Förbud mot amalgam m.m.

Motion 1989/90:So537 av Marianne Andersson och Jan Hyttring (båda c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90: So537

av Marianne Andersson och Jan Hyttring (båda c)
Förbud mot amalgam m.m.

Användningen av amalgam har under ett antal år inneburit lidande för ett
stort antal människor. De medicinska auktoriteterna har präglats av reviroch
prestigetänkande och en uppenbar ovilja att över huvud taget erkänna
att kvicksilverförgiftning existerar.

Vi har under flera år tagit upp frågan i riksdagsmotioner och vi kan konstatera
att inställningen under den tiden sakta förändrats mot en allt större insikt
om problemen. Ännu återstår dock en rad åtgärder som måste till för att
komma till rätta med denna stora förgiftningskälla.

Amalgamet är den största källan till tungmetallbelastning hos människor.
Ändå har det varit lättare att få förståelse för farorna med de utsläpp av
kvicksilver som finns i den yttre miljön. Sambandet mellan försurningen och
den därmed följande utlösningen av tungmetaller som förs allt längre upp i
näringskedjan gör att belastningen ytterligare ökar.

Förbud mot amalgam

Enligt vår uppfattning finns det nu så mycket som talar för att användningen
av amalgam ska upphöra, och vi föreslår att en avvecklingsplan ska upprättas
och ett förbud mot amalgam införas från och med den 1 januari 1992.

Under den tiden kan alternativa tandlagningsmaterial ytterligare förbättras
och tandläkarna kan få information och utbildning i att använda andra
material. Alternativ har funnits i ett 30-tal år och har särskilt under senare
tid utvecklats och förbättrats väsentligt. Användningen har också ökat dramatiskt
under senare år medan amalgamet i motsvarande grad minskat. Vi
har utvecklat detta mer i en annan motion.

Hänvisningsläkare/samverkansteam

Det är viktigt att människor som anser sig vara drabbade av kvicksilverförgiftning
från amalgam tas på allvar och får hjälp med att ställa diagnos. Eftersom
kvicksilverförgiftning är mer ett medicinskt än ett dentalt problem
bör hänvisningsläkare, dvs läkare med speciellt medicinskt ansvar för dessa
patienter, tillsättas. Den kanske bästa formen vore att hänvisningstandläkare,
hänvisningsläkare och personal från övriga berörda områden samarbetar
och bildar ett team som har kompetens att på ett allsidigt sätt möta patienten.

Utbildning

Utbildningen på läkar- och tandläkarlinjerna bör inkludera information om
amalgamets skadeverkningar. Tandläkarna bör också få utbildning i rätt teknik
vid amalgamsanering för att minska förgiftningssymtomen hos patienterna.
En förbättrad utbildning i användandet av de nya material som finns
är också nödvändig.

Produktregister

Ett produkt- och biverkningsregister för dentala material bör inrättas snarast.
Det får anses självklart att en patient skall informeras om vad amalgam
eller andra tandlagningsmaterial innehåller och vilka biverkningar de kan
ha. Förslag om inrättande av ett sådant register har under flera år beretts
inom regeringskansliet och en proposition utlovats. Senast i höstas lovade
förre socialministern att en proposition skulle föreläggas riksdagen våren
1990. Så blir det inte. I stället hänvisar man nu till arbetet med anpassningen
till EG som ett ytterligare skäl för att skjuta upp denna angelägna fråga i
integrationsprocessen med EG. Nu ska en proposition komma senast 1991.
Vi kan inte acceptera denna förhalning. En proposition bör läggas under våren
1990.

Ersättningsreglerna

Ersättningsreglerna till patienterna vid utbyte av amalgam bör vidgas. I riksförsäkringsverkets
allmänna råd från 1988 rekommenderas visserligen att
patienterna ska få sina amalgamfyllningar utbytta utan avgift vid dokumenterad
allergi och kvicksilverförgiftning trots att socialstyrelsen angett att de
metoder och gränsvärden som finns för att dokumentera detta inte är relevanta.
På det sättet vägras ett stort antal patienter rätten till ersättning trots
att deras sammanlagda symtom visar på kvicksilverförgiftning. Enligt vår
uppfattning bör symtomen tillmätas större betydelse vid fastställande av diagnos.

Dessutom varierar tillämpningen av ersättningsreglerna från en försäkringskassa
till en annan. Det är inte acceptabelt. Den handläggande personalen
på försäkringskassorna bör få bättre information.

Tandvårdspersonalen

Den tandvårdspersonal som arbetar med hanteringen av amalgam t ex vid
sanering och därigenom också kommer i kontakt med kvicksilver har rätt till
en bra arbetsmiljö. Tandvårdspersonalen bör genomgå årliga hälsoundersökningar,
och en regelbunden kontroll av arbetsmiljön i de laboratorier där
kvicksi Iveranalysen görs bör ske.

Avfallsproblem

Vid hantering och sanering av amalgam är det av största vikt att kvicksilvret
inte sprids ut i miljön eller i avfallssystemet. En åtgärd för att hindra detta
är att installera effektiva amalgamavskiljare som också förhindrar förång

Mot. 1989/90

So537

12

ning av det kvicksilver sorn samlas upp. De måste också placeras omedelbart
intill källan och ha en verkningsgrad som motsvarar kraven i t.ex. Västtyskland
och Schweiz.

Forskningscentrum

Enligt vår uppfattning är det angeläget att de forskare som under lång tid
arbetat med forskning inom detta område och gjort stora framsteg, får fortsätta
och vidareutveckla sitt arbete.

I Uppsala finns en grupp forskare vid institutionen för strålningsvetenskap
som undersökt en växande skara patienter med ökad infektionsbenägenhet,
handikappande trötthet och många andra symtom. Arbetet bedrivs i samarbete
med infektionskliniken vid Akademiska sjukhuset.

Med hjälp av protonstrålar från en partikelaccelerator, (den s.k. PIXEmetoden)
kunde man konstatera att ca 80 % av patienterna har kraftigt förhöjda
halter av kvicksilver i vita och röda blodkroppar. Halterna i enstaka
celler har nivåer som annars bara ses hos t ex svartlistad insjöfisk. Traditionella
mätningar på helblod gav ej denna information. Hos en jämförbar
grupp friska människor kunde inga liknande celler påvisas.

Denna metod visade förutom på kvicksilverförekomsten även på halter av
andra tungmetaller.

Deras forskning tycks nu leda till slutsatsen, att behandling med selen,
vissa vitaminer och ett successivt avlägsnande av amalgamfyllningarna leder
till ett förbättrat hälsotillstånd. Genom dessa åtgärder finner forskarna att
kvicksilverhalterna i cellerna sjunker under den nivå, som är mätbar med
PIXE-metoden.

Intresset för dessa frågor sprider sig nu. Samarbete med expertis från
andra specialiteter har inletts. Landstinget i Uppsala har engagerat sig. Det
fortsatta arbetet inom detta område är dock inte en fråga för Uppsala län.
Det är av nationellt och även internationellt intresse.

För en fortsatt utveckling inom området krävs ett tvärvetenskapligt samarbete
där bl.a. medicinsk, odontologisk, toxikologisk, farmaceutisk och biokemisk
kompetens ingår.

För att detta ska bli möjligt bör ett särskilt forskningscenter inrättas.
Forskning och klinisk verksamhet måste leda fram till nya diagnos- och behandlingsmetoder.
I ett sådant forskningscenter kan den kliniska patientverksamheten
vara en del av forskningen. Eftersom man i Uppsala ligger
långt framme i amalgamfrågan vore det lämpligt att inrätta ett sådant forskningscentrum
där.

På grund av områdets stora nationella intresse bör statliga medel tillföras
för uppbyggnaden av ett sådant forskningscentrum.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar om förbud mot amalgam fr.o.m. 1992,

2. att riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen
anförts om inrättande av hänvisningsläkare,

Mot. 1989/90

So537

13

3. att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tandläkar- och läkarutbildningen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om produkt- och biverkningsregister för dentala material,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ersättningsreglerna vid amalgamsanering,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om information till försäkringskassornas personal,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tandvårdspersonalens arbetsmiljö,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avfallsproblemen,3]

5. att riksdagen beslutar att statliga medel skall utgå för tillskapande
av ett tvärvetenskapligt forskningscentrum i Uppsala.

Stockholm den 25 jan 1990

Marianne Andersson (c) Jan Hyttring (c)

1 1989/90:Sf369

2 1989/90:A289

31989/90:Jo872

Mot. 1989/90

So537

14

gotab 99695, Stockholm 1990