Företagande

Motion 2004/05:N305 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)

1 Sammanfattning

Vår politik syftar till att skapa ett bättre, rikare och tryggare Sverige, där välfärden förbättras för alla. För detta måste den ekonomiska tillväxten öka. I en ekonomi som växer skapas nya resurser. I länder och regioner där ekonomin växer finns mer resurser att använda för att klara gemensamma åtaganden eller skapa större utrymme för enskilda människor. I ett samhälle med ekonomisk tillväxt kan en grupp människor få det bättre utan att någon annan grupp får det sämre. Där den ekonomiska tillväxten är svag gäller det motsatta - varje förbättring för en grupp i samhället innebär en förlust för någon annan. En politik som fokuserar på omfördelning ställer grupper mot varandra. En politik som fokuserar på tillväxt kan förbättra för alla.

En politik för företagande krävs för att stimulera tillväxt, men en politik för företagande är också en politik för frihet. Företagande handlar om att ge utlopp för skaparlust och viljan att växa, att skapa något nytt och att ta risker.

Det finns ingen enskild åtgärd som kan ge Sverige ett företagsklimat i världsklass. Det krävs ett antal åtgärder på många områden. En grundbult i vår politik för företagande är att ta bort hinder för företagande, inte att använda skattepengar för att på olika sätt leda företagens utveckling i den riktning som för tillfället är politiskt gångbar. All erfarenhet visar att företagandet frodas i miljöer där hinder undanröjs, inte där politiker försöker agera trädgårdsmästare.

I motionen beskrivs de åtgärder vi föreslår för att skapa god konkurrens, på lika villkor, för regelförenkling och för att skapa ett företagsvänligt skattesystem.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

2 Innehållsförteckning 2

3 Förslag till riksdagsbeslut 3

4 Villkoren för företagande 4

4.1 Socialdemokraterna vänder företagarna ryggen 4

4.2 Hur Sverige blev rikt 5

4.3 När Sverige halkade efter 5

4.4 Stagnerande reformtakt 6

4.5 Villkoren för företagandet 7

5 En politik för företagande 10

5.1 God konkurrens, på lika villkor 11

5.1.1 Bekämpa monopol: statliga, kommunala och privata 11

5.1.2 Öka etableringsfriheten 13

5.2 Färre och enklare regler 14

5.2.1 Handling, inte handlingsplaner 15

5.2.2 Konkreta mål, kvantitativa mått och uppföljning 18

5.2.3 Principer för regelförenklingsarbetet 19

5.2.4 Stärk Simplex 19

5.2.5 Problem- och konsekvensanalyser av nya regler och lagar 19

5.3 Ett företagsvänligare skattesystem 20

5.3.1 3:12-reglerna 20

5.3.2 Arvsskatt, gåvoskatt, förmögenhetsskatt och dubbelbeskattning 21

5.3.3 Rättstrygghet på skatteområdet 21

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bekämpa monopol (avsnitt 5.1).

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka etableringsfriheten och att uppmuntra privatiseringar och konkurrensutsättning inom den offentliga sektorn (avsnitt 5.1).

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka konkurrensövervakningen (avsnitt 5.1.1).

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en permanent regelrevision inom EU (avsnitt 5.2).

5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram konkreta förslag om regelförenklingar i enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitt 5.2.1).

6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av miljöbalken i enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitt 5.2.1.1).1

7. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av plan- och bygglagen i enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitt 5.2.1.2).2

8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om striktare tillämpning av kraven på konsekvensanalys i existerande lagstiftning (avsnitt 5.2.5).

9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att stärka rättstryggheten för företagare i enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitt 5.2.1).

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i övrigt anförs i motionen om regelförenkling och minskning av företagens administrativa börda (avsnitt 5.2).

11. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att ändra de s.k. 3:12-reglerna i enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitt 5.3.1).3

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om slopande av arvs- och gåvoskatterna, förmögenhetsskatten och dubbelbeskattningen (avsnitt 5.3.2).4

13. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om förändringar i skattelagstiftningen för att stärka företagarnas rättssäkerhet i enlighet med vad i motionen anförs (avsnitt 5.3.3).3

1 Yrkande 6 hänvisat till MJU.

2 Yrkande 7 hänvisat till BoU.

3 Yrkandena 11 och 13 hänvisade till SkU.

4 Yrkande 12 hänvisat till FiU.

4 Villkoren för företagande

4.1 Socialdemokraterna vänder företagarna ryggen

"Risken för framtida oro på ränte- och valutamarknaden, och för en svagare ekonomisk utveckling i Sverige ska mötas med kraftfulla åtgärder som stärker de svenska företagen, handeln och tillväxten."

"Tillväxten kommer inte av sig självt. Grunden är sunda offentliga finanser och en välutbildad befolkning. Tillväxten påverkas av skatter, villkor och regler. Den påverkas av hur öppet samhället är mot omvärlden. Men ytterst skapas tillväxten i människors framtidstro, hos innovativa entreprenörer, i social sammanhållning och mångas arbetslust och vilja att utvecklas och spränga nya gränser."

"Ett program för ett konkurrenskraftigt, attraktivt och framtidsinriktat Sverige i god sammanhållning behöver förverkligas."

Detta är tre citat ur regeringsförklaringen given vid öppnandet av riksdagen 2003. Vi moderater instämmer i den syn på företagande och tillväxt som statsministern då gav uttryck för.

Efter valet 2002 tycktes socialdemokraterna vilja flytta fokus i politiken, med tillväxtrådslag och med en tillväxtkongress, och visade en viss insikt om att politiken måste förändras för att bli mer inriktad på att förbättra villkoren för företag och företagare.

I det rådslagsmaterial om tillväxtfrågor som socialdemokraterna sände ut fanns, självklart vid sidan av sedvanligt jämmer över hur eländigt det var under de nio borgerliga regeringsåren, även en del insikter om problem som skapats under de över 50 socialdemokratiska regeringsåren under efterkrigstiden. Man skriver att de "kortsiktiga målen kom för ofta att överskugga de långsiktiga" och att man "missbedömde nyföretagandets roll i ekonomin". Vidare konstateras: "Sverige lyckades i alltför liten utsträckning att få fram nya företag baserade på forskning och innovationer. För få företag som kom växte sig stora under 1970- och 1980-talen." 1

Regeringen inbjöd "de politiska partierna, arbetsmarknadens parter och andra centrala organisationer" till "bred samverkan för att utveckla Sverige". Detta utmynnade så småningom i s.k. tillväxtsamtal med näringslivet.

Det är med stort beklagande vi konstaterar att de insikter som regeringen och socialdemokraterna givit uttryck för inte givit något resultat i form av praktisk politik. Regeringsförklaringen 2003 visade sig markera slutpunkten för socialdemokraternas intresse av tillväxt och goda villkor för företag och företagande, snarare än början till något nytt.

Socialdemokraternas tillväxtkongress resulterade i nya förslag om kostnadskrävande reformer - höjt tak i föräldraförsäkringen, avgiftsfri förskola, ökat stöd till idrotten och nedläggning av fungerande kärnkraftverk - medan förslag på konkreta förbättringar för företagare och företagande i stort sett lyste med sin frånvaro.

Tillväxtsamtalen med näringslivet blev resultatlösa. Förmodligen är statsministern den ende som betecknar dem som en framgång.

Årets regeringsförklaring illustrerar en återgång till en socialdemokratisk politik som endast handlar om hur välfärden ska fördelas, inte hur den ska skapas. Intresset för företagandets villkor är som bortblåst. Visserligen nämns i förbigående att villkoren för företag och näringsliv måste förbättras, men nästan inga konkreta åtgärder presenteras. Ordet företag nämns några gånger i regeringsförklaringen. Ordet företagare nämns inte en enda gång. Det är som om socialdemokraterna inte klarar av att erkänna att en politik för ett gott företagsklimat måste innebära goda villkor för företagare av kött och blod.

4.2 Hur Sverige blev rikt

Sverige gick från att vara ett fattigt jordbruksland till att vara ett utvecklat industriland under andra halvan av 1800-talet och början av 1900-talet. När Europa skulle resa sig efter andra världskrigets förödelse stod Sverige med en intakt industristruktur. Vi hade en väl fungerande ekonomi. De stora svenska industriföretagen, ASEA, Stora Kopparbergs Bergslagsaktiebolag, AGA, Alfa Laval, med flera, stod för kvalitet och trovärdighet. Den svenska näringslivsstrukturen byggde på tillgång till billiga råvaror - skog och järnmalm - och på ett antal framgångsrika uppfinningar. Framväxten av framgångsrika handelsföretag var också av central betydelse. Innovativa handelsmän skapade nya nätverk, transportsystem och affärsmodeller för att föra samman producent och konsument. Det svenska samhällssystemet var gynnsamt för företagande, investeringar, handel och arbete.

Sverige hade låga skatter och en liten offentlig sektor. 1950 var det svenska skattetrycket bara två tredjedelar av vad det var i Tyskland och Storbritannien. Ännu 1960 var de svenska skatterna på ungefär samma nivå som i resten av världen; de var obetydligt högre än de brittiska, och ungefär 5 procentenheter lägre än de tyska. Stabiliseringspolitiken var inriktad på att upprätthålla stabila offentliga finanser och på att pris- och löneutvecklingen inte skulle avvika från omvärlden. Grundbulten för denna ordning utgjordes av att den svenska kronan, genom Bretton-Woods-systemet, var fast knuten till övriga viktiga valutor i världen.

4.3 När Sverige halkade efter

Någon gång på 1960-talet började Sverige avvika från resten av världen. Den offentliga sektorn växte och skatterna sköt i höjden. Den politiska makten över människors vardag tilltog. På 1970-talet hade Sverige blivit ett land som markant avvek från resten av den rika världen. Förvisso steg den offentliga utgiftsandelen och skatterna i hela västvärlden, från runt 30 procent i genomsnitt i mitten av 1960-talet till mellan 35 och 40 procent under 1980- och 1990-talen. I Sverige hamnade de offentliga utgifterna istället på mellan 50 och 60 procent av BNP. Inte ett enda år sedan 1979 har de svenska offentliga utgifterna tagit mindre än halva BNP i anspråk. I viss utsträckning har en liknande utveckling ägt rum i vissa andra länder, t.ex. i de övriga nordiska länderna, men inte i något av dessa länder har skattetrycket under så lång tid så markant avvikit från resten av den industrialiserade världen.

Det är också sedan 1970 som Sverige på allvar halkar efter. 1970 var Sverige världens femte rikaste land. Nu ligger vi någonstans mellan plats 12 och 19 i OECD:s s.k. välståndsliga, beroende på vilket år man väljer, och på vilket sätt man räknar. EU-kommissionen beräknar att Sverige ligger på 12:e plats bland de 15 medlemsländerna. Vi har lägst välstånd i Norden.

Under 1970- och 1980-talen doldes de strukturella problemen av de ständiga devalveringarna av kronan. Sverige hade en svag produktivitetstillväxt, samtidigt som lönerna ökade snabbare än produktiviteten. Detta skapade återkommande kostnadskriser. När det svenska näringslivet därigenom tappade i konkurrenskraft, krävdes att kronans värde skrevs ned i förhållande till andra länders valutor. Industrins konkurrenskraft återställdes, men till priset av lägre reallöner.

4.4 Stagnerande reformtakt

Överhettningen av ekonomin under 1980-talet, den följande finanskrisen och den slutgiltiga kollapsen för devalveringspolitiken när kronan tilläts flyta 1992 ledde till en insikt om att den svenska ekonomin behövde reformeras i grunden. En rad viktiga reformer genomfördes under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Marginalskatterna sänktes. Kapitalbeskattningen och bolagsskatten reducerades. Kapitalmarknaderna avreglerades och förvärvsprövningen av utländska investeringar avskaffades. De centraliserade löneförhandlingarna övergavs i stor utsträckning, vilket lett till en mer flexibel och bransch- och företagsanpassad lönesättning. Ersättning och villkor i olika transfereringssystem stramades åt. Flera statliga företag privatiserades. En betydande avreglering och konkurrensutsättning av offentlig verksamhet har skett, inte minst på kommunal nivå. Tack vare EU-medlemskapet och reformering av den svenska lagstiftningen har konkurrenskontrollen skärpts. Bostadsfinansieringssystemet reformerades. Även på arbetsmarknaden skedde en viss avreglering genom att det blev lättare att göra undantag från "sist-in-först-ut-principen" vid personalnedskärningar och att möjligheterna till visstidsanställningar ökat.

En av de viktigaste förändringarna var Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. EU-medlemskapet har medfört klara ekonomiska fördelar. Konkurrensen har ökat. Handeln har ökat. Medlemskapet och förberedelserna för valutaunionen bidrog också till att hålla nere inflationen och att hålla ordning och reda i statsfinanserna. EU-medlemskapet har också haft positiva effekter på investeringarna, både inhemska och utländska.

Det har rått politisk oenighet om många av dessa reformer, men samtidigt har det funnits en insikt i de flesta politiska läger om att strukturfelen i ekonomin krävt åtgärder. Både den moderatledda regeringen och de socialdemokratiska regeringarna har genomdrivit viktiga reformer.

Att stabiliseringspolitiken inriktades på att upprätthålla låg inflation och stabila statsfinanser var viktigt. Att penningpolitiken delegerades till en oberoende centralbank och budgetprocessen stramades upp genom fleråriga utgiftstak gav den ekonomiska politiken större trovärdighet.

Det är dessa reformer som gjort att den ekonomiska utvecklingen i Sverige under 1990-talet var bättre än under de föregående decennierna. Det som är allvarligt är att reformverksamheten avstannat. De goda åren under de sista åren på 1990-talet hade kunnat användas till en offensiv politik för tillväxt - en politik med lägre skatter, ökat oberoende för enskilda människor och bättre utrymme för företagande och investeringar. Nu är de goda åren förslösade. Det kommer därför att vara svårare att genomföra en politik för tillväxt, men inte mindre viktigt.

4.5 Villkoren för företagandet

Framgångsrikt företagande handlar om att hitta nya sätt att kombinera insatsvaror, arbete och kunnande till varor och tjänster som kunderna värderar - att höja produktiviteten. Det finns två sätt som produktiviteten i näringslivet kan öka på. Produktiviteten kan öka inom existerande företag eller genom att nya företag tillkommer och gamla försvinner. Om de företag som tillkommer i en bransch är mer produktiva, och de som försvinner mindre produktiva än företagen i genomsnitt, så kommer produktiviteten i branschen som helhet att öka.

Därför är det viktigt att villkoren är goda både för gamla etablerade företag och för nyföretagande. Många studier och analyser visar att företagsklimatet på många vis är gott i Sverige. Det gäller t.ex. den ranking som World Economic Forum (WEF) genomför av företagsklimatet i olika länder. Där får Sverige en topposition. Det finns dock betydande brister. De etablerade företagen väljer alltför ofta att investera och expandera utomlands istället för i Sverige. Ägande och huvudkontor flyttar ofta utomlands. Nyföretagandet är svagt, och små företag växer dåligt. I den största internationella analys av företagsklimat som genomförts, "Global Entrepreneurship Monitor", som till skillnad från WEF fokuserar på de mindre företagen, hamnar Sverige nära botten.

För stora företag blir Sverige som land allt mindre betydelsefullt. Förvisso är Sverige med sina snart 9 miljoner tämligen välmående invånare ingen obetydlig marknad. Trots att Sverige är ett litet land befolkningsmässigt har vi, mätt i BNP-termer, världens 15:e största ekonomi. Våra råvaror - skogen, malmen och vattenkraften - är fortfarande viktiga och vår förhållandevis välutbildade arbetskraft gör att Sverige på många sätt är ett bra land för företag att verka i. Men för ett stort företag betyder detta inte att det är självklart att produktion måste finnas i Sverige. Det betyder inte heller att huvudkontoret behöver finnas i Sverige, eller att ägandet behöver vara svenskt.

Samtidigt behöver Sverige de stora företagen, inte bara för att de genom investeringar skapar arbete och tillväxt, utan också för att de stora företagen skapar möjligheter för nya företag att skapas och växa till. Många av de företag som idag är världsledande fungerade till en början som underleverantörer till ett etablerat storföretag.

Att företag köper upp andra företag och investerar över nationsgränser är en naturlig följd av internationaliseringen och av den europeiska integrationen. Denna utveckling är i grunden sund eftersom den gynnar teknik- och kunskapsspridning, främjar konkurrensen och ökar möjligheterna att utnyttja skalfördelar. Därmed är internationaliseringen av stor betydelse för näringslivets konkurrenskraft och för vårt välstånd.

Problemet för svenskt vidkommande är att utflyttningen av ägande, huvudkontor och investeringar är större än motsvarande flöden åt andra hållet. Under de senaste 10 åren har utländska företag köpt upp svenska för 930 miljarder kronor, medan svenska företag köpt upp utländska för 610 miljarder, alltså 320 miljarder mindre. Ägandet av svenskt näringsliv ligger i allt större utsträckning utomlands. Bakgrunden till detta är dels den svaga kapitalbildningen i Sverige, dels att det svenska skattesystemet missgynnar svenska ägare i förhållande till utländska ägare. Om en svensk och en utländsk ägare äger aktier i samma svenska företag betalar den svenske ägaren oftast mer skatt för sitt ägande. Utflyttningen av ägande beror alltså på att den svenska lagstiftningen leder till en realisation av tillgångar. Vårt näringsliv säljs ut till underpris.

Både utflyttningen av ägandet och andra faktorer har gjort att huvudkontoren också flyttat ut. Vi har gång på gång sett hur huvudkontoren hamnar utomlands när ett svenskt och ett utländskt företag slås samman. I vissa fall har huvudkontorsflytten skett utan samband med ett uppköp. I många fall är det naturligt att företag vill ha sitt huvudkontor närmare sina stora marknader, men det gör det ännu viktigare att vi i Sverige ger huvudkontoren gynnsamma villkor. Inte minst den höga svenska beskattningen av löneinkomster gör det mindre lockande att lägga ett huvudkontor i Sverige. Utflyttning av huvudkontoren är ett problem för Sverige av flera skäl. Ofta flyttar viktiga funktioner, som t.ex. forskning och utveckling med när huvudkontoren flyttar. Närheten till huvudkontoren kan också vara viktig för underleverantörer, som ofta är mindre företag.

Även när det gäller investeringar är situationen på många sätt bekymmersam för Sverige. Om man räknar bort de investeringar som består i att företag köper andra företag, så investerar svenska företag mer utomlands än vad utländska företag investerar i Sverige.

För att ägandet av stora företag, liksom deras huvudkontor ska finnas i Sverige, och för att svenska och utländska företag ska välja att investera i Sverige måste villkoren vara minst lika goda som i andra länder. Idag är villkoren ofta sämre i Sverige.

Ännu allvarligare än för de stora företagen är situationen för mindre företag. Sverige har färre små och medelstora företag i förhållande till vår befolkning än något annat jämförbart land. Vår näringslivsstruktur domineras av ett litet antal gamla och stora företag. Bland de femtio största företagen har inget startats efter 1970. Över hälften startades före första världskriget.

Det har också skett en kraftig nedgång av nyföretagandet under de senaste åren. Registreringsstatistiken från Patent- och registreringsverket, som redovisas i diagrammet nedan, visar att det totala nyföretagandet fallit med en fjärdedel sedan 1993.

Utvecklingen av nyföretagandet

I diagrammet redovisas både utvecklingen för egen firma, handelsbolag och kommanditbolag samt för aktiebolag.

Källa: PRV Bolag/Jobs & Society.

Det är allvarligt, dels eftersom små och medelstora företag i de flesta länder utgör en viktig del av ekonomin, dels eftersom det är bland de företag som idag är små som framtidens storföretag finns.

Troligen är det bra om det är lätt både att starta företag och att lägga ned företag som inte visar sig framgångsrika. Det är med andra ord inte nödvändigtvis ett problem att företag går i konkurs eller läggs ned, eller i alla fall minskar sin verksamhet, bara det samtidigt startas många nya företag, och andra företag växer.

När det gäller nyföretagande tycks skillnaden vara betydande mellan Europa och USA. I USA, som under de senare två decennierna haft betydligt högre tillväxt än de flesta europeiska länder, är nystartade företag ofta mycket små och har inte nödvändigtvis så mycket högre produktivitet än etablerade företag. Däremot växer de företag som är framgångsrika mycket snabbare än i Europa. OECD pekar på detta som en möjlig förklaring till USA:s snabbare tillväxt.

Några skäl till skillnaden mellan Europa och USA är att det är lättare att starta företag i USA och att det är lättare att minska verksamheten. Om ett företag vet att det exempelvis kan minska ned personalstyrkan om en expansion inte skulle bli så framgångsrik såökar också sannolikheten att man vågar försöka expandera. En stelare arbetsmarknad i Europa än i USA kan vara en förklaring till skillnaden, liksom lagar och regler som gör det dyrt och krångligt att starta företag.

Ett betydande problem i Sverige är också den rättsotrygghet som många företagare utsätts för. Tidsutdräkt vid tillståndsgivning, en svårgenomtränglig skattelagstiftning, tunga miljöskadeavgifter vid ringa förseelser och förekomsten av fackligt maktmissbruk kan sätta käppar i hjulen för en liten företagare. Facket har förvisso en legitim roll att spela, men i en förhandling mellan ett helt fackförbund och en ensam företagare är det inte självklart att det är facket som företräder den svagare parten.

Ett problem för svenska små och medelstora företag är också bristen på tillgång till kapital. De stora företagen, som har tillgång till den internationella kapitalmarknaden, påverkas i ringa utsträckning av den svenska kapitalbildningen. Här blir effekten istället att ägandet flyttar utomlands. Men mindre företag är allt som oftast hänvisade till svenska banker. I många andra länder är det vanliga att en företagare i första hand använder egna besparingar som startkapital, men de svenska skatterna gör att det är svårt att bygga upp ett tillräckligt kapital. Därför är små företag ofta lånefinansierade i Sverige. Eftersom ett lån till en småföretagare är en osäker affär för banken - banken har svårt att bedöma om en affärsidé håller eller om låntagaren kommer att föra den i hamn - kräver banken ofta personlig borgen. Det betyder att en konkurs för företaget även blir en privatekonomisk katastrof, vilket ytterligare avskräcker människor från att bli företagare.

Även när det gäller finansiering från s.k. affärsänglar och liknande är bristen på privat kapitalbildning en viktig begränsning. Erfarenheten visar att det engagemang som denna typ av investerare visar, och den kunskap de besitter, är av stor betydelse för att driva upp lovande små företag.

Ett annan viktig tillväxtbegränsning, i både Sverige och flera andra industriländer, är att den offentliga sektorn i huvudsak har monopol inom några sektorer som har alla förutsättningar att bli framtidens viktigaste tillväxtsektorer - sjukvård och utbildning. Ju högre inkomster människor har, desto större andel av denna inkomst används till just sjukvård och utbildning. Det betyder att efterfrågan på de tjänster som dessa sektorer producerar växer snabbare än ekonomin som helhet. Det begränsade utrymmet för privata företag inom dessa sektorer betyder med andra ord att en växande del av ekonomin domineras av offentliga monopol.

5 En politik för företagande

Det finns ingen enskild åtgärd som kan ge Sverige ett företagsklimat i världsklass. Det krävs ett antal åtgärder på många områden. En grundbult i moderaternas politik för företagande är att ta bort hinder för företagande, inte att använda skattepengar för att på olika sätt leda företagens utveckling i den riktning som för tillfället är politiskt gångbar. All erfarenhet visar att företagandet frodas i miljöer där hinder undanröjs, inte där politiker försöker agera trädgårdsmästare.

Lagar och regler måste förenklas, arbetsmarknadens funktionssätt förbättras och de mest tillväxtskadliga skatterna avskaffas eller sänkas kraftigt. Det är också viktigt att sänka det totala skattetrycket och att strama upp transfereringssystemen för att göra det mer lönsamt att arbeta. En politik med lägre skatter stimulerar effektivitet och kapitalbildning, vilket skapar utrymme för fler företag och högre tillväxt. För företagandet i Sverige är det också av central betydelse att förbättra utbildning och forskning. Rättstrygghet och väl fungerande brottsbekämpning är viktigt för att företag ska kunna bedriva sin verksamhet. Åtgärder på snart sagt varje politikområde kan ha effekter på företagsklimatet. Därför är det viktigt att företagarperspektivet ständigt bevakas.

I den moderata ekonomisk-politiska motionen och i flera parti- och kommittémotioner föreslås en rad åtgärder som har stor betydelse för företagsklimatet. Vår skattepolitik ökar människors utrymme att spara och ökar därigenom möjligheterna att förverkliga idéer och företagsprojekt utan att behöva ta stora lån. Genom vår skattepolitik främjas den privata kapitalbildningen, vilket i sin tur ökar tillgången på riskkapital. Vi föreslår åtgärder för att minska sjukfrånvaron och på andra sätt stimulera arbetsutbudet. I vår energipolitiska motion beskriver vi en energipolitik med stabila spelregler och god försörjning av energi till konkurrenskraftiga priser. Våra förslag inom utbildnings- och forskningspolitiken främjar också ett gott långsiktigt företagsklimat, liksom vår politik för lag och ordning. Nedan beskrivs de åtgärder vi föreslår för att skapa god konkurrens, på lika villkor, för regelförenkling och för att skapa ett företagsvänligt skattesystem. Vi pekar dessutom på betydelsen av att sätta stopp för en politik som ofta lägger krokben för företagande.

5.1 God konkurrens, på lika villkor

Statens uppgift är att ställa upp reglerna för företag och enskilda, och finansiera viktiga välfärdsuppgifter såsom skola, vård och omsorg. Däremot bör stat och kommun i allmänhet inte utföra sådana uppgifter som bättre utförs inom den privata sektorn. Statlig och kommunal näringsverksamhet bör inte förekomma.

5.1.1 Bekämpa monopol: statliga, kommunala och privata

Principen måste vara att statliga och kommunala bolag ska säljas eller avvecklas. Kommunal verksamhet bör drivas i förvaltningsform och en bolagsbildning bör endast ses som ett steg på vägen till en avknoppning eller privatisering. Det finns många exempel på att statligt och kommunalt ägande snedvrider konkurrensen genom en öppen eller dold subventionering och diskriminerande offentlig upphandling. Därigenom får privata företag sämre lönsamhet och expansionsmöjligheter och några tvingas lägga ner sin verksamhet. Politiskt subventionerade konkurrenter skapar också en extra osäkerhet för privata företag som för sin försörjning enbart är hänvisade till att tillfredsställa kundernas efterfrågan och som inte kan falla tillbaka på att tillfredsställa politiska önskemål. Många statliga och kommunala företag agerar dessutom på en marknad där det finns privata företag som är konkurrenter.

Samtidigt innebär kommunalt företagande ofta en ineffektiv användning av skattebetalarnas pengar. Kommuner är dåligt lämpade att driva företag, vilket ofta inneburit ett betydande slöseri med allmänna medel.

En renodling av statens och kommunernas roll, där man inte agerar domare och spelare på samma gång, skapar förutsättningar för fler livskraftiga företag med fler aktiva och engagerade ägare. Ett mer spritt ägande av företagen ger ett större utrymme för tillväxtbefrämjande investeringar genom att företagens tillgång till kapitalmarknaden ökar. Spritt ägande kan också vara en viktig frihetsreform, t.ex. när kommunala bostadsbolag säljs till de boende. Att äga sin bostad ger människor makt över sina egna liv.

Konkurrensverket måste ges ökade resurser för att bevaka konkurrensen på olika områden. De raider som verket gjort mot vissa branscher där man befarat bristande konkurrens - ett fenomen som drabbar nya aktörer hårt - har varit bra och bör utvecklas. Konkurrensverket bör också ges ökade befogenheter att ingripa då konkurrensen inom t.ex. vård, skola eller omsorg hotas av en kommuns beteende.

Vi välkomnar den reformering av konkurrensövervakningen som sker inom EU. EU:s konkurrensupprätthållande verksamhet är av stor betydelse. Sverige måste verka för att EU ingriper med kraft mot t.ex. olagligt och konkurrenssnedvridande statsstöd eller begränsningar av konkurrensen i olika medlemsländer.

På några punkter bör åtgärder övervägas som kan stärka Konkurrensverkets roll. Vinsterna av att ingå i en kartell kan för ett företag vara mycket stora. Det är därför viktigt att de konkurrensskadeavgifter som utdöms är tillräckligt höga för att verka avskräckande. De processer som Konkurrensverket drivit har också blivit mycket utsträckta i tiden, vilket binder upp betydande resurser för såväl myndigheten som för de inblandade företagen. Det kan därför finnas skäl att se över instansordningen i mål som gäller brott mot konkurrenslagen, och eventuellt ge Konkurrensverket möjlighet att direkt döma ut konkurrensskadeavgifter efter den modell som tillämpas av kommissionen på EU-nivå. Detta måste självfallet ske med bevarad rättssäkerhet för inblandade företag.

Avgörande för en god konkurrens är också att avskaffa konkurrenshindrande regler. Redan "nationalekonomins fader", Adam Smith, påpekade i sitt monumentalverk Om nationernas välstånd att företagare gärna samverkar i syfte att höja priserna. Hans slutsats var att sådan samverkan ofta möjliggörs genom olika typer av statliga regleringar, på den tiden t.ex. skråväsenden, i vår tid genom andra typer av regler. Därför är den regelförenkling som diskuteras i nästa avsnitt av central betydelse även för att öka konkurrensen.

Privata monopol och kartellbildningar hör inte hemma i en marknadsekonomi. Tendenser till detta måste bekämpas med kraft.

Det är också viktigt att stärka förbudet mot kommunal näringsverksamhet i vinstsyfte. Trots att kommunerna är förbjudna att bedriva näringsverksamhet finns många exempel på verksamheter som rimligen borde vara olagliga, liksom verksamheter i gråzonen mellan tillåtet och förbjudet. Exempel på ren näringsverksamhet är kommunala solarier, konditorier och tvättinrättningar. Ett exempel på verksamhet i gråzonen är kommunala fastighetsbolag som tar över industrifastigheter från företag i kris, för att "rädda sysselsättningen", och sedan hyr ut dessa till företagen till låg hyra. I många fall har företaget trots detta inte gått att rädda, vilket lett till att flera kommuner äger ett bestånd av industrifastigheter. Vi vill att förbudet mot kommunal näringsverksamhet klargörs och stärks, samt att kommunerna effektivt tvingas följa lagen, och upphöra med förbjuden verksamhet.

5.1.2 Öka etableringsfriheten

Stat, landsting och kommuner bör koncentrera sig på sådana verksamheter där offentliga insatser verkligen kan förväntas vara överlägsna enskilda och kooperativa initiativ bedrivna i små, decentraliserade företag där ett nära, personligt ansvar får ersätta kollektiv fjärrstyrning. Hur stor andel av den traditionellt offentliga servicen som ska erbjudas i privat regi måste avgöras av medborgarnas val bland ett utbud av olika tjänster.

Kommunerna bedriver många gånger verksamhet som kan och bör skötas av privata aktörer. En metod att skapa en större dynamik kring produktionen av offentliga tjänster är att införa en s.k. utmaningsrätt för företag. En sådan rätt innebär att företag ges möjlighet att inkomma med önskan om att en viss verksamhet ska upphandlas i konkurrens. Utmaningsrätten innebär vidare att kommunen måste starta en upphandlingsprocess, där det initierande företaget såväl som andra privata aktörer kan delta.

Många små företag har kommuner, landsting och myndigheter som sina kunder. Den utbredda användningen av ram- eller avropsavtal i offentlig upphandling försvårar för småföretag att få order. Lagen om offentlig upphandling är ett viktigt skydd för företagen, som förhindrar att offentliga myndigheter eller kommuner otillbörligen gynnar en näringsidkare framför en annan, eller att man gynnar en egen verksamhet. Lagen om offentlig upphandlig (LOU) finns till för att hushålla med skattebetalarnas pengar, och för att upprätthålla konkurrensneutralitet inom den offentliga upphandlingen. Det finns dock anledning att se över såväl lagen om offentlig upphandling som konkurrenslagen, lagen om otillbörligt upphandlingsbeteende och kommunallagen för att fullt ut förverkliga de principer om affärsmässighet, konkurrens och icke-diskriminering som ska gälla för offentlig upphandling.

I vissa fall är också ansvarsfördelningen oklar. De inblandade myndigheterna är Nämnden för offentlig upphandling (NOU), Konkurrensverket, Konkurrensrådet, Kammarkollegiet samt Kommerskollegium. Vi vill se över denna splittrade myndighetsbild. Fördelen med en samordning är att statsmakterna signalerar och fokuserar på den stora betydelsen av tillsynen över den offentliga upphandlingen. NOU bör slås samman med Konkurrensverket, vilket tydligare visar att upphandlingslagen i första hand är en konkurrenslagstiftning.

Stora upphandlingar bör delas upp i flera mindre poster så att även små företag har en chans att vara med i budgivningen. Den offentliga sektorn bör göra all upphandling elektroniskt och alla offentliga handlingar bör kunna nås elektroniskt och vara kostnadsfria till gagn för småföretagen.

Av central betydelse är att staten inte inför ideologiskt betingade begränsningar av kommuners och landstings möjligheter att pröva alternativa driftsformer. Vi säger bestämt nej till stopplagar, förbud mot vinstdrivande företag i vården och liknande särlagstiftning. Sådana regler är ett brott mot den kommunala självstyrelsen, hindrar uppkomsten av nya företag och bromsar förnyelse och nytänkande inom för välfärden centrala sektorer.

5.2 Färre och enklare regler

Under det senaste året har regelförenklingsarbetet tagit vissa steg framåt, efter enträgna påtryckningar från näringslivet och från de borgerliga partierna i riksdagen. Mätningar av företagens administrativa börda har påbörjats. En metod för mätning av den administrativa bördan har tagits fram av Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS). En första studie som tillämpar denna metod har genomförts. Den mäter kostnaden för företagen av att hantera momslagen och uppskattar denna till ca 2,8 miljarder kronor.

Samtidigt går det konkreta arbetet med att faktiskt förenkla de regler som drabbar företag och företagare knappast framåt. Regelbördan för svenska företag är fortfarande betydande. Det leder till att goda idéer aldrig omsätts i praktisk handling i nya företag. Det leder till färre jobb och till lägre tillväxt.

Regeringen redogör i sin årliga skrivelse till riksdagen (skr. 2003/04:8) för regelförenklingsarbetet. Vi förutsätter att man valt det man menar är de viktigaste exemplen:

• Livsmedelsförordningen har ändrats så att Livsmedelsverket kan utöva tillsyn över både lokal och varuförsändelse.

• Stöd för utrotningshotade husdjursraser handläggs numera av Jordbruksverket istället för av länsstyrelserna.

• Unga jordbrukares startstöd utbetalas numera i en summa istället för i en startpremie och en räntesubvention tvåår senare.

• Insatsordningen för överklaganden enligt plan- och bygglagen har ändrats. Numera ska sådana överklaganden prövas av förvaltningsdomstol istället för av regeringen.

• Stämpelskatteförordningen ändras så att betalning av stämpelskatten nu kan ske via autogiro och mot fakturan istället för mot postförskott.

Det är inte självklart att Företagarsverige upplever dessa förändringar som en revolutionerande lättnad av den administrativa bördan. Enligt en kartläggning gjord av Statskontoret 1999 finns 75 myndigheter som samlar in uppgifter från företag. Uppgifterna lämnas på 1 150 olika blankettyper. Antalet blanketter som skickades in 1998 var 73 miljoner.

OECD (Businesses' views on red tape, 2001) räknar med att kostnaden i Sverige för att administrera lagar och regler är nästan 200 000 kronor per företag. En oproportionerlig del av kostnaden faller på små företag. Kostnaden är omkring 30 000 kronor per anställd för företag med 1-19 anställda, medan den för större företag är omkring 6 000 kronor per år och anställd. För samhället kan hela kostnaden uppskattas till 50 miljarder kronor per år. Förmodligen är kostnaden än större, eftersom den mätbara kostnaden endast är kostnaden för existerande företag för att följa lagar och regler. Till detta kommer kostnaden för att många företag aldrig blir till.

Även om regeringen länge har framhållit betydelsen av enklare regler för företagare har alltför lite hänt. Småföretagardelegationen lade 1998 fram en lista med förslag som skulle underlätta för småföretag, men endast ca en tredjedel av dessa omkring 80 konkreta förslag har genomförts. Samtidigt har ytterligare lagar och regler tillkommit som innebär kostnader för företagen.

I förra årets budgetproposition skriver regeringen att ett brett åtgärdsprogram för enklare regler samt förbättrad myndighetsservice och tillgänglighet tas fram inom Regeringskansliet. Regeringen vill också fortsätta arbetet med att ta fram kvantitativa mål för regelförenklingen, som sker i enlighet med riksdagens beslut om ett mer målinriktat regelförenklingsarbete, som fattades i december 2002. Vad som behövs är dock inte i första hand fler planer, utan konkreta åtgärder. Behovet av kvantitativa mål och förbättrade mätmetoder får inte bli en ursäkt för att ytterligare fördröja arbetet med regelförenkling.

Regelförenklingsarbetet behöver mindre handlingsplaner och mer handling. För att arbetet ska kunna drivas med kraft krävs dock även att konkreta mål sätts upp, och att dessa mål följs upp, att kvantitativa mått för regelförenklingsarbetet skapas och att principer och fokus för regelförenklingsarbetet blir tydligare. Arbetet med regelförenklingsfrågorna måste också ges en starkare ställning inom Regeringskansliet genom att Simplex lyfts upp till Statsrådsberedningen, ges en starkare ställning och ökade resurser.

Vi välkomnar också det regelförenklingsarbete som pågår på EU-nivå. Detta arbete måste drivas med stor kraft. Vi vill dessutom att ett "Eurosimplex", en permanent regelrevision, inrättas av EU med uppgift att förenkla existerande regelverk och bevaka ny EU-lagstiftning.

5.2.1 Handling, inte handlingsplaner

Regelförenklingsarbetet får inte stå still i väntan på bättre mätmetoder, eller grundligare analyser. Flera av småföretagsdelegationens förslag bör utan längre utredningar kunna genomföras. Några exempel på detta är principen att det ska räcka för företag att göra anmälan till en myndighet då en och samma händelse föranleder anmälningsplikt till flera myndigheter och kravet att myndigheter ska lämna bindande löften om hur lång tid det ska ta att avgöra ett ärende. Lagen om obligatorisk platsanmälan bör också avskaffas.

Andra förenklingar kräver visst utredningsarbete, men bör ändå vara förhållandevis okomplicerade. Det gäller bl.a. att ersätta de statistiska totalundersökningar som görs på många områden, t.ex. avseende sjukskrivningar och hälsoläge. Dessa innebär en betydande administrativ börda för företagen och bör ofta utan kvalitetsförlust kunna ersättas med urvalsundersökningar. Även i övrigt kan kraven på företagens uppgiftslämnande minska. Andra exempel på viktiga regelförenklingar är att införa enhetliga beräkningsunderlag för ersättningar i de allmänna försäkringarna och att förenkla semesterlagen.

Regler som försvårar för välfärdsentreprenörer inom t.ex. skola, vård och omsorg måste ses över. Detaljerna kring verksamheten är ofta omfattande och tämligen stelbenta. Vårdentreprenörer vittnar om svårigheterna att arbeta långsiktigt och de stora risker som är förbundna med att försöka driva företag inom välfärdssektorn. Förbättrade förutsättningar för att driva företag inom denna sektor är en viktig del i arbetet för att antalet kvinnor som driver företag ska öka.

Förutom lagar som ökar den administrativa bördan för företagen finns lagar och regler som förbjuder eller starkt begränsar viss verksamhet, utan några rimliga skäl. Exempel på detta är de stelbenta reglerna för gårdsslakterier och gårdsförsäljning. De kan hindra småskalig verksamhet som kan ha stor betydelse på landsbygden. Sådan verksamhet kan också vara ett viktigt inslag för att utveckla turismen. Detsamma gäller flexiblare regler om strandskydd.

Regeringen har också infört nya lagar som ökar krånglet för företagen. Det gäller t.ex. kravet på att företag med fler än tio anställda ska redovisa sjukfrånvaron i årsredovisningen (prop. 2002/03:6). Förvisso är det viktigt att minska ohälsan, men dels är det principiellt tvivelaktigt att belamra årsredovisningarna med information som inte har med företagets resultat och ekonomiska ställning att göra, dels är det osäkert om denna åtgärd har någon effekt på ohälsan och dels innebär den ökade administrativa kostnader för företagen.

Företagare lever i många fall i ett rättsosäkert förhållande till myndigheter. Många gånger kan också myndigheternas handläggningstider ställa till stora problem för enskilda företagare. Det kan gälla t.ex. Konkurrensverkets förvärvsprövning eller kommuners, länsstyrelsers eller regeringens handläggning av plan- och byggärenden. Även i övrigt måste rättssäkerheten för företagare stärkas. Inte minst gäller detta på skatteområdet. Två viktiga åtgärder vore att införa krav på att myndigheter handlägger ärenden inom viss tid, samt att skapa praktiska möjligheter för företagare att få skadestånd när myndigheters försumlighet orsakat ekonomisk skada. Detta är viktigt dels för att det skulle förbättra företagarnas rättstrygghet, dels för att det skulle fungera som en drivkraft i myndigheternas regelförenklingsarbete. Enklare regler går snabbare att handlägga, och minskar risken för misstag.

5.2.1.1 Miljöbalken

Några lagområden är i särskilt behov av översyn. Det gäller miljöbalken, som i många fall får orimliga konsekvenser. Miljöbalken är ett hafsverk, och den översyn som pågår är angelägen, och flera av de förslag till förenklingar och för ökad rättssäkerhet som Miljöbalkskommittén avgivit bör snarast genomföras. Miljöbalkskommittén måste dock få tilläggsdirektiv som innebär att man särskilt granskar hur lagstiftningen bör förändras så att respekten för äganderätten säkras. Kraven på skriftlig beskrivning av företagens miljöledningssystem blir i många småföretag löjeväckande. Kraven på miljökonsekvensbeskrivningar är inflexibla, dåligt anpassade till regionala skillnader och orsakar ibland kostnader som saknar proportion till de miljövärden som berörs. De miljösanktionsavgifter som utdöms för mindre förseelser saknar ofta proportion till förseelsen och utdöms på ett rättsosäkert sätt. Särskilt de små företagen kommer ofta i kläm, p.g.a. stelbenta regler i och tillämpningar av miljöbalken.

Sedan några år pågår en översyn av miljöbalken, genom den av regeringen tillsatta Miljöbalkskommittén. Några positiva förändringar har genomförts. Bl.a. har den lägsta sanktionsavgiften sänkts från 5 000 kronor till 1 000 kronor. Översynen tar lång tid och det dröjer alltför länge innan förändringar kommer till stånd. Under tiden drabbas företag och enskilda av lagens orimliga konsekvenser.

För att miljöbalken ska upplevas som rimlig och därmed legitim måste den fylla vissa grundläggande krav påöverblickbarhet. Tillämpningen måste också ske objektivt och konsekvent. Reaktionerna från småföretagen har varit många och vi kan inte annat än instämma i kritiken om att balken i vissa stycken leder till rättsosäkerhet.

Miljöbalken utgör en mycket omfattande lagstiftning med en komplex teknisk nivå med förordningar och rätt för ett antal myndigheter att utfärda föreskrifter. Den omvända bevisbörda som balken föreskriver innebär att det är varje företags uppgift att dels känna till alla detaljer i lagstiftningen, dels visa att reglerna följs och dels utöva en egen verksamhetskontroll inför tillsynsmyndigheterna. Sammantaget skapar detta problem för de mindre företag som måste ta fram kostsamma expertutredningar för att visa att verksamheten bedrivs på ett miljömässigt godtagbart sätt.

Det är inte heller ovanligt att småföretag som vänder sig till myndigheter för information och rådgivning får olika svar beroende på vem man frågar. Resultatet blir att företaget, trots en önskan att göra rätt för sig, saknar möjlighet att följa lagen. Följden blir att man straffas för lagöverträdelse och en känsla av rättsosäkerhet sprider sig. Det ska ankomma på myndigheter att ge god och riktig service så att den företagare som anstränger sig kan följa lagen.

Ett annat problem för småföretagen är de miljösanktionsavgifter som infördes i syfte att komma åt en mängd s.k. standardöverträdelser. Med standardöverträdelser menas sådana som är enkla att uppdaga, oavsett om företagaren har haft ett uppsåt eller om miljöfara funnits. Ett exempel påöverträdelse är att inte lämna in miljörapporten i tid. Sanktionsavgifterna är i de flesta fall fasta och anpassas alltså inte till företagens omsättning eller storlek. Vi vill omedelbart ändra miljösanktionsavgifterna så att de tar hänsyn till företagens storlek, graden av miljöfara samt uppsåt. Att inte lämna in den årliga miljörapporten i tid är inte en förseelse som motiverar orimligt hårda straff. Snarare är det en förseelse som kan jämställas med en sent inkommen skattedeklaration och beivras därefter. Den dubbla bestraffningen som en miljösyndare kan utsättas för, dvs. att samma lagöverträdelse kan leda både till en sanktionsavgift och till lagföring, är också egendomlig och bör avskaffas.

5.2.1.2 Plan- och bygglagen

Även plan- och bygglagen (PBL) bör ses över och göras mindre otymplig. En viktig åtgärd är att ge fastighetsägare initiativrätt i planfrågor. Vidare bör överklagandeprocessen stramas upp. Idag kan ett förhållandevis enkelt plan- eller bygglovsärende ta flera år av överklaganden. Detta leder till ökade kostnader, dels genom att det kostar pengar att hantera överklaganden, dels genom att ett byggnadsprojekt fördröjs. För att snabba på denna process kan sakägarkretsen minskas och möjligheterna att överklaga enskilda bygglov sedan väl en detaljplan antagits minskas. Även detaljplanernas utformning kan göras mindre restriktiv på så vis att möjligheterna att i planen reglera vilken typ av verksamhet som får bedrivas i en viss fastighet minskas.

Möjligheten att reglera var livsmedelshandel får bedrivas bör t.ex. avskaffas. Detta är inte minst viktigt för att öka konkurrensen inom livsmedelssektorn för att därigenom kunna få sänkta konsumentpriser på livsmedel. Det finns också anledning att se över olikheter i tillämpning av plan- och bygglagen i olika kommuner.

Det är viktigt att den nu sittande PBL-kommitténs arbete leder till förslag om ändringar i enlighet med vad som ovan sagts. PBL måste reformeras så att planprocessen blir snabbare och mindre kostsam och så att konkurrensaspekter vägs in i planbesluten.

5.2.2 Konkreta mål, kvantitativa mått och uppföljning

Vi har länge krävt att kvantitativa mål för regelförenklingsarbetet slås fast. Vi anser att företagens administrativa börda ska minska med en fjärdedel fram till 2010. Både Danmark och Belgien har nu, liksom tidigare Nederländerna, satt upp denna procentsats som mål. Ett delmål ska vara att regelbördan minskar med 10 procent under innevarande mandatperiod.

Målen bör gälla samtliga företags administrativa börda. Förvisso drabbas små företag hårdare av krångliga lagar och regler, vilket också innebär att de har mest nytta av regelförenklingsarbetet, men det finns ingen anledning att formulera målen utifrån hur vissa kategorier av företag påverkas.

För att konkreta mål ska vara meningsfulla måste det finnas meningsfulla kvantitativa mått. Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS) har på regeringens uppdrag presenterat ett förslag till en operativ definition av företagens administrativa börda, såsom varande "företagets kostnader för att upprätta, lagra och till myndigheter överföra tvingande information", liksom en metod att mäta denna administrativa börda. ITPS föreslår en modell där den administrativa bördan minskas för varje enskild regel eller lagstiftningsområde genom en kombination av empiriska studier av företag, skrivbordsstudier, studier i laboratoriemiljö och expertintervjuer. Vår bedömning är att en sådan ansats skulle ge en god möjlighet dels för att beskriva kostnaden för lagar och regler, dels vara en grund för utvärdering av arbetet med att reducera den administrativa bördan för företagen och dessutom skulle vara viktigt vid utvärdering av hur nya lagförslag och regler påverkar företagen.

Det är inte bara den administrativa bördan som är ett problem. Den totala regelmängden är ett problem i sig. Därför bör målet vara att även minska den totala regelmassan. Dessa mål bör formuleras på departements- och myndighetsnivå.

5.2.3 Principer för regelförenklingsarbetet

Så länge regelförenklingsarbetet bedrivs med utgångspunkten att förenklingar endast kan ske så länge funktionen av lagar och regler inte påverkas, så kommer resultatet att vara marginellt. Skälet till att det finns många lagar och regler är inte att dessa införts för nöjes skull, utan att en avvägning sällan görs mellan kostnader och nytta av nya lagar och regler. Utgångspunkten för lagstiftningsarbetet är alltför ofta att varje problem kan lösas genom en ny lag. Såär det inte. Hur vällovligt syftet med en ny lag än är, så medför den också kostnader. Om dessa kostnader överstiger nyttan så bör lagen avskaffas. Detta perspektiv måste genomsyra regelförenklingsarbetet.

Varje lag och regel medför kostnader genom att öka företagens administrativa börda. En betydande kostnad består dock i själva mängden av paragrafer som en företagare måste ta hänsyn till. Det innebär ökad rättsosäkerhet eftersom risken att trots goda avsikter göra fel ökar. Regelförenklingsarbetet bör därför i ökad utsträckning inriktas på att avskaffa lagar och regler, snarare än att förändra dem.

Bevisbördan för att en viss regel som påverkar företagens verksamhet behövs måste alltid vara statens. Lagstiftaren ska i detta avseende endast skapa de regler som behövs för att vår samhällsekonomi ska fungera väl, och på ett socialt och ekologiskt hållbart sätt. Reglerna ska alltid vara utformade så att de åsamkar så lite skada som möjligt för dem som ska leva upp till dem. Syftet med uppgiftslämnande och regelbörda måste vara tydligt och rimligt.

Vi anser inte att dagens regelmassa uppfyller de krav som vi ställer. Många krångliga regler och krav på uppgiftslämnande saknar tillräckligt starka skäl för att existera. Dessa måste avvecklas. Det är inte företagen som ska förklara varför en viss regel behöver försvinna utan staten som ska visa varför en viss regel inte ska avvecklas. Regeringen närmar sig regelförenklingsuppgiften från diametralt motsatt håll.

5.2.4 Stärk Simplex

För att ge kraft åt regelförenklingsarbetet måste frågan hanteras i Statsrådsberedningen. Simplex bör lyftas till denna nivå, ges ökade befogenheter och ökade resurser. Regeringen ska inte kunna lägga fram lagförslag som inte föregåtts av en ordentlig konsekvensanalys vad avser effekterna på företagare och företagande. Att lägga Simplex i Statsrådsberedningen vore också en välkommen markering av regelförenklingsfrågornas betydelse.

5.2.5 Problem- och konsekvensanalyser av nya regler och lagar

Samtidigt som det är viktigt att avskaffa eller förändra existerande lagar och regler är det också viktigt att säkerställa att inte nya regleringar tillkommer som ökar den administrativa bördan för företagen.

Det finns idag krav i flera förordningar - verksförordningen (1995:1322), Simplexförordningen (1998:1820) och kommittéförordningen (1998:1474) - på att problem- och konsekvensanalyser ska belysa effekterna av nya regler. Trots detta är redovisningen av konsekvenserna för företagen oftast bristfällig. Mot denna bakgrund bör reglerna för hur statliga utredningar och myndigheter genomför konsekvensbeskrivningar stramas upp. Ökade kostnader för företag, liksom effekter på konkurrenssituationen ska ingå i sådana beskrivningar.

5.3 Ett företagsvänligare skattesystem

Som framförts ovan är sänkta skatter en viktig del i en mer företagarvänlig politik. Det finns några åtgärder på skatteområdet som har särskilt stor betydelse för företagen. Det gäller de s.k. 3:12-reglerna, arvs- och gåvoskatterna, förmögenhetsskatten och dubbelbeskattningen.

5.3.1 3:12-reglerna

De s.k. 3:12-reglerna har införts för att förhindra ägare till bolag med en eller ett fåtal delägare, som också aktivt arbetar i företagen, att göra om löneinkomster till kapitalinkomster för att på så vis minska sin skattebelastning. Reglerna innebär att de företagare som omfattas av reglerna, i huvudsak företagare som både äger och arbetar i ett och samma företag, inte obehindrat kan ta ut pengar ur företaget som inkomst av kapital istället för som inkomst av tjänst. I frånvaro av denna typ av regler skulle en företagare i praktiken kunna välja om han eller hon vill betala 50 eller 55 procent i marginalskatt, genom att ta ut lön ur företaget, eller 30 procent, genom att istället ta ut en aktieutdelning, vilket inte förefaller rimligt. Någon typ av särregleringar som förhindrar detta är därför nödvändig så länge skillnaden mellan kapitalbeskattningen och tjänstebeskattningen är så stor.

Som regelsystemet idag är utformat diskrimineras dock unga, växande och kunskapsintensiva företag. Denna typ av företag belastas med högre skatt än om motsvarande verksamhet skulle ha ägt rum i ett större företag. Reglerna har ocksåändrats flera gånger, ibland för att täppa till "luckor" i lagstiftningen och ibland för att underlätta för företagare, vilket gjort dem komplexa och svåröverskådliga. Det grundläggande problemet är att beskattningen av fåmansföretagare och egenföretagare utformats med löntagarbeskattningen som likformighetsnorm. Detta menar vi är fel. Att vara företagare innebär att bära hela risken för verksamheten. Går det bra gör man vinst; går det dåligt finns inget skyddsnät. Detta gör att företagande i betydande grad skiljer sig från att ha en anställning. Regeringen har i budgetpropositionen antytt vissa lättnader av 3:12-reglerna. Dessa är dock långt ifrån tillräckliga. 3:12-reglerna måste förändras, eller ersättas med andra typer av regler, så att små företag inte diskrimineras och så att tillämpningen av reglerna förenklas.

5.3.2 Arvsskatt, gåvoskatt, förmögenhetsskatt och dubbelbeskattning

Beskattningen av arv, gåvor och förmögenheter inbringar förhållandevis blygsamma belopp. Samtidigt är dessa skatter mycket skadliga för företagandet. Arvs- och gåvoskatten försvårar generationsskiften i familjeföretag. Förmögenhetsskatten missgynnar svenskt ägande av svenska företag och hindrar kapitalackumulation. Dubbelbeskattningen missgynnar svenska ägare av svenska företag, vilket leder till utflyttning av ägandet till svenskt näringsliv. Vi välkomnar att regeringen äntligen föreslagit att den föråldrade arvs- och gåvolagstiftningen ska avskaffas. Vi förutsätter att arvs- och gåvoskatten avskaffas från och med det datum detta förslag förelagts riksdagen för att undvika att enskilda medborgare kommer i kläm.

Det är däremot beklagligt att förmögenhetsskatten endast förändras marginellt. Trots att en lång rad bedömare, bl.a. Förtroendekommissionen, skattemyndigheten och Skattebasutredningen pekat på förmögenhetsskattens skadlighet så förmår regeringen endast förändra de allra mest anstötliga delarna av skatten.

5.3.3 Rättstrygghet på skatteområdet

Det är också av stor betydelse att råda bot på den rättsotrygghet som många företagare lever under till följd av skattelagstiftningen. I samband med att den s.k. IT-bubblan sprack såg vi exempel på hur skattelagstiftningen fick oavsedda konsekvenser. Företagare som sålt sitt företag mot betalning i det köpande företagets aktier, som sedan fallit i värde, drabbades i vissa fall av en skattebelastning som överskred värdet på dessa aktier när de väl kunde realiseras. Detta kan inte ha varit lagstiftarens avsikt. Även arvsskattelagstiftningen har slagit hårt i de fall dödsboet omfattat aktier som fallit i värde mellan dödsfallet och arvsskiftet, eftersom skatten beräknas utifrån det värde som gäller vid dödsfallet. För att undvika att företagare eller enskilda drabbas av denna typ av orimliga skattekonsekvenser bör en "omvänd generalklausul" i skattelagstiftningen införas, som innebär att skattemyndigheten ska kunna bevilja nedsättning av skatten i fall då denna annars blir uppenbart orimlig, och då dessa konsekvenser uppenbart avviker från vad som varit lagstiftarens intention.

Däremot bör den nu gällande s.k. generalklausulen i skatteflyktslagen avskaffas. Ett grundläggande rättstrygghetskrav är att medborgarna ska kunna förutse de skattemässiga konsekvenserna av sina handlingar. Generalklausulen gör att detta krav inte är uppfyllt.

Lagstiftningen bör ändras så att skattemyndigheten måste visa att företagaren har varit oaktsam eller haft uppsåt att lämna felaktiga uppgifter för att man ska kunna påföra skattetillägg. Den omvända bevisbörda som gäller i skattemål är också problematisk och kräver en grundlig översyn.

Om en företagare i dag vill överklaga ett beslut om skattetillägg från skattemyndigheten till domstol, tvingas företagaren ändå betala in tillägget och den upptaxerade summan innan den rättsliga prövningen ägt rum. Detta är inte rimligt. Om en näringsidkare väljer att överklaga ett beslut från skattemyndigheten skall inte ett eventuellt skattetillägg och upptaxering behövabetalas in förrän en dom vunnit laga kraft.

Systemet med överklagande till läns-, kammar- och regeringsrätten är i dagsläget så krävande att ta sig igenom att den företagare som finner sig felaktigt behandlad ofta tvingas avstå ett överklagande på grund av de resurser i tid och pengar som krävs för att driva skattemål. Detta ökar ytterligare känslan av rättsosäkerhet hos småföretagaren.

Staten skall lämna en tidsgaranti till företagen som innebär att det maximalt får ta 24 månader från skattemyndighetens besked om skattetillägg tills dom avkunnats i sista instans vid överklagande.

En småföretagare har sällan möjlighet att själv driva sitt skattemål utan måste anlita skattejurister. Med dagens regler får man inte full ersättning av det allmänna för den experthjälp man behöver. Det gör att bara företag med god ekonomi har råd att driva skattemål på ett acceptabelt sätt, vilket gör att småföretagen återigen upplever olikhet inför lagen. Vi moderater vill att möjligheterna att få skälig ersättning för experthjälp vid skattemål förbättras.

I det nya systemet med skattekonto har förfallodagen ändrats när det gäller inbetalning av skatt, arbetsgivaravgifter och moms. Det innebär att betalningen anses ha skett när pengarna kommit in på skattemyndighetens konto och inte den dag då betalning faktiskt skedde i post eller bank. Detta har gjort att företagare nu även måste kalkylera med eventuella förseningar i postgången för att inte riskera att drabbas av förseningsavgifter. Detta är orimligt och skapar en osäkerhet för företagaren. Vi vill därför att betalning av skatt skall anses ha kommit skattemyndigheten tillhanda den dag inbetalning sker.

Även reglerna för företagens momsinbetalningar måste ändras. Eftersom ett företag blir skyldigt att betala moms vid slutet av den månad då de momsbelagda varorna eller tjänsterna levererats, medan betalningen i allmänhet inflyter senare, så tvingas företagen ofta betala in momsen innan de själva fått betalt. Detta innebär en belastning på företagens likviditet. Särskilt allvarligt är detta för företag som växer. Om försäljningen från månad till månad växer, så kommer också likviditetsbelastningen att växa. Denna ordning är inte rimlig. Det ska inte vara så att företag av likviditetsskäl tvingas öka sin skuldsättning för att klara av skatteinbetalningar.

Stockholm den 1 oktober 2004
Fredrik Reinfeldt (m)
Mikael Odenberg (m)	Beatrice Ask (m)
Per Westerberg (m)	Gunilla Carlsson (m) i Tyresö
Catharina Elmsäter-Svärd (m)	Lennart Hedquist (m)
Cristina Husmark Pehrsson (m)	Göran Lennmarker (m)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)	Sten Tolgfors (m)

[1]	Citat ur "Tillväxt för trygghet och rättvisa. Ett rådslagsmaterial om tillväxtfrågor."