos
regeringen begär ändring av djurskyddslagen om förbud att
ha hand om djur.

Stockholm den 25 januari 1993

Siw Persson (fp)