Förbud mot fångst av fredade fågelarter i länderna kring Medelhavet

Motion 1992/93:Jo636 av Anders Svärd (c)

Genom tiderna har flyttfåglar varit utsatta för en
omfattande fångst i länderna kring Medelhavet.
Fångstmetoderna är idag mycket effektiva på grund av
moderna material som t ex nylon samt en stadigt ökande
användning av hagelbössa och nät (ofta med levande
lockbete), snaror, stenfällor och limpinnar. Man räknar
med 9--10 miljoner aktiva jägare i området, som i första
hand använder sig av skjutvapen. Ungefär en miljon jägare
använder fällor av något slag.

Både nationellt och internationellt finns vissa regler och
bestämmelser angående denna jakt, mestadels i form av
förbud mot urskillningslösa fångstmetoder, begränsning av
jakt i vissa områden och upprättande av
fågelskyddsområden.

Medelhavsländernas nationella lagar ignoreras
emellertid ofta av jägarna och internationella
överenskommelser tillämpas sällan av ländernas
myndigheter. Detta har bidragit till att många av de jagade
fågelarterna är utrotningshotade eller har minskat avsevärt
i antal. Ca 144 flyttfågelarter jagas inom Medelhavsområdet
i strid mot internationella överenskommelser. Många av
dessa är nordiska flyttfåglar.

Genom undersökningar har man lyckats skapa en bra
bild av fångsten av flyttfåglar i vissa begränsade områden i
Medelhavsregionen, samtidigt som informationen från
andra länder (Albanien, Israel, Libyen) är så gott som
obefintlig. Att fångst av flyttfåglar bedrivs i samtliga länder
i Medelhavsregionen har emellertid kunnat konstateras.

Det finns fem internationella överenskommelser -- två
globala konventioner, två regionala konventioner och ett
EG-direktiv -- vilka rör fångst av flyttfåglar. Följande
länder har ratificerat och/eller undertecknat dessa
överenskommelser:

Tabell

Den kraftfullaste av dessa överenskommelser är EG:s
fågeldirektiv, som inrymmer bestämmelser till skydd av
olika fågelarter med betoning på flyttfåglar. I direktivet
listas de fågelarter som får jagas. Enligt direktivet förbjuds
också bruk av en rad urskillningslösa fångstmetoder,
däribland lim, snaror och nät.

Bonnkonventionen handlar enbart om skydd av
flyttfågelarter och Bernkonventionen har bestämmelser
som liknar EG:s fågeldirektiv i fråga om fångstmetoder.

Afrikakonventionen är en av de första konventionerna
som rör vilda djurarter. Den omfattar bestämmelser som
skydd av en rad djur (även några flyttfågelarter) som listas
i konventionens annex.

Ramsarkonventionen spelar en begränsad roll när det
gäller skydd av flyttfåglar.

Om man bygger på de undersökningar som har utförts
inom begränsade områden (Malta, Cypern, norra Sinai,
nordöstra Turkiet samt delar av Spanien och Italien),
kommer man fram till ca 80 miljoner jagade flyttfåglar per
år. Om man istället bygger beräkningen på grundval av
antalet inkomna fågelringar och andra indikatorer är det
minst 750 miljoner flyttfåglar som varje år fångas och dödas
inom regionen. Denna fångst medverkar i hög grad till att
ständigt fler fågelarter riskerar att utrotas.

Nordiska rådet har vid sin 41:a session den 9--11
november 1992 i Århus på förslag av dess miljöutskott
rekommenderat de nordiska ländernas regeringar
(rekommendation nr 49/1992) att spela en roll i att
tillförsäkra att internationella överenskommelser om vilda
djur uppfylls av ratifikationsländerna. Vidare
rekommenderas regeringarna att inom respektive fora för
internationella konventioner (speciellt Bern- och
Bonnkonventionerna) aktivt verka för att alla länder
uppfyller konventionernas bestämmelser om jakt på
fredade fågelarter samt bl a kräva större aktivitet i fråga om
genomförandet av EG:s fågeldirektiv. Regeringarna
rekommenderades också att i internationella fora verka för
en intensifiering av FoU-verksamheten om omfattning och
konsekvenser av jakten på flyttfåglar vid Medelhavet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpt förbud mot fångst av
fredade fågelarter i länderna kring Medelhavet.

Stockholm den 22 januari 1993

Anders Svärd (c)