Förbud mot krigsmaterielexport m.m.

Motion 1990/91:U427 av Lars Werner m.fl. (v)

Inledning

Under senare år har två större offentliga utredningar
gjorts om den svenska vapenexporten. Dels
Medborgarkommissionens utredning (SOU 1988:15), dels
den parlamentariska utredningen Utlandssamverkan på
krigsmaterielområdet (SOU 1989:102).

Efter att dessa utredningar avslutats har debatten om
den svenska vapenexporten fortsatt. Nya ''affärer'' har
uppdagats och Bofors har fällts för vapensmuggling.

Svensk ammunition till Irak

Sist i raden av avslöjanden är Svenska Freds- och
Skiljedomsföreningens avslöjande januari 1991, att Bofors
sålt ammunition till Irak via Italien 1983--84. Ammunition
som alltså kan ha använts i mördandet av kurdiska
nationalister eller under invasionen av Kuwait.

Exemplet Irak är talande för hur principlöst
krigsmaterielexporten fungerar i vår värld. Idag när USA
och dess allierade befinner sig i krig mot Irak främställs
Saddam Hussein som en fruktansvärd diktator.

Det är en korrekt beskrivning, men Saddam Hussein har
varit fruktansvärd under hela sin tid vid makten. Tidigare
då USA och flera andra västmakter ansåg att Saddam
Hussein gynnade deras intressen rustades Irak, trots
omfattande rapporter om hans ansvar för grova brott mot
mänskliga rättigheter.

De vapen USA och dess allierade möter i kriget har de
själva exporterat till honom!

Exemplet Irak visar med all önskvärd tydlighet hur
viktigt det är att nå internationella överenskommelser för
att pressa ner vapenhandeln i världen. Sverige bör inte bara
snabbt avveckla den egna vapenexporten, utan även
internationellt verka för en begränsning och kontroll av
vapenhandel.

När det gäller den svenska exporten av ammunition till
Irak vad den ett typiskt exempel på vidareexport. Den har
visat sig vara svår att kontrollera. Men regeringen har inte
tillräckligt kraftfullt ingripit för att få stopp på
vidareexporten av svenska vapen till ''förbjudna'' länder.
Ett stopp av förnyad export till stater som deltagit i
vidareexport borde vara självklart.

Avspänning i Europa

Utvecklingen under 1989 och 1990 innebar ökad
avspänning i Europa. Stormaktskonflikten mellan USA och
Sovjet har kraftigt avmattats. Det ledde till att ESK-
konferensen i Paris i november konstaterade att ''det kalla
kriget avslutats''. Nedrustningen har inletts i Europa.

Ett antal regionala konflikter i tredje världen har kunnat
lösas. Dessutom har det faktum att flera u-länder dras med
en mycket svår ekonomisk sitaution medfört att flera av
dessa stater köper allt färre vapen.

Flera i-länder har fått sin vapenexport kraftigt minskad,
som t ex Sverige och Frankrike som tappat 50% av exporten
av krigsmateriel under de senaste två åren.

SIPRI bedömer att den internationella vapenhandeln
kommer att minska med 15--25% fram till 1996. Men den
beräkningen gjordes innan storkriget i Mellersta Östern
släpptes löst. Det är ännu för tidigt att avgöra vad kriget kan
komma att medföra på sikt för den internationella
vapenhandeln.

Avveckla svensk krigsindustri

Avspänningen och nedrustningen i Europa kräver också
svensk nedrustning. Det är dags att avskriva behovet av en
stor svensk krigsindustri som en grundläggande tillgång i
svensk säkerhetspolitik.

Internationaliseringen och ett allt närmare EG-
samarbete minskar också behovet av en inhemsk
vapenindustri.

Det leder till att svensk krigsindustri står inför en stor
strukturomvandling. Här kommer stora krav att ställas på
regering, kommuner och företag för att stödja de orter och
enskilda som berörs av nedläggningar.

Det finns inte längre några försvarspolitiska skäl att
upprätthålla en omfattande svensk krigsindustri. En
omfattande nedskärning kan börja. Vapenexporten kan
helt avskaffas inom en 5-årsperiod.

Under avvecklingsperioden finns starka skäl för att
skärpa exportpolitiken. Inom följande områden behöver
åtgärder vidtagas:

1. Riktlinjer och länderval

Regeringen godkände 1986 export av Robot 70 till
Pakistan och Fälthaubits 77 till Indien. Alla som är det
minsta bevandrade i förhållandet mellan de båda staterna
känner till konflikten om Kashmir. Enligt den så kallade
Medborgarkommissionen ''förefaller Sveriges vapenexport
till Indien inte vara förenlig med en strikt tillämpning av
riktlinjerna'' (s.191--194).

Vapenexporten till Indien och Pakistan är klara exempel
på en felaktig tillämpning av riksdagens riktlinjer. Andra
exempel på detta är exporten av granatgeväret AT 4 till
USA och luftvärnskanoner till Indonesien.

Bestämmelserna är restriktiva, men tillämpningen, i
flera fall, mycket liberal. Sveriges regering har hittills
tillämpat riktlinjerna för slappt. Det krävs ett hårdare urval
av stater som ska få köpa krigsmateriel från Sverige.

Ett sätt att förbättra urvalet av länder och att förstärka
riktlinjernas betydelse vore att lagfästa riktlinjerna.
Då skulle regeringen på ett helt annat sätt tvingas att följa
riktlinjerna och dess intentioner.

Vidare anser vi att riktlinjerna bör utökas med ett
förbud att sälja krigsmateriel till stat med militära styrkor,
som är eller har varit engagerade i stridshandlingar utanför
det egna territoriet, med undantag för styrkor som
stationerats på FN-uppdrag.

2. Mänskliga rättigheter

Det krävs en skärpt skrivning på detta område. Det är
viktigt att denna skrivning inte bara ökar glappet mellan
bestämmelserna och verkligheten utan leder till en reell
skärpning i ländervalet. Indonesien är utan tvivel ett land
där ''omfattande och grova kränkningar av mänskliga
rättigheter förekommer''. Ett annat sådant land är
enpartistaten Singapore, även om det inte står så mycket
om det i svensk press. Ett tredje är Brasilien.

3. ''Följdleveranser''

Den parlamentariska utredningen om
krigsmaterielexporten (Utlandssamverkan på
krigsmaterielområdet SOU 1989:102) föreslår en
betydande liberalisering av vapenexporten vad gäller synen
på följdleveranser. Av nuvarande riktlinjer framgår att
export av reservdelar bör kunna fullföljas även om landet i
fråga kommer i krig.

För att motivera viss export av ammunition (främst till
Indonesien) har regeringsföreträdare vid upprepade
tillfällen sagt att denna bestämmelse tolkats/tillämpats till
att gälla ''reservdelar och ammunition''.

Nu vill utredningen att riktlinjerna ändras:

Reservdelar till tidigare, med vederbörligt tillstånd,
exporterad materiel, bör kunna få exporteras om inte
ovillkorligt hinder möter. Detsamma bör gälla för andra
leveranser, tex av ammunition, som har samband med
tidigare utförsel eller där det annars vore obilligt att inte ge
tillstånd.

Detta ändringsförslag är en mycket allvarlig
liberalisering av den svenska vapenexportpolitiken. Om
förslaget genomförs kommer Sveriges bidrag till krig runt
om i världen att öka.

Detta förslag måste därför avvisas.

4. Samarbetsavtal

Även här har det föreslagits helt oacceptabla
liberaliseringar av svensk vapenexportpolitik. I ett förslag
till nya riktlinjer föreslår vapenexportutredningen två
förändringar:

1. Förutsätter ett samarbetsavtal export från
samarbetslandet skall huvudprincipen vara att det inte får
ske i strid med riktlinjerna. Undantag kan dock göras i den
mån svensk materiel endast ingår i ringa omfattning eller i
övrigt inte är ägnad att påverka slutproduktens egenskap av
utländsk.

Vi motsätter oss denna liberalisering.

2. Föreligger ett starkt svenskt försvarspolitiskt intresse
av att samarbetet kommer till stånd och är det en
förutsättning från motpartens sida att viss utförsel får ske
från samarbetslandet kan efter omständigheterna export till
tredje land i övrigt medges inom ramen för samarbetets
exportregler.

Detta lämnar fältet fritt för en omfattande vapenexport
av svensk krigsmateriel till stater i konflikt.

Alla former av vidareexport av svensk krigsmateriel till
stater som är stängda för direkt svensk export bör avvisas.
Vi menar att detta förslag om undantag vid samarbetsavtal
är helt oacceptabelt och skulle i praktiken betyda att hela
den svenska vapenexportlagstiftningen urholkas. Samma
regler bör gälla vid samarbetsavtal som vid ''vanlig''
krigsmaterielexport, dvs export av sådana produkter skall
godkännas av Sveriges regering utifrån de av Sveriges
riksdag beslutade, och lagfästa, riktlinjerna.

5. Öppenhet

Det behövs en större öppenhet om svensk vapenexport.
Det gäller exempelvis vilken typ av materiel som sålts till
olika stater. Om detta hindrar ljusskygga kunder att köpa
från Sverige är det bra. Öppenhet, att olika stater känner
till varandras militära kapacitet, är en faktor som gynnar
avspänning. Detta bör Sverige bidra till, så länge exporten
inte är avvecklad.

Vidare bör regeringen årligen redovisa hur stor del av
exporten som regleras av slutanvändarintyg (EUC -- End
User Certificate) respektive intyg om egen tillverkning
(OPD -- Own Production Declaration). Produkter som
exporteras med OPD-intyg riskerar nämligen att
vidareexporteras eftersom Sverige avsagt sig all möjlighet
till kontroll över detta. Regeringen bör också årligen
redovisa hur många samarbetsavtal med rätt till
vidareexport till stater förbjudna för svensk vapenexport
som tecknats.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag om totalt
förbud mot export av krigsmateriel, samt att en plan för
avveckling av krigsmaterielexporten inom en femårsperiod
tas fram,

2. att riksdagen begär att regeringen skall planera och
förbereda stöd till regioner, företag och enskilda som
drabbas vid nedläggningar och omstruktureringar av svensk
krigsindustri,

3. att riksdagen begär att regeringen till dess att
krigsmaterielexporten är avvecklad skall föreslå skärpt
lagstiftning så

a) att riktlinjerna för krigsmaterielexport skärps,

b) att export vid samarbetsavtal mellan svensk och
utländsk krigsindustri underställs de svenska
exportreglerna,

c) att riktlinjerna utökas så att krigsmateriel inte skall
kunna säljas till ''stat med militära styrkor, som är
engagerad i stridshandling utanför det egna territoriet, eller
som hålls kvar där efter det att striderna upphört'',

d) att inte reglerna om export av ''följdleveranser'' får
urholkas i enlighet med vad som beskrivs i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att stater som brutit mot gällande regler för svensk
vapenexport inte får komma i fråga för ytterligare inköp av
svenska vapen under de följande tio åren,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att öppenheten i redovisningen av den svenska
krigsmaterielexporten utökas på det sätt som anges i
motionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige måste verka
internationellt för begränsning och kontroll av den
internationella vapenhandeln.

Stockholm den 24 januari 1991

Lars Werner (v)

Bertil Måbrink (v)

Margó Ingvardsson (v)

Bo Hammar (v)

Berith Eriksson (v)

Ylva Johansson (v)

Lars-Ove Hagberg (v)

Gudrun Schyman (v)