Förbud mot blockad av enmansföretag vid avtalsvägran

Motion 1990/91:A739 av Kjell Johansson m.fl. (fp, c, m)

Under de senaste fem åren har hundratals varsel om
blockad eller arbetsnedläggelse riktats mot småföretag.
Flera av dessa har riktats mot enmansföretag för dessas
vägran att teckna kollektivavtal eller separatavtal. Därtill
skall läggas alla de mer eller mindre uttalade hot om
blockad i samma syfte som riktats mot enmansföretag. I en
del fall har varslen lett till genomförda blockader. Denna
typ av blockader förekommer nästan uteslutande inom LO-
området. Kraven från den fackliga organisationen för att
dra tillbaka varsel om blockad eller häva en pågående
blockad är att enmansföretagarna skriver ett s.k.
separatavtal med den fackliga organisationen.

Frågan om förbud mot blockad av enmansföretag
övervägdes redan år 1975 av Arbetsrättskommittén (SOU
1975:1) och har vid ett flertal tillfällen aktualiserats sedan
dess.

Motivet att inte införa ett sådant förbud har motiverats
med ''att ett sådant förbud skulle ha en betydande räckvidd
samt beröra hävdvunna principer för konflikter på
arbetsmarknaden''.

Ett annat motiv som anförts till försvar för den nu
gällande ordningen är att ''det varit en gängse princip att
statsmakterna inte bör ingripa med lagstiftning i
arbetsmarknadsparternas rätt att använda stridsåtgärder''.
Detta motiv måste emellertid betraktas som
ovidkommande så länge ett företag inte har någon anställd
förutom ägaren.

Samhället har inte dragit sig för att lagstifta till den
svages skydd när dennes position varit extremt utsatt. Sådan
är enmansföretagarens situation i dag gentemot de fackliga
organisationerna. Dessa principer innebär att en facklig
organisation mer eller mindre kan tvinga en
enmansföretagare att skriva på avtalsvillkor, som måste
betraktas som oskäliga. Sådana avtal förekommer inom
måleribranschen. Den enmansföretagare som skriver på ett
sådant avtal förbinder sig att inte ta större jobb än upp till
14 000 kr. Bryter vederbörande mot avtalet så blir han/hon
skadeståndsskyldig.

För att undvika kritik från näringsfrihetsombudsmannen
har målarförbundet hittat på ännu ett sätt. Genom hot om
blockad vill man nu påtvinga enmansföretag att förbinda sig
att varje kvartal betala 1 700 kr. till facket. Detta trots att
man inte representerar en enda fysiskt närvarande person
på arbetsplatsen. Skulle enmansföretagaren bli sjuk mer än
sju dagar måste vederbörande gå till facket med styrkt intyg
för att få tillbaka en del av sin avgift. En avgift som inte ger
företagaren någonting. Bryter företagaren mot avtalet blir
vederbörande skadeståndsskyldig.

Det måste betraktas som orimligt att en facklig
organisation ges en laglig möjlighet att utfärda
stridsåtgärder gentemot ett företag, där den fackliga
organisationen inte kan eller ens har en teoretisk möjlighet
att representera någon fysiskt närvarande person.

Så länge det inte föreligger något fackligt arbetsmonopol
eller någon lag som förbjuder enmansföretag, måste de
enskilda individerna i samhället få avgöra under vilka
former de vill arbeta -- som anställd eller som företagare
med eller utan anställda. Sedan måste vi överlåta åt
konsumenterna att avgöra hos vilka företag de vill köpa sina
varor och tjänster.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning
om förbud mot blockad av enmansföretag för dess vägran
att teckna avtal separat eller via arbetsgivarorganisationen.

Stockholm den 22 januari 1991

Kjell Johansson (fp)

Britta Bjelle (fp)

Isa Halvarsson (fp)

Gudrun Norberg (fp)

Ulla Orring (fp)

Gunhild Bolander (c)

Filip Fridolfsson (m)

Ivar Franzén (c)