Förbud mot utförsel av krigsmateriel

Motion 1988/89:U406 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

av Lars Werner m.fl. (vpk)

Förbud mot utförsel av krigsmateriel

Mot.
1988/89
U406-408

Nej till svensk vapenexport!

Sverige har länge framstått som ett land som energiskt drivit freds- och
nedrustningsfrågor på ett aktivt sätt. I internationella sammanhang har man
lyssnat på Sverige. Hela detta internationella förtroendekapital håller nu på
att raseras, i takt med att vapenexportskandalerna uppdagas. Det handlar
om illegal försäljning, det handlar om regeringsmedlemmars kännedom om
vidareexport till icke godkända länder, det handlar om nonchalans för de av
riksdagen beslutade riktlinjerna. Kort sagt- det handlar om att säga ett och
göra ett annat. Det handlar om att tala fred och sälja vapen!

Enligt vpk finns det bara en sak att göra - förbjud all svensk vapenexport.
En trovärdig svensk nedrustnings- och fredspolitik kräver att riksdagen
fattar ett sådant beslut. Vill man inte det måste man anpassa den nuvarande
lagstiftningen till verkligheten och säga att all export är tillåten, utan restriktioner,
eftersom det ändå är omöjligt att via svensk lagstiftning kontrollera
den internationella vapenhandeln. Även om den politiska viljan skulle
finnas.

Följande åtgärder är nödvändiga för att åstadkomma ett stopp för vapenexporten:

- Inga nya order får tecknas. Redan ingångna avtal får fullföljas bara
under förutsättning att de inte strider mot nu gällande riktlinjer.

- För den vapenindustri som är exportberoende planeras en övergång till
civil produktion i en 5-årsplan. Planen ska garantera alla anställda fortsatt
arbete och tillvarata den kompetens och det kunnande som i dag
finns inom varje företag.

- Den omställning som eventuellt inte klaras inom befintliga arbetsmarknads-
och näringspolitiska resurser finansieras genom en särskild utvecklings-
och omställningsfond.

Fyra goda skäl för att avveckla den svenska vapenexporten

Moraliska skäl: Sverige kan inte fortsätta att säga att vi vill ha nedrustning
och avspänning i världen och samtidigt bidra till samma världs militarisering
genom vapenexport. Vapen som säljs kommer till användning, på ena eller
andra sättet. Den svenska lagstiftningen kan inte kontrollera den internationella
vapenhandeln. Att påstå detta är otillåtet blåögt eller medvetet
lögnaktigt.

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr U406-408

Nedrustningspolitiska skäl: Ett stopp för den svenska vapenexporten skul- Mot. 1988/89
le öka Sveriges trovärdighet i arbetet för internationell nedrustning i FN och U406
i andra internationella organ. En ordentlig satsning på omställning från
militär till civil produktion, som med nödvändighet måste bli följden, skulle
dessutom kunna bli ett inspirerande exempel för nedrustningssträvandena i
hela världen.

Neutralitetsskäl: I dag går den svenska vapenexporten i huvudsak till
u-länder och till Nato-länder. Ingen export går till Östeuropa. Vatje vapenaffär
föregås av ett omfattande samarbete. Det gäller utveckling av vapensystem,
kontakter med utländska företag som ska leverera delar, utbildningspaket
m.m. Den svenska vapenindustrin blir på det här sättet alltmer
indragen i västvärldens militärindustriella komplex. Och beroendet okar ju
mer avancerade vapensystemen blir. Ytterligare ett problem är att de svenska
vapen som innehåller amerikanska komponenter, vilket en hel del gör,
bara får exporteras till stater som USA godkänner. Allt detta rimmar illa,
för att inte säga strider mot, den svenska neutralitetspolitiken.

Arbetsmarknadsskäi. När en särskild ort är beroende av en enda industri,
som producerar en enda vara, för en enda marknad, blir den orten väldigt
sårbar. Konkurrensen på den internationella vapenmarknaden är hård och
en förlorad order kan leda till arbetslöshet för många. En övergång till ökad
civil produktion skulle minska sårbarheten och trygga jobben på de orter
som i dag är särskilt beroende av vapenexporten.

Sverige behöver inte exportera vapen

De traditionella argumenten för svensk vapenexport bygger på flera antaganden.
Dels att exporten behövs för att förbilliga vårt eget militära
försvar, dels att den behövs för att försvarsindustrin ska kunna behålla sin
kompetensnivå. Ytterligare ett argument som används ibland är att det
skulle vara bra att andra länder kan köpa från just ett neutralt land som
Sverige, eftersom köparlandet då skulle slippa att hamna i beroendeställning
till något av de stora militärblocken.

Samtliga dessa argument motsägs emellertid av verkligheten. Undersökningar
har visat att FFV och Bofors tillsammans stått för ca 80 % av den
svenska vapenexporten under perioden 19751985. Under samma tid utgjorde
det svenska försvarets egna inköp från dessa bägge företag endast
18,5 % av de totala inköpen i snitt per år.

Värdet av den svenska vapenexporten ökar, trots att det svenska försvarets
inköp minskar. 1985 var den totala exporten på 1,6 miljarder kronor,

1986 på 2,3 miljarder och 1987 var motsvarande siffra 3,3 miljarder, dvs. en
fördubbling under samma tvåårsperiod.

57 % av exporten 1987 gick till Indien, USA, Pakistan och Indonesien,
där Indien är den i särklass största köparen med hela 41 %. Knappast något
av dessa länder kan kallas små oberoende stater, i färd med att bygga upp
ett defensivt försvar för att kunna hålla sig utanför blockpolitiken!

De internationella konsekvenserna av vapenhandeln är stora, inte minst
för länderna i tredje världen. Ungefär en fjärdedel av dessa länders skuldbörda
är ett resultat av deras vapenimport, vilket i sig skapar ett enormt
ekonomiskt beroende som förhindrar annan nödvändig social utveckling.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag som förbjuder all
svensk vapenexport,

2. att riksdagen beslutar att inga nya vapenexportorder skall godkännas,

3. att riksdagen beslutar att redan beviljade exporttillstånd endast
skall fortsätta att gälla under förutsättning att de inte strider mot nu
gällande riktlinjer,

[att riksdagen hos regeringen begär en 5-årig plan för den
exportberoende vapenindustrins övergång till civil produktion.1]

Stockholm den 19 januari 1989
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk)

Margo Ingvardsson (vpk)

Gudrun Schyman (vpk)

1 1988/89:N261

1* Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr U406-^08

Berith Eriksson (vpk)
Bo Hammar (vpk)
Hans Petersson (vpk)

Mot. 1988/89
U406

3