Förenklad tillståndsprocess för vindkraft

Motion 2002/03:Bo260 av Åsa Torstensson och Eskil Erlandsson (c)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förenkla tillståndsprocessen för vindkraftsanläggningar.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samla tillståndshanteringen för vindkraft under ett tak.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vindkraft inte bör klassas som miljöfarlig verksamhet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att anpassa gränsvärden för tillståndskrav till den teknikutveckling som skett på vindkraftsområdet.

Motivering

Det svenska samhället är beroende av en säker elförsörjning. Våra basnäringar, skogen och metallindustrin, är av avgörande betydelse för ekonomin och sysselsättningen och kräver god tillgång till elkraft till rimliga kostnader för att kunna konkurrera på världsmarknaden. Att garantera detta är ett av energipolitikens viktigaste mål.

Samtidigt som energipolitiken ska lösa detta finns det en rad andra mål som den också ska uppfylla, inte minst när det gäller miljön. Vi har förbundit oss, genom t ex Kyotoprotokollet, att minska koldioxidutsläppen. Samtidigt har riksdagen beslutat att avveckla kärnkraften. I EU har vi gemensamt med de andra EU-länderna fattat beslut om att gemensamt öka andelen förnybar energi. Att förena dessa olika mål är en svår uppgift, men en uppgift som vi måste och kan klara.

Regeringens proposition 2001/02:143 om handel med elcertifikat, vilken riksdagen fattade beslut om i juni, syftar till att öka andelen el från förnybara energikällor på den svenska elmarknaden. En sådan omställningsprocess kan i sig vara ett effektivt verktyg för att både säkra elförsörjningen och uppnå miljömålen. I den överenskommelse mellan s, v och c som träffats ges de ekonomiska spelreglerna för en sådan omställning.

Ofta framställs det i debatten som om omställningen av energisystemet och upprätthållandet av en trygg elförsörjning är mål som står i konflikt med varandra. Men så är det lyckligtvis inte. Genom en offensiv satsning på att bygga ut elproduktionen från förnybara energikällor får vi samtidigt ett tillskott av produktionskapacitet vilket bidrar till en säkrare elförsörjning. I en värld där osäkerheten blir allt större är det också gynnsamt att satsa på inhemsk, decentraliserad elproduktion. Samtliga förnybara bränslen är oberoende av leveranser från utlandet. Oavsett vad OPEC säger så regnar, blåser och växer det. Omställning till förnybar produktion bidrar alltså även på detta sätt till att minska sårbarheten.

Ett allvarligt hinder för att nå de uppsatta målen när det gäller utbyggnaden av förnybar elproduktion är den komplicerade och delvis föråldrade tillståndsprocess som idag gäller, i synnerhet för vindkraften. Krånglig och tidsödande byråkrati och motstridiga krav från olika myndigheter fördröjer, förhindrar och fördyrar vindkraftens utbyggnad.

I några fall har utdragna tillståndsprocesser lett till att den planerade tekniken, när tillståndet väl är klart, redan är föråldrad. För att vindkraftsprojektören ska kunna utnyttja den senaste tekniken måste tillståndsprocessen då dras igång på nytt. Ett exempel på detta är den planerade vindkraftsparken vid Klasården på Gotland som regeringen beviljat tillstånd till men som nu, efter 2 ½ års tillståndsprocess, måste börja om på nytt för att kunna utnyttja den teknikutveckling som skett under resans gång.

Detta är inte samhällsekonomiskt sunt. Regeringen bör omedelbart ta initiativ till en snabbutredning som ger förslag till hur tillståndsprocessen kan förenklas och snabbas upp. Här är det relevant att påminna om att EG-direktivet 77/2001 föreskriver att Sverige senast den 27 oktober rapporterar hur man har minskat lagstiftningshindren för att möjliggöra en ökad andel förnybara energikällor.

Ett problem i sammanhanget är att vindkraftverk idag hamnar under flera olika regelverk och att tillståndsansökningar därigenom måste beredas av flera olika myndigheter parallellt. Önskvärt vore att, liksom sker i exempelvis Storbritannien, samla tillståndshanteringen under ett enda tak, s k one stop shop.

Man kan ifrågasätta logiken i att vindkraft idag klassas som miljöfarlig verksamhet – samtidigt som den erhåller miljöbonus för att den är miljövänlig – och därmed faller under miljöbalken. Att projekt granskas noga och att strikta miljökrav ställs är självklart, men detta kan ske lika väl inom ramen för plan- och bygglagen.

Ytterligare ett problem är att de effektgränser som satts för när tillstånd behöver sökas från olika instanser inte har följt med den tekniska utvecklingen. När gränsen för att behöva söka regeringstillstånd sattes till 10 MW framstod denna nivå som gigantisk. Idag räcker det med en grupp på 3–4 kraftverk för att komma över denna gräns. Regeringen måste se över gränsvärdena och anpassa dem till den teknikutveckling som skett.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 21 oktober 2002
Åsa Torstensson (c)	Eskil Erlandsson (c)